stigstrombergsson

Den rubriken, noble Bloggläsius, tycker jag är fyndig. Högre än så vad gäller fyndighet lägger jag inte ribban. Troligen bekymrar det någon eller några.

Nu var det så att Ordet kom till mig som jag ibland hört det sägas i en del frikyrkosammanhang. Oftast menas där och då en Bibelvers eller en tanke förkunnaren utgår från men i mitt fall var det igår bara glosan förkummelsemedsagare.

Det var när han förkunnade, en av de yngre prästkollegor som nu härjar och verkar i Älvsby församling. Gudstjänstfirare tillåts för närvarande inte i kyrkan så jag för min del satt hemma i fåtöljen och hade kopplat datorn till TVn för att betitta och belyssna det som lajvstrimades från helgedomen Palmsöndagen i nådens år 2021 efter Frälsarens födelse.

Min vana trogen har jag vänliga smeknamn på prästerna i församlingen. Förre kyrkoherden som i sin överordnade roll också var en och nittitvå i strumplästen fick beteckningen Översteprästen men bara ganska internt. Risken fanns ju att ordet skulle uppfattas negativt och kopplas ihop med Kajafas och Hannas som är lite läskiga typer aktiva i Bibelberättelserna denna vecka. Ett tag fanns två komministrar – Blondinen och Brunetten, hon som senare blivit kyrkoherde. En adjunkt fick namnet Folkfesten då en rättstavningsfunktion i något dataprogram på lokaltidningen ändrat hans efternamn åt det hållet. Till detta kan nämnas en och annan annan som inte fått eget namn och någon som vad gäller just namnet just nu fallit ur minnet. Idag var det i alla fall .... som talade i gudstjänsten. Jag låter dig noble Bloggläsius själv söka utröna min interna beteckning med ledtråden att han heter som en välkänd gata i Oslo.

Att förkunna, predika kallar många det, kan gå till på olika sätt. Förkunnarens kynne, ideal och sätt att fungera präglar hur hans eller hennes insats ser ut och låter. En del presenterar med utstrålad angelägenhet tankar som han eller hon tänkt hyfsat färdigt. Helt OK. Andra gör på samma sätt men utan att verka speciellt angelägna. Det är mindre bra men går att godta. Det ärnaturligtvis OK att berätta vad man tänkt färdigt – om det är bra tankar.

Personligen tycker jag ändå att en annan sak eller tillvägagångssätt är ännu bättre. Om och hur jag eventuellt var lyckad den tid jag själv förkunnade kan jag inte uttala mig om men mitt ideal var att söka vara förkunnelseledsagare – OBS: inte samma ord som i rubriken! Med det menar jag att inte primärt berätta vad jag tänkt och kommit fram till utan i stället försöka stimulera dem som hör att tänka i de spår jag tänkt och komma fram till samma sak. Som ledsagare handlar det om, med en bild, att följa och stimulera andra att gå och följa en tankeväg jag gått, inte att färdigtänkt framifrån ropa ett Kom hit! eller Fatta!

Huruvida det jag nyss skrev är begripligt och klart vet jag inte. Att försöka vara ledsagare har i alla fall varit mitt ideal och den förkunnelse Svam... – Förlåt! Kollegan! – höll i går var ett suveränt exempel på detta ideal. Gossen – han är rejält yngre än vad jag är – verkade stå och tänka där han stod och i den takt han tänkte yttrade han tankarna. Jag hoppas han var väl förberedd och hade valt att agera som han gjorde. I så fall är det lysande. Om han var oförberedd och så att säga ”sköt från höften” var det också bra fast att göra så är betydligt mer riskabelt.

Jag var alltså i min fåtölj likt i en kyrkbänk utsatt för en förkunnelseledsagare och Ordet kom till mig – jag är en förkunnelsemedsagare, i andra ändan av näringskedjan om man uttrycker det så. Det funkade! Jag började att med-tänka. Inte av förvåning eller så. Som veteranpräst räknar jag inte med och kräver definitivt inte ny-information om Bibeltexten eller fakta om hur samhället var på Jesus tid eller något liknande. I sådant är jag välförsedd men vet att det måste till då andra åhörare behöver sådana fakta för sina tankeverksamheter. I stället var det att jag stimulerades att med-tänka och blev en förkunnelsemedsagare. Det var lyftet!

Man kan ta del av gudstjänsten här.

I förra inlägget, noble Bloggläsius, nämnde jag att lilla Avas pappa inte var med under helgen. Den vemodiga orsaken till detta var som det hette i gamla betygsböcker Frånvaro med giltigt förfall. Hans mamma, Avas farmor, avled den 17:e mars efter några års sjukdom och särskilt in på detta år allvarlig försämring. Alla nära – maken och de två sönerna med familjer fanns på plats men när vår dotter och lilla Ava reste norrut blev mågen kvar för det som behöver hanteras gemensamt när nu slutet kommit. Det som skedde är sorgligt men inte oväntat.

På olika sätt ger livet nya bekantskapet och samhörigheter. Man kan bo nära, växa upp tillsammans, arbeta ihop och så vidare. Sådant förändras ofta över tid och därför också samhörighet. Det är dessutom så att samhörighet ofta skapas genom ombud och blir egentligen biprodukter till andra samhörigheter. Att jag fastnade för henne som samtidigt fastnat för mig när hon var korridorkompis till en gammal kompis till mig gav mig svågrar och svägerskor som biprodukter är exempel på fall av samhörighet genom ombud.

Så går åren. Barn kommer, växer upp och flyttar och kan i den processen hitta någon annan att bilda sin samhörighet med. Då står man där som förälder på åskådarplats och finner sig vara i lag med nya människor och ny värdegemenskap – att samäga ett ungt par som fattat tycke för varandra. Det är ingen dålig bas för samhörighet och tillkommer sedan barnbarn – just i detta läge lilla Ava – stärks kontakterna ännu mer. Praktiskt skall julklappslistor synkroniseras, vissa högtider firas, glada episoder skall delas. Känslomässigt beundrar man samma kryp.

Nu mitt i vårvintern och under en barnbarnshelg fanns och finns samtidigt ett vemod på plats. Christina Sjöquist i Umeå, Avas farmor, har avlidit strax innan hon skulle ha fyllt 65 år. Sorgerna är nu givetvis olika. För den närmare familjen – dem som i annonsen sörjer Hustru, Mamma, Svärmor och Farmor – är den givetvis mycket stor. Längre ner i annonsen nämns syskon, släkt och vänner. Till åtminstone den sista kategorin, beroende på hur man räknar kanske det två sista, räknar vi oss som nu känner samhörighetsförlust efter Avas farmor – och samhörighet med dem som stod henne allra närmast.

R.I.P.

Att ha barnbarn på besök och att det är strålande vårvinterdagar är en bra kombination. Lilla Ava och solsken fungerar fint och fyller tid, engagemang och känsla. Värt massor! Det enda mycket lilla smolket i bägaren är att det samtidigt – detta måste sägas – hindrar kreativt intelligent bloggande. Nu kan väl sägas att det också utan barnbarn i fastigheten kan vara både si och så med kreativt och intelligent men bloggande då och då brukar det i alla fall vara frågan om.

Lilla Ava kom på fredagseftermiddagen tillsammans med sin mamma. Pappan, alias svärsonen, var inte med denna gång utan upptagen med annat. Att mormor och morfar – det är vi! – fungerar som barnvakter på lördagar händer då och då och gör det möjligt för mamman att ha sitt ridpass. Så också denna lördag som innebar utevistelse i flera timmar, korvgrillning och annat.

Åxå söndag blev utedag men inte på vår egen gårdsplan utan borta vid skidspår, liftar och pulkbackar vid Kanis, Älvsbyns motsvarighet till Aspen i Colorado. Lilla tösen åkte bob med sin mamma och morfar – det är jag! – filmade. Och artbestämdes som något från en annan årstid.

Det var vid åkbandet det hände. Jag filmade när Ava på sin bob och mamman stående åkte förbi uppåt. Strax bakom fanns ett annat litet barn på sin bob med sin pappa. Dottern, alltså Avas mamma, berättade att det andra barnet med allvarlig röst kommenterat min närvaro med orden: Det var tomten som stod där!

Slutsats: Det räcker med att ha följt Corona-restriktionerna och undviktit närkontakt med frisör, ha vitt hår och skägg för att uppfattas som en mytologisk figur.

I en app i min telefon kan jag se hur vädret är. Behöver inte alls titta ut genom fönstret. Plus 5 är den lokala temperaturen nu på torsdag morgon. Skidspåren skall tas i bruk.

Det är en grad svalare i grannorten Luleå. I det mer avlägsna Fjollträsk alias Stockholm hettar det till med ytterligare en grad jämfört med Norrbottens pärla. Inget av detta är anmärkningsvärt i slutet av mars även om det kan vara annorlunda ett annat år.

Jag berättade den 19:e denna månad i inlägget älvsbyn-samos 8-8 om ett eventuellt ”kroppsminne” som drar tankarna till den Grekiska övärlden den här tiden på året. Jag gav även en kommentar om vädret där nere. Idag kollade jag också via den nämnda appen temperaturen på Samos. Hutter!

Om jag inte missminner mig störtade för ganska många år sedan ett etiopiskt trafikflygplan, en Boing 700-nånting. Stor olycka, många döda. Efteråt såg jag på TV ett resonemang om tänkbara orsaker till kraschen och materialutmattning var en teori. Grejer håller inte för evigt. Saker försvagas över tid. Bristande koll av maskinen innebar att försvagande microsprickor inte hade upptäckts och åtgärdats.

Idag kraschade jag. Pang och bom och där låg jag flatrygg på sidan av min nyss påtagna skida. Två oroliga vitten, ett pensionärspar som vi, noterade förskräckta mitt nedslag som de nog uppfattat som något som fått jorden att sänka sig tre alnar och himlen höja sig två.

De frågade ängsligt: Wörre gick’e?

Ingen fara! blev mitt svar. Men jag fattar inte...

...och såg bredvid mig min skida som jag redan misstänkte inte fäst ordentligt vid dojan. Men skidan såg konstig ut. Skosulan – om det heter så när det gäller skidskor – satt stadigt och tryggt i bindningen. Bara sulan. Resten av skon var kvar på foten.

Hur kan det släppa? blev min fråga. Fast bra att det var här vid parkeringen och inte längst bort där spårslingan vänder. Eller i en backe i fart utför – typ.

Limningen hade gått upp, klistret som fäste sulan vid skon eller tvärtom. Ett klart fall av materialutmattning i grejer som troget tjänat mig i flera år. Senare såg jag att också den andra skon börjat spricka – OBServera mejseln på bilden.

Jag far hem, tar de grövre skidskorna och turskidorna sa jag.

Far och köp nya skor! uppmanade Primärhustrun med så bestämd röst att det direkt blev nyköp av pjuck som passar till de snart antika spännena som finns på skidorna. En ½timme efter kraschen var jag tillbaka i spåret för skidtur i vårvintersolens sken denna dag tre dagar efter att dag och natt blev lika långa.

När jag gick till soptunnan med trasigskorna såg jag att månen är halv. Det betyder fullmåne om några dagar – första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen är det Påsk enligt biskoparnas beslut på kyrkomötet i Nicea år 325 – ett beslut som inte verkar ha drabbats av materialutmattning.

Hon säger så, Antje Jackelen, som sitter på ärkebiskopsstolen i Uppsala. Jag läser det på Kyrkans tidnings Facebook och hemsida – här – och finner att det handlar om Dop vars antal pandemiåret 2020 sjönk med en tredjedel. Församlingar behöver utstråla en självklarhet kring dop i alla åldrar. Det är ett ansvar för hela kyrkan... säger hon.

I sak har jag inga invändningar mot resonemanget i artikeln.

Ändå ber jag dig, noble Bloggläsius, att begrunda bilden som pryder detta inlägg och dela mina funderingar om det är nu i dessa tider Kyrkan kör över kanten – i flera avseenden. Blir pandemin nu den förenklade förklaringen till alla möjliga plums och plask? Det är ju så att vad gäller dopen har man kunnat se detta komma på samma sätt som att man i förväg kan se en kajkant och med en triangelformad skylt varna innan man hamnar i plurret. Visst – pandemin gick inte helt att se i förväg även om man vet att sådana kommer men att dopförankringen befunnit sig på ett sluttande plan – liksom mycket annat – har länge varit tydligt för alla som inte aktivt valt att titta åt ett annat håll. Både varnare och en ock annan otacksamt mottagen visselblåsare har funnits och finns. Ord som utstråla en självklarhet kring dop har – fram till nu? – i praktiken betytt att agera som vanligt och inte riktigt ta tag i saken – annat än på vissa håll desperat-hurtiga påhitt som drop-in-dop eller liknande event.

Också innehållsligt tycker jag det på flera sätt på många håll varit si och så med utstrålad självklarhet. Ses dopet över huvud taget som nödvändigt? Svenska kyrkans på Bibeln grundade bekännelse svarar: Om dopet lär vi att det är nödvändigt för saligheten och att även barnen skall döpas samt fördömer dem som hävdar att barnen blir frälsta utan dop – fritt efter Augsburgska bekännelsen artikel IX. Egentligen är denna tanke både tydlig och lätt bister och man kan fråga om den är en utstrålad självklarhet i förkunnelse, undervisning, praktiskt församlingsarbete? Präglar den signaler i prästutbildningar och ukaser från kanslier och förvaltningar? Eller undviker man obehaget att utstråla denna sanna sak för att inte verka taggig? Känns det mjukare att så att säga – som den nya Kyrkohandboken som togs i bruk 2017 och som jag aldrig följt – flytta dopet från att främst ha att göra med Frälsning och förhållandet till Jesus till att mer och mer betona någon sorts skapelse- och familjeperspektiv?

Naturligtvis kan man hitta fler exempel nationellt, regionalt och lokalt hos personer och instanser som inte sett eller velat se växande problem men som utstrålar självklar flåshurtighet när det faktiskt inte går att längre vara faktaresistent. Vikande gudstjänstliv bekymrar sällan förtroendevalda som faktiskt har ansvar och mandat i frågan. Att antalet konfirmander minskar skapar inte heller alltid vånda i beslutskårerna. Jag har till och med sett lednings-utsedda som inte vill betunga sig själva och andra med negativa siffror av något slag.*

Tillbaka till skylten.

Det har på många sätt sluttat ned mot kajen länge, åtminstone lika länge som jag varit präst. Att påtala backen har inte varit välkommet. Något buttert och bisarrt i mig skapar till och med funderingar om inte Coviden blir något av en gåva till dem som blundat. Om det blir ett stort plums och magplask när det visar sig att det man ställde om till den grad att man ställde in inte repar sig sedan alla fått vaccin kommer man att kunna ensidigt förklara olyckan med Coronan utan att behöva se längre och djupare.

Verkar jag dyster? Det är inte utan! Hurtiga utstråla självklarhet smakar lite illa när det kommer från folk som inte velat instråla verklighet i och kring det som sker och som skett länge.

* Jag har mer än 40 år som präst på nacken och sett det i många sammanhang. Minns här, noble Bloggläsius, att jag i mer än 20 av dessa år var stiftsadjunkt och fortbildare genom en kyrklig folkhögskola. I de uppdragen flängde jag stiftet runt och mötte folk från allomstans så mitt perspektiv skall inte uppfattas som inskränkt lokalt.

Naturligtvis, noble Bloggläsius, minns du antingen inte eller har någon som helst aning om vad jag skrev på denna min blogg i novenber 2007. Hur som helst fanns där inläggen skellefteå-resa och skellefteå-resa – fortsättningen som hade viss anknytning till den bok jag nu läst noga och slarvigt ett varv till. En del av det mest intressanta i boken nämns, nästan refereras, i de länkförsedda kursiva orden jag gav nyss. Andra delar av boken där författaren William L Holladay i detalj diskuterar hur psalmerna i Bibelboken Psaltaren i Gamla testamentet i hyfsat modern tid översatts och fungerat i olika amerikanska och engelska större och mindre protestantiska grupper är i all sin späckade faktarikedom mindre intressanta – för mig i alla fall.

Långt senare än november 2007, förra månaden faktiskt, berätade jag i inlägget efterklok lärpenning om ett egenvalt studieprojekt som kapsejsat. Att försöka restaurera utflugna kunskaper i hebreiska genom att ge sig på litteraturgenren poesi gav jag upp. Både hebreisk text, lexikon och Bibelvetenskapliga kommentarer sattes tillbaka i bokhyllan men en del annan litteratur – om Psaltaren i allmänhet – fick dock fortsätta att vara framme. En sådan bok är, av den ovan nämnde författaren, The Psalms through three thousand years – Prayerbook of a cloud of witnesses på drygt 350 sidor. Den är nu omgenomläst och skall strax återplaceras på sin hyllplats bland sina exegeitska kompisar. Min rekommendation i november 2007 av den boken kvarstår! Den finns häftad på Bokus – här – och kan därifrån införskaffas utan alltför stort ingrepp i budgeten.

Jag vet inte om det finns något typ ”kroppsminne”. Jag menar att något som hänt präglat in på ett annat plan än bara det enkla minnet som gör att känslor och tankar flyter upp i perioder ungefär när under året då det som hände hände. Finns sådant?

För Frodo var det så.

Frodo? undrar kanske någon.

OK! Alla är inte allmänbildade så jag berättar väl då...

Frodo är en av hjälteflocken i Sagan-om-ringen-trilogin vare sig man läser böckerna skrivna av J.R.R Tolkien eller ser de av Peter Jackson förvanskade filmerna. I första boken möter han – Frodo, inte Tolkien eller Jackson – en onding beväpnad med en läbbig magisk dolk. Hugget gör nästan att Frodo stryks ur folkbokföringen men botas dock med hjälp av andra krafter. Sedan Ringen med stort R förstörts i tredje boken borde allt blivit frid och fröjd – men icke så. Varje år runt tiden för hugget på Väderklint värker det i ärret. Ett ”kroppsminne” finns hos hjälten Frodo.

Jag har inte stappats med någon magisk dolk men funderar i alla fall lite över detta med ”kroppsminne” – både negativt och positivt.

För några år sedan var jag i en lite över tid ansträngd process – som inte var av privat art! – och upplevde en jobbig konfrontation. Dagen efter kom fysiska reaktioner och jag märkte att jag hade en konstig minneslucka. Kom inte ihåg skeendet dagen innan. Andra inblandade lovade att fylla ut min lucka men höll sedan inte sina löften.

Det märkliga är att sedan dess har jag varje år i höjd med när det hände – inte första kvartalet – upplevt ett krypande obehag i sinnet. Jag söker inte upp minnena så att de får igång den kymiga känslan. Det är tvärtom en kymighet som påminner mig så jag undrar: Har jag ett negativt ”kroppsminne”?

På samma vis är det åt andra hållet. Är det positiva ”kroppsminnen” som gör att också denna vår drömmar när jag sover, vakna tankar, känslor och intresse vänds till den grekiska ön Samos? Det var ju under några år som första och andra kvartalen innehöll förberedelser för och genomförande av gruppresor till Samos med både konfirmander och vuxna. Har de meningsfulla grejerna skapat ett positivt ”kroppsminne” som gör att jag nu i mars månad via en app i min telefon kollar hur vädret är också på Samos – fast jag inte är på väg dit?*

I morse visade telefon-appen att det var 16 grader mellan här och där. Du får själv, noble Bloggläsius, bedöma var minus och plus skall petas in i resultatet älvsbyn-samos 8-8.

* Förra våren planerade och bokade jag och en av mina svågrar en egen-resa dit där jag varit flera gånger. Coviden innebar time-out men vi har resan att fodra från TUI i två år. Tur det! Trippen blir inte av i år heller. Samma orsak.

Film nomineras nu för att kanske belönas med en och annan Oscar-statyett. Saker som bästa kvinnliga biroll, bästa foto, bästa musik, bästa manus och annat bästa skall belönas – på något sätt i denna Covidens tid.

Jag har gjort film.

Flera stycken. Ingen av dem är nominerad i någon kategori alls. Då jag agerat ensam faller bästa manliga biroll, bästa kvinnliga huvudroll, bästa musik och en del annat bort. Kameratekniskt har jag använt stativplacerad telefon i selfie-läge, något som rimligen inte imponerar vare sig i Holly- eller Bollywood. Inte ens bästa manus blir aktuellt då mina filmer inte haft några film-manus att bedöma.

Vad svamlar du om, Stig?

Frågan är relevant och svar kommer om du, noble Bloggläsius, fortsätter att kämpa dig igenom min text.

Jag har alltså gjort filmer och detta inom ramen för Bibelstudierna i Älvsby församling. De finns tillgängliga på nätet men bara i Facebookgruppen Bibelsudium läsår 20/21. Den gruppen är öppen så vem som helst kan gå med – men man måste ju vara fäjsbockare förstås.

Handlingen i filmerna är ingen rysare. Intrigen är inte heller farligt spekulativ. Våld, sex och grovt språk saknas liksom spännande naturscenerier. Inga djur har kommit till skada enär sådana inte funnits med alls. Enbart jag har medverkat på en meters sladdavstånd till telefonen.

Film-manus, alltså skrivna beskrivningar av innhehållet i den film man skall göra, har inte heller förekommit. Någon liten fusklapp har då och då funnits för att inte någon länk i resonemanget skall tappas bort men generellt är resonemangen i filmerna manuslösa.

Ordet resonemang indikerar att det handlar om att jag berättar. Jag håller föredrag – typ. Inget speciellt rafflande. Jag har ganska entonig röst och klart enfaldigt utseende där jag sitter i soffan i stora rummet en trappa ner i souterrängvåningen. Varenda Oscar-gubbe är därför enligt min bedömning saftigt långt borta.

Inga film-manus alltså. Men det kanske blir manus-film.

Jag funderar på att kanske gå bakvägen och till läsbar text skriva ut vad ja sa i de 15-25 minuter långa filmsnuttarna, rentav internet-publicera det här och på någon annan plats i cyberrymden.

Vem vet. Fundera är en sak, göra en annan.

* För de första tre fyra ”avsnitten” kan sägas ett släktskap finns med de ”lathundar” jag publicerat tidigare här på bloggen under rubriken distans-bibel och ett nummer.

Den 14 mars – i söndags – ett par minuter i halv sju på kvällen publicerade min kompis och bloggkumpan tobbe lindahl sitt så här långt senaste inlägg på sin blogg. Det betyder att jag någon gång lite senare på kvällen såg det och kunde läsa hur hans dag varit. Inget anmärkningvärt och sensationellt i sig.

Varje dag på morgonen, också senare under dagen, till sist på kvällskulan och lite då och då gör jag vad som blivit något av en internetrunda. Först kollar jag om något hänt på min blogg, besöksstatistik och om någon skrivit en kommentar. Ytterst sällan napp. Jag går vidare till tre av de länkar som finns långt ner till höger (om man läser detta via dataskärm) – tobbe lindahl, johnny lestander och dag sandahl. Den förstnämnde bloggar en eller två gånger i veckan, den andre bloggar inte just nu av skäl jag känner till och den tredje skriver måndag-onsdag-fredag på morgonen. Detta kan jag se när jag görmin runda, ofta flera gånger per dag.

Med rundan gjord öppnar jag algoritmernas värld på Facebook där jag först ser vad systemet väljer att visa i mitt flöde samt öppnar sådant som företaget menar har direkt koppling till sånt jag sett eller varit aktiv i tidigare. Ett par så kallade grupper betittas extra.

Igår kväll – onsdag – såg jag till min fasa och förskräckelse att tobbe lindahl om söndagskvällen stavat fel. Redan i rubriken. Det står inte alls som jag flera gånger uppfattat det – Midfastosöndagen Det står Midfastosöndsgen!

I och för sig är detta inte hela världen. Jag fattar mycket väl att tangentbordsfelsnisse kan slå till i de mest höglitterära sammanhang. Bokstäverna a och s ligger ju så nära när man knapprar. Det är ju dessutom trots stavfelet fullt klart vad som menas men det jag kommit att fundera över är snarare varför det dröjt tre dagar och dussinet intittningar innan jag såg s-et där det skulle varit ett a. Det lilla felet så att säga syntes inte men fanns ändå där så jag kom att undra om det kan vara så också i andra sammanhang. Påverkar detaljfel helheter så att avigheter uppfattas som normaliteter – typ? Leker man språkpolis – nu handlar det inte om tobbes blogg – blir man bönhörd över hövan med sådant. När jag i radio ellet TV hör ordvändningar som komma till rätta med och få bukt med förvandlas till komma till bukt med slår mina blåljussystem på och jag ylar som en siren. En sådan sak är egentligen inte heller viktig men kanske ett exempel på normaliseringar.

Just normalisering och långsam sådan pratas det om en hel del nu.

Ett viktigt och allvarligt exempel är hur knasiga tankar hos Sverigedemokraterna om att utlandsfödda som sådana är ett hot mot Sverige nu smittar ner också andra politiska krafter som för tre år sedan kraftigt markerade motstånd mot tockna tosserier – SD normaliseras. Det finns naturligtvis fler exempel i samhället.

Ifrån Kyrkans värld – jag är ju speciellt intresserad av den – normaliseras tanken att hennes budskap är den i och för sig goda tanken om allas lika värde, inte att Jesus uppstått från de döda och är Vägen till Gud.

Jag bryr mig inte om att lista mer utan låter dig, noble Bloggläsius, fundera själv i stort och smått. Det tobbes felstavning och att jag inte såg den gör att jag vill påtala att bristande uppmärksamhet kan leda till att man inte noterar små – och kanske inte så små – fel och att felen kan komma att normaliseras. Samma sak händer och händer lättare om man inte vill se fel.

Nu ska jag ta en skidtur!

Så är det. Till hösten. Styrelser och beslutsorgan skall väljas lokalt, regionalt och nationellt. De som tillhör Svenska kyrkan och är 16 år och uppåt får rösta, de som är 18 är valbara. Olika grupper och partier börjar nu formera listor över sina kandidater och formulera program att gå till val på.

Spännande? Ja och nej! Det varierar verkligen. Praktiskt taget aldrig gastkramande men i alla fall på och från vissa håll intressant. I andra lägen är det lika spännande som att vara åskådare när färg torkar.

Jag har blivit tillfrågad om att vara med, alltså stå på lista som folk kan rösta på. Jag har funnits med förr. När jag inte var lika lite ung som jag är nu fanns jag med lokalt på den socialdemokratiska listan men aldrig regionalt eller nationellt. Söker man sig tillbaka i fyra-års-intervall här på bloggen kan man nog hitta saker jag skrivit tidigare om det men noggrannare källhänvisning ger jag inte.

Inför valet i höst har jag blivit tillfrågad från både höger och vänster även om just höger-vänster inte alls är ett bra sätt att beskriva vad det är frågan om. Motpolerna radikala-konservativa är bättre. Eller utvecklare-förvaltare.

Jag blev tidigt i och för sig väldigt löst tillfrågad om jag ville stå med på Frimodig Kyrkas lista på regional nivå, alltså till Stiftsfullmäktige. Nomineringsgruppen Frimodig Kyrka – det som i vanlig politik kallas ”partier” kallas ”nomineringsgrupper” i kyrkan – är en radikal kraft som vill förändring och församlingsutveckling. Jag tackade nej men inte för att jag ogillar den gruppen utan för att jag inte gillar det system demokratin har i Kyrkan med direktval på de olika nivåerna – som nation-region-kommun ungefär.*

För några veckor sedan blev jag också löst tillfrågad av en Socialdemokrat. Om han hade mandat att fråga eller bara sådde vid alla vatten kan jag inte säga. I veckan kom dock från denna konservativa och förvaltande nomineringsgrupp en mer officiell fråga – denna:

Hej Stig! Hoppas allt är väl.

Jag är valberedningens sammankallande för socialdemokraterna i Älvsbyn och snart stundar kyrkoval. När vi nu ska sätta samman kyrkofullmäktigelistan har ditt namn kommit upp. Är du intresserad?

Mitt svar blev detta – innehåller till en del också skäl till nejet Frimodig Kyrka fick:

Tack för förtroendet. Svaret är ”Nej” med en uppsjö av motiveringar – fast jag i allmänpolitiken drar åt S eller strax vänster om. Jag ger ändå några skäl.

1. I kyrkovalrörelsen fokuseras mest på sådant som Kyrkomötet på nationell nivå har att hantera. Lokala frågor syns dåligt. När jag lämnade kyrkopolitiken 2011 upplevde jag att S på nationell nivå drog i en ”statskyrkoriktning” jag inte delar och ville inte, fast jag nog tror jag har ting att tillföra lokalt, låna mitt namn åt det hållet. Saken gäller än.

2. Också ett skäl till att jag inte ville fortsätta 2011: Lokalt har jag sett kyrkopolitik sedan slutet av 70-talet både som anställd och när jag inte varit församlingspräst som förtroendevald. Jag har sett både S-majoriteter och C-dito men inte kunnat skönja någon skillnad i vad man vill och hur man agerar – eller snarare inte agerar. I lokala program har man en och annan slogan men efter valet tar man inga kyrkopolitiska initiativ förutom ”budget i balans”. Folk som vill församlingsutveckling har funnits både på S och C men i bägge fallen en bit ner på listorna och toppnamnen har varit konservativa bromsare – i bägge fallen. För bägge listorna men mest för S tillkommer dessutom det faktum att de allra flesta representanter i princip är helt osynliga i det församlingsliv de har att besluta kring, något som urholkar trovärdigheten i ögonen hos kyrkligt aktiva.

3. När jag var förtroendevald var jag varken anställd eller hade varit det i det arbetslag och den kyrkoherde som då fanns. Nu är det annorlunda. Jag har till relativt nyligen varit kollega och dessutom underställd de som nu finns och upplever det inte självklart positivt att jag skulle ”spöka” från sidan om.

4. Redan 2011 då jag om jag blivit invald skulle fyllt 60 innan mandatperiodens slut ville jag kliva av för att ge plats åt yngre krafter. Argumentet kvarstår och om jag nu skulle hoppa på och bli invald sträcker det sig över 70-årsdagen.

Jag avstår alltså men vill samtidigt lägga till att om man från S (eller andra håll) kan ha användning av mitt kyrkliga kunnande och erfarenheter så står jag till förfogande.

Det Socialdemokratiska partiet ogillar kraftigt så kallade opolitiska grupper som Frimodig Kyrka och många som gillar Frimodig Kyrka tycker SAP är något som katten dragit in. Lite festligt är det att ha nekat bägge dessa instanser som nästan ser varandra som huvudmotståndare.

* Ett för Kyrkan bättre system var och vore att man lokalt väljer folk till att styra och att denna lokala nivå utser representanter till regionala och nationella nivåer. Det är inte mindre utan bara på ett annat sätt demokratiskt och är det normala för föreningar, partier och folkrörelser.

Norrbotten – åtminstone – är sist ut när det gäller att släppa ut skolelever på sportlov. Som regel sker det i vecka 10. Tidigare när sydliga delar av konungariket Sverige har sina lov är det bombsäkert vinter men vanligen så kallt här uppe nära Polcirkelnhåller att lov bara blir stugsitteri, inte uteaktiviteter.

De två "stora" barnbarnen åtnjuter skolväsendets lov av olika sorter. Tyra är en 4 och lillebror Adrian går i årskurs två. När de är i skolan fungerar det bra med föräldrar som mestadels i var sitt rum av fastigheten jobbar hemifrån och det skulle nog kunna fungera även om alla var hemma samtidigt men kanske blir arbetsron inte lika stor – och lovet tråkigare. Sportlovsplanering hos farmor och farfar blir en bra lösning för alla – inklusive di gamle som fårlite sprutt i systemet.

Lördag för en vecka sedan var det ett multikalas i på Björksgatan i Luleå. Björkskatan låter som  en gatuadress men är namnet på den stadsdel där familjen bor. Vi var inte många som firade men flera som firades. Tyras mamma,pappa och Tyra själv fyller år så nära varandra i kalendern att ett kalas täcker rubbet. Sett ur 11-åringens synvinkel med ett geografiskt perspektiv möttes farbrodern från grannstadsdelen Porsön, fastern med lilla kusinen Ava från Unbyn som hör till Boden och farmor och farfar – det är vi – från Älvsbyn. Fastern i Järvsö hade för många mil att resa och var med på annat vis.*

Efter kalaset åkte barnen med oss till Älvsbyn.Vi har haft ett kul sportlov med blandat väder och aktiviteter ute och inne: Skidåkning, snögrottegrävning, bakning, sällskapsspel av olika slag, film, egna telefoner, pyssel enskilt och tillsammans, sjukgymnastikprogram (Tyra) och högläsningsövning (Adrian).** Igår efter arbetsdagens slut kom föräldrarna och på kvällen for de fyra hem till sig.

Det var en bra vecka! Kul för de små, kul för oss och för föräldrarna tråkig arbetsro blandat med engagemanget det innebär att köpa ny bil.***

Sonen visade mig en dikt jag väljer att avsluta detta inlägg med:

It's the holiday season, but the good times are ending.

Because what matters most isn't what's good, it's what's trending.

This younger generation, with their eyes and ears glued:

what's trending to them is trenders who trend on YouTube,

comments on commentators, it's all changing so fast,

Playing XBox with your brother is just a thing of the past.

Now with Ma on her iPad, and Dad trending or trying,

all the family is scattered, and the living room's dying.

Because it wasn't the outdoors or church or even trips to go ski

what brought families together most was a good old TV,

now we watch things by ourselves and just tweet what we saw

and if you try to complain, you get called a – Grandpa!

* Tyra har också en morbror, mormor, morfar, gammelmormor och gammelmorfar som alla bor i Luleå. De hade kalasat kvällen innan.

** De hade tagit med sig ett par stycken för oss veteraner helt nya spel som faktiskt gick att komma in i. Kvalitativt oslagbart är i alla fall långa blodiga partier Fia med knuff – 1½ -2 timmar.

*** Sonen var involverad i en krock – tack och lov utan personskador – med resultatet att försäkringsbolaget löste in den bil de hade. Men nu har de bil igen.

Biskopar i Svenska kyrkan är ett lustigt gäng. Eller snarare kanske ett märkligt. På rak arm kan jag numera inte rabbla mer än en handfull av de fjorton som nu är aktiva och placera dem i rätt stift – vilket jag i och för sig aldrig kunnat – men några känner jag till. Då jag är av ädel vithårig årgång kan jag dessutom nämna en del tidigare både numera avlidna och några still kicking.

Ett fenomen som slagit mig och slår mig vad gäller biskoparna är att de alltid förefaller trädda på ett snöre, överens i det som sägs och eniga när det tigs. Som det ser ut på en dataskärm finns det en sökruta till höger och skriver man där in ordet kräkelfäktningfår man träff på några tidigare inlägg där jag berört biskopars sätt att fungera. Som exempel återupprepar jag en del av vad jag skrev den 17 april 2007:

• I biskopsämbetets teologi ligger att de finns för kyrkans enhets skull. Detta har Svenska kyrkans biskopar slagit fast på två sätt. Dels har de sagt det – flera gånger. Dels har de alltid uppträtt på ett snöre. Med kännedom om vilka de är och genom åren har varit bör de i rimlighetens namn vid ett och annat tillfälle bakom låsta dörrar diskuterat hårt – men utåt har de alltid varit överens. Detta gjorde att ärkebiskop Hammars individuella tyckande stod oemotsagt av de andra läro-väktarna och många människor bibringades därför uppfattningen att hela biskopsflocken svävade på målet vad gäller Jesu uppståndelse samt bar på tanken att Maria nog var i lag med någon man som orsaken till sin graviditet. Så är det ju inte men tystnaden har gjort att det framstått så.
  Innan Hammar hamrade på var det Ytterberg i Västerås som var den mest talträngde – med intrycket att alla stod bakom honom. Han sade då inte direkt stolliga saker så det gjorde inget men det är mönstret jag vill visa: En snackar, resten står tysta. Och den mest talträngde, eller ärkevarianten, anger tonarten. Så har det varit genomgående sedan flera år tillbaka. Det är först i samband med pensioneringen som det finns moderna exempel på att lila-skjortor krånglar.

Med Brask-lappen att jag som pensionerad kanske är utanför aktionsradien av biskopars tyckanden och tillkännagivanden har jag i dessa tider intrycket att de inte säger något, i alla fall inget hörbart. Jag hör inga signaler om att man, utöver de ramar Folkhälsomyndigheten ger, skall hålla kyrkor stängda för alla fysiska möten och till varje pris undvika att Nattvard firas. Å andra sidan kommer inte heller några signaler att man, inom rekommendationer och regelverk, skall duka för 8 möjliga med säkra avstånd om så flera gånger söndagligen och vid andra tillfällen. Det är bara tyst. Genom att prata fick man upp det möjliga antalet vid begravningar till 20 men det sägs inte ett pip vare sig till myndigheter eller till präster om Mässor i samma lokaler. Jag frestas därför till slutsatsen att de med mitra och kräkla tycker det är viktigare med begravningar än med det Jesus instiftat. Jag frestas till den slutsatsen men har inte helt och fullt fallit för frestelsen. Ännu.

Återvänd nu, noble Bloggläsius, till sista meningen i det långa kursiva citatet av vad jag själv skrev för snart 14 år sedan: Det är först i samband med pensioneringen som det finns moderna exempel på att lila-skjortor krånglar.

Detta har nu hänt! Caroline Krook är pensionerad Stockholmsbiskop och inte längre utrustad med mitra och kräkla men har i gruppen Prästkollegor anfört denna tankegång i anslutning till den kommande helgen:

• Midfastosöndagen. Livets bröd. Så många hungrar och längtar efter att få fira mässa. Det är väl gott och väl med de digitala andakterna men de mättar inte. Jag är så tacksam att min egen kyrka firar mässa för 8 personer varje dag kl 10 – men i de flesta kyrkor delas inte LIvets bröd. Liv och hälsa måste gå först, säger man. Det verkar som om vi inte ens själva tror på att hälsan också har andliga dimensioner. Det är klart att det går att fira en enkel mässa på ett smittsäkert sätt. De flesta av oss rör oss faktiskt i samhället och väldigt många har antikroppar. Och de kommer en tid efter pandemin. Ge folket bröd – annars kanske de glömmer vad de hungrar efter.

Och jag säger: Amen!

Så var det igår, tisdag! I alla fall tyckte jag så.

Ett på ett par vis uppbyggligt stök.

Det är ett speciellt ord – uppbyggligt. Används inte så mycket och när det sker är det nog mest i diverse kristliga sammanhang. Lite ålderdomligt låter det men står för något positivt. Det var en uppbygglig predikan kan till exempel sägas om förkunnelse haft bra innehåll, upplevts angelägen och man känner sig stärkt – typ.

Jag var i domkyrkan igår. I Luleå naturligtvis! Inga långa resor ens till närmstgrannen Härnösand inemot 50 mil bort. Räckte med Luleå.

Barnbarnet Tyra – som med sin lillebror Adrian är sportlovslediga hos farmor och farfar dvs hos oss – hade en date med en sjukgymnast. Jag var bilpilot. Först förbi hemmet för att plocka upp hemmajobbande pappa som följeslagare och sedan in till stan där far och dotter dumpades utanför huset de skulle in i. Som farfar och chaufför var det bara att fördriva en stund i väntan på upplockning. Jag beslöt att göra min väntan i katedralen – som var upp-lockad som kyrkor skall vara.

De hade stökat i Domkyrkan!

Det var tillstökat för uppbyggelse i koret längst fram. Man hade stökat till det för att kunna fira Mässa. Åtta glesa stolar precis enligt Folkhälsomyndighetens anvisningar vad gäller avstånd. På kyrkdörren hade jag sett anslag om Mässa söndagar 10 och 11.

Stökigt var det åxå åt andra hållet där det såg ut som en arbetsplats med uppbyggda ställningar, liftapparatur och en massa annat. Gissar på orgelrenovering eller nåt. Hantverkare på plats, sammantaget fler än 8. De jag såg var utan munskydd men på ganska bra håll från varandra i bakre delen av kyrka som rymmer upp mot 1000 personer.

Jag åkte inte snöskoter sistlidna lördag. Det gjorde inte lilla Ava heller. Hon satt på sin bob, arg som en bålgeting. Orsak? Hon fick inte rida när hennes mamma hade ridlektion. Hon tvingades åka bobpromenad med mormor och morfar.

I vandring i vårvintersol i denna pestcovidens tid som också är den kristna Påskfastans tid vandrar också tankarna lite okontrollerat – om detta med fasta för förändring och hur det ”lanseras” i diverse kyrkliga sammanhang.

Något kyrkan då inte skjuter in sig på är fasta för förändring av kroppsvikt. Skönt. Hur nödvändigt det än är att en mer lönn- eller blekfet befolkning skulle behöva vikttappa 10% eller mer finns det ändå andra som propagerar i den saken på både bra och bättre sätt.*

Människor uppmanas att fasta för förändring för egen del. I församlingars webb-aktiviteter kan jag notera tankar att man ska tagga ner några stressande onödigheter och välja tid för stillhet, rekreation, eftertanke, läsning, bön och liknande. Detta är en viktig aspekt ingen far illa av. På alla vis värt att uppmuntra och söka följa.

Tydligt – fortfarande på webben – är initiativ att fasta för förändring för andras skull. Man uppmuntrar och inbjuder människor att göra något extra till nytta och glädje för någon eller några. Det kan vara att besöka någon som skulle ha utbyte av det, ringa upp eller skriva ett brev eller något annat som befriar – en god och klassisk aspekt av fasta som redan profeten Jesaja ordar om i kapitel 58. Traditionellt har Fastetiden därför varit insamlingsperiod till förmån för kyrkligt internationellt biståndsarbete. Förr hette sådant Lutherhjälpen, numera ACT Svenska kyrkan.

Lokalt här i församlingen kom i år idén att någon av anställda skulle bada isvak för varje tusenlapp som skänktes till ACT. Det har fått stor uppmärksamhet på nätet men inte bara på församlingens Facebook. Lokala Världsbladet alias Piteå-tidningen har skrivit om det. Regional TV – eller radio? – har rapporterat. Kyrkans Tidning likaså. Andra församlingar utmanades och en del antog utmaningen och gör samma sak eller liknande. Fler och fler badar i detta sätt att göra något man inte brukar, att fasta för förändring för andras skull.

Att jag som människa på ett eller annat eller flera sätt ändrar mitt beteende och faste-gör något till nytta för mig själv och andra är något bra. Principen bakom den här sortens grejer är bra i Fastans tid...

...men är inte anledningen till Fastetiden!

Orsaken till Fastetiden är i stället att Gud förändrade sitt beteende!

Kanske känns det lite konstigt att nu hänvisa till en Adventspsalm men det finns en sådan med en text som perfekt beskriver Guds beteendeförändring. Vers 2 i psalm 108 lyder:

• Han – syftar på Sonen – kommer från eviga fröjder,
  han lämnar sin tron av kristall,
  sin ära i ljusets palatser
  och lägges på strå i ett stall.

Att Gud blev människa är väl en beteendeförändring om någon!

Vi vet var det hände. Och när. Vi räknar till och med årtal utifrån Jesus födelse.

Nästa vers fortsätter berättelsen:

• Han – fortfarande Sonen/Jesus – kommer till jorden att bringa
  ett offer på korsträdets stam,
  att dö för vårt syndiga släkte
  och föra rättfärdighet fram.

Mer förr än nu gav man i kyrkor och församlingar större uppmärksamhet under Fastan åt berättelserna om Jesus väg till och i Jerusalem veckan innan sin död och uppståndelse. Mer förr än nu var det fler speciella gudstjänster och andakter med det temat. Att det avtagit beror inte på Corona varken i år eller förra våren även om pandemin lagt lök på laxen utan har smygande skett under minst ett par tre decennier – till avgörande skada!

Vad Gud gjort, inte vad människor kan eller skall göra, är anledningen till att den kristna Kyrkan både fastar och festar. Kyrkan är fäst vid Jesus och ”spelar upp” det Gud/Jesus gjort i sitt eget i år av perioder och enskilda helger för att sitta fast. Det viktigaste i sammanhanget är Guds fasta för förändring för alla, inte bara för att förändra en del eller en detalj utan förändringen som öppnade vägen för oss till Gud.**

* Själv skulle sådan kampanj drabba i viss mån även om jag varken är ensam om det eller extremt knubbig. Om jag tappade säg 10 kilo skulle inte vara farligt alls och definitivt inte göra att man skickar ut Missing People för skallgång. Rultigt prästerskap är dock varken enda eller främsta anledningen. Tung är min övertygelse att skulle man i en normaltid utan Corona plädera och agera för en begränsning av socker- och fettintag i anslutning till kyrklig verk-samhet och/eller fikarum skulle saken stöta på patrull. Att beskäftigt förklara 20%ig övervikt som tecken på dödssynden frosseri torde leda till en påtaglig minskning av kyrkotillhörigheten inte främst i vikt utan i antal.

Älvsbyns vänförsamling i England videosänder dock i denna nedstängningens tid något de kallar Streach and Pray som kombinat. I Sverige promeneras en del men inte alltid med andakt eller liknande.

** Det finns system för detta. Olika år följer man de fyra berättelser vi har om Jesus lidandeshistoria och i år är det evangelisten Markus från och med kapitel 14 som är på tapeten.

Om du, noble Bloggläsius, tidigare stiftat bekantskap med min lilla blogg har du nog uppfattat att jag är ganska road av historia. Jag menar då inte främst komiska och roliga historier även om jag också uppskattar sånt. Nu menar jag information om folk, kulturer och händelser mer eller mindre långt bak i tiden. Historia hjälper mig att förstå – typ.

Jag kan nog i olika sammanhang uppfattas som stel. Det finns folk som menar att jag är enögd. En del kan till och med tycka att jag ibland är aggressiv. Inget av detta styrde dock valet av bild att pryda detta inlägg med. Jag fann den när jag googlade orden Samurajernas storhetstid som är titeln på en serie om 6 avsnitt på Netflix. Jag provglodde första delen och fann att den (lik flera andra serier) var en informativ mix av korta dramatiseringar, kartor och berättarröster. De spridda fragment jag har av japansk historia ligger inte överst och mest tillgängligt bland sånt jag känner till så jag fortsatte med de andra fem avsnitten. En dos om dagen om Japan på 1500-talet.

Inte vet jag om jag blev smartare. Dummare blev jag i alla fall inte! Skall jag vara ärlig fick jag det ändå lite svårt med alla japanska namn. De låter ju så lika och när jag för Primärhustrun skulle återge ett avsnitt lät jag som Sven Jerrings famösa gamla radioreferat – kan belyssnas här. Ganska hopplöst men samtidigt en bra beskrivning.

Serien var intressant och ledde till i ett återbesök vid bokhyllan och en påbörjad omläsning av den bok jag bloggade om för drygt 10 år sedan – här.

Det var länge sedan jag skrev inlägget vilken kyrka 1. Siffran i sammanhanget var en vink om att viss fortsättning var att vänta. Den har dröjt. Det kan vara en poäng att klicka på länken och söka upp mitt numera gamla inlägg från Trettondag jul. Jag pysslar där med begreppet förmedlingskyrka och skrev då bland annat:

Vem och vilka är de som förmedlar, som framstår som kyrka?

Det är lätt att svara både rätt och fel på den frågan. Det rätta svaret är alla döpta. Ett felaktigt, småskuret och inskränkt svar är kyrklig personal och några andra indragna.

Vilka är de som de som förmedlar förmedlar till? Räknas sådana och räknar de i så fall sig själva som Kyrka eller blir de/vi mottagare och konsumenter av vad Kyrkan gör, en "publik"?

Sådant är grundläggande och principiella frågeställningar och problemområden i alla lägen men extra viktiga i dessa strimningarnas och webb-sändningarnas tid. När jag kopplat datorn till TVn eller i min fåtölj genom min telefon ser saker som produceras eller direktsänds förstärks lätt känslan av att vara just "publik" eller konsument. Naturligtvis sitter saken också i mig där jag sitter. Själva mediet knuffar mig ju åt det hållet. Svartsynt och problemsökande som jag är funderar jag över i vilken mån detta formar min och andras (inklusive "sändarnas") syn på vad och vilka som är kyrka och församling.

Så långt min gamla text. Nu vidare!

Det finns olika tendenser. Kanske är ordet finns fel. Riktiga kartläggningar saknas så det är nog bättre att säga: I mitt begränsade synfält uppfattar jag några tendenser som jag tror bekräftar och befäster uppfattningen av kyrka och församling som förmedlingskyrka och de kyrkligt anställda som producenter av jox andra vid telefoner och annan manicker skall konsumera.

Jag är absolut inte säkert på att man vill det! Jag tror inte att man verkligen har som uttalad avsikt att gå in i producent-konsument-rollen men effekten blir lätt så – vilket bekymrar mig.*

Samtidigt är det bra, det som sker. Har sina poänger. Det som görs är inte överdrivet proffsigt – och behöver inte vara det heller. Sett över kyrkan som helhet finns säkert massor jag inte bryttmig om att kolla. Lokalt ser jag i alla fall följande:

• Live-sänd kort pratgudstjänst söndag 11.00 från Älvsby kyrka, ibland från Vidsel. Normalt bara med producerande aktörer men en gång imånaden med några barn. Kan betittas på Facebook under och efter sändning.
• Live-sänd, ibland förinspelad, andakt på Veckomässetiden 18.30 på onsdagar. Finns kvar för senare bruk.
• Förinspelad Veckans psalm en gång i veckan där en av musikerna spelar, sjunger och introducerar.
• Sinnesroandakt var eller var annan vecka. Diakonin ansvarar. Också förinspelad utan någon församling på plats.
• Dagny och Dagmar är två så kallade "kyrktanter" ett par av pedagogerna gestaltar. Serien är lätt underhållande med information kring olika aktualiteter.**
• Vinterbada för solidaritet är den senaste kiosk-vältaren. Den har blivit enormt populär på Facebook. Konceptet är att för varje 1000-lapp som kommer in till Fasteinsamlingen badar en anställd isvak. Pengar strömmar inoch folk gör korta dopp.
• Kort filmföredrag i Facebook-gruppen Bibelstudium läsår 20/21 var annan vecka samt hopkopplade samtal i samma grupp en gång i veckan. Det är mitt lilla bidrag i sammanhanget.

Allt detta är bra!

Jag har ingen kritik mot det vilket jag vill understryka då jag vet att det finns folk som tror att varje tveksamhet eller problematisering betyder att man totalsågar det man funderar över. Det gör jag alltså inte!

Ändå är jag fräck nog att i alla fall ha en tärande tanke som gnager – tanken om en förmedlingskyrka som består av personal som producerar grejer för en konsumerande publik begränsad till dem som har telefoner med appar – inte knappar – och är aktiva på Facebook. Hur man skall komma runt detta just nu vet jag (inte) men i all ödmjukhet vill jag påtala att problemet finns. Om det finns lokalt torde det också finnas på andra håll.

När när folk fått sina sprutor och allt skall kunna öppna upp behöver man förutom att starta om och starta nytt hitta tydliga motmedel mot den tendens att vara (och uppfattas som) förmedlingskyrka. Den  fanns redan innan pandemin och har förstärkts av densamma.

* En helt annan sak som bekymrar mig är vad jag inte kunde skriva i förrförra inlägget två svårbegripligheter där jag redogjorde för hur man i Facebookgrupperna Prästkollegor och Apostolicum svarat på min frågor om Nattvarden i denna pandemiska tid. Det kom inga svar från folk som stängt Nattvardsbordet! Inga motiveringar! Inga förklaringar! Inga besked hur man tänker!

Naturligtvis undrar jag likt alla rumpnissar – Vaffördådå?

Duckar man? Skäms man? Eller är det bara den vanliga maktstrategin att tiga när "knepiga" frågor ställs?

** Minns jag rätt startade det med att "tanterna" introducerade de olika söndagarna i Advent men här kanske jag blandra ihop det med en annan serie som var då.