stigstrombergsson

Jag har inte avsikten och vill inte vara den som dödar debatter. Ändå tycker jag ibland att det blir så. På Facebook, alltså. När jag påstår något eller ställer en fråga så blir det ofta Poff! och samtalet dör. De senaste dagarna har det skett tre gånger.

Jag läste i Kyrkans Tidning en artikel om konfirmation i Finland respektive Sverige – länk här. Skillnaden är mer än påtaglig. I Finland deltar tre av fyra ungdomar, i Sverige en av fem. Våra östra grannar vaktar vaksamt för att inte hamna där vi är. Orsaker kan man resonera om, tänkbara åtgärder likaså. Någon kommentator på Facebook noterade ett grammatikfel, en annan angav att en skillnad kring framtida vigslar nog spelar roll. Jag stod i all enkelhet för tredje kommentaren: Tänkvärt. Mycket tänkvärt. Handlar om prioriteringar men inte främst ekonomiska sådana. Mycket beror på motivation och brist på motivation hos många i de kyrkliga arbetslagen där flera ”inte vill jobba med tonåringar” – typ.

Ingen svarade mot. Ingen resonerade heller vidare.

I en annan ”kristen” blaska – Dagen eller Världen Idag – diskuterades vilken Bibelöversättning man tycker är bäst. När en tyckare menade att Bibel 2000 är olämplig för att den tagit bort en massa viktiga saker undrade jag vilka saker men uppmanades då bara lite snutigt att kolla själv. Min kommentar blev: Det allmänna svepande påståendet att det i Bibel 2000 tagits bort en massa saker saknar alltså grund. Var det inte det jag trodde? Jag tycker faktiskt att Bibel och Bibeltolkning bör diskuteras lite mer seriöst – typ.

Samtalet dog.

I den andra frikyrkoblarran av de två nämnda fördes på nytt en ”debatt” bland annat om innehållet i begreppet Palestina. Utan att ha kollat historien och personer noga tycker jag mig se också i den tidningens kommentartrådar att samma personer cirkulerar ofta,nästan hela tiden. Hur som helst återkommer i eviga rundgångar tankefiguren att då det aldrig funnits ett suveränt rike kallat Palestina är inrättandet av en sådan stat fel. Detta är givetvis rent knasbabbel! Att något inte funnits förr är rimligen inte giltigt skäl för att det inte skall kunna komma till nu. Alla – förlåt: nästan alla – fattar hur det skulle bli om samma logik tillämpas på säg republiken Finland eller Amerikas Förenta Stater. De landerna hade ju inte heller funnits innan de kom till.

I en argumentväxling med en annan tappade en militant anti-palestinist sitt humör och drog till med att svenska UD och hela FN med dess olika organ styrs av anti-semitiska terrorkramande krafter som bland annat verkar för att palestinska skolbarn i hundratals skolor systematiskt och aktivt tränas till att hata judar samt att en ny rapport visar detta. Jag bad då försynt om länk till den rapporten men blev avfärdad med uppmaningen att hålla käft. Jag gav ett svar där jag kritiserade ohövligheten och när jag i morse skulle se om ”diskussionen” fortsatt fick jag bara meddelandet att jag inte längre kunde se vad som hände. Varför vet jag i det fallet inte. Detkan vara att tidningens Facebook-ansvariga generellt tyckte att det spårat ut eller att den andra typen som i sammanhanget nog är mer frekvent behövde klippas av eller annat. Kanske är det rentav mitt sätt att ställa frågor som dödar debatter?

Ibland klarar jag av att muntligt vara snabb i repliker och kommentarer. Kan rentav ibland känna mig och uppfattas som slagfärdig. Har jag den egenskapen är det inget mot hur det är i min omgivning. Man brukar säga att Äpplet faller inte långt från trädet men när det gäller att vara rapp i munnen överträffas jag med råge av våra fyra vuxna barn. Till och med barnbarnen slår ibland farfar/morfar – med undantag för lille August som bara är tre månader och kommenterar saker bara sparsamt.

Igår efter middagen kände jag mig lite Lisa-nödig. Jag traskade därför över till huset i vägslingan bredvid där hon bor med mor och far. Vi tittade lite på TV kanske en ½timme. Det är ett behagligt sätt att lösa morfars/farfars barnbarns-nödighet. Vi småpratade naturligtvis, jag, Lisa och hennes föräldrar. Bland annat kunde jag då bestrida mågens påstående att vår isborr – som de haft ett tag – som enligt hans mening var slö och borde slipas var av den kalibern att när hans svärmor rengjorde den skar hon sig på bladet så att blodvite uppkom och plåster behövde anbringas.

Efter att så ha fått reda på hur Primärhustrun skadat sig frågade hennes dotter – nummer två i vår rapp-käftande barnhög: Vad har du gjort då?

Jag berättade då att jag var klar med uppmärkning och klassificering av de kilon papper jag har som är manus till vad jag sagt i predikningar och liknande de sista 25 åren.* Dotterns syrliga kommentar fick bli rubriken till denna bloggpost. Nu skall fusklapparna bara sättas ikort-lådor.

Till vad nytta? är en fråga som gnager. Vem har någon användning av sånt? är också en fråga.

I alla fall har jag bestämt mig för ett system som den som eventuellt ska analysera det hela måste förhålla sig till. Mina predikningar-beredelseord-betraktelser-föredrag-och-annat står inte i kronologisk ordning från mitten av 1970-talet och framöver. Mycket av det har ju avfyrats i kyrkor i sammanhanget gudstjänst men platsen i kyrkans år är inte basen för hur jag ställer upp det, inte heller typ av gudstjänst eller olika målgrupper. Jag följer så strikt det går en Bibel-avsnitts-ordning med böcker, kapitel och verser. När det finns dubletter – Första söndagen i Advent med Jesus och åsnan är till exempel högfrekvent – sätts sådant i kronologisk ordning. Till detta finns mer tematiska framför allt föredrag och så kallade kasualtal – främst manus för begravningar – som får sorteras för sig. De fusklappar som varit aktuella i rena Bibelstudier får (än så länge) vara kvar i sina pärmar och/eller förvaringsmappar.

Uppmärkningen är alltså klar nu. Inplockningen återstår.

Och frågorna gnager:Till vad nytta? Vem har någon användning av sånt?

Med en fundering om inte gamla predikningar egentligen bara är fossilt bränsle.

* För 1½ år sedan berättade jag mer noga om detta i inlägget vägda på våg. Du kan, noble Bloggläsius, läsa där om mina problem med vad-som-är-vad och hur det framledes kan komma att insorteras.

I bokhyllor är det så att böcker trängs. I huvudet och på olika ställen i fastigheten likaså – för att inte tala om i uppmärksamheten. Tre volymer växlar jag mellan just nu. Eller fyra, kanske fem. Det är som vanligt. En del av dem kommer jag att berätta om när jag nått deras olika slut. Så här långt nöjer jag med att säga att de som nu liksom förr är på gång är av olika karaktär och handlar om olika saker.

Kanske skall också rubriken byggas ut till böcker trängs undan. För mig blir det då och då så både vad gäller sådant jag köpt och kanske än mer kring volymer jag fått av andra. Kan det vara så för andra också?

Eller är det så att läsande och böcker trängs ut av annat, att boklighet faller färre på läppen än för? Givetvis tror jag inte att majoriteten av svenskarna någonsin varit bokmalar. Det man vet är att bokslukare oberoende av ålder glufsar i sig massor men att andra – pojkar och män i majoritet – inte läser nämnvärt mycket.

Med detta sagt ser jag saken också i kyrkliga sammanhang. Bokbord och liknande i kyrkor omsätter lite eller ingenting. Tyvärr. Varför det är så och varför kolportörernas* anda försvunnit vet jag inte. Tycker bara att det är en brist. God litteratur för kunskap och eftertanke – gärna i grupp – är en tillgång.

Till denna allmänna reflektion dristar jag mig att foga att jag uppenbarligen gjorde en dålig affär då jag lät trycka INGEN BOKBOK** i 50 exemplar. I Älvsby kyrka finns på bokbordet evigt 8 osålda och orörda ex. I en låda hemma vilar runt 30 till. Inga utlagda pengar tillbaka må vara en marginell sak men jag tycker faktiskt att den till sitt innehåll och halvpedagogiska idé inte är så pjåkig – om jag får vara så självupptagen att jag säger det själv.

* Googla gärna kolportör.

** Jag har tidigare skrivit om den här på min blogg. Använd sökfunktionen för att hitta mer om INGEN BOKBOK.

Det var inte därför bilen skulle till OKQ8 idag på morgonen. Den led inte av tom tank eller så. Det var bara lampan som indikerar service hade tänts. När så sker brukar vi lämna in den vilket också blir som lagom innan den skall besiktigas. Inget trauma alls.

Promenaden hem gick genom ett öde samhälle. Vid 08.20-tiden om morgonen är det tomt. Alla skolbarn och största delen av den yrkeslavande befolkningen har redan rört på sig och friherrar och friherrarinnor som jag och Primärhustrun har inte riktigt hunnit ut än. Temperaturen var runt 8 minus. Solen var på väg upp i morgondiset. En vacker morgon.

Hemma vid frukostbordet lyste solsystemets centrum genom ett tunnt dis in i kök och vardagsrum. Det är inget ovanligt. De tunna skyarna skärmade av den så att det gick att glo på stjärnan som liknade månen i full glans. Sådant har jag sett många gånger förr. Och då kom något som nog i alla falla är en himla tom tanke av ungefär följande snitt.

Vår måne är mindre än solen. Det är ingen sensationell nyhet. Avståndet till solen är större – vilket också är bekant. Det gör att de två himlakropparna trots detta ter sig lika stora. Då de befinner sig i samma synvinkel eller plan kan det hända – detta är också välkänt – att månen då och då kommer i vägen för solen och vi får till och med totala solförmörkelser.

Men hur är det på Jupiter? Den planeten ligger förfärligt långt bort från solen jämfört med oss. Solen måste alltså se mindre ut därifrån fast den är lika stor. Jupiter har dessutom en massa månar, både stora och små. En nyhetsnotis för några dagar sedan nämnde att det observerade antalet nu börjar närma sig 100 stycken. En himla tom tanke blir då om dessa månar ligger i samma plan som solen och om någon av dem har just den storleken att eventuella jupiterjeppar också kan observera totala solförmörkelser.

Vid kaffekoppen konstaterade jag att detta var en himla tom tanke och vände mig därför till en bok jag sysselsätter mig med och som handlar om något helt annat. Ändå gnager tanken mig och jag undrar om någon läsare intresserad av astronomi vet eller ids ta reda på hur det är med denna sak.

Det är jag inte! Alltså det som står i rubriken.

Inte ens i de mest självförhärligande ögonblicken tror jag att det är så. Gissar att jag som de flesta får nöja mig med att inte vara världens dummaste svensk. Det tror jag nämligen inte heller att jag är. Tvärtom! Det räcker oftast med att till exempel på Facebook läsa kommentarer till artiklar i tidningarna Dagen, Världen idag, Aftonbladet eller Expressen. Där nås jag av insikten att jag inte är världens dummaste, om än inte världens smartaste svensk.

Varför skriver jag nu detta?

Den frågan har två svar.

Det första enkla svaret är att det var en vecka sedan jag skrev något på min blogg.. Orsaken eller orsakerna till min passivitet är att inspirationen inte infunnit sig. Inget händer ju trots att jag har en massa så kallade kategorier jag skulle kunna sortera mitt svammel under. 

• Allmänt brukar jag använda för sånt av allmän karaktär typ väder, vind eller annat. Sånt är som det är utan uppseendeväckande inslag. Inget att skriva om alltså – förutom detta inlägg.
• Bloggpolicy förändras inte.
• Att Exe-geten bräker var det inte så länge sedan man kunde höra men inlägg av den typen förutsätter viss systematisk läsning eller ett Bibeltolkningsproblem att bita i.
• Farfar funderar ersattes för några år sedan av Farfar/morfar funderar. Där händer i och för sig en hel del saker. De två äldsta – snart 13 och 11 – var hos oss ett par dagar precis innan terminsstarten. Lille nyfödde August med storasyster Ava 4½ och mamma senare ett par andra dagar. Lisa 5½ i villaområdet invid tittar in ibland eller vi hos henne och att hon i lördags åkte skidtävling och om söndagsmorgonen klippte sitt eget hår kan nämnas men knappast källor till egna långa bloggningar.
• Folkhögskola är en gammal kategori. Regeringen med styrpartiet SD bekämpar tyvärr sådana och kanske borde jag gapa till lite mer i frågan utöver att på Facebook ”gilla” och kanske kommentera andras skriverier.
• Sånt jag brukar sortera in under Församling engagerar mig naturligtvis – kyrkliga ting lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Det är bara så tröttsamt just nu! Inget tydligt händer. Visst kan man reflektera bland annat över att så kallat kristen press berättat att 40% av antalet gudstjänstfirare före pandemin nu efter coviden inte längre finns med i olika verksamheter. Sådant är faktiskt värt en analys liksom vilka erfarenheter man gjort av de tre smittade åren. Egentligen tror jag det skulle vara viktigt. Som det nu förefaller vara blir pandemin någon sorts generalursäkt för brister i församlingarna lokalt, regionalt och nationellt.
• Lokalsamhället har fått ny politisk ledning efter nyår men det innebär så här långt inget speciellt.
• För kategorierna Nebogrubbel, Nygammalt och Politik händer inget jag ids blogga om.
• Text för Predikan mm kräver dels att jag har sådana uppgifter och dels att jag de gånger det ändå sker inte har handskrivna manus utan mer lättpublicerade ordbehandlingstexter.
• Predikaren 12:12 har förekommit efter jul men vad gäller Speciella resor och Studier finns inget att förtälja – än så länge.

Det andra svaret på frågan Varför skriver jag om detta? är att jag är fullt upptagen med att läsa en bok jag inte begriper mycket av. Jag kommer att berätta om den vad det lider. Den är svår men får mig ändå inte att känna mig som världens dummaste – även om författaren har kallats världens smartaste svensk.

Ännu en krystad knasstavning i rubriken – snärlig.

Vad menas, åsyftas och avses?

Och i vilket eller vilka sammanhang?

Just nu handlar mina funderingar om att vara snärlig på denna min anspråkslösa blogg. Det gäller då hur snäll och hur ärlig jag skall vara i det jag skriver. Om jag skriver. Under alltsammans finns funderingar om jag över huvud taget ska skriva vidare eller låta bloggande ringa ut tillsammans med det gamla året.

Framtiden får ge besked om hur det blir. Kanske kommer under 2023 blogginlägg i olika ämnen där jag får brottas med frågan om att vara snärlig. Tills vidare nöjer jag med att denna Nyårsafton innan vi far till Ava och August önska alla ett

Gott slut och ett Gott Nytt år.

Några dagar innan jul kom den efterlängtade boken. Andra år brukade den dimpa ner i brevlådan i oktober. I år dröjde det till mitten av december innan de ca 400 sidorna anlände. Själva julfirandet skapade tajmutläge i läsandet men nu i mellandagarna går det så sakta framåt kring en hel del som är klart oenkelt att fatta.

Detta med att fatta saker kan man ha olika uppfattningar om. Jag anser mig inte överdrivet korkad men inte heller smartast i världen och fattar gärna tag i saker jag inte fattar. Jag kan förarga mig ganska mycket över folk som inte alls vill befatta sig med sånt de inte omedelbart känner att de redan har innefattat bland sina kunskaper och åsikter – något jag tycker är trångskalligt. Det betyder inte nödvändigtvis att man är dum i meningen obegåvad. Det handlar mer om en inställning och den personlighet man väljer att utöva. Både den som är lite len i pallet och den med hög så kallat IQ kan således vara trångskallig.

Boken som kom är dock inget för trångskallar vare sig före, under eller efter jul. Jag har nu hunnit till sidan 202 och återkommer i saken när jag bökat mig igenom de drygt 200 sidor som är kvar.

Finns annat obloggat? Tja....?

Det beror på hur man räknar. Tanke- och tyckarkörtlarna är ju inte helt avstängda bara för att dagarnas aktiviteter går slag i slag. E del av det blir kortare (eller längre) skriverier i tellefånen för att eventuellt framföras i framtiden. Från julveckan finns till exempel en text med rubriken tjurskallekristen. Visst föddes den av skeenden och icke-skeenden dagarna före jul men då den är mer generell och inte tydligt julbunden kan den få vila till sig. Kanske kommer den.

På nätet brukar jag titta i den israeliska tidningen Haaretz i dess engelskspråkliga variant. Helt klart är att den politiska röra vi kan uppleva här i konungariket är enmild västanfläkt mot hur det är i Israel. Inte ens det svenska rekordet i rörighet för fyra år sedan kommer i närheten av läget där nere därman haft – om jag minns rätt – fem val på fyra år.

Men det finns likheter. Vissa likheter. I Sverige har man nu den högraste regeringen på över 100 år. Traditionella och i någon mån anständiga borgerliga partier har tytt sig till ett populistiskt nationalistiskt sammanhang för att kunna regera. Sverige-demokraterna sitter inte i vår högerregering men styr den ur baksätet till förmån för segregation,minskat bistånd och ökad rättsosäkerhet. Israel får nu också sin högraste regering någonsin – och det vill inte säga lite. Där är det inte bara den gamla högern Likud som ingår i regeringen utan också ännu högrare grupper av sorten som inte direkt varit med förr. Fler och större illegala bosättningar är att vänta på Västbanken, möjligen beslut om rena annekteringar. I röret ligger förstärkta apartheid-fasoner i lagar och praxis både på ockuperad mark och i Israel i sig självt. Summan av kardemumman blir att vår statsminister Uffe och deras premiärminister Nethanyahu brottas med samma problem: För att säkra högerstödet måste jag gå det till mötes.

Tillbaka till Sverige. Förtroendet för vår regering rasar. Anledningen sägs vara att man svikit sina vallöften om prissänkningar på drivmedel, elkostnadsskydd och annat. Att jag tycker den kritiken är orättvis beror inte på att jag skulle ha förtroende för regeringen. Tvärtom! Jag har vare sig innan eller efter valet känt förtroende för Uffe-Ebba-Johan-trojkan med Jimmie som kusk men vill egentligen inte kritisera att de inte klarat av det de sagt på 100 dagar. Det svenska systemets och förvaltningarnas kvarnas mal i en viss takt. Man kan inte bara ta beslut om dittan och dattan efter att ha pimplat whisky tillsammans på ett slott. Felet – som jag ser det – är inte vad de gjort eller inte gjort utan snarare att de var så stora i käften innan valet. Många gick på amsagorna i någon sorts tanke att Uffe med flera nog skulle kunna styra allt med dekret – ungefär som Trump, Bolonsario, Erdogan, Orban och Putin.

Men nu återvänder jag till boken med innehållet som är oenkelt att fatta.

Hur detaljerat ska man beskriva sin nyss genomfirade julhelg? Total aktivites- och paketredovisning i alla stycken och detaljer inklusive mat och dryck? Eller bara diverse kyrkliga anknytningar? Eller på annat vis?

Detta inlägg är inte en detaljerad juljournal men i alla hyfsat fullständig

Först skall sägas att ingen kris bröt det tänkta. Putin höll sitt borta så det blev inte Wagner i någon form. Coviden, influensan och allt möjligt annat höll sig också undan. Inte ens ett litet elavbrott störde det planerade flödet mellan tre hus i Älvsbyn. Fastigheterna är vår villa, Vita huset inom synhåll där barnbarnet Lisa bor och Älvsby kyrka. COOP, ICA och andra handelsbodar lämnar jag därhän.

Torsdag kväll ägnade vi oss åt paketinslagning så länge snören, tejp, papper och presenter räckte. Till detta en hel del köksstök som innebar ett stökkök att röja upp.

Fredag ut för sistainköp av kompletterande slag. Under eftermiddagen anlände yngre gossen strax efter att hans brorsbarn Tyra och Adrian med föräldrar kommit. Då kanske inte varje läsare av min anspråkslösa blogg är helt informerad om vem som är vem tar jag det säkra före det osäkra och berättar att Tyra och Adrian är klanens storkusiner. De är tolv och ett halvt respektive tio och ett halvt år gamla och inte längre aktivt tomtetroende. Deras pappa är den äldre av våra pojkar. Naturligtvis har de en mamma också. Kvartetten bor i Luleå.

Till maten – traditionell danföredanpizza – kom sedan Lisa fem och ett halvt med sin mor (som är den yngre av våra döttrar) och sin pappa. Mellan oss och Vita huset de bor i är det bara kort gångavstånd. Lisas farmor och farfar som rest från Järvsö var naturligtvis också med. Lite addition visar dukning för tolv personer och sju sedan sovandes i fastigheten.

Tomten kom inte denna kväll men det fixade sig i alla fall. De klappar som var i farten var till största delen kopplade till och från Luleåfamiljen. Tillsammans fick jag och Primärhustrun en paltgryta enär de två vi redan har inte funkar på den nya induktionsspisen. Barn och barnbarn menar tydligen att palt skall produceras – om än inte till jul.. Jag fick för egen del två saker. Den skjorta jag i en affär i Luleå haft som förstahandsval ansåg madammen i mitt liv inte skulle ges men andrahandsvalet fick jag. Den skjortan liksom giverskan själv tog jag dock i bruk redan från dagens tidiga timmar. Från de vuxna barnen en flisväst med motiveringen att de två jag redan har var gamla och fula. Snålt räknat var det nya snygga plagget alltså lätt onödigt men det blev ett paket i alla fall. Här kan man säga att ett dilemma blev tydligt – igen. Vuxna tråkiga typer köper ju själva det de vill ha om och när de vill ha det vilket leder till att de inte riktigt behöver det de får – förutom av barnbarnen egenproducerade alster. Om julklappar kan också sägas att vi beslutat att vår nyinköpta sparkstötting och vårt renoverade kök skulle vara julklappar åt och från varandra detta år.

Lisa med föräldrar och farföräldrar gick så småningom hem.

På julaftonens morgon drog en del av dem som haft sin nattvila i de två husen iväg till Julbön i kyrkan klockan 11 – promenadtid 7 minuter. 130 andra var också där. Arbetslaget hade satt samman en bra berättande gudstjänst som tog upp det som den där gången hände där i Betlehem – och innebörden av det hela. Konkret och bra.

Efter gudstjänsten gick både julbönade och icke julbönade allesammans till Vita huset. Där var det fika för hela högen. Familjen från Unbyn anslöt. Det är Ava fyra och ett halvt med föräldrar och lillebror August som bara är två och en halv vecka gammal. För den lille stackaren var det förstamöte med hela klasen utom oss morföräldrar. Kusiner, mostrar och slika ting var väldigt imponerade av honom som inte verkar vara större än en rejäl potatis. En gruppbild med fem barnbarn är hur som helst inte skit.

Luleåfamiljen for för att fortsätta dagen på sonhustruns sida. Vi andra polemasade i vågor hem till oss för uppskärning av kallskuret och allt annat som med doppigrytangrytan som nav hör hemma på julbordet.

Runt halv 18 såg vi Honom!  Han kom på gården med lykta och säck. Den helige Nikolaus är basen som blivit infärgad av nordisk folktro och röddressats via Disney. Småtjejerna var eld och lågor. Vi vuxna var också roade. Naturligtvis.

Efter tomten åt vi och sedan angreps julklappshögen. Lisa och Ava fick mest. Jag och frun – det hade skett redan i Vita huset när alla var på plats – fick en exklusiv kökskniv med tillbehör och instruktion från mågen att jag inte skulle få befatta mig med verktyget. Det gör inte så mycket. Jag fick ju två andra paket – med samma bok. Vi fick också en tavla (till) med ett av barnbarnen som motiv.

Vad det led var alla paketen öppnade och de två små flickornas energi på upphällningen. De från Vita huset sparkade iväg och det blev julnatt också hos oss sju som var kvar.

I god tid innan juldagsmorgon glimmade – vi bor strax söder om Polcirkeln! – väcktes jag av hon i kyrkokörens altstämma just innan hon skulle gå upp för att öva. Då beskedet var Minus 22 valde jag att inte gå i Julotta utan somnade om. Strax efter 8 vaknade Ava och en kvart senare kom alten jag kallar mitt allt hem. Sedan förflöt Juldagen ganska stilla och när Unby-familjen for på kvällen blev det ännu lugnochroare för oss tre vuxna som är kvar i fastigheten.

Annandagen hade kylan frusit ihjäl. Bara ett par grader kallt. Då jag tycker Annandagens strid- och martyrtema på ett bra sätt balanserar skumtomtig julefrid och liknade gick jag i kyrkan – den enda under helgen med Mässa – fast jul på engelska heter Christ-mass. Som en biprodukt av gudstjänsten fick jag den tjänstgörande kollegan att köpa den ena av dublett böckerna jag fåtti och med den affärsnoteringen slutar jag min juljournal.

Slutligen. Och lite äntligen. VM i fotboll är klart. Vinnare är korad och media kan glo på något annat – typ Junior-VM i hockey under mellandagarna. Jag skall nu inte hänge mig åt resonemang kring om rätt låt vann – Va! Gäller det inte Melodifestivalen? – eller nåt liknande. Är bara lite nöjd med att allt snack om Messi nu klingar av och att man inför jul kan lägga till ett as så det blir – vaddå?*

Vinterkylan håller sitt grepp och tillvaron är vacker. Några dagar var det mellan 20 och 25 minus men nu är det bara 13. Fortfarande ganska svalt kan man tycka. I alla fall för skidåkning och liknande sysselsättningar. En och annan promenad blir det men inte mer friluftsliv än så. Det får vänta till minusgraderna är ensiffriga.

Fjärde söndagen i Advent blev det till hälften kyrkskolk. Faktum är att vi sov så länge att det blivit stressigt att hinna till klockan 11. Lördagen hade blivit sen men inte överdriven på något tvek- eller pinsamt vis. Till Luleå hade det burit iväg. Kultur hade utövats. Teater. En enmansmonolog i en timme och 40 minuter om öden och äventyr i en tågkupé. Olof Wretlings ”Kaffet” på Kulturens hus.

Det betydde att vi skratt- och koncetrationsutmattade var hemma ca 22. I unga år kunde jag efter någon intensiv upplevelse och en timmes mörkerkörning tvärslockna på kudden men ju äldre jag blir desto längre inflygning krävs innan jag landar. Det blev alltså sent. Dessutom fanns en viss halvmotivation. Visst! Jag vet och anser att en Mässa alltid är en Mässa och att den som missar en Mässa missar en massa och fast många på olika sätt kyrkoanstrukna och ännu fler agerar annorlunda söker jag/vi leva efter den principen. Men det finns gränser. Ibland. Klockan 18 igår skulle det vankas Julkonsert med Älvsby kyrkokör där Primärhustrun sjunger i alten. Övning från halv fyra gör att det blev en och annan timme för henne så därför kändes 11-tiden inte jättelikt högaktuell. Jag för min del platsar inte i någon kör utan såg första halvlek av finalen i fotstolleriet innan jag tillsammans med dottern och lilla Lisa svansade till kyrkan för att höra mormor och de andra sjunga.

Den är bra, våran kyrkokör! 28 korister är rejält OK för en liten ort som Älvsbyn. Dessutom väl avvägt ”program” med 14 låtar i välbesatt kyrka – gissar på närmare 200 under taket. Kyrkoherden ”andaktade”.

Den nördbok jag berättade om i förrförra inlägget har trängt undan annat jag höll på att läsa – inklusive böcker jag fick i paket förra julen. Hur som helst skrämmande läsning.

* Den typen av dålig pappa-humor är jag själv inte pappa till även om jag nog är kvalificerad. Snappade upp den på Facebook igår från en annan kyrkligt anknuten tomte som också är pappa och morfar.

Det blir en bloggning till denna kalla vinterdag.

Sociala medier ger olika inputtar, inte minst genom olika grupper man kan vara med i. På Facebook, alltså. En sådan grupp är Nostalgi från Kåge. Den/de som driver den lägger ofta ut gamla bilder, tidningsartiklar och notiser med anknytning till Kåge strax norr om Skellefteå. Min pappa växte upp i den byn och dit for vi när jag var barn för att hälsa på farmor.

Igår visade en i gruppen inlagd notis att den 15 december 1972 fyllde min farmor 90 år. Det betyder att hon idag om hon levat skulle ha blivit 140. Det hade varit orimligt anmärkningsvärt men jag anser att hon i sig kan vara värd en bloggning.

Min farmor födde 11 barn – 1908, 1910, 1912, 1914, 1917, 1918, 1920, 1921, 1924, 1925 och 1927. Min pappa var trean från slutet. Det betydde att det kom in mycket liv i huset i flera meningar.

Men det kom också död. Hon blev änka 1930 och tre av barnen dog som små. Av de åtta som blev vuxna drunknade hon som var född 1917 i 20-årsåldern men resten skapade en klan av farbröder, fastrar och kusiner där jag är näst näst yngst.

Hon var kul, min farmor. På somrarna på 1950-60-talet bodde hon i kåken i Kåge och fick bära slask och ved och vatten men ungefär en vintermånad per år var hon hos oss för att sedan fara vidare till resten av de söner och hemmafru-sonhustrur hon var utrustad med. Jag gissar att hon var lite längre tid hos en av mina farbröder där det inte fanns larmande barnbarn. Nu varra ni som ryssar! kunde hon säga när vi stökade. Min barnlöse farbron och faster jobbade bägge två så där fick gumman rå sig själv med katten.

Vad det led ersattes detta vinternomadiserande med fast boende på vad som då kallades ålderdomshem. På vintern. Där odlade hon sina blommor och läste sin Bibel. Säkert gjorde hon annat också – typ följde med i vad som hände. Jag minns att hon vid ett besök 1970 var upprörd och ville att pappa skulle fixa biljetter till Spanien för Nö vill I ner å skjute n’Franco. Om hon var helt allvarlig låter jag vara osagt men det var då den så kallade Burgosprosessen pågick. Googla!

Hon fick lite starr och behövd en Bibbel med nalta grövvre ool. Pappa och hans bröder köpte henne en. Den tog jag över sedan hon dött och fann att gumman läst rubbet, stora delar flera gånger. Inga sidor klibbade längre fast som det ofta blir i olästa böcker med tunna blad. I Nya testamentet, Psaltaren och Jesaja var bladen nästan nötta. Varje uppslag boken igenom var lite knöligt längst ned till höger efter det att tanten slickat på fingret innan hon vände sida. Att ta över den plus Rosenius samlade skrifter i fyra band är den apostoliska succession jag värdesätter mer än eventuell vigningskontinuitet tillbaka till någon av de 12 Jesus utsåg till apostlar – som jag också respekterar.

Mer finns naturligtvis att berätta men jag stannar här. Hon hade blivit 140 idag men fick nöja sig med att sega sig över sin 90-årsdag. R.I.P.

Så blir det nu. Första gången denna vinter. Mer än en dm kom igår och det snöar fortfarande. Inga alarmerande mängder och inget trafikkaos typ nere i elområde 3 och 4 där ”stackare” som i fjol brände en massa ström ska få tillbaka en del av vad det kostade då – oberoende av vad det kostar nu.

De kan inte vara lätt att vara regering – för någon. Jag har ofantligt små – konstig sammansättning av volym-ord – sympatier för det nuvarande trippelkommandot med SD i baksätet men fattar att de inte kan ha det lätt. Verkligheten de innan valet inte föreföll att bry sig om gör sig påmind. Beslut man ställde i utsikt går i nuläget inte att ta. Det tar tid att ha med beredning, hantering och allt. Att ministrar och borgerliga partier därför verkar ligga lågt och är tysta kan jag ha viss förståelse för men det jag inte förstår är det höga överbudstonläge man hade innan valet. De kan väl inte ha varit SÅ naiva att de trodde att man bara av ren viljekraft skulle få eldito i ledningarna och minus 10 spänn litern vid pump i bilbidrag – fast det lät så. Var de SÅ naiva eller bluffade man bara i tanken att man nog inte skulle vinna valet och tvingas regera? Onekligen undrar jag lite generellt över retoriken. Före valet sa man att drivmedel inte hade det sossarna kallade ”Putin-priser” utan i stället kostade soppan det den kostade på grund ett nymyntat begrepp ”Magdalena-Andersson-priser”. Nu har det blivit ”Putin-priser” igen, inte ”Uffe-kostnader” som mer skulle stämma med logiken från innan valet. Spänningen mellan retorikens valfläsk och verklighetens stekos är med det påtaglig och enligt min enkla mening problematisk vad gäller moralisk halt.

Jag varken kritiserar eller häcklar att den nya regeringen inte fått till allt inom en utlovad 100-dagars-period. Verkligheten är för komplicerad för det. Inte bara beslut tar tid att ta. Den strålande lösningen kärnkraft tar ännu längre tid att bygga. Allt vad de lovade i valrörelsen dröjer dock inte. Pinsamt nog är sänkt bistånd något som genomförs av allt vad som lovats. Det var ju fel redan på löftesnivån och att det genomförs är enligt min mening knas. Kanske återkommer jag i ärendet efter helgen och då i någon form av anknytning till den Bibeltext som är huvudtext Tredje söndagen i Adventstiden – kapitel 3 i Lukasevangeliet verserna 1 till och med 15. Jag brottas med det textavsnittet och kom då att undra hur Johannes Döparen och andra profeter kan tänkas ha röstat i valet vi hade i september. Nu tänker jag inte ta upp det i förkunnelsen i Älvsby kyrka utan där och då blir det annat ur text och tema jag tänker försöker belysa – men på bloggen kanske det blir nåt åt veckan.*

Rapporter från dem i klanen som vistas på Länssjukhuset i Sunderbyn tyder på att allt är OK. Den lille gossen äter och börjar komma igång. Den med kejsarsnitt förlösta modern kommer sig också. Hur nyförlösta pappor mår brukar man inte beröra nämnvärt – så inte heller nu i vårt fall – hur viktigt det än kan tänkas vara. Hemgång planeras till i morgon och på söndag ska mormor och morfar återbörda storasyster Ava till familjens lugna och ordningsamma tillvaro.

* I mina funderingar kring texten och verkligheten slogs jag också av en del andra skillnader mellan profeten Johannes och vår tid men då inte bara vad gäller anspelningar på politik. Också kyrkolivet verkar vara eljest. På webben, i Facebookgrupper samt i annonseringar och verksamheter ser jag en nutida käck inriktning på sånt som Stilla stund i kyrkan, Sinnesroandakt, Mysigt julbord och liknande. Hur jag än tokbläddrar i Nya testamentet hittar jag inte att Johannes inbjöd till Sinnesro i öknen, Stilla stund vid Jordanflodens strand eller Mysig buffé med honungsdoppade gräshoppor. Om den sistnämnda annonseringen varit för handen bör den rimligen också haft med texten Då terrängen är torr – tag med egen dryck.

Hos Johannes var det annat ljud i skällan.

Måndag kväll – det är nu runt midnatt mellan tisdag och onsdag – skrev jag detta inlägg. Nu när jag är till att publicera aktstycket har en förändring skett. Det är en viktig sådan runt 12 timmar gammal men vad det exakt är kommer i nästa inlägg som publiceras omedelbums efter detta. Med det sagt tillbaka till måndagskvällens drapa.

Det är glest mellan blogginläggen. Det tar lång tid mellan sånt som får mig att gå igång och engagera mig så att jag skriver något. Det är som om hela tillvaron är i seg-tempo.

• Vintern får vara ett exempel. Långsamt kryper den grådaskigt framåt utan seriös kyla eller påtagligt snöfall. Vitt är det på marken men det är också allt.
• Den 22 november berättade jag än en gång i inlägget inte går det fort om ett långsamt projekt i att gå igenom ett av Nya testamentets brev. Det kryper i och för sig framåt men med hastigheten är lägre än den hos en polioskadad snigel.
• Antalet personer som väljer att vara intresserad av när min egenförfattade INGEN BOKBOK – använd bloggens sökfunktion för att hitta tidigare skriverier – ligger fortfarande på näst intill nollnivå. De böcker som finns i kartongen (och på bokbordet i kyrkan) minskar i en takt av kanske ett ex i kvartalet vilket får dem att räcka en god bit in i 2030-talet. Inte heller har någon av de få som skaffat boken på något sätt kommenterat den vare sig i tal eller skrift. Gissar därför att det sålda dussinet inte blivit bebläddrat i någon omfattning alls.
• Sortera och på något sätt systematisera den röra av förkunnelse-manus som jag berättade om i inlägget vägda på våg den 30 september 2021 går också långsamt, mycket långsamt. Orsaken är tvåhövdad – minst. Den främsta är att det är skittråkigt. Ett annat är att jag inte kommit till skott om hur jag skall sortera joxet. Ska jag dela på genrer som Predikan, Beredelseord, Föredrag och Bibelstudieanteckningar eller skall alla de typerna sorteras i Bibelboksordning? Långsamt går det i alla fall.
• Väntans tid är också en långsamhet. I förmiddags for jag och Primärhustrun till Unbyn och hämtade barnbarnet Ava hem till oss. I den här veckan är beräknad förlossningsdatum för hennes lillebror och då är det inte helt dumt att storasyster är hos mormor och morfar. Att vänta på besked är tveklöst en långsamhet av digert slag.
• Höstterminen har i någon mån haltat – jag tänker nu på det jag engagerats i och engagerat mig i vad gäller gudstjänster och pratkvällar i församlingen. En söndag och ett par onsdagskvällar i månaden har varit mitt beting men efter-Mässan-praten, det som också kallats Ovangelie-träffar, har inte samlat intresserat folk så de blivit av. Vad gäller andra kyrkliga ting går det i sanning inte heller undan eller märks något nämnvärt. Visst vet jag att kyrkan fungerar med evigheten för ögonen men att gå långsamt fram eller inte alls söka hantera olika ting stör min rastlösa själ. Om det är själen som är i olag eller om det är kyrkoseghet är en öppen fråga. Blixtrar gör det inte.

 Detta skrev jag alltså måndag kväll. Nu har den femte punkten ändrats!

Ett andra blogginlägg måndag förmiddag efter Domsöndagen.

Det är nog så att böcker inte alltid kommer tillbaka dit där de hör hemma. Jag misstänker att det kanske drabbar ganska många men har ingen total överblick. Ändå är det så.

Helt oskyldig är jag nog inte själv. I någon kartong, i någon hylla eller någon annanstans i fastigheten kan det finnas någon enstaka lånad men inte återställd bok. Skulle så vara är de i sanning inte många och rör sig nog mestadels till syvende och sist i så fall om volymer som egentligen ägs av något av de utflyttade barnen eller så.

Värre är det faktisk med böcker jag lånat ut. Jag har inte koll helt och fullt men kan ana en hel del. Hos de nämnda barnen kan någon volym finnas och förvaras med samma familjeslapphet som jag själv har och det varken stör eller bekymrar mig nämnvärt – bara ibland. Mer gnagande är vetskapen eller misstanken att jag kanske inte ser röken av litteratur i skilda ämnen som jag genom åren av min godhet lånat ut till andra. Ibland frågar jag mig om de är för evigt förlorade. Jag menar då böckerna, inte människorna. Att jag inte vet till vem eller vilka jag lånat ut vilken eller vilka böcker i olika ämnen och när det skedde komplicerar saken en hel del.

Men jag slutar inte hoppas. Läste en gång att morgonen efter att Berlinmuren revs dök det på ett bibliotek på västsidan upp en östsektorgubbe som återlämnade en bok han år ut och år in varit förhindrad att återställa. Till detta undrade han om förseningsavgiftens storlek med ränta på ränta. Sånt folk imponerar på mig! Tilläggas bör att biblioteket efterskänkte skulden.

Får jag tillbaka mina böcker på vift kommer jag inte heller att kräva ett nickel utan bara bjuda på kaffe.

Det är på G, slutet av vår försiktiga modifiering av köket med prylar, lådor, skåp och luckor. Det funkar nu men någon detalj återstår. Reformen var noga förberedd. Själva stommen till det mesta ämnade vi behålla men luckor och lådor tänkte vi oss byta. Huset är snart 50 år och även om vi en gång låtit lacka om luckorna ger tiden nöt- och slagmärken. Spisen började dessutom bli mogen för nödslakt. Häll och inbyggnadsugn fanns också i planerna liksom ny diskbänk.

Köksfixarfirma i grannkommunen kontaktades. En snubbe kom förbi med sin tumstock i högsta hugg. Vi besökte sedan rörelsen och tittade på färger och former, arrangemang, knoppar och lösningar. Allt innebar en offert och utfästelse om insats under hösten. Lokal vitvarubutik i den nedlagda Filadelfia-församlingens lokaler fick besök och vi valde där induktionshäll och ugn.

Tiden gick. Vi ringde firman för att få preliminärt besked. Kommer ni första halvan av oktober, andra halvan, november eller närmare jul? var vår öppna frågeställning. Vi hör av oss i eftermiddag blev svarat – vilket de glömde göra.

Men måndag morgon den 17:e oktober skramlade telefonen. Vi kan komma om en timme! var beskedet. De hade fått ett hål då ett annat jobb måste pausas på grund av vattenskada. Men det går inte! hörde jag Primärhustrun säga. Vi har inte plockat undan och tömt än. Firman sporde Onsdag nu i veckan? Det funkar! blevvårt svar och flyttkartonger fylldes med glas, byttor, skålar, fat, bestick och allt annat jox som finns i ett kök. Torrvaror och skafferiinnehåll i övrigt blev också flyttade till ett par lådor.

På onsdagen kom två man. Samma dag levererades vitvarorna. En av snickrisarna insjuknade så torsdag och fredag var det en man i farten och det mesta blev klart. En lucka återstår av själva inredningen. En hel del började därmed funka – hällen till exempel – men annat inte. Placering av olika ting i lådor och skåpar har blivit lite annorlunda. Gamla lådsystemet med 6 lådor där bestick, brödkavlar och frystejp och en massa annat haft sin plats är nu ersatt med 5 lådor. Det betyder annat parkeringssystem för osthyvlar och måttsatser.

Vissa ting får eller bör man inte göra själv. El och rörmockeri bör av försäkringsskäl anförtros åt arvoderade proffs. Att få fram slikt folk görs inte i en handvändning. Vi fick bära disk och handskrubba densamma i tvättstugan till fredag för en dryg vecka sedan då rören kopplades och diskmaskinen kunde gå igång. Sistlidna fredag kom till sist en lysmask för en del sladd- och kontaktjobb vilket gjorde att allt verkade vara klart.

Allt? Nää! En måttbeställd lucka väntar vi på. Vissa fakturor återstår att få och att betala. Insikten om var allt exakt i köket befinner sig behöver växa fram. Jag spår också diskussioner med hemsökande vuxna barn då de konfronteras med att det inte längre är som under hela den tid de levat. Ändå är allt snart köksklart.

Jag vill inte kalla det ångest. Det ordet är för starkt. Skulle jag säga att jag är drabbat vore det hänsynslöst mot dem som verkligen är drabbade. Alltså har jag inte ångest, bara oro och magpirr.

Lite kommer det sig detta av den nya regeringen. Från början av veckan är fokus på blUffe, bjEbba och tJohan, alltså madiraten, kvistakrobaten och läbbiralen, med sina anhang. När alla dessa mötte kungen fanns dock inte regeringsgängets kungamakare brÅkesson med. All uppmärksamhet riktades på de tre på samma sätt som dockan får all uppmärksamhet när buktalaren framträder. Man kan få oro och magpirr för mindre – som exempel det ännu starkare sydsvenskoperspektivet. Runt drygt 10% av folket bor i de fem Norrlandslänen men ingen av regeringens mer än 20 ledamöter gör det. Den nordligaste är visst från Borlänge som ju är långt ner i landet. Lite oro och magpirr blir av detta förutom allt annat nykonservativt.

Hantverkare i huset är ingen höjdare. Särskilt inte i köket som är fastighetens hjärta. Det innebär ingrepp i elen och i vattnet – sånt som man behöver fler experter för. Själv klarade jag av att neutralisera diskbänken men känner oro och magpirr runt om pluggningen blev rätt och tätt. Läckage är inte bra. Dessutom är varenda rörkrökare och lysmask upptagna med annat vilket betyder att köket kommer att vara åtminstone halvdött också efter det att ombyggnadsfirman bökat färdigt. Hitta sånt folk skapar oro och magpirr men kalla det ångest vore att ta i å det allra grövsta.

Tillbaka till sydsverigepolitiken. Under regeringsförhandlingarna snurrade det en massa kring vad brÅkesson skulle få igenom för att släppa igenom de andra tre. Är han kusken som kör sina samselade hästar i ett sådant ekipage som på ryska kallas trojka? Eller är han buktalaren med dockor som vi nu tror pratar själva när det är han som har dem i knäet och som står för orden?

Googla gärna Jeff Dunham. HAN med dockor är i alla fall kul.

Är det så livet är och blir? Alltså som rubriken säger?

Nu menar jag inte livet i sig som någon sorts total helhet. Jag inleder med detta blogginlägg inte en start på ett SLFS – Stor Livs-Filosofisk Sanning – från min sida. Visst kan sådan totalkänsla också finnas men jag rör mig nog mer i detaljer väl vetande att helheter och detaljer hör ihop.Jag tar saken ur andra vinklar.

Som pensionär har jag ibland dekorerat mina blogginlägg – OK! Illustrerat, kanske inte dekorerat! – med den ena av bilderna som finns med nu – gubben som sitter och matar duvor. Den är inte helt fel även om det är Primärhustrun som oftare än jag ser till att de dinosaurieättade småfåglarna får talgbollar att picka från. Att inte på minst femdaglig basis behöva lubba till olika arbetsuppgifter och rutiner ger mer tid till annat som lika föbajat i alla fall bara blir bitvis halvgjort.

Ta till exempel mitt tilltag med att i ett system sortera in alla fusklappar och manus jag haft för förkunnelse under alla yrkesaktiva prästår och lite innan och efter. Jag kan se den saken dyka upp när jag via Facebook där jag nämner att jag bloggat blir påmind om att jag skrivit om det för 2-3-4 år sedan – typ. Det är fortfarande bara bitvis halvgjort. Uppmärkning och insortering är ju bara så förödande tråkigt! Frågan Varför? inställer sig dessutom omedelbums. Till vad nytta?

Eller ambitionen jag hade (och fortfarande har) att kyrkan skulle bli fylld – och då menar jag Älvsby kyrka och folk i söndagliga gudstjänster. Så har det ju inte blivit. Tvärtom. Jag funderar på orsaker och verkan, vad som saknats och försummats från min sida. OBServera det sista: från min sida. Det är det lätt att hemfalla åt att se andra, skylla på andra, bortförklara och klandra. Det är meningslöst! Det är den egna rollen jag funderar över, vad som från min sida blivit bitvis halvgjort och skulle kunna ha gjorts på annat vis.

Listan över vad som blivit bitvis halvgjort kan egentligen bli hur lång som helst. Jag är ju på mitt 70:e år! I familj, umgänge med andra, ambitioner hit och dit, önskemål och allt möjligt annat fyller lätt en lite depparjeppig förteckning med en massa bitvis halvgjort.

Till sist (i detta blogginlägg) ännu en något som nu just i denna skälvande stund är bitvis halvgjort – Jobs bok i Gamla testamentet. Just den saken startade för några veckor sedan i ett samtal om många olika saker när min samtalspartner ställde frågan: Job? Vad är det för litteratur? Egentligen? Nu pratade vi om en massa olika grejer så det blev ingen fördjupning i saken då men för mig funkar sådana frågor som ett rött skynke för en tjur på arenan. Det innebar bokhyllebesök, först på Älvsby folkhögskola som har ett av övre Norrlands bäst sorterade teologiska bibliotek om än kanske med några år på nacken vad gäller nyinköp. Sedan min egen hylla som också har år. Resultatet är tre böcker på gång just nu. Eller två då en är nästan färdigläst. Till detta har jag egna tankar och infallsvinklar skvalpanade i huvudskalleknoppen.

Kommer jag att komma fram till något? Troligen. Men vad? Just nu är det hur som helst bara bitvis halvgjort. Dessutom är den andra bilden bara SÅ sann när man är pensionär.

Jag var på begravning igår. Bara för att vara på den, bara för att jag ville och bara för att det kändes rätt för mig och förhoppningsvis något så när OK för de anhöriga. På något vis en ”vanlig” begravning, en sådan som folk deltar i utifrån relation till den som inte längre lever eller de närstående. De flesta begravningar jag som präst genom åren deltagit i har inte varit sådana. Givetvis har de alla varit viktiga och jag försökte hantera dem så seriöst det var möjligt men de var i alla fall något av ”tjänsteuppdrag” där jag oftast var officiant, ibland representant. Sedan har det funnits ”hybridformer” där jag varit officiant men det ändå funnits en dominerande relation i botten. När mostrar, morbröder, en farbror, svärföräldrar, och personliga vänner dött skulle jag varit där hur som helst men när jag i de flesta fall blev ombedd officierade jag.

Jag var alltså på begravning igår. Hasse Lundströms närmare bestämt. För att jag ville, för att det kändes rätt. Han hade ju som alltid funnits, nästan som Elisabeth II av England. Jämt och ständigt från och med min allra första tid som präst och sedan genom alla år. När jag kom till Älvsbyn var han predikant inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och det sedan flera år. Jag fördes in i ett samarbete med honom. När jag tänker tillbaka på det fylls jag av stor tacksamhet och respekt. Av flera skäl.

Det som dominerade från start var att han som var en generation äldre än mig aldrig var nedlåtande mot den nykläckta valpen – intressant blandning av metaforer. Tvärtom! Han var uppmuntrande men inte ryggdunkande. Sa han Tack för predikan! menade han Tack! och inte bara någon sorts hövlighet. Fjäskade inte! Och verkade oemottaglig för fjäsk. Med många år i backspegeln inser jag att detta blev viktigt för mig och jag hoppas att jag genom åren kunnat vara åtminstone till hälften likadan i relation till yngre och mer oerfarna personer jag fått att göra med.

Sent 1970-tal och genom 80-talet var relationerna Kyrkan-EFS inte de allra hjärtligaste i Piteå älvdal. Naturligtvis skyllde man på var sina håll de kärva relationerna på den andra parten. Jag förstod tidigt att Hasse var lojal mot sitt sammanhang men inte pådrivande i de separatistiska tendenser som fanns. Sådant drevs av andra. När jag då i sena-kväll-samtal – vi arbetade tillsammans med internatkonfirmandläger – fick höra honom berätta om sånt i hans sammanhang som han tyckte var frustrerande kändes det som ett förtroende och ett bemyndigande samtidigt som jag också kände att när jag gjorde på samma sätt skulle det inte komma att användas mot det sammanhang jag fanns i. Detta med förtroende kan låta som en liten detalj men jag anser den viktig, i alla fall för mig.

Jag skulle fortsätta berätta om hur han var, hur han trodde, hur han bad och mycket mer men gör inte det. Vid begravningen och framför allt vid minnesstunden nämndes mycket sådant. Det var helt rätt! Liv, karaktär och tro hos honom som blev 92 år är det helt rätt och mycket lätt att tala och tänka positivt om. Och samtidigt tänker jag, också utifrån vad jag själv sa på minnesstunden och det jag nu skriver: Hasse skruvar på sig! Beröm och uppskattning i all ära men detta är inte det viktigaste för honom. Något annat är centrum!

Jag var som sagt på begravning igår. Hur Hasse Lundström var och trodde beskrevs bra, ärligt och sant. Honom Hasse trodde på beskrevs också bra, ärligt och sant – och det är centrum!

Om man sprätter lite kyrkligt latin omkring sig kallas Hur en troende tror för fides qua. Vad den troende tror på kallas fides quae. Naturligtvis är latinet onödigt. Hur en troende tror och Hur tron påverkar honom eller henne hör ihop med Vad den troende tror på men är inte helt och fullt samma sak. Tro kan fungera likadant fast man tror på olika saker och tro på samma sak kan fungera olika. Därför tycker jag det är viktigt att nämna Honom Hasse trodde på och som alltid var centrum i hans förkunnelse – Jesus. Jag hörde honom aldrig salvelsefull eller ens känslosam,nästan inte ens personlig. Iinnerliga och sakliga ord om Jesus, nyktert och nästan ibland lite småtorrt, var centrum både för Hans Lundströms tro och gärning. I gärning var han predikant, EFS-präst och sedan aktiv pensionär förutom de sista åren. Han blev 92 och är i tacksamt minne bevarad av en valp han genom alla år gav förtroende och uppmuntran.

Vila i frid till uppståndelsens morgon!