stigstrombergsson

Det blir som glest mellan blogginläggen numera. Ett i veckan – max. Det är inte så underligt. Jag är ju pensionär. Då gör man inte så mycket. En grej om dagen ungefär.

Just den matematiken formulerade en annan pensionärsgubbe vi snackade med igår. Vi var i den butik han tidigare drev men lämnade över till nästa generation för fem-sex år sedan. Han formulerade tillvaron kärnfullt: Man har alltid tid så man kan ju skjuta upp det man skall göra till i morgon. Har man besiktigat bilen får det vara den dagens insats. En grej om dagen ungefär. Då blir det inte mycket bloggat!

Igår, för att ge ett exempel, tog vi den där promenaden och i vevan hem hämtade jag ut nya glasögon. Det är två grejer! Och pysslade med ett gammalt dataspel. En grej till. Och såg näst sista delen i TV4-serien om Knutby. Fatta vilken fylld dag!

Eller i tisdags.Lilla Lisas pappa var ledig och tösen således inte på förskolan. Pappan hade fått tid hos en sjukgymnast så det var ju bara för morfar att ta en tvåminuters promenad till ”vita huset” och vara hos Lisa den stund farsan skulle knådas. Det blev den dagens grej så någon bloggning kunde det ju inte bli.

Onsdagen var fullsmockad! Resa till Luleå för att inhandla en del jox tomten behöver hjälp med och sedan uppgiften att leda Veckomässan i Älvsby kyrka på kvällen. Två grejer! Vi var 8 i kyrkan – förutom Jesus.

Mellan sådana varv tänker jag en del – men skriver inte om det jag tänker. Den nämnda uppgiften att leda gudstjänst – jag var också i farten med två Högmässor i söndags – får mig att tänka på det jag genom åren fått tänka mycket kring. Alltså detta med att förkunna, bygga församling, vad som sker och inte sker och liknande. Men det blir tankar i stugan och inte skriverier på denna min anspråkslösa blogg.

Alla mina tankar är inte heller speciellt listiga, i alla fall inte att döma av omgivningens reaktioner eller brist på sådana. I morse då vi halvlyssnade på Ring P1 – typisk pensionärssyssla! – kom jag på och sa: Jag fattar inte varför stockholmarna gnäller så förfärligt över elpriset. De har ju Strömmen! Väl sagt denna odiskutabla sanning mötte jag Primärhustruns tomma blick från andra sidan köksbordet. Inte imponerad! sa ögonen.

När jag bloggat brukar jag på Facebook – detta har jag berättat förr och jag kommer att följa proceduren strax – i mitt ”flöde” och som en ”händelse” tala om att jag bloggat samt också bifoga länk till inlägget. På Facebook kan jag se hur många och vilka av mina där så kallade ”vänner” som sett ”händelsen”. När jag sedan jämför det antalet med antalet besökare på själva bloggen blir slutsatsen att folk nog noterat att jag bloggat men inte läst vad jag skrivit. Mycket till influensare är jag alltså inte genom mina aktiviteter på sociala medier. Kanske det kan ha att göra med att jag förutom tredje sprutan mot Covid också fått influensavaccinet. Värt att tänka kring. Eller inte.

När jag började skriva denna fredagstext tänkte jag att ge några tankar kring vad rubriken kan uppfattas handla om. Jag får väl göra det och konstaterar då: Vi har ingen relation och detta kan man fördjupa åt alla möjliga håll. Det viktigaste hållet har att göra med fakta, inte åsikter. Den som sitter på biskopsstolen i Uppsala har inte något att göra med en som är präst i Norrbotten – och vice versa. Som präst i Norrbotten är man underställd biskopen i Luleå som är självständig och inte i formell mening underordnad Uppsala. Ibland får man intrycket att folk – jag har sett detta hos präster så väl som icke-präster, hos kritiker, sympatisörer och i media – uppfattar ärkebiskopen som någon sorts påve i Svenska kyrkan. Det är fel. Kyrkan har församlingen som grundläggande nivå och stiften är självständiga enheter. Den så kallade ”rikskyrkan” som för 30 år sedan var ett litet kansli för några gemensamma frågor har vuxit sig osunt stort men det formella är fortfarande kvar: Ärkebiskopen har ingen jurisdiktion i Norrbotten. Inflytande kanske, men inte formell makt.

Därför konstaterar jag à propå att ärkebiskopen slutar: Vi har ingen relation.* Den som kommer att efterträda Antje Jackelén kommer jag inte heller att ha någon relation till och därför engagerar frågan mig inte nämnvärt – faktiskt. Vad som händer och fötter i Uppsala på den så kallade nationella nivån behöver inte påverka mycket, nästan inte alls, vad som sker och inte sker lokalt.

* Som nybliven präst hörde jag under en överläggning en kyrkoherde i en grannförsamling säga: Det är långt till Luleå och det biskop och Domkapitel inte vet kan biskop och Domkapitel inte förbjuda. Detta sades inte på något vis elakt eller illvilligt utan var bara ett konstaterande av relationen. Det var och är en bra beskrivning. Till detta kommer att som pensionär, som så kallad emeritus, finns ingen odlad relation till biskop, kontraktsprost eller annat inom den övergripande organisationen och inte sällan bara ytterst minimalt vad gäller den lokala nivån. Om det är bra eller dåligt vette kissemissen. Men man kan tänka kring det...