återsmakandets glädje
I olika sammanhang brukar jag snacka om vindruta, sidoruta och bakruta. Oftast handlar det då om kyrkliga frågor och tankar när man i sådana sammanhang fattar och inte fattar beslut man kanske inte fattar vart de leder. Naturligtvis kan resonemanget tillämpas ocksåpå andra organisationer, frågor och problemkomplex.
Perspektivet vindruta anser jag vara det mest viktiga, alltså ha koll på vart man ämnar sig. Det gäller då att både se på håll så man kan planera sin körning säg tio år framåt men också på nära håll för att undviker djupa gropar eller stenar på vägen.jag gissar att du, noble Bloggläsius, fattar liknelsen.
Genom bakrutan har man backspegeln koll på varifrån man kommit. Det är också bra och vettigt att veta och kan gekunskap om vad som hände på vägen. För säker körning framåt är det dock viktigt att nostalgiskt tittande genom bakrutan inte får dominera det man väljer att se, något som är lätt hänt om beslutsfattare och vägväljare mänskligt sett har betydligt fler år i sina back-spegelar än framåt.
Att köra med uppmärksamheten genom sidorutan för att ha-koll på vad som just för ögonblicket finns bredvid fordonet eller i skyltfönster man passerar är inte heller helt lyckat ut framkomlighetssynpunt. Summa summarum måste vindrutans vinkel dominera så att man far åt det håll man ska – om man nu vet vart man vill.
Men ibland får också jag bakrute-anfall. Det hände igår i en av ortens lokala handelsbodar. Där slog nostalgifaktorn till och jag såg och köpte något nytt som såg gammalt ut – Raketost. Bilden visar det nya. När jag efter gudstjänsten idag på söndagen efter Alla Helgons dag tog mig en avslappnande smörgås kunde jag prova det gamla i sin nya förpackning och finna mig själv drabbad av inte bara nostalgi utan faktiskt också återsmakandets glädje.
