stigstrombergsson

Några dagar innan jul kom den efterlängtade boken. Andra år brukade den dimpa ner i brevlådan i oktober. I år dröjde det till mitten av december innan de ca 400 sidorna anlände. Själva julfirandet skapade tajmutläge i läsandet men nu i mellandagarna går det så sakta framåt kring en hel del som är klart oenkelt att fatta.

Detta med att fatta saker kan man ha olika uppfattningar om. Jag anser mig inte överdrivet korkad men inte heller smartast i världen och fattar gärna tag i saker jag inte fattar. Jag kan förarga mig ganska mycket över folk som inte alls vill befatta sig med sånt de inte omedelbart känner att de redan har innefattat bland sina kunskaper och åsikter – något jag tycker är trångskalligt. Det betyder inte nödvändigtvis att man är dum i meningen obegåvad. Det handlar mer om en inställning och den personlighet man väljer att utöva. Både den som är lite len i pallet och den med hög så kallat IQ kan således vara trångskallig.

Boken som kom är dock inget för trångskallar vare sig före, under eller efter jul. Jag har nu hunnit till sidan 202 och återkommer i saken när jag bökat mig igenom de drygt 200 sidor som är kvar.

Finns annat obloggat? Tja....?

Det beror på hur man räknar. Tanke- och tyckarkörtlarna är ju inte helt avstängda bara för att dagarnas aktiviteter går slag i slag. E del av det blir kortare (eller längre) skriverier i tellefånen för att eventuellt framföras i framtiden. Från julveckan finns till exempel en text med rubriken tjurskallekristen. Visst föddes den av skeenden och icke-skeenden dagarna före jul men då den är mer generell och inte tydligt julbunden kan den få vila till sig. Kanske kommer den.

På nätet brukar jag titta i den israeliska tidningen Haaretz i dess engelskspråkliga variant. Helt klart är att den politiska röra vi kan uppleva här i konungariket är enmild västanfläkt mot hur det är i Israel. Inte ens det svenska rekordet i rörighet för fyra år sedan kommer i närheten av läget där nere därman haft – om jag minns rätt – fem val på fyra år.

Men det finns likheter. Vissa likheter. I Sverige har man nu den högraste regeringen på över 100 år. Traditionella och i någon mån anständiga borgerliga partier har tytt sig till ett populistiskt nationalistiskt sammanhang för att kunna regera. Sverige-demokraterna sitter inte i vår högerregering men styr den ur baksätet till förmån för segregation,minskat bistånd och ökad rättsosäkerhet. Israel får nu också sin högraste regering någonsin – och det vill inte säga lite. Där är det inte bara den gamla högern Likud som ingår i regeringen utan också ännu högrare grupper av sorten som inte direkt varit med förr. Fler och större illegala bosättningar är att vänta på Västbanken, möjligen beslut om rena annekteringar. I röret ligger förstärkta apartheid-fasoner i lagar och praxis både på ockuperad mark och i Israel i sig självt. Summan av kardemumman blir att vår statsminister Uffe och deras premiärminister Nethanyahu brottas med samma problem: För att säkra högerstödet måste jag gå det till mötes.

Tillbaka till Sverige. Förtroendet för vår regering rasar. Anledningen sägs vara att man svikit sina vallöften om prissänkningar på drivmedel, elkostnadsskydd och annat. Att jag tycker den kritiken är orättvis beror inte på att jag skulle ha förtroende för regeringen. Tvärtom! Jag har vare sig innan eller efter valet känt förtroende för Uffe-Ebba-Johan-trojkan med Jimmie som kusk men vill egentligen inte kritisera att de inte klarat av det de sagt på 100 dagar. Det svenska systemets och förvaltningarnas kvarnas mal i en viss takt. Man kan inte bara ta beslut om dittan och dattan efter att ha pimplat whisky tillsammans på ett slott. Felet – som jag ser det – är inte vad de gjort eller inte gjort utan snarare att de var så stora i käften innan valet. Många gick på amsagorna i någon sorts tanke att Uffe med flera nog skulle kunna styra allt med dekret – ungefär som Trump, Bolonsario, Erdogan, Orban och Putin.

Men nu återvänder jag till boken med innehållet som är oenkelt att fatta.