stigstrombergsson

I förra inlägget berättade jag om och länkade till vad jag sa i en gudstjänst i förrgår. Detta inlägg kan kanske om än krystat ses som löst knutet till den stenkastningssituationen. Döm själv, noble Bloggläsius, även om söndagens tema var Att inte döma.

Folk heter så lustigt numera. Stadiga förnamn som Gunnar, Åke, Tage, Anita, Karin och Lena liksom många andra verkar vara helt ute bland folk inte 60 år fyllda.

Med efternamn är det på samma sätt. Nilsson, Person, Lundberg och Björkkvist ersätts med köpesenamn av olika slag som bryter de två dominerande systemen som fanns i villaområdet jag växte upp i. Där bodde natur-namnisar som Å-berg, Berg-lund, Sand-ström, Hed-man, Fors-berg och Björk varvat med släkt-hetare som Simons-son, Jans-son, Johans-son, Nils-son och andra. Mitt i de två systemen fanns ett och annat undantag typ Westin och Burman och en del på finska men det var undantag. Det som dominerade var natur- och sonknutna namn på svenska.

I höstas såg jag en märklig namnskylt i TV.

Den som intervjuades hette Blombergsson i efternamn.

Så absurt! En kontaminationssammanblandning av de två systemen!

Avvikande hybrid – minst sagt. Förvånansvärt, nästan förargelseväckande.

Vaddå bilden??