utstråla självklarhet
Hon säger så, Antje Jackelen, som sitter på ärkebiskopsstolen i Uppsala. Jag läser det på Kyrkans tidnings Facebook och hemsida – här – och finner att det handlar om Dop vars antal pandemiåret 2020 sjönk med en tredjedel. Församlingar behöver utstråla en självklarhet kring dop i alla åldrar. Det är ett ansvar för hela kyrkan... säger hon.
I sak har jag inga invändningar mot resonemanget i artikeln.
Ändå ber jag dig, noble Bloggläsius, att begrunda bilden som pryder detta inlägg och dela mina funderingar om det är nu i dessa tider Kyrkan kör över kanten – i flera avseenden. Blir pandemin nu den förenklade förklaringen till alla möjliga plums och plask? Det är ju så att vad gäller dopen har man kunnat se detta komma på samma sätt som att man i förväg kan se en kajkant och med en triangelformad skylt varna innan man hamnar i plurret. Visst – pandemin gick inte helt att se i förväg även om man vet att sådana kommer men att dopförankringen befunnit sig på ett sluttande plan – liksom mycket annat – har länge varit tydligt för alla som inte aktivt valt att titta åt ett annat håll. Både varnare och en ock annan otacksamt mottagen visselblåsare har funnits och finns. Ord som utstråla en självklarhet kring dop har – fram till nu? – i praktiken betytt att agera som vanligt och inte riktigt ta tag i saken – annat än på vissa håll desperat-hurtiga påhitt som drop-in-dop eller liknande event.
Också innehållsligt tycker jag det på flera sätt på många håll varit si och så med utstrålad självklarhet. Ses dopet över huvud taget som nödvändigt? Svenska kyrkans på Bibeln grundade bekännelse svarar: Om dopet lär vi att det är nödvändigt för saligheten och att även barnen skall döpas samt fördömer dem som hävdar att barnen blir frälsta utan dop – fritt efter Augsburgska bekännelsen artikel IX. Egentligen är denna tanke både tydlig och lätt bister och man kan fråga om den är en utstrålad självklarhet i förkunnelse, undervisning, praktiskt församlingsarbete? Präglar den signaler i prästutbildningar och ukaser från kanslier och förvaltningar? Eller undviker man obehaget att utstråla denna sanna sak för att inte verka taggig? Känns det mjukare att så att säga – som den nya Kyrkohandboken som togs i bruk 2017 och som jag aldrig följt – flytta dopet från att främst ha att göra med Frälsning och förhållandet till Jesus till att mer och mer betona någon sorts skapelse- och familjeperspektiv?
Naturligtvis kan man hitta fler exempel nationellt, regionalt och lokalt hos personer och instanser som inte sett eller velat se växande problem men som utstrålar självklar flåshurtighet när det faktiskt inte går att längre vara faktaresistent. Vikande gudstjänstliv bekymrar sällan förtroendevalda som faktiskt har ansvar och mandat i frågan. Att antalet konfirmander minskar skapar inte heller alltid vånda i beslutskårerna. Jag har till och med sett lednings-utsedda som inte vill betunga sig själva och andra med negativa siffror av något slag.*
Tillbaka till skylten.
Det har på många sätt sluttat ned mot kajen länge, åtminstone lika länge som jag varit präst. Att påtala backen har inte varit välkommet. Något buttert och bisarrt i mig skapar till och med funderingar om inte Coviden blir något av en gåva till dem som blundat. Om det blir ett stort plums och magplask när det visar sig att det man ställde om till den grad att man ställde in inte repar sig sedan alla fått vaccin kommer man att kunna ensidigt förklara olyckan med Coronan utan att behöva se längre och djupare.
Verkar jag dyster? Det är inte utan! Hurtiga utstråla självklarhet smakar lite illa när det kommer från folk som inte velat instråla verklighet i och kring det som sker och som skett länge.
* Jag har mer än 40 år som präst på nacken och sett det i många sammanhang. Minns här, noble Bloggläsius, att jag i mer än 20 av dessa år var stiftsadjunkt och fortbildare genom en kyrklig folkhögskola. I de uppdragen flängde jag stiftet runt och mötte folk från allomstans så mitt perspektiv skall inte uppfattas som inskränkt lokalt.
