stigstrombergsson

I detta skälvande publiceringsögonblick är det förmiddag onsdagen den 22 juni. Igår skrev jag i omgångar den absoluta merparten av texten nedan men tid gavs inte då till att slutföra alstret och publicera det. Alltså gör jag det nu.

Heter det så – nassistisk personlighet? Är det vad jag är? Eller har?

OBS: Missförstå mig nu rätt. Jag menar inte nazistisk personlighet! Långt därifrån. Det jag felstavningssyftar på är narcissistisk och jag undrar om jag är sådan – mer än andra.

Från kunskapskällan Wikipedia hämtar jag informationen att narcissism handlar om överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Är det jag?

I morse hörde jag på radio att man idag skall hålla någon slags uråldrig ceremoni vid Stonehenge i England. Medvetet glömsk kring det faktum att 21 juni är sommarsolståndet talade jag till Primärhustrun och sade: Nog har jag nått aktningsvärd ålder när man i Stonehenge med en ”uråldrig ceremoni” uppmärksammar att jag fyller år idag.

Visar en sådan inte helt seriös egentillämpling på narcissistisk personlighet? Eller?

Hur som helst är det sant. Jag fyller år och tårta skall ätas, två barnbarn skall senare under dagen – klockan är strax efter ett när jag skriver detta – uppvakta morfar. Det är avtalat. De andra barnbarnens uppvaktning av sin farfar bordläggs till Midsommarhelgen av föräldraarbetsskäl.

Jag spelade in en film i förrgår, i söndags. Eller spelades in på film då det var en annan som skötte tekniken. Jag funderar om det tyder på narcissism då det var på mitt förslag och initiativ det skedde. Jag ville se om det skulle funka att enkelt filma av den förkunnelse, många kallar det ”predikan”, som jag ämnade avfyra i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Det var tekniken för att göra sånt jag ville se och prova. Inget annat. Inget speciellt skulle sägas just den gången som skulle motivera en filmarkivering. Alla mina fusklappar tydde på att ”predikan” skulle bli lika jämndålig och halvtråkig som vanligt.

Nu kommer barnbarn!! Skrivpaus!

Jag återupptar mitt skrivande. Lilla Ava är hos sin kusin lilla Lisa och jag har det ansvarsfulla uppdraget att vakta klotgrillen. Den är tänd men ännu är inte glöden grillig på rätt sätt. Värmekällan sköter egentligen sig själv men behöver för säkerhets skull tillsyn – som är mitt kraftförödande uppdrag. Alltså kan jag berätta vidare om narcissismen som fyller och kanske styr mina tankar.

Hur skall budskapet om Jesus och allt kring honom nå ut och nå in?

För mig är det en grundfråga helt oberoende av om jag har en tjänst i kyrkan eller ens är präst. Frågan kommer ur och av att jag är kristen, inget annat. Innan pandemin såg jag förkunnelse, föredrag, litteratur, studiegrupper och samtal som ut- och invägar. Naturligtvis fattade jag att inspelningar av ljud eller ljud och bild kunde vara ett sätt att nå ut men det formatet, de medierna, kändes främmande. Speciellt unik bland präster var jag då inte. Många som med mig faktiskt inte är helt och fullt teknologie idioter höll sig ändå envist kvar vid de ovan uppräknade traditionella förmedlingsformerna.

Pandemin ändrade detta. Eller i alla fall påverkade. Helt plötsligt blev det värsta flugan att strima gudstjänster och sammankomster så att var och en som inte skulle möta folk ändå fick sig något till livs. I positiv, nästan extatisk, yra grep sig församlingar uppgiften an. På många håll var man mycket förväntansfull. För egen del justerade jag mitt sätt att leda Bibelstudier. Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 bildades och där höll jag föredrag (som sedan blev en osäljbar bok) och mötte folk i uppkopplade samtal. Lite teknik lärde jag mig.

Det jag nu, i söndags, var nyfiken på är hur just det som kallas ”predikan” skulle arta sig om den spelades in. Var det narcissistisk? Och är det narcissistisk att fundera om resultatet – som i teknisk mening blev bra – på något vis skall publiceras och göras tillgängligt för folk som inte var på plats. Ska den knappa kvarten läggas ut på nätet? I så fall var? Församlingen Facebook? Facebookgruppen jag nämnde? Min egen Facebook? Eller inte alls?

Och frågan gnager: Om jag publicerar filmen – är det för sakens skull, andras skull eller för att göda min egen nassistiska personlighet?