stigstrombergsson

Jag fyllde nyligen år. Den 21:a för att vara exakt. Är numera 68 år ung.

När sådant sker gratuleras på olika sätt och via olika kanaler. Denna text är ett sent men vidlyftigt tack till alla och envar i både centrum och periferi.

Familjen i närområdet – centrum – kunde inte hålla sig till födelsedagen. De valde i stället att om födelseaftonen datumet innan som var söndag ge sin hyllning. Bättre så för yrkesarbetande folk.

Yngste sonen kom ett par dagar innan. Hans bror med familj dök upp på eftermiddagen den 20:e och äldsta dottern med familj kom någon timme senare. Primärhustrun borde jag kanske nämnt primärt men hon finns ju alltid i fastigheten så jag tappade bort henne i listan över de prominenta personer som åt middag och tårta och som traditionen bjuder överlämnade paket. Tre böcker, en tröja och en såg samt barnbarnsfabricerade kort och teckningar blev "nettot" innan nästan alla de permanent inneboende återvände till sina lyor och hemvister. Äldsta dottern med lilla Ava snart 3 år blev kvar liksom Avas storkusiner Tyra och Adrian 11 och 9.

På själva datumet ringde Lisa 4 år med mamma och sjöng för morfar den till bemärkelsedagar hörande trudelutten. Familjefirandet får därmed anses komplett redovisat.

Andra? Jomenvisst! Mest digitalt men också ett IRL-inslag. Jag tar det sista först.

Dan före dan före födelsedan dök en tidigare granne men också sedan avflyttningen god vän upp. Hon bor numera i kungliga huvudkommunen men semestrar i norr.

På Facebook och Messenger strömmade grattisarna in, av forumen och varandra påminda om den skickelsedigra händelsen. Typ 80 stycken av varierande närhetsgrad. Tack allihopa!

På onsdag for Ava med moder och på torsdag kom Tyra och Adrians föräldrar vilket innebar att midsommarskaran var på plats! Nu dagen efter på Midsommardagen är endast yngste sonen kvar.

Min lugna lunk mot 70 fortsätter i en hastighet av 60 minuter i timmen timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad för månad och nu snart tre år efter varandra. I tidigare blogginlägg har jag gett glimtar från min pensionärstillvaro som inleddes sommaren 2018 men som då inte "tog" till 100%. Behov i församlingen medförde att jag under terminerna anförtrotts uppdrag – gudstjänster och studieverksamhet – i fallande skala från halvtid till att börja med ned till nollnivå i och med vårterminens slut detta år. Det har kännts OK. Jag har inte längtat bort från alltsammans men menar att det är ju helt i sin ordning att nya kvastar sopar och gamla sopor avlägsnas – om man tolererar ordleken.

Vad det verkar kommer nollnivån inte att bestå. Kyrkoherden har önskat att den gamla piassavan i någon mån ska svepa över golven åtminstone resten av detta år. En yngre kollega är nämligen småbarnsförälder och har med det en viss tjänstgöringsreduktion och jag fått förfrågan om jag kan fylla ut den tillen del. Det är inget stort beting.Ordinarie hade nog fixat det om jag svarat "Nej" men det gjorde jag inte. Att leda en Mässa en söndag i månaden och en Veckomässa med samma intervall tynger inte mig. Det bromsar nog inte allvarligt upp de nya prästernas inträde i folkmedvetandet nu när gudstjänstlivet skall byggas nytt efter pandemins nödvändiga (men till en del också överdrivna) stängningar.

Konkret blir det för mig att klockan 11 söndag den 11 juli (då också sommarkyrkogruppen deltar) leda en ofullständig gudstjänst – alltså utan Nattvard – utanför kyrkan eller inne i den om det regnar. Den 7:e och 21:a klockan 18.30 är det Veckomässa följt av "Eftersnack i kyrkan" för den/dem som vill. Åtminstone inomhus råder än så länge begränsningen 30 personer utan förhandsregistrering.

I övrigt får jag fira gudstjänst som vilken august som helst och som du som läst ända hit också kan och bör göra, van eller ovan.