stigstrombergsson

Biskopar i Svenska kyrkan är ett lustigt gäng. Eller snarare kanske ett märkligt. På rak arm kan jag numera inte rabbla mer än en handfull av de fjorton som nu är aktiva och placera dem i rätt stift – vilket jag i och för sig aldrig kunnat – men några känner jag till. Då jag är av ädel vithårig årgång kan jag dessutom nämna en del tidigare både numera avlidna och några still kicking.

Ett fenomen som slagit mig och slår mig vad gäller biskoparna är att de alltid förefaller trädda på ett snöre, överens i det som sägs och eniga när det tigs. Som det ser ut på en dataskärm finns det en sökruta till höger och skriver man där in ordet kräkelfäktningfår man träff på några tidigare inlägg där jag berört biskopars sätt att fungera. Som exempel återupprepar jag en del av vad jag skrev den 17 april 2007:

• I biskopsämbetets teologi ligger att de finns för kyrkans enhets skull. Detta har Svenska kyrkans biskopar slagit fast på två sätt. Dels har de sagt det – flera gånger. Dels har de alltid uppträtt på ett snöre. Med kännedom om vilka de är och genom åren har varit bör de i rimlighetens namn vid ett och annat tillfälle bakom låsta dörrar diskuterat hårt – men utåt har de alltid varit överens. Detta gjorde att ärkebiskop Hammars individuella tyckande stod oemotsagt av de andra läro-väktarna och många människor bibringades därför uppfattningen att hela biskopsflocken svävade på målet vad gäller Jesu uppståndelse samt bar på tanken att Maria nog var i lag med någon man som orsaken till sin graviditet. Så är det ju inte men tystnaden har gjort att det framstått så.
  Innan Hammar hamrade på var det Ytterberg i Västerås som var den mest talträngde – med intrycket att alla stod bakom honom. Han sade då inte direkt stolliga saker så det gjorde inget men det är mönstret jag vill visa: En snackar, resten står tysta. Och den mest talträngde, eller ärkevarianten, anger tonarten. Så har det varit genomgående sedan flera år tillbaka. Det är först i samband med pensioneringen som det finns moderna exempel på att lila-skjortor krånglar.

Med Brask-lappen att jag som pensionerad kanske är utanför aktionsradien av biskopars tyckanden och tillkännagivanden har jag i dessa tider intrycket att de inte säger något, i alla fall inget hörbart. Jag hör inga signaler om att man, utöver de ramar Folkhälsomyndigheten ger, skall hålla kyrkor stängda för alla fysiska möten och till varje pris undvika att Nattvard firas. Å andra sidan kommer inte heller några signaler att man, inom rekommendationer och regelverk, skall duka för 8 möjliga med säkra avstånd om så flera gånger söndagligen och vid andra tillfällen. Det är bara tyst. Genom att prata fick man upp det möjliga antalet vid begravningar till 20 men det sägs inte ett pip vare sig till myndigheter eller till präster om Mässor i samma lokaler. Jag frestas därför till slutsatsen att de med mitra och kräkla tycker det är viktigare med begravningar än med det Jesus instiftat. Jag frestas till den slutsatsen men har inte helt och fullt fallit för frestelsen. Ännu.

Återvänd nu, noble Bloggläsius, till sista meningen i det långa kursiva citatet av vad jag själv skrev för snart 14 år sedan: Det är först i samband med pensioneringen som det finns moderna exempel på att lila-skjortor krånglar.

Detta har nu hänt! Caroline Krook är pensionerad Stockholmsbiskop och inte längre utrustad med mitra och kräkla men har i gruppen Prästkollegor anfört denna tankegång i anslutning till den kommande helgen:

• Midfastosöndagen. Livets bröd. Så många hungrar och längtar efter att få fira mässa. Det är väl gott och väl med de digitala andakterna men de mättar inte. Jag är så tacksam att min egen kyrka firar mässa för 8 personer varje dag kl 10 – men i de flesta kyrkor delas inte LIvets bröd. Liv och hälsa måste gå först, säger man. Det verkar som om vi inte ens själva tror på att hälsan också har andliga dimensioner. Det är klart att det går att fira en enkel mässa på ett smittsäkert sätt. De flesta av oss rör oss faktiskt i samhället och väldigt många har antikroppar. Och de kommer en tid efter pandemin. Ge folket bröd – annars kanske de glömmer vad de hungrar efter.

Och jag säger: Amen!