stigstrombergsson

Jag var på begravning igår. Bara för att vara på den, bara för att jag ville och bara för att det kändes rätt för mig och förhoppningsvis något så när OK för de anhöriga. På något vis en ”vanlig” begravning, en sådan som folk deltar i utifrån relation till den som inte längre lever eller de närstående. De flesta begravningar jag som präst genom åren deltagit i har inte varit sådana. Givetvis har de alla varit viktiga och jag försökte hantera dem så seriöst det var möjligt men de var i alla fall något av ”tjänsteuppdrag” där jag oftast var officiant, ibland representant. Sedan har det funnits ”hybridformer” där jag varit officiant men det ändå funnits en dominerande relation i botten. När mostrar, morbröder, en farbror, svärföräldrar, och personliga vänner dött skulle jag varit där hur som helst men när jag i de flesta fall blev ombedd officierade jag.

Jag var alltså på begravning igår. Hasse Lundströms närmare bestämt. För att jag ville, för att det kändes rätt. Han hade ju som alltid funnits, nästan som Elisabeth II av England. Jämt och ständigt från och med min allra första tid som präst och sedan genom alla år. När jag kom till Älvsbyn var han predikant inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och det sedan flera år. Jag fördes in i ett samarbete med honom. När jag tänker tillbaka på det fylls jag av stor tacksamhet och respekt. Av flera skäl.

Det som dominerade från start var att han som var en generation äldre än mig aldrig var nedlåtande mot den nykläckta valpen – intressant blandning av metaforer. Tvärtom! Han var uppmuntrande men inte ryggdunkande. Sa han Tack för predikan! menade han Tack! och inte bara någon sorts hövlighet. Fjäskade inte! Och verkade oemottaglig för fjäsk. Med många år i backspegeln inser jag att detta blev viktigt för mig och jag hoppas att jag genom åren kunnat vara åtminstone till hälften likadan i relation till yngre och mer oerfarna personer jag fått att göra med.

Sent 1970-tal och genom 80-talet var relationerna Kyrkan-EFS inte de allra hjärtligaste i Piteå älvdal. Naturligtvis skyllde man på var sina håll de kärva relationerna på den andra parten. Jag förstod tidigt att Hasse var lojal mot sitt sammanhang men inte pådrivande i de separatistiska tendenser som fanns. Sådant drevs av andra. När jag då i sena-kväll-samtal – vi arbetade tillsammans med internatkonfirmandläger – fick höra honom berätta om sånt i hans sammanhang som han tyckte var frustrerande kändes det som ett förtroende och ett bemyndigande samtidigt som jag också kände att när jag gjorde på samma sätt skulle det inte komma att användas mot det sammanhang jag fanns i. Detta med förtroende kan låta som en liten detalj men jag anser den viktig, i alla fall för mig.

Jag skulle fortsätta berätta om hur han var, hur han trodde, hur han bad och mycket mer men gör inte det. Vid begravningen och framför allt vid minnesstunden nämndes mycket sådant. Det var helt rätt! Liv, karaktär och tro hos honom som blev 92 år är det helt rätt och mycket lätt att tala och tänka positivt om. Och samtidigt tänker jag, också utifrån vad jag själv sa på minnesstunden och det jag nu skriver: Hasse skruvar på sig! Beröm och uppskattning i all ära men detta är inte det viktigaste för honom. Något annat är centrum!

Jag var som sagt på begravning igår. Hur Hasse Lundström var och trodde beskrevs bra, ärligt och sant. Honom Hasse trodde på beskrevs också bra, ärligt och sant – och det är centrum!

Om man sprätter lite kyrkligt latin omkring sig kallas Hur en troende tror för fides qua. Vad den troende tror på kallas fides quae. Naturligtvis är latinet onödigt. Hur en troende tror och Hur tron påverkar honom eller henne hör ihop med Vad den troende tror på men är inte helt och fullt samma sak. Tro kan fungera likadant fast man tror på olika saker och tro på samma sak kan fungera olika. Därför tycker jag det är viktigt att nämna Honom Hasse trodde på och som alltid var centrum i hans förkunnelse – Jesus. Jag hörde honom aldrig salvelsefull eller ens känslosam,nästan inte ens personlig. Iinnerliga och sakliga ord om Jesus, nyktert och nästan ibland lite småtorrt, var centrum både för Hans Lundströms tro och gärning. I gärning var han predikant, EFS-präst och sedan aktiv pensionär förutom de sista åren. Han blev 92 och är i tacksamt minne bevarad av en valp han genom alla år gav förtroende och uppmuntran.

Vila i frid till uppståndelsens morgon!