stigstrombergsson

Rubrikens audioter är vårt öknamn för en kategori medtrafikanter på E4-an och andra landsvägar. Vi såg flera under vår road-trip Älvsbyn-Säter-Vattholma-Säter-Älvsbyn andra halvan av förra veckan. Man kan tro att mitt följande resonemang om audioter bara handlar om trafik trafikbeteende men det vore att inskränka det hela. Visst har jag en bokstavlig och konkret mening med min text men den kan även ses som en bild eller liknelse också för annat än ren vägtrafik.

Först: Ordet audioter måste man ta inklusivt. Det finns sådana som kör BMW, större Volvo, KIA och till och med Skoda som är audioter, inte bara de som just har en Audi. De andra bilmärkena är dock svårare att forma om till en snärtiga nedsättande termen.

Sedan: Det finns olika typer. Kanske. Eller så är det en typ som ibland anpassar sig något. Grundhållningen är hur som helst:

JAG vill ha det på MITT sätt och det får andra bara acceptera! Att det är 90 eller 110 som den av Gud förordnade överheten beslutat skall gälla bryr JAG mig inte om! Kollektiv och gemensam välfärd är inget för MIG som i sann liberal frihetsanda kör MIN privata bil som JAG vill. Regler är nog bra för andra men inget JAG tycker behöver gälla för MIG!

Jag tillhör förarkategorin Gubbe med keps även om jag inte har just den huvudbonaden. Puttrar stilla enligt överhetens skyltning. Fattas bara annat! Jag är ju för tusan kristen! Då kommer fartsyndarna med sin JAG-mentalitet! De närmar sig bakifrån och lägger sig så nära att de med sin spolning av vindruta och lyktor kan rengöra mina bakljus. När körfältet plötsligt delar sig i två visslar de förbi till synes helt omedvetna om att det går syndigt fort.

Ibland blir audioten oberoende av bilmärke tagen på bar farning och straffad för sin synd. Jag gissar att han – det är oftast men inte alltid en han – harmsen och gramse gormar i besvikelse över att ha åkt fast, inte över att ha kört på ett orättfärdigt sätt.

Detta är, för att föra in lite teologi, skillnaden mellan falsk och äkta ånger. Den falska som på latin kallas attritio är grämelsen över att ha åkt fast och inställer sig på vilken galgbacke som helst. Syndaren ser sig då inte som en vuxen med ansvar och skuld utan uppfattar sig i stället som ett drabbat offer med tillhörande kofta. Han eller hon kan mycket väl ”erkänna” och betala sina böter men förnekar samtidigt att man gjort fel. Attityden är inte isolerad till trafik och förekommer i många sammanhang. Ett offentligt sådant var Ebba Bush när det gällde förtalet.

Riktig ånger – contritio – erkänner sitt ansvar och sin skuld och är en vuxen reaktion på begångna fel. Den syndaren försöker inte fly in i offerkoftans gosiga värme utan tar på sig sin tagelskjorta som skaver och river i (det mentala) skinnet.

Nu tillbaka till trafiken där audioten vare sig han åkt fast eller klarat sig… Jag beskriver honom nu sexistisk som en man för att det blir enklare så. Vare sig han nu åkt fast eller klarat sig händer det rentav att han skryter om sin gudlösa framfart, särskilt för andra alfahannar med kraftfulla bilar. Sånt skryt tycker jag är 100% billig machoattityd, inget annat, och jag förstår den inte. Köra 110 där det är 90 ger väl inga muskler. Vore det inte mer karlaktigt att köra 90 eller rentav 80 men vara lite på lyset av två starkpilsner eller nåt sånt? Sådant är dock ALLTID fel och jag varken rekommenderar eller tillämpar den metoden.

Den hycklande audioten är extra patetisk. Han blåser helt efter egen önskan på som en biltjuv i sina 120 knutar men tänder bromsljusen när det blir 80 med tilläggstext Fartkamera. När han passerat kameran skuttar fordonet iväg som en gasell på savannen. Riktigt fiffel-och-båg! Vill man vara manlig ska man väl inte fega ur för en skylt – eller?

Vi är i alla fall tillbaka i Älvsbyn sedan ett par dagar och den här beskrivna trafik-reflexionen kan mycket väl ses som en E4-resenärs gubbiga gorm över medtrafikanter,kanske rentav tolkas som ren avund riktad mot folk som har mer att köra med än Volvo S40 årsmodell 2007. Jag förnekar inte att det kan finnas ett uns sådant men min huvudtanke är faktiskt att ge ett exempel på attityden i det rödfärgade fetstilade kursiverade stycket i början av denna bloggning – alltså förhållande mellan ett dominerande JAG och det LAG som finns runtom. Putin och Erdogan är stora exempel men jag och andra präster – nu åberopar jag min kyrkliga erfarenhet både från bänk och kor – kan faktiskt i mindre omfattning och i olika grad ha samma hållning.