stigstrombergsson

Är det inte nu dax för en liten uppdatering kring händelser, icke-händelser, uppfattningar och åsikter? Det var ju i torsdags förra veckan jag skrev. Nu är det tisdag. I en ny månad faktiskt. Är det inte dags då? Och samtidigt: Varför? Knappast fler än ett fåtal läser vad jag skriver. Antalet läsare per dygn är ungefär som antalet gudstjänstfirare en söndag i Älvsby kyrka men näppeligen samma folk med några undantag när. Mer om det nedan.

Fredag förra veckan i denna Covidens tid gjorde jag och Primärhustrun en så kallad ”samhällsinsats”. I alla fall sett ur en synvinkel. Om torsdagskvällen telefånerade dottern från kvarteret bredvid. Hon meddelade att många i personalen på lilla Lisas förskola är hemma i sjukdom. karantän eller för vård av egna barn och att man vädjat till familjer som kunde fixa det att de skulle avstå från att skicka sina små till verksamheten om fredagen. Kan Lisa vara hos mormor och morfar? löd frågan. Från kvart över sju ungefär till efter lunch?

Givetvis! Även om föräldrarna inte har direkt samhällsviktiga funktioner var det enklaste lösningen. Och kul. Vad det skall kallas vet jag dock inte. Var det ett mormor-morfar-besök av vanligt slag eller var vi gamlingar vikarier och kan skicka en räkning till kommunen? Hur som helst ville tösen inte gå hem när pappan kom för att hämta henne efter lunch utan blev kvar ända till kvällen.

Lördagen sov vi längre och hörde bara på håll en telefån meddela att ett SMS landat. 20 i tio kollade vi apparaturen och såg att samma lilla Lisa – hon är 4½ år – skulle debutera i tävlingsskidspår ute vid Kanisberget. Pelle-Tott-loppet som hon på morgonen blivit efteranmäld till hade starttid klockan 10. Frukostar kan vänta! Full speed så vi fanns på plats innan starten på 800-meters-sträckan. Tösen pilade runt utan stavar, blev omåkt av några och passerade en och annan annan. Kolla första bilden noga – den blir större om man klickar på den – för att se hennes fina målgång.

Söndag firades gudstjänst i Älvsby kyrka. Vi befann oss på den plats som skapar församling – bänken. Totalt med vaktmästare, musiker, kyrkvärd, filmare och präst var vi 15-16 stycken och så har varit under en längre tid.

Samhällets myndigheter av skilda slag ger maningar och rekommendationer vad gäller antal, avstånd och så vidare. Det är trist men jag reser inga invändningar.

Olika aktörer i samhället – restauranger, biografer och annat – följer dessa anvisningar och söker i detta skapa uppmuntran och positiva möjligheter trots läget. Detta KAN vi göra! verkar vara atmosfären.hos dem som behöver inkomst av det man gör – de som”tjänar Mammon” om man så vill kalla det. Jag antar att sådana aktörer nu när man aviserat att restriktioner kan komma att lyftas om en vecka har placerat sig i startblocken för att ”komma ut” – typ.

Jag har inte noga analyserat alla eller ens flera kyrkliga miljöer men får i alla fall en obehaglig känsla av att sådan positiv planering saknas. Signaler om längat, väntan, planer, syns inte på webb- och Facebook-sidor – inte ens på den illustra gruppen Prästkollegor. Så frågan börjar mala: Varför verkar inte de som ”tjänar Gud” inte lika på alerten som de som ”tjänar Mammon”?

Älvsby kyrka får ta in 300 personer i normalfallet, utan pandemier. På dörrarna finns nu skylten med siffran 50. Är det det gångmål man har? Om det är kan jag meddela att det fanns 35 platser kvar i förrgår liksom tidigare söndagar. Hela kyrkofullmäktige hade kunnat vara där i solidaritet med det de är valda att bestämma i och över. Eller andra grupper – de som brukade samlas till Bibelstudier, kyrklig personal, andra. Möjligheter till sådant fanns och finns men en andan av att vilja få ett ökat gångmål är svår att skönja.