stigstrombergsson

Det blir en bloggning till denna kalla vinterdag.

Sociala medier ger olika inputtar, inte minst genom olika grupper man kan vara med i. På Facebook, alltså. En sådan grupp är Nostalgi från Kåge. Den/de som driver den lägger ofta ut gamla bilder, tidningsartiklar och notiser med anknytning till Kåge strax norr om Skellefteå. Min pappa växte upp i den byn och dit for vi när jag var barn för att hälsa på farmor.

Igår visade en i gruppen inlagd notis att den 15 december 1972 fyllde min farmor 90 år. Det betyder att hon idag om hon levat skulle ha blivit 140. Det hade varit orimligt anmärkningsvärt men jag anser att hon i sig kan vara värd en bloggning.

Min farmor födde 11 barn – 1908, 1910, 1912, 1914, 1917, 1918, 1920, 1921, 1924, 1925 och 1927. Min pappa var trean från slutet. Det betydde att det kom in mycket liv i huset i flera meningar.

Men det kom också död. Hon blev änka 1930 och tre av barnen dog som små. Av de åtta som blev vuxna drunknade hon som var född 1917 i 20-årsåldern men resten skapade en klan av farbröder, fastrar och kusiner där jag är näst näst yngst.

Hon var kul, min farmor. På somrarna på 1950-60-talet bodde hon i kåken i Kåge och fick bära slask och ved och vatten men ungefär en vintermånad per år var hon hos oss för att sedan fara vidare till resten av de söner och hemmafru-sonhustrur hon var utrustad med. Jag gissar att hon var lite längre tid hos en av mina farbröder där det inte fanns larmande barnbarn. Nu varra ni som ryssar! kunde hon säga när vi stökade. Min barnlöse farbron och faster jobbade bägge två så där fick gumman rå sig själv med katten.

Vad det led ersattes detta vinternomadiserande med fast boende på vad som då kallades ålderdomshem. På vintern. Där odlade hon sina blommor och läste sin Bibel. Säkert gjorde hon annat också – typ följde med i vad som hände. Jag minns att hon vid ett besök 1970 var upprörd och ville att pappa skulle fixa biljetter till Spanien för Nö vill I ner å skjute n’Franco. Om hon var helt allvarlig låter jag vara osagt men det var då den så kallade Burgosprosessen pågick. Googla!

Hon fick lite starr och behövd en Bibbel med nalta grövvre ool. Pappa och hans bröder köpte henne en. Den tog jag över sedan hon dött och fann att gumman läst rubbet, stora delar flera gånger. Inga sidor klibbade längre fast som det ofta blir i olästa böcker med tunna blad. I Nya testamentet, Psaltaren och Jesaja var bladen nästan nötta. Varje uppslag boken igenom var lite knöligt längst ned till höger efter det att tanten slickat på fingret innan hon vände sida. Att ta över den plus Rosenius samlade skrifter i fyra band är den apostoliska succession jag värdesätter mer än eventuell vigningskontinuitet tillbaka till någon av de 12 Jesus utsåg till apostlar – som jag också respekterar.

Mer finns naturligtvis att berätta men jag stannar här. Hon hade blivit 140 idag men fick nöja sig med att sega sig över sin 90-årsdag. R.I.P.