stigstrombergsson

Måndag kväll – det är nu runt midnatt mellan tisdag och onsdag – skrev jag detta inlägg. Nu när jag är till att publicera aktstycket har en förändring skett. Det är en viktig sådan runt 12 timmar gammal men vad det exakt är kommer i nästa inlägg som publiceras omedelbums efter detta. Med det sagt tillbaka till måndagskvällens drapa.

Det är glest mellan blogginläggen. Det tar lång tid mellan sånt som får mig att gå igång och engagera mig så att jag skriver något. Det är som om hela tillvaron är i seg-tempo.

• Vintern får vara ett exempel. Långsamt kryper den grådaskigt framåt utan seriös kyla eller påtagligt snöfall. Vitt är det på marken men det är också allt.
• Den 22 november berättade jag än en gång i inlägget inte går det fort om ett långsamt projekt i att gå igenom ett av Nya testamentets brev. Det kryper i och för sig framåt men med hastigheten är lägre än den hos en polioskadad snigel.
• Antalet personer som väljer att vara intresserad av när min egenförfattade INGEN BOKBOK – använd bloggens sökfunktion för att hitta tidigare skriverier – ligger fortfarande på näst intill nollnivå. De böcker som finns i kartongen (och på bokbordet i kyrkan) minskar i en takt av kanske ett ex i kvartalet vilket får dem att räcka en god bit in i 2030-talet. Inte heller har någon av de få som skaffat boken på något sätt kommenterat den vare sig i tal eller skrift. Gissar därför att det sålda dussinet inte blivit bebläddrat i någon omfattning alls.
• Sortera och på något sätt systematisera den röra av förkunnelse-manus som jag berättade om i inlägget vägda på våg den 30 september 2021 går också långsamt, mycket långsamt. Orsaken är tvåhövdad – minst. Den främsta är att det är skittråkigt. Ett annat är att jag inte kommit till skott om hur jag skall sortera joxet. Ska jag dela på genrer som Predikan, Beredelseord, Föredrag och Bibelstudieanteckningar eller skall alla de typerna sorteras i Bibelboksordning? Långsamt går det i alla fall.
• Väntans tid är också en långsamhet. I förmiddags for jag och Primärhustrun till Unbyn och hämtade barnbarnet Ava hem till oss. I den här veckan är beräknad förlossningsdatum för hennes lillebror och då är det inte helt dumt att storasyster är hos mormor och morfar. Att vänta på besked är tveklöst en långsamhet av digert slag.
• Höstterminen har i någon mån haltat – jag tänker nu på det jag engagerats i och engagerat mig i vad gäller gudstjänster och pratkvällar i församlingen. En söndag och ett par onsdagskvällar i månaden har varit mitt beting men efter-Mässan-praten, det som också kallats Ovangelie-träffar, har inte samlat intresserat folk så de blivit av. Vad gäller andra kyrkliga ting går det i sanning inte heller undan eller märks något nämnvärt. Visst vet jag att kyrkan fungerar med evigheten för ögonen men att gå långsamt fram eller inte alls söka hantera olika ting stör min rastlösa själ. Om det är själen som är i olag eller om det är kyrkoseghet är en öppen fråga. Blixtrar gör det inte.

 Detta skrev jag alltså måndag kväll. Nu har den femte punkten ändrats!