stigstrombergsson

Ibland klarar jag av att muntligt vara snabb i repliker och kommentarer. Kan rentav ibland känna mig och uppfattas som slagfärdig. Har jag den egenskapen är det inget mot hur det är i min omgivning. Man brukar säga att Äpplet faller inte långt från trädet men när det gäller att vara rapp i munnen överträffas jag med råge av våra fyra vuxna barn. Till och med barnbarnen slår ibland farfar/morfar – med undantag för lille August som bara är tre månader och kommenterar saker bara sparsamt.

Igår efter middagen kände jag mig lite Lisa-nödig. Jag traskade därför över till huset i vägslingan bredvid där hon bor med mor och far. Vi tittade lite på TV kanske en ½timme. Det är ett behagligt sätt att lösa morfars/farfars barnbarns-nödighet. Vi småpratade naturligtvis, jag, Lisa och hennes föräldrar. Bland annat kunde jag då bestrida mågens påstående att vår isborr – som de haft ett tag – som enligt hans mening var slö och borde slipas var av den kalibern att när hans svärmor rengjorde den skar hon sig på bladet så att blodvite uppkom och plåster behövde anbringas.

Efter att så ha fått reda på hur Primärhustrun skadat sig frågade hennes dotter – nummer två i vår rapp-käftande barnhög: Vad har du gjort då?

Jag berättade då att jag var klar med uppmärkning och klassificering av de kilon papper jag har som är manus till vad jag sagt i predikningar och liknande de sista 25 åren.* Dotterns syrliga kommentar fick bli rubriken till denna bloggpost. Nu skall fusklapparna bara sättas ikort-lådor.

Till vad nytta? är en fråga som gnager. Vem har någon användning av sånt? är också en fråga.

I alla fall har jag bestämt mig för ett system som den som eventuellt ska analysera det hela måste förhålla sig till. Mina predikningar-beredelseord-betraktelser-föredrag-och-annat står inte i kronologisk ordning från mitten av 1970-talet och framöver. Mycket av det har ju avfyrats i kyrkor i sammanhanget gudstjänst men platsen i kyrkans år är inte basen för hur jag ställer upp det, inte heller typ av gudstjänst eller olika målgrupper. Jag följer så strikt det går en Bibel-avsnitts-ordning med böcker, kapitel och verser. När det finns dubletter – Första söndagen i Advent med Jesus och åsnan är till exempel högfrekvent – sätts sådant i kronologisk ordning. Till detta finns mer tematiska framför allt föredrag och så kallade kasualtal – främst manus för begravningar – som får sorteras för sig. De fusklappar som varit aktuella i rena Bibelstudier får (än så länge) vara kvar i sina pärmar och/eller förvaringsmappar.

Uppmärkningen är alltså klar nu. Inplockningen återstår.

Och frågorna gnager:Till vad nytta? Vem har någon användning av sånt?

Med en fundering om inte gamla predikningar egentligen bara är fossilt bränsle.

* För 1½ år sedan berättade jag mer noga om detta i inlägget vägda på våg. Du kan, noble Bloggläsius, läsa där om mina problem med vad-som-är-vad och hur det framledes kan komma att insorteras.