stigstrombergsson

Den var inte mer än kvartsbra. Tyvärr. Det var inte ens meningen att jag skulle köpa den men jag missade att avbeställa periodens bok enligt bokklubben Clios senaste utskick. Alltså kom den. Helt fel var den inte. Men bara kvartsbra med sina snäva och vinklade perspektiv.

Boken Jag anklagar – de intellektuellas historia skriven av Kim Salomon berättar hyfsat bra det den berättar. Det den tiger om skapar enligt min mening dock skriande tomrum i framställningen. Boken är helt präglad av den nord-väst-europeiska navelskådning som inbillar sig att vi i vårt hörn av världen i alla avseenden varit först och nu nått längst med sådant det är vår börda att civilisera alla outvecklade och okunniga med – inklusive att vara ”intellektuell”.

I den tankefåran startar resonemanget om de intellektuella med filosoferna i det gamla Grekland – givetvis. Deras tankegångar, arbetsmetoder, klasstillhörighet – även om just det ordet är mitt och lite anakronistiskt – och förhållande till dem som har makten nämns. Kring det sistnämnda konstateras att det varierar. En del av de grekiska tomtarna fungerar i symbios med härskarskikten, andra i motsättning. Hur som helst når deras tänkande inte ”vanligt folk” utan förblir hjärngymnastiska övningar hos ett fåtal som eftervärlden menar var snillrika. Troligen såg de ocksåsig själva så.

Greklands tänkande och filosoferande adopteras och kopieras bristfälligt av Rom och översätts till latin, ett språk lämpat för militära order, administration och juridik utan de finstilta betydelsenyanser som man kan filosofera med och kring på grekiska. Romarna plagierar men når aldrig originalens kvalitet.

När jag kommit så långt – hade då inte läst boken färdigt – tyckte jag att åtminstone två, kanske tre spår av intellektualitet var det skriande tyst om. Dock är det ganska typiskt för ett snävt eurocentriskt perspektiv att tappa Levantens intellektuella innan någon grek la pannan i djupa veck. Nu har jag läst ut boken och håller fast vi min första impuls om att författaren hoppar över eller aktivt bortser från några viktiga trådar som påverkat vår (och världens) kultur och intellektuella aktiviteter.

• Sumerer-Assyrier-Babylonier-Fenikier-Perser-Egyptier skapar och förvaltar ett tankegods grekerna senare bara adopterar. Grekerna mötte astronomi, matematik och en massa annat främst genom att vara små irriterande grannkommuner till den persiska civilisationen och världsväldet. Att folk börjar skriva nämner författaren men att tiger med att skriftspråk med alfabet och grejer föds i Den bördiga halvmånen – googla. I början var det något sorts rebusaktivitet som senare förvandlades till konsonantskrift lämplig för semitiska språk. Som de indoeuropeer de är försåg grekerna alfabetet med tydliga vokaler. De tog alltså arv, de där hellenerna, av flera stor-orientaliska saker!
• Är profeter intellektuella? Med olika klasstillhörighet och i olika realtioner till makten? Här har vi ett spår till som kanske inte var aktuellt i Aten då men som varit med och påverkat kultur och intellektuell aktivitet i Europa både bland lärda och olärda. Det är profeterna i Gamla testamentet jag syftar på – deras värderingar, regimkritik osv. Hur man än vill definiera ordet ”intellektuell” är det ändå så att den aktivitet profeter ägnade sig åt den tid det begav sig kallas intellektuell när man beskriver vad Sokrates och Platon höll på med, för att inte tala om Voltaire och Kant ofantligt långt senare.
• När Väst-Rom faller för germanska stammar och den kristna kyrkan blir gemensamt idékitt ger boken jag berättar om intrycket att intellektuella aktiviteter upphör och vi går in i en mörk Medeltid. Inget kan vara mer ofullständigt! I det Bysantinska Öst-rom tickar teologiserande och filosoferande på i 1000 år även om Väst-Europa halkar efter. I de muslimska kalifaten översätts grekiska filosofer väst glömt bort till arabiska för att därifrån i och via det vi idag kallar Spanien översättas till latin och ge upphov till Renässansen. Medeltiden är alltså inte ett repeterande bönerabblande som författaren nämner det – och därför hoppar över.
• Personer och texter av intellektuell art från Indus-dalen, Indien och Kina nämns inte!

Bokens perspektiv är att det är främst i Frankrike-England-Tyskland från cirka år 1700 de intellektuellas historia utspelar sig. Här är framställningen bra men både geografiskt och tidsmässigt är det upprörande snävt. Författaren gör sig också dum-sekulär i sin outtalade men ändå genomgående attityd att tro och tanke inte hör samman och om de sätts bredvid varandra måste de vara varandras motpoler. Resultatet blir då givetvis att intellektualitetens topp är vi sekulariserade i väst här och nu. Följdtanken att det är den vite mannens börda att civilisera världen med just sitt synsätt har fungerat som intellektuell motivering för kolonialism och imperialism rent maktmässigt. Boken visar att det fortfarande finns en tankens neo-kolonialism till och med på svenka lärosäten.

Jag hade inte tänkt köpa boken. Då den kom var det enklare att betala än att returnera. Betald blev jag ju tvungen att läsa den. Dummare blev jag inte men jag rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att du lägger dina surt förvärvade slantar på något annat.

En del människor kan peka på tydliga omkastningar i sina liv. Det kan inte jag. Ännu. Det betyder naturligtvis inte att liv och tankar varit oförändrade och statiska utan bara att jag skonats från tvära omkastningar, inte förändringar i sig.

På den tid jag hade uppdraget att vara präst och lärare vid Älvsby folkhögskola ingick att ungefär på varannan-års-basis möta folk som undervisade på andra platser och nivåer i systemen som var tänkta att rusta och fortbilda folk som skulle bli eller redan var anställda i kyrkan. Vid ett sådant lärar-pep-talk fick var och en ett snöre. Vi skulle tänka oss snöret som vår egen tidslinje såhär långt. Uppgiften först var att enskilt fundera över saker som påtagligt påverkat liv och tanke och markera sådana med knutar på snöret. Sedan skulle vi i smärre grupper berätta det man ville om någon eller några – men inte alla – knutar.*

EN av mina knutar – en stor rackare – var den tre veckor långa studieresa till Guatemala och El Salvador som jag fick vara med om i början av 1990-talet. Den vände inte tankar helt om men vinklade påtagligt vägen vidare vad gäller teologi, församling, förkunnelse, gräsrötter, pedagogik, politik och mycket mer.**

Vi besökte då en by jag kallar Fader Cortinas by. Fader Cortina var Romersk-katolsk jesuitisk präst som bodde i byn på landet bland dem han var präst för. En gång i veckan for han in till till huvudstaden San Salvador för att undervisa vid teologiska seminariet och mingla bland andra präster. Han berättade att det fanns andra präster i andra byar som gjorde likadant – ofta jesuiter – men också en annan sorts präster. Flera – mestadels inte jesuiter – hade likt honom ansvar för byar och församlingar levde det ansvaret på annat vis genom att bo, vistas och leva i stan och därifrån ett par, tre, kanske fyra gånger i veckan resa ut till ”sin by” för att där höra bikt och duka Mässan. Fader Cortina såg skeptiskt ut. Skall man vara sin församlings präst måste man dela vattentäkten med dem man skall betjäna! var hans befrielseteologiska tes.***

Jag delar den uppfattningen och upplever att jag fått den bekräftad många gånger – senast i måndags då Polarbageriet brann. Vi var tre präster som minglade bland de anställda och andra berörda. Vi var alla tre dessutom Älvsbybor sedan många år, inte utsocknes som handlar i andra affärer, har barnen i andra skolor och hejar på ”fel” fotbollslag. Vi var om inte kända av alla så i alla fall igenkända av många.

Missförstå mig rätt! Jag menar inte att inhoppare eller pendlare eller färskingar inte skulle kunna vara nyttiga och kunna göra vettiga och kvalitativa insatser. Bort det! Jag menar bara att folk tjänar på igenkännandets faktor (förutsatt att det är fullt klokt folk de känner igen) och att den apa många känner också tjänar på det. Platsen man bor på och tiden man bor och verkar är viktiga bekant-faktorer sett ur folks synvinkel.

OBServera då att det är faktorer en präst väljer och att det faktiskt är viktiga val. Väljer man inte närhet och inte låter tiden verka ger man inte människorna chansen att knyta an, hälsa, småprata, anförtro sig, skratta tillsammans och liknande utom vid specifika ceremonier som dop, vigslar och begravningar där man som präst uppfattas ha hemmaplan.

Det värsta i saken är ändå inte att folk går miste om kontakten utan vad det inte sällan gör med prästerna själva och hur de uppfattar sin roll och sina uppgifter. Nedlandningar och pendling påverkar – eller skulle i alla fall påverka mig – negativt. Jag skulle börja se mig som en som ”på jobbet” levererar uppgifter folk i speciella situationer frågar efter. Visst fattar jag att sådant ingår i att vara präst men att vara präst är innerst inne och ytterst ute något mer. Det är att söka med-leva mer än att lev-erera.

Genom Israels profeter i Gamla testamentet valde Gud att lev-erera vad som behövdes, både det folk frågade efter men framför allt ofta något mer och ibland ovälkommet.

Genom tjänsten i templet – också i Gamla testamentet – lev-ererade präster folkets behov och känslor till Gud.

I Jesus Kristus blev Gud med-levare till oss människor. Efter sin död som var ett med-lidande, inte bara för att han kände medlidande, gav Jesus sin Kyrka uppdraget:

Som Fadern har sänt mig sänder jag er.****

Att med-leva och med-lida är uppdraget att efter fattig förmåga söka utföra.

Det är Kyrkans uppdrag, alltså varje döpts uppdrag. Det är också prästers.

Alltid – och nu när Polarbageriet brunnit ner.

* Vettig övning som mycket väl kan göras då och då, också i ensamheten.

** Det har hänt jag på bloggen tidigare men inte systematiskt nämnt den resan och intryck därifrån. Skriv Guatemala eller El Salvador i sökrutan – synlig om du läser via dator, inte i telefonen.

*** Det var först några år senare jag förstod att de orden anspelade på tankar hos den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez – läsvärd!

**** Johannes berättelse kapitel 20 vers 21.

Det är ett känt faktum att på lokalplan utöver hela riket är Socialdemokraterna och Centerpartiet kraftigt representerade i Kyrkofullmäktige och Kyrkoråd. Det finns också andra grupper men de är mindre.

På regional och på nationell nivå är det nästan likadant men det tillkommer grupper som Öppen eller Frimodig kyrka, Borgerlig samverkan (ungefär Moderaterna), Vänsterpartister eller Kristdemokrater i Svenska kyrka och några fler. Till detta kommer Sverigedemokraterna som menar sig vilja värna Fädernas kyrka.

Så ser situationen ut och det är värt att notera att INGA av dessa kyrkopolitiska krafter i senaste kyrkovalet i sina program hade slogans typ Stäng kyrkan för för folk! Tvärtom! Öppen folkkyrka! är vad alla vill. Ingen styrning och/eller ledning jag känner till har på sina (för allmänheten) kända program något annat.

Historikern Dick Harrison skriver i Svenska Dagbladet – här. Då det är en snålblaska som har artiklar bakom betalvägg nämner jag att Harrisons tankar refereras bra i Världen Idag – här. Läs!

Mot bakgrund av detta frågar jag styrelsefolk och chefer oberoende av ”parti”, plats eller ”nivå” i det kyrkliga hanket och störet: Hur tänker ni att låsta kyrkportar visar människor att kyrkan är öppen?

Översåtars strategi vis à vis oss undersåtar brukar vara att tala maktspråk genom att tiga. Inte sällan kombinerat med den tysta uppfattningen att frågeställare – just i detta fall och nu jag – är jobbiga eller har för litet att göra eller rentav inte skall bry sig vare sig i eller om vad finare folk beslutar. Maktens folk brukar utöva ”debatt” på det sättet.

Skall jag vara ärlig tror jag därför inte att någon kommer att besvara min ställda fråga om hur man tänker att låst betyder öppet. Kanske kan det komma något krystat om nyckelpigornas arbetstider eller tänkta farhågor kring stöld och vandalisering eller något liknande men det är inte det jag frågar efter. Jag frågar efter hur man tänker när man håller den öppna folkkyrkan låst på tider när folk kan gå in i den.

Men det är klart man kan överaska mig genom att skriva i kommentarsfältet. Skulle så ske är det klädsamt att de kyrkopolitiker som fattar (eller inte fattar beslut) som innefattar andra undertecknar med namn och befattning så att jag och folk kan fatta var låsningar i och av kyrkan finns.

Bilden? Jag tog en jag fann på nätet. Äger naturligvis bildbevis på stängningar både lokalt och på annat håll.

Så känner jag mig faktiskt denna måndagskväll – lätt utschasad. Lilla Lisa med föräldrar startade dagen 06.00. Det var enigt plan då de ämnade köra hem till Järvsö idag. Vi märkte uppvaknandet konkret av att lilla Lisas mamma likt när hon själv var liten med bestämda steg klampade in i sina föräldrars sovgemak och gav order. Hon stängde fönstret med orden Det är risk för ammoniakutsläpp från Polar!

De for vid ½8-8-tiden. En timma senare ringde Brunetten – som jag berättat. Vid 16.30-tiden var jag hemma efter att ha sökt leda en bearbetning i grupp med ett 10-tal av brandnattens skiftlag och några ur ledningen. Mina två prästkollegor satt i andra rum med sina grupper.

Vidden av det hela börjar sjunka in. Visst! Vi fick inga på sjukhuset och inga i bårhuset – till allas stora lättnad. Bara materiell förödelse. Ändå är effekten samma i samhället och kommunen som om det vore i Stockholm och en arbetsplats för 32000 personer (!) slagits ut på en enda natt. Kommunen är liten så effekten blir stor. Norrländska Social-Demokraten han få med sifferuppgiften i sin alldeles utmärkta ledare som kan läsas här.

Den nära framtiden blir olika för olika ”nivåer” i företaget. Det blev tydligt när vi pratade i de.breifing-gruppen. För ägarna och folk i olika styr- och ledningspositioner blir det bråda dagar. De har att söka vägar för framtiden. För kvinnorna och männen på golvet ser det bara tomt ut. Ovisshet och vanmakt råder då deras arbetsplats och arbetsgemenskap bokstavligt har gått upp i rök. Här finns något av ett klass-perspektiv som är viktigt att ha i åtanke både för företaget, kommunen och församlingen. Folk kommer att må olika. Det intryck jag får (så här långt) är att alla parter ser detta och vill ta ansvar.

Vad gäller rök så ryker det än. Släckningsarbetet pågår. Vinden har dock mojnat något och dessutom kantrat lite. Röksträngen passer inte längre rakt ovanför den del av samhället där vi bor. Det mesta har dessutom brunnit så det blir nog inte fler sotflagor på gräsmattan och aska på biltaket.

Det blev en omtumlande dagsom gjort mig lätt utschasad.

PS: Varför blev du utkallad? Du är ju pensionär? Så kan någon undra – eller inte.

Det enkla svaret är att två av de tre präster som tjänar i församlingen pendlar in från Piteå och vägarna in till Älvsbyn var i början av dagen spärrade på grund av ammoniak-risken. Diakonen är också Pite-pendlare. Diakoniassistenten bor visserligen i församlingen men vägen till centralorten var spärrad från det hållet också. Och jag bor granne med Brunetten... DS.

Hemma igen denna lokalt helt tumultartade dag. Med tumult menar jag inte (främst) att fastigheten nu sedan några timmar är tom på barnbarn utan mer på den osedvanliga aktivitet denna måndag fört med sig och som jag skrev om i förra inlägget.

Alldeles nyss kom detta SMS-meddelande:

Räddningsledaren vid branden i Polarbröds fabrik i Älvsbyn, Älvsbyns kommun i Norrbottens län meddelar att faran för gasutsläpp av ammoniak nu är över och att de restriktioner som funnits nu har hävts.

Skönt. Nu syns bara rökpelaren, sot faller och det känns lite i näsan. Hur framtiden blir för vi se men vid det utomhusmöte jag var på kl 10 meddelades att fabriken skall byggas upp. Merparten av Polarbröds personal var där, delade känslor och pratade i små grupper. Klockan 14 idag blir det en träff till då gissningsvis nog inte lika många kommer. En timme senare kan främst det arbetslag som var i selen i natt och som evakuerades ut ur brasan mötas för debrifing ledd av oss präster i Älvsby kyrka. OBServera att jag skrev oss. Pensionären också.

Lite för att variera det egna huvudets innehåll byter jag nu helt ämne.

Följande text hänger ihop med blogginläggets rubrik. Jag skrev igår för att publicera idag, måndag. Då årets slogan åtmistone till en del är Håll ut! och Håll i! håller jag fast vid min plan och ger den texten nu.

Det förekommer på Facebook att folk inför en helg skriver en del tankegångar som börjar med orden i rubriken. Det både kan och får man göra men jag väljer absolut att INTE göra så. Möjligen kan jag frestas att om mån- eller tisdagar skriva under rubriken Om jag hade predikat så blablabla. Alltså i efterskott men inte innan helgen. Munkavle eller denna tidens omdiskuterade mask gäller.*

Jag tolkar ämbetssyskonens om jag skulle predika som att de inte ska predika men har svårt att i tanken sluta. Det kan bero på att de är utan tjänst, är mellan tjänster eller likt mig vara i stadiet efter tjänst – med svårigheter att mentalt lägga av.

Vem har inte det, förresten? Jag har ju svårt att sluta. Jag har full förståelse för känslan och lusten att göra det man är vigd till – vara Det Gudomliga Ordets Tjänare.**

Så vem vet? Kanske jag när höstmörkret faller faller för frestelsen att blogg- och Facebook-predika men då blir det i efterskott. Alla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ska ha kvar möjligheten att opräglade på söndagen få sig till livs vad de i tjänst varande behagar överraska och kanske först sedan möta kompletterande eller korrigerande tankar från mig. Vi får se.

* Om utifall kanske jag en söndag (eller annan dag) skulle ha uppdrag att förkunna eller hålla ett föredrag kanske jag, om jag finner det lämpligt och andan faller på, formulerar någon slags träjler för vad som komma skall – inte annars.

**På latin heter det Verbi Divini Minister, förkortas VDM, och är vad präster i vigningen får uppdraget att vara tills dess de ligger i träfrack eller Herren kommer.

I natt kom meddelanden om brand i Polarbageriets fabrik några kilometer härifrån. Inga personskador men anläggningen blir totalförstörd vilket naturligtvis på sikt – än så länge icke överskådlig – kommer att påverka orten. Mer akut är att den ammoniak som finns i anläggningens kylsystem löper risk att explodera eller läcka ut. Därför skall vi hålla oss inne idag och det finns avspärrningar i samhället.

Men nyss sedan jag just börjat skriva ringde Brunetten – alltså kyrkoherden – och undrade om jag kunde vara med som prästförstärkning när Polar-anställda samlas för krisinfo borta på Kanisparkeringen. Sticker strax dit.

Lilla Lisa med föräldrar kom sig genom avspärrningarna imorse. Det var planerat att de skulle resa hem idag så branden var inte den utlösande faktorn. Vi är alltså själva nu.

En kommentar kom till inlägget inspirerat bloggande? med tanken – och rentav frågan om bloggandets transpiration. Hur det är för andra än mig vet jag inte men för egen del kan jag berätta.

Om förkunnelsen i gudstjänsten, det många kallar predikan, brukar jag säga att den har tre led: 10-15% inspiration, 70% transpiration, sedan desperation. Andra ledet är då för mig inte jobbigt i det nära sammanhanget och den specifika situationen när manus skall formas. Då har jag långt tidigare svettats färdigt i allmänt studium och teologiska funderingar. Det är inte för inte det finns en kategori Exe-geten bräker här på min blogg.

När jag bloggat är också sällan i känslan av desperation. Jag väljer ju själv när och om vad. Visst finns litet inslag om jag föresatt mig att fortsätta skriva på någon form av serie men annars inte. Alla blogg-måsten är ju frivilligt valda av mig själv och kan släppas vilket ögonblick som helst.

Men transpirationen då? Alltså att ”svettas” över ett blogginlägg?

Det sker inte ofta. Ibland gäller det dock för att styrka något jag tänker att hitta källhänvisningar, länkar, fakta eller bilder. Inte annars. Faktiskt. Sedan kan jag kämpa en del med stilistik, ordval, formuleringar och så – men inte mer,

Men det är klart att OM jag skulle ta på mig betinget eller åläggas uppdraget att säg varje dag före 18.00 skriva något inom en speciell kategori skulle jag nog då och då känna mig andfådd. Då jag inte gått in i sådant blir det faktiskt inte mycket transpirerat bloggande. Den enkla lusten för egen del att skriva, rentav vara inspirerad, överväger.

Men det händer att inspirationen falnar, att jag misströstar och får lust att sluta blogga. Läsekretsen förefaller begränsad och de som visar intresse genom att kommentera kan oftast räknas på ena handens amputerade tumme. När jag för några år sedan jämrade mig i den riktningen sparkades jag upp på banan av en läsare som påstod ungefär: Har du 25-30 personer som läser vad du skriver är det faktiskt på något sätt en församling! – det gällde då kyrkliga och Bibliska skriverier. De människorna är väl värda att du fortsätter?

Så jag fortsatte. Och som synes fortsätter.

I höst – men hur detta skall ske funderar jag ännu över – avser jag att låta församlingens Bibelstudie-verksamhet och liknande bli synligt här påmin blogg så att det når utanför dem som lokalt i dessa Coronatider kan samlas.. Kanske blir bloggen som i våras något av ett arbetsverktyg för ”distans-Bibelstudier”. Eller inte. Jag återkommer.

Primärhustrun blir åxå äldre. Tre år av fyra sker det i hastigheten 365 dagar, fjärde året tar det en dag till. Idag den 22 augusti är hennes födelsedag – men jag ger inga siffror. Igår firades hon av mig, barn och barnbarn. Sonen med familj i den nya villan i Luleå stod för plats, miljö, porslin och annat för knytkalaset. Mat- och dryckmässigt blev gjordes ett sammanskott från alla familjens håll. Fullt bord!

Presenter? Naturligtvis!

Det var ingen ”stor dag” men något blev det naturligtvis i alla fall från barnen och från mig. Bäst var det nog ändå att alla var där. Barnbarnens nyfikenhet och iver att ”hjälpa till att öppna” topppade värdet av dagen.

Jag hade skrivit en (dålig) dikt jag i jakten på titeln Ökänd poet 2020 tar mig friheten att publicera här på min blogg. Drapan löd:

När jag frågar ”Vad önskar du dig?” så svarar du ”Inget!”

och gör det svårt att finna på tinget

som passar som gåva till dig som har allt

vare sig väder är varmt eller kallt. (grötrim)

Men jag grävde i lådor och ”Se vad jag fann!!

Kanske det passar för hon som Tjej-Vasan rann.

Fast inte du vann var du nöjd och belåten

att kunnat glida de mil som fick andra att nog ta till gråten.”

Presenten inte på budgeten tärde!

Varken glas eller ram ger den pennigavärde

men mer än 50 år gammal är faktisk klenoden.

Dock: Flaggan blev fel på landet i Norden.

Det hon fick var en sak jag fann i en byrålåda i en byrå vi har i ett på samhället förhyrt förrådsrum. Jag följde äldsta dottern dit för ett par veckor sedan då hon ville botanisera i magasinet. När hon grävde i sitt och en del saker från mina föräldrar rotade jag i en byrålåda som huvudsakligen innehåller gamla svartvita bilder från när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Där fanns åxå en ”målning” jag gjorde när jag gick i klass 8F på Norra Örnässkolan. ”Konstverket” föreställer en skidåkare men av omsorg om dig, noble Bloggläsius, publicerar jag den inte. Du får nöja dig med bilden av jubilaren med sina/våra barnbarn.

PS: Skidåkaren hade en norsk flagga. DS.

OBServera frågetecknet!

Tankar kring inspirerat bloggande kommer då och då – men aldrig när idéerna flödar och språket spritter. Tvärtom. Det är när det (av olika skäl) står still i tankeverksamheten (och besöksstatistiken är lägre än vanligt) som jag funder kring inspirerat bloggande, vad det är, hur och varför. Hos mig alltså. Andra bloggare utvärderar jag inte. De liksom var dag får ha nog av sin egen plåga.

Jag påstår: Det handlar om balans mellan reaktivitet, kreativitet och proaktivitet kryddat med lämpliga mängder positivism och/eller gallsprängd kverulans. Visst lät det fint? Pretto? Fint eller inte men jag tror jag behöver de sakerna för min balans för att leverera åtminstone lite inspirerat bloggande.

reaktivitet

Jag behöver bränsle, något att reagera på! Detta kan vara vadsomhelst – händelser jag är med om, personer i min närhet, något jag läser på nätet, nyheter, en bok. Vadsomhelst.

I detta är jag inte unik. Alla bloggare, intellektuella eller författare är reaktiva i större eller mindre grad. En del är bara positivt reaktiva och ser ljust och glättigt på allt och alla. Sådan är inte jag. Andra är bara surpuppor som slår ner på allt och alla de möter. Det finns till och med dem som söker upp saker att reaktivt förarga sig över och motsätta sig. Så är jag heller – eller vill i alla fall inte vara. En mix av plus och minus är bäst.

kreativitet

Att vara kreativ, skapande, är något man ibland är och som ibland bara faller över en men man kan också bestämma sig för att söka vara så. En föresats liknande ett projekt stimulerar – som jag upplevt det – kreativiteten. Det ger mig egenupplevelsen (självbedrägeriet?) att jag håller på med inspirerat bloggande. Tänker jag tillbaka var det så serien p minus och ett nummer fungerade för mig våren 2018. Den var kul att skriva bara för att den var kul att skriva, inte av någon annan anledning.

proaktivitet

Betänka vad som hänt är stort. Man behöver ju förstå vad som hänt för att fatta var man hamnat. Förstå det som händer är viktigare och naturligtvis då svårare. Att tänka framtid på ett realistiskt sätt är än knepigare och än mer utmanande. Och viktigt. Generellt är jag ganska beroende av att odla framåtblickar och definitivt är det så för att jag skall ha en liten chans att uppleva att det jag håller på med här är ett inspirerat bloggande.

Positivism och/eller gallsprängd kverulans skriver jag inte mer om. Inte heller om vilka roller humor eller att leka med språket spelar. Men det är ju också faktorer jag söker efter för att nå något jag åtminstone till en del själv kan uppleva som ett inspirerat bloggande? OBServera frågetecknet!

Samhället och världen har det senaste halvåret präglats av två pandemier. Den ena är själva Covid-19-viruset. Den andra är pratet om, diskussionerna kring och åtgärder utifrån denna Corona. Anklagelser, inte sällan maskerade som åsikter, har växlats både bland dem som begriper sig på smittsjukdomar och de/oss som inte gör det. Världen över har åtgärder och orsaker till åtgärder varierat och ingen vet hur det egentligen är och kommer att bli.

I de snävare kyrkliga sammahangen jag tämligen ofta låter tankarna gå till har det inte varit annorlunda. Hur skulle det kunna vara det? Olika kyrkor har haft olika nivåer av stängda portar, förändrad verksamhet. Man har värderat rädslor, risker, farhågor och faror olika och påmånga håll – enligt min mening – förklätt sin egen nervositet med att tala om omsorg om församlingsborna. På det stora hela taget tycker jag den församling jag bebor agerat om inte perfekt så i alla fall hyfsat.

Igår ramlade jag via nätet över en artikel på utomländska. I början av den fanns kom orden increases the discomfiture of many congregants, to the point of some not attending Mass because of it. Lite road av att brottas med engelska språket har jag försökt göra en översättning till svenskan av artikeln som i sin helhet kan läsas lite längre ned. Just det kursiverade blev då ökar obehaget för många gudstjänstfirare till den grad att vissa av den anledningen inte deltar i Mässan.

Två tankar utifrån artikeln:

1. I Svenska kyrkan finns församlingar som låtit tankar på obehaget för många gudstjänstfirare leda till att man inte alltid dukar nattvardsbordet. Dylika fasoner har påverkat redan innan Coronan men nu har på sina håll de som vill fira Mässa på flera månader inte fått göra det alls utifrån en möjlig känsla för obehag hos dem som inte vill delta. I sanning märkligt att präster lånat sig till sådant uselt sätt att förvalta sakramenten.
2. I Katolska kyrkan i Santa Fe är det beklämmande nog samma farhågor och känslor av obehag som styr. Riktningen är dock en annan. Predikan skall vara kort för att begränsa prästens och andras sprutande av virusfylld saliv. Om man inte predikar blir det mindre obehag inför Mässan. Dessutom ingen gemensam sång.

Läs gärna artikeln – om du ids.

Min svenska översättning är säkert inte perfekt. Den utomländska urformen når du här.

Fem-minuters-varning: Santa Fe hotar predikanter med avstängning om de överskrider tidsgränsen

Präster i ärkestiftet Santa Fe har varnats för att kunna förlora tillståndet att predika om de predikar längre än fem minuter. Ärkestiftet förklarade för Catholic News Agency (CNA) att begränsningen är en del av ärkestiftets svar på coronaviruspandemin.

I ett PM av den 31 juli sade ärkestiftets generalvikarie Fader Glennon Jones att ärkestiftets kansli "fått rapporter om att några predikningar pågår en bra bit över den 5-minuters gräns som fastställts av ärkebiskopen."

"Detta ökar inte bara exponeringstiden av coronavirus för andra utan också ökar obehaget för många gudstjänstfirare till den grad att vissa av den anledningen inte deltar i Mässan."

"Om sådant predikande fortsätter, kommer ärkebiskop John Wester att överväga allvarliga (!) åtgärder för aktuella präster" skrev Jones, "upp till och eventuell avstängning av tillstånd att predika."

Varningen var en del i en serie "periodiska meddelanden" från kansliet om pastorala och sakramentala praktik i ärkestiftet Santa Fe under coronaviruspandemin.

Sedan 16-17 maj har kyrkor i ärkestiftet tillåtits att öppna igen för att offentligt fira Mässa i linje med fas ett av guvernörens riktlinjer för att åter öppna upp och som möjliggör närvaro till 10% av en byggnads kapacitet.

Enligt de riktlinjer som publiceras på ärkestiftets webbplats kvarstår olika restriktioner för firandet av liturgin, inklusive ett förbud mot församlingssång.

Tidsgränsen på fem minuter för predikan som gavs i PMet den 31 juli verkar ha föregåtts av att man slappnat av vad gäller givna riktlinjer som angett att predikan skall vara "mycket kort" och "max tre minuter."

De olika restriktioner och direktiv som utfärdats av Wester syftar till att säkerställa att Mässan skall fullföljas inom "30-40 minuter."

Memot den 31 juli instruerar också prästerna att, mot bakgrund av coronaviruspandemi, kan låta kommunikanterna (=nattvardsgästerna) ta emot eukaristin "inne i kyrkan om de lämnar den direkt efteråt."

CNA bad ärkestiftet att bekräfta hurivida direktivet om predikans längd hade utfärdats på ett sätt som är förenligt med Kanonisk lag och ge förtydliganden om hur policyn skulle verkställas. En talesman för ärkestiftet berättade för CNA att syftet med e-posten och policyn var att se till att präster vidtog alla nödvändiga försiktighetsåtgärder mot coronaviruset.

"Avsikten med Fader Glenn Jones memo var att understryka allvaret i pandemin, ärkebiskopens stora oro för människors liv och hälsa och säkerheten för våra församlingsmedlemmar," sa talespersonen.

"Våra församlingsmedlemmar har också informerats om ärkestiftsprotokollen och uttryckt sin oro. Således har våra präster påmints om att följa instruktionen att under dessa farofyllda tider hålla endast korta 3-5 minuterspredikningar."

De andra stiften i delstaten New Mexico, Gallup och Las Cruces, har inte utfärdat gränser för längden på predikan sedan man återupptog det offentliga mässfirandet.

Den allmänna instruktionen för den Romerska Mässan föreskriver inte en viss tid för predikan. Det noterar att förkunnelsen "är nödvändig för att vårda det kristna livet. Den bör redogöra för någon aspekt av av läsningarna från Den Heliga Skrift eller av en annan text från Ordinariet eller från ordningen för Mässa just den dagens och bör ta hänsyn till både hur mysteriet firas och särskilda behov hos lyssnarna."

"Det skall finnas en predikan på söndagar och heliga dagar, obligatoriskt vid alla massor som firas med deltagande av en församling. Den får inte utelämnas utan allvarliga skäl. Den rekommenderas på andra dagar, särskilt på vardagar under Advent, Fastan och Påsktiden, liksom på andra festliga dagar och tillfällen när folket kommer till kyrkan i större antal", står det i instruktionen.

I en audiens 2018 uppmanade påve Franciskus präster att se till att deras predikningar är väl förberedda och formade efter församlingen samt nämnde på sidan om att de ofta inte bör vara längre än 10 minuter. Vid söndagsmässor har dock påven själv predikat längre än den rekommenderade tiden och han har inte gett några formella instruktioner för hur lång tid en predikan slall få ta.

I dokumentet Evangelii Gaudium (2013) betonade påven vikten av predikan.

"Predikan får en särskild betydelse på grund av dess eukaristiska sammanhang. Den överträffar alla former av undervisning och är det största ögonblicket i deb dialog mellan Gud och hans folk som leder fram till sakramentsgemenskapen. Predikan återupptar och fortsätter den dialog Herren redan etablerat med sitt folk."

Påven betonade att en präst måste utröna i bön och ur sin kunskap om sitt folk hur man bäst predikar för dem. "Predikanten måste känna till hjärtat av sitt samhälle för att inse hur dess önskan om Gud är levande och brinnande liksom där denna dialog, en gång kärleksfull, har omintetgjorts och är nu karg."

Stig Dagerman skrev 1947 samman till en bok sin serie realistiska reportage om Tyskland i ruiner. Titeln blev Tysk höst. 30 år senare myntades begreppet Tyska hösten som beteckning för en säsong av upptrappad konflikt med inhemska terrorgruppen – se Wikipedia för bägge sakerna. Inget av det har dock någon riktig bäring mot vad jag nu avser berätta om den höst som nu är i vinden.

I Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter förändrats på var sitt håll hur det var hemma för både Ronja och Birk. Som reaktion på sina besvärliga omständigheter rymde de till Björngrottan för att där vara i fysisk isolering och kontakt-karantän mot den hat-smitta som rådde. Framtiden tedde sig oviss inte minst inför hösten som närmade sig. Men det är sommar än! eller nåt liknande säger då Birk till Ronja – eller så var det tvärtom.

Det är sommar än! – även om vinden bär bud om att det börjar bli senare delen av den årstiden. Andra tecken finns också, inte minst bärsbärandet jag berättade om i förra inlägget. Det finns också andra bär på trädgårdens buskar. Och kommer färsk mandelpotatis vad det lider. Idag är det inställelse till skolstart för alla som berörs. Och andra inställningar av olika slag är för handen. Inte minst hur man skall ställa sig till de inställningar och omställningar man gjort.

Under sommaren har gudstjänsterna i Älvsby kyrka firats nästan som vanligt. Inte inställningar utan samma tider som annars och på i princip samma sätt – söndagar 11.00 och onsdagar 18.30. På söndagarna har dock gudstjänsterna omställts till en yta utanför själva kyrkan om och när vädret så tillåtit. Kommande söndag blir det på samma vis. Den 30:e är det annonserat Äventyrssöndag men det vet jag inte ännu vad det innebär – jag är ju inte längre anställd. Jag gissar på något familje- och barn-aktigt men om det planeras vara i kyrka och församlingsgård eller ute vet jag inte.

Men sedan kommer september. Då är det höst. Odiskutabelt.

Och hösten vet jag lite om. I alla fall för egen del.

1. Två sön- och helgdagar kommer jag inte kunna delta i gudstjänsten.

Alltså i bänken på den kristnes grundplats. Andra söndagen i oktober och andra i november kommer jag att vistas i koret för att leda gudstjänsten. Arbetslagets planeringspussel ledde till att jag fick frågan om jag kunde göra så. Jag svarade ja.

2. Var annan onsdag kommer jag inte kunna delta i Veckomässan 18.30.

Det är samma sak där. Onsdagar i veckor med jämna nummer, då det efter mässan skall vara Ovangelie-kväll eller vad samtalstillfället nu skall kallas, är jag ombedd att leda också Mässan. Var annan vecka kan jag alltså inte gå i kyrkan eftersom jag redan är där.*

3. Tisdagar 18.30 i veckor med udda nummer är jag ombedd att försöka fortsätta leda Bibelstudiet – på något sätt. Då Coviden slog till för ett halvår sedan flyttades samlingarna till kyrkan samtidigt som flera 70+are stannade hemma. Då gjorde jag ”lathundar” för hemma-bibelstudium som jag publicerade här på min blogg – se rubriker distans-bibel med ett nummer i mars-april-maj – samtidigt som vi som var på plats var där vi var. Hur saken rent pedagogiskt skall fixas i höst grubblar jag fortfarande över. Också över om ”nät-studier” på något sättskall innefatta folk som inte bor i Älvsbyn utan stenhårt via webben är med på distans. Liksom över tänkbart innehåll. Men uppdraget har jag tagit.

Nu ser du, noble Bloggläsius, lite av hur min kyrkliga höst ser ut i alla fall uppgiftsmässigt. Förutom att vara en i av de som samlas ansvar för Undervisning med vuxna (20+) en kväll i veckan och Gudstjänst var annan vecka och två söndagar.**

PS: Det är inte höst än men på onsdag – i övermorgon – har jag fått förtroendet att leda Veckomässan och Ovangelie-kvällen efteråt – denna årstid kallat Sommar-snack i kyrkan. DS.

* De andra onsdagarna ansvarar den nye adjunkten för Veckomässan. Vad jag här på min blogg skall kalla honom är ännu lite oklart. Då han heter Karl-Johan ligger Svampen nära till hands. Om det blir så skall det absolut inte uppfattas som något förklenande. När han ansvarar för Mässan är det tänkt att han efteråt skall vara med som en av ledarna i Ungdomsgruppen som ju också möts på onsdagskvällarna.

** Enligt kyrkans regelverk är syftet med församlingen att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. I detta syfte är församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Det blir precis lagom.

Inte för litet, inte för mycket.

Igår eftermiddag plockade vi  knappt två hinkar bär. Mest blåa men också tidiga röda och inte långt från där var vi bor. När jag nu sitter och skriver kan jag se den sluttning vi var på men å andra sidan är utsikten från vårt vardagsrum ganska enastående.

20 liter blåbär hopdraget med plockare att rensa är inte gjort i en handvändning. Det tog en del av gårkvällen och en stor del av denna dag i anspråk. Vi har rätt utrustning – som bilden visar. Inget plastjox-rensgaller som man kan handla i dessa yttersta tider utan gamla sortens med träram och metallgaller. Omöjlig att köpa nuförtiden annat än på Röda Korset eller andra second-hand-sammanhang. Vi äger två! Vårt ochmina föräldrars.

Tre duploklossar under ena långsidan ger perfekt rullvinkel när man rensar. Två blir för flackt och bären rullar inte. Fyra (eller fler) gör att de rinner okontrollerat. Tre skall det vara! Utprovat under flera år.

Åh! Så fina blåbär!

Och vilka fina lingon – fast flera är kartiga!

Jag plockar rubbet så får det soteras vid rensningen.

Kanske är inte det sättet världens mest lysande tillvägagångssätt men blev i alla fall främst primärhustruns strategi. Jag noterade samma sak men försökte undvika det mesta av de bär som vi mer intensivt skall dra ihop om ett par veckor.

Då lilla Lisa inte var här idag utan stuckit efter frukost till några kompisar till sina föräldrar passade mormor på att städa av fastigheten.Jag rensade de två tredjedelar av hinkarnas innehåll vi inte hann med igår kväll. I rensat och sorterat läge blev det 1 liter lingon i frysen, 16 liter blåbär i samma låda, 1½ liter skräp och framför allt icke mogna lingon i komposten samt tillsist en knapp liter blåbär för frukostförtäring nu förvarade i kylen. Tog flera timmar av dagen.

Skolkade faktiskt från gudstjänsten – men det är det många andra som också gör.

Att ha barn-och barnbarn i kåken är kul!

Samtidigt skall sägas att bloggandet påverkas åtminstone på så sätt att det skrivna inte blir alldeles högaktuellt och spontant. Tankegångar kan ta flera dagars korta ögonblick i anspråk och bara då-och-då-skrivas i telefonens funktion Anteckningar för att senare hamna på bloggen. Så är det med detta inlägg.

Hur kan du vara så säker på att den linje du förespråkar är rätt?

Frågan ställdes för ett par år sedan av en yngre kollega. Lite desperation fanns i tonfallet. Samtalet i hotellrummet på Samos hade krupit långt in på småtimmarna. Det saken gällde var om två eller tre faktorer skulle leda fram till konfirmation eller om bara två – gudstjänster minst två gånger i månaden samt närvaro vid veckosamlingarna – skulle leda dit och den tredje – lägerveckan på Samos – vara första steget i uppföljningen och vidarearbetet för dem som konfirmerats.

Hur kan du vara så säker på att den linje du förespråkar är rätt? frågade han.

Därför att ingen annan gör så! blev mitt svar. Vi är unika!

Jag kom att tänka på detta när jag på sociala så väl som seriösa medier får information om att länder och sammanhang som i Corona-tid stängt med samhällen, låst skolor och hemma i husen föreskrivit ansiktsmask nu har en sämre pandemi-utveckling än Sverige. Frankrike, Spanien, Storbritannien, till och med Norge och Finland maskerar in sig, karantänar och håller folk ute. Samtidigt som detta sker kommer från flera håll som tidigare häcklat den svenska linjen byggd på frivillighet och inte kommando mildare tankegångar som nästan undrar om vi som är unika fått rätt.

Nu kan ingen veta. Viruset överraskar ständigt brukar Tegnellen säga. Det är alldeles för tidigt än att säga något bestämt. Det gäller alltså också i fortsättningen att hålla i och hålla ut, tvätta tassarna och hålla sig hemma om man känner sig sjuk.

Hur en kyrka och församling skall agera och lägga upp sin verksamhet är då skickelsedigra frågor. Jag har skrivit tidigare om behov av fokus på det/Honom som ger Liv – alltså Jesus – genom att gasa vad gäller erbjudna och arrangerade Mässor och annat. Jag är ganska ensam om den uppfattningen. Analogt med det ovanstående torde det betyda att jag har rätt – kaxigt sagt.

Dag Sandahl har de senaste dagarna skrivit angränsande tankar kring Kyrkans innersta och sakramentala karaktär värda att ta del av – länk finns nere tillhöger. Han menar att Kyrkan är till sitt väsen mer än ett evangelikalt-reformert sammanhang som propagerar för en tro i tiden. Kyrkan med stort K är i stället – mina ord – en gemensam Jesus-fortsättning där Gud är och ger århundraden igenom. Sandahls dagsedlar är ofta värda att reflektera kring liksom hans slutsatser om att hålla i och hålla ut i stället för den på många hållrådande nervösa ställa-om-ivern som i praktiken ofta inneburit och innebär att man ställt till det för sig när man de facto ställt in.

* Detta kan synas vara en obetydlig detalj. Grejen gällde inte när – före eller efter konfirmationen – resan skulle gå av stapeln utan var den skulle placeras in tänket. Naturligtvis upplevde konfirmander med familjer att konfan innehöll de tre nämnda sakerna, fyra med själva konfirmationen men för oss gällde det hur församlingen och arbetslaget skulle se saken. Inom det som kallades Ungdomsprojekt 2014-18 som Kyrkofullmäktige beslutat om (men sedan aldrig ordentligt utvärderade) tänktes att församlingen hade ett ungefär femårigt påverkansfönster för att rusta tonåringar till och i tro. Komponenter i det var flera: Ett par förträffar i årskurs 7, konfan med dess moment i 8:an, steg-två-samlingar hösten i 9:an som under våren integreras vidare in i Kyrkans Unga med främst 9:or och gymnasister innan många för studier och/eller arbete flyttar från orten efter studenten och behöver kunna tro själva och åtminstone initialt på egen hand.

Två faktorer för konfirmation och lägret vid sidan av som intro till fortsättningen hade varit församlingens linje under några år även om man inte löpt linan ut konsekvent och i budget flyttat slantar från konfirmand-kontot till Ungdomsverksamheten.

Vistån heter ett vattendrag i Älvsby kommun, församling och pastorat – de geografiska gränserna sammanfaller. Vi – barnbarnet Lisa, mamman, pappan, mormor och jag – for dit tisdag före lunch för att campa och äta tältgodis. Man måste ha tältgodis när man ska sova i tält anser Lisa. Som lättledd morfar har jag inget mot konceptet.

Lisas pappa och mormor försökte sig på fiske i harr- och öringvattnet. De sa att de fått napp men visade inte upp någon fångst. Vad det är för sport när ”sportfiskare” släpper tillbaka firrarna fattar jag inte.

När man är tre år är det kul att vara ute i skogen. Man kan till exempel göra djur av kottar. Mamman med syskon gjorde liknande saker på samma plats – och på en mängd andra ställen – för en generation sedan. Klart läge för flash-back eller vad det nu heter.

Två tält hade vi. Jag och mormor i vårt och den lilla familjen i sitt. Var ett tag sedan vi gamlingar – fast SÅ gamla är vi inte – sovsäckade, spritkökade och höll på men det är ju ungefär som att cykla. Har man en gång lärt sig det funkar det om än till en början lite vingligt också när man efter ett uppehåll ger sig i kast med saken.

Vi sov, vaknade, åt frukost och for hem för disch, disk, tvätt osv. Under eftermiddagen kom så lillkusinen Ava som behöver morfar och mormor som barnvakt ett par nätter. Idogt arbetande föräldrar är orsaken.

Så en helt annan sak mitt i detta barnbarnsbarbareri.

Den 12 augusti 1925 föddes hon som blev min mamma. Med tiden blev hon primärhustruns svärmor och vidare på den resan farmor till våra fyra barn. Exakt hur hon om hon levat idag skulle tituleras i förhållande till dem jag är farfar och morfar till kan jag inte exakt utröna – mer än gammel-nånting.

Släkten följa släktens gång står det i psalmen. Mamma blev inte 95 utan ”bara” 78 men datumet till ära fick hennes och pappas grav som synes en extra bukett.

Bloggverktyget kärvade onsdagskvällen den 12:e. Funkade den 13:e.

I mitt förrförra inlägg, noble Bloggläsius, berättade jag, sedan jag i detalj redogjort över lördagens avklingande gästvindstyrka i villan, hur vatten-försörjningen i köket ömkligen kolavippat och att just den saken vid 22-tiden på fredagskvällen, då vi var i avsaknad av komponenter och kunnande, blev föremål för det välgrundade och överlagda beslutet att i provisoriskt lagat skick bli lämnad därhän till att lösas i en av oss alla bara anad framtid.*

Helgen gick. Vi bar om inte slask och ved och vatten så i alla fall två av de tre sakerna. Idag är det måndag och i tanken att en del proffs nu börjat om att arbeta efter semestern satte vid 8-tiden primärhustrun igång att ringa. Nummer 1 sa han inte kunde då han var överlupen med jobb. Nummer 2 svarade inte. Nummer 3 sa att han strax skulle ”ner på Älvsbyn” – han bor i by en bit bort – och skulle titta förbi. Nummer 2 som inte svarat motringde för att höra hur det var fatt och då han fick veta att vi redan hade nummer 3 på gång sa han: Bra! Ni är i goda händer. Det är min kusin. Några minuter efter 9 var nummer 3 på plats. En timme senare var allt klappat, paketerat och klart.

Problemet fick alltså en snabb lösning. Kvickt agerat.

Känner stor lättnad, rentav lite rörd rörande rören.

* En så lång mening ska inte ses som något annat än att jag på ett högfärdigt sätt söker härma den stil Jesusberättaren Lukas har i början av sina två skrifter Lukasevangeliet och Apostla-gärningarna samt i starten av kapitel 3 i den förstanämnda.

Va??

Vad är riskgruppsrymlingar 2?

Var är i så fall riskgruppsrymlingar 1?

Nummer två är en uppföljning av en påbörjan förra söndagen som det aldrig blev att jag skrev vidare på och publicerade. I telefonens funktion Anteckningar skrev jag då i alla fall detta:

”He to e taag.”

Så sa Majken utanför kyrkan. Snart 90. Hon och hennes rullator hade startat från sitt äldre-boende vid 10-tiden och i det vackra vädret mödat sig uppför backen. Gudstjänsten var flyttad ut på ”malmen” framför kyrkan. 24 personer inkl ”betjäning” var på plats. Ingen anställd exklusive de i tjänst. Ett par förtroendevalda. 7 av oss 21 bedöms efter slarvig okulärbesiktning och viss personkännedom vara icke 70 fyllda, några ännu inte på många år. Majoriteten alltså i kategorin ”riskgruppsrymlingar”.

Så långt förra söndagen då jag inte skrev vidare på den dagens fortsatta tankar. Idag tänker jag i helt annan bana men märker att rubriken från för en vecka sedan går att återanvända fast den blev oanvänd då.

Det jag kommit att undra är om jag idag själv var en riskgruppsrymling men med en helt annan och omvänd innebörd i min nyuppfunna glosa. Jag stannade ju hemma och valde med det att inte fira den gudstjänst de som planerar och styr församlingen hade beslutat inte skulle innehålla mötet med Jesus i hans kropp och blod. Blev jag med det en rymling? Eller?

I mitt fall är det ett enstakeri det handlar om att inte söka mig till församlingens gudstjänst. Det finns andra som rymmer oftare än jag trots att det finns utrymme i kyrkan – och i tiderna.

• Och jag undrar: Är inte människor som över år och dag väljer att sällan eller inte alls fira gudstjänst de verkliga riskgruppsrymlingarna – naturligtvis i annan mening än faktorer som ålder eller bakomliggande sjukdomar?
• En fråga till smäller som en humla på en bilruta i 90 knutar: Är det verkligen riskfritt till kropp, själ och ande att kroniskt hålla sig på rymmen från Gud och det Gud i och genom Jesus ställt i ordning? Egentligen? Gör man sig skada fast man kanske inte själv tycker så?
• Mina tankar går vidare: Om man aldrig motionerar eller aldrig väljer nyttig mat eller på annat sätt inte sköter sin hälsa får man av folk och myndigheter veta att man – detta helt rätt! – missköter sig. Sådana besked upplever många hälsorisktagare inte sällan både beskäftiga och ovälkomna och kanske rentav ger modeordet ”kränkande” men det hindrar inte dem som levererar uppmaningar att ta risken att uppfattas som irriterat förebrående. Borde inte kyrkan och dess företrädare vara en Själshälsomyndighet och ge tydliga ramar för sund egen och gemensam själshälsa?

År 2013 återblev jag församlingspräst på orten där jag bott sedan 1978 och som församlings-präst verkade hela 80-talet ut.* Då folk ibland bett mig jämföra tidsperioderna 80-tal och 10-tal vad gäller gudstjänster och annat i församlingen har jag gjort det – för länge sedan beskrivet i bland annat i blogginlägget du hittar om du klickar här – och landat i dessa slutsatser.

Den medelsvenska medelålders medelklassen som bor i villa har genom sin frånvaro inte vägt upp den ”naturlig avgång” som kommer av att folk dör. De har skapat den tydligt märkbara nedgången och är gruppen som svikit kyrkan.

Inte sällan tillhör den som frågat mig just kategorin medelsvensk medelålders medelklass i villa och har ibland uttryckt starkt värn om just det traditionella och svenska – vad det nu är. Därför har det också känts skönt att vrida om kniven lite till med

Vore det inte för kristna från Mellanöstern, Afrika och Östeuropa skulle det vara etter värre. Det är invandrarna som räddar den kyrka du skolkar från.

Tillbaka till tanken om kyrkan som en Själshälsomyndighet och hur den ser på sin roll när så många gör sig till riskgruppsrymlingar undan Gud och vad Gud gjort, innebär och ger.

• Skall man över huvud taget vara Själshälsomyndighet och ta rollen att varna och söka väcka evighets-farhågor hos folk? I så fall hur ska det göras? Församlingens hemsida och Facebook? Annonser? Utskick och inbjudan riktad till vissa kategorier? Annat?**
• Ska man som Själshälsocentral gasa med fler gudstjänster och samlingar olika dagar på olika kvällstider? Mässor söndagar 11 och 18? Veckomässor tisdagar 12.15 och onsdagar 18.30? Sinnesromässa/gudstjänst fredagar kl någonting? Naturligtvis max 50 på plats varje gång och full hygien mot risker och faror utan uppmuntran av rädslor och farhågor. Bikt- och samtalstider med präst i kyrkan? Annat?
• Eller ska man  i dessa fortsatta coronatiderbara nöja sig med det som utan aktiva åtgärder ändå sker och längta tillbaka till läget innan åldersriskgrupperna och andra började stanna hemma?

* Också åren 1991-2012 bodde jag i församlingen men hade andra kyrkliga uppdrag än att vara präst i församlingen. Jobbade några av åren på Stiftskansliet i Luleå och sedan lejonparten av tiden på Älvsby folkhögskola.

** Älvsby församlingen skickade i maj/juni en hälsning till alla 70+. I kuvertet fanns en liten bok och ett sommarprogram. Exakt hur det utfallit kan jag inte bedöma annat än att jag fått veta att några har hört av sig med uppskattning av saken.  Någon har också påtalat att de till skillnad från grannen inte fått något och mött det beklagande beskedet att församlingen bara har uppgifter om och adresser till de som tillhör kyrkan, inte till utträdda. Hoppsan!

Det är ju som ett begrepp det där – stormens öga.

Man menar det centrum i en oväderssnurra där det inte blåser moturs lika förnicklat som i lågtryckets yttre delar. Eller för all del högtryckets fast det då blåser i andra riktningen och inte lika hårt. Oaktat rubrikens meteorologiska innebörd är det inte gårdagens väder jag nu avser.* Det som hade blåst över var av annat slag.

Det började mojna i och med att Järvsö-barnbarnet Lisa med föräldrar for med föräldrars kompisar för endagstripp i Luleå skärgård. Strax efteråt for hennes två kusiner Tyra och Adrian med sina föräldrar hem till sitt hus i Luleå efter nästan en veckas farmor- och farfars-vistelse. När det till sist beräknats att Lill-kusinen Avas pappa kunnat vila efter sitt nattskift på sjukhuset for hon och hennes mamma hem till Unbyn. I Markus berättelse om Jesus, kapitel 4 vers 39 beskrivs en helt annan händelse – leta upp och läs! – som i alla fall fick samma effekt: ”...det blev alldeles lugnt.”

Det blev några timmars lugn med blåbär att rensa, hus att städa och en del bädd-flytta-om då 6 övernattare inte skulle sova mer – i alla fall här och just nu. På kvällskvisten kom Lisa med bihang tillbaka så nu fläktar det lite.

Handdisk är en långsamhetens syssla som vi tvingats återgå till. Inte så att diskmaskinen lagt av. Den står still men det är en bieffekt av ett annat haveri – diskbänkdkranens som småkärvat ett tag. När vi kom hem efter en vecka neröver landet krånglade den påtagligt. Gav svag stråle och var svår att stänga av men vi fick till det någotsånär. I förrgår fredag en dryg timme innan järnhandeln skulle stänga skar kraneländet ihop alldeles. Gick inte att få stopp på vattuflödet alls.

Kvickt iväg för inköp och om kvällen gav sig sonen – Tyra och Adrians pappa – i kast med projektet.

Den första fasen – att demontera det gamla eländet – är ingen lek. Arbetsställningen där saker skall vridas loss bakom diskhoarna blir ingen lek. Har själv gjort det två gånger så jag vet. Varken vår egen eller svärföräldrarnas var lättåtkomliga. Likadant var det nu men nu var det sonens rygg som skruvades och skavdes i försöken att skruva och skava. Jag med en rörtång höll emot ovanifrån och med tiden lyckades rivningen.

Montera blir då nästa steg. Lite plåtsaxkirurgi för att hålet skulle stämma och sedan skruva samman rör och slangar. Det sistnämnda var om än av samma dimensioner naturligtvis ändå av olika system vad gäller, nipplar, pillemojer och annat – detta naturligtvis självklart då grejerna härstammar från olika tidsepoker. Slutet vid 22-tiden blev att plugga igen rören där vattnet kommer och lämna bänk och diskmaskin vattulösa tills tid, kunskap och kanske öppen järnhandel går att uppbringa – alltså efter helgen.

Nu står vattenfylld paltgryta på spisen som köksvarmvattenberedare. 20 liters plastdunk står på diskbänken. Pluggningen är tät. Vatten finns i resten av huset men disken sker för hand.

Jag nämnde blåbärsrensning. Den var en följd av en utflykt tidigare på fredagen. En annan följd av den trippen blev bilden som pryder inlägget och som definitivt styr under vilken kategori detta inlägg placeras.

* Dock kan det vara värt att nämna att det var – gissar jag – värmerekord. Kall-juli har blivit bra-augusti och det är ju skönt. Lite svalare idag söndag med ca 20+.

Så måste det väl heta!

Diskrimineringsombudsmannen är ju könssegregerande likt uttryck som svenska farvatten eller utomjordingarnas moderskepp. Nån ordning – tack! Som förenkling skriver jag hur som helst och fortsättningsvis DO. Läs det hur du vill.

DO har nu fått in en anmälan från en kyrkomusiker. Denne menar sig vara utsatt för religiöst tvång av sin arbetsgivare som anvisat närvaro vid religionsutövning även då musikern inte själv var ålagd att köra pipverkets tangentbord och pedal. Press och sociala medier har tagit upp saken och åsikter flödar.*

Jag tycker saken på sin höjd är ett pittoreskt exempel i kategorin rötmånadshistoria i helgade hyddor och avstår från att fundera över bevekelsegrunder, karaktär, vad som står eller inte står i eventuella befattningsbeskrivningar, hur man anställt eller något annat i det just i detta speciella fall. Det finns andra saker jag funderar kring lite mer övergripande och principiellt. Kanske kan de ha bäring mot det hela. Kanske får DO:s bedömning effekter i efterhand.

Grundtes: Kyrkliga arbetslag är blandade sammanhang.

Några i laget finns direkt för det som kallas den grundläggande uppgiften – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det är präster och diakoner som i vigning avkrävts bekännelse och gett löften om tro och liv liksom musiker, pedagoger och andra befattningar som skall driva Kyrkans sak och rimligen ska stå i lojalitet till hennes tro, bekännelse och lära.**

Andra i arbetslaget – administratörer, fastighetsfolk med flera – finns för att smörja och serva den grundläggande uppgiften. Deras uppdrag är inga andrahandsfunktioner men inte heller något somkan eller skall skiljas från syftet. Någon jättefenapå klassiska språk är jag inte men anar att latinets ad ministre eller nåtsånt betyder till tjänst. Administrationen har den platsen. När det – som tyvärr ofta sker – tippar över så att förvaltningen börjar styra kan det vara på sin plats att nämna att kontor på grekiska motsvaras av (med våra bokstäver) byreau och styre av kratia.

För servicefolket liksom för dem som arbetar i den tredje sektorn Begavningsverksamheten krävs att man kan sina saker, inte att man är högprofilerad i Bibel och kristen tro. Därför blir kyrkliga arbetslag blandade gäng där arbetskamrater har olika aktiva och passiva hållningar till Kyrkans Gud och Herre.

Utifrån detta blir det då och då eller kroniskt frågan om hur och på vilka sätt gemensamma och arbetskamratliga ting skall fungera. Vilka skall ställa upp på vad? Hur skall lojalitet och kamratanda ta form? Vad kan förväntas och vad inte? Vem och vilka ska parera? Var går gränsen för sammanhållning och egen hållning, laget och jaget?

När det kommer till detta tycker jag att dem som i egen tanke diagnostiserar sig som icke-troende är betydligt snålare än de andra. På en kyrklig arbetsplats jag fanns på för en massa år sedan kallade de som konsekvent valde bort uttryck för tro oss andra nedsättande för Halleluja-avdelningen. Jag anser att sådana icke-hallelijusterna är skadligt högfärdiga mer än de tror när de agerar som om saker som är viktiga och livsnerv för deras arbetskamrater är nulliteter att inte bry sig om. Det tär faktiskt på kollegialiteten mer än man tror när man demonstrativt gör sig så fin i kanten att man aktivt undviker säg morgonböner inför personalmöten eller liknande.

Men saken kan vara känslig eller befaras i alla fall vara känslig. Finkänslig ledning med farhågor väljer inte sällan hållningen Man måste välja sina strider – vanligtvis en täckformulering för att inte välja några strider alls – och varken uttalar förväntan eller ger tydliga uppmaningar till kollegial lojalitet också med gemenskapens hallelujister.***

I den församling som nu är anmäld till DO har sådan förväntan tydligen funnits och anmälaren anser sig därmed utsatt för övergrepp. DO skall pröva saken. Det skall bli intressant.

Säger DO att en kyrklig arbetsplats har rätt att markera sin kyrklighet och – naturligtvis på arbetstid – föreskriva att alla ska vara med kan det förhoppningsvis stärka musklerna hos dem som leder all verksamhet att mana alla, också dem som så här långt avstått, till att visa solidarisk kamratlighet.

Säger DO att en kyrklig arbetsplats inte har den rätten och att en anställd (och förtroendevald) inte måste delta i något han eller hon inte helhjärtat tror på eller är engagerad i öppnas Pandoras ask. Då kan diakoner lämna rummet när personalsamlingen kommer in på frågor om data-lagring. Då kan en anhängare av traditionell äktenskapsuppfattning avstå när församlingen vill haka på ortens Pride-tåg. Eller annat.

Det skall bli spännande att se vad Diskrimineringsombudshennen kommer fram till.

* Bäst beskrivet är det i Sveriges Radio – klicka! Kyrkans Tidning, Dagen och Världen Idag nämner det också och särskilt kommentarerna på deras Facebook blir lätt urspårande. Även i gruppen Prästkollegor på Fäjjan dryftas saken.

** Med Kyrkans tro, bekännelse och lära avser jag något betydligt tyngre än nåt i dokumentation från Kyrkomötet 2005 eller liknande. Jag har förr skrivit vad det är – till exempel här.

*** Men Ve den hallelujist som inte känner sig motiverad att följa med hela arbetslaget om det på en personaldag vankas teater, en hockeymatch eller något annat som den kanske inte är tänd på. Den är en som anses göra sig lite förmer och sabbar gemenskapen.

Ramsan hörs från nedre plan. Klockan är ca 8 om söndagsmorgonen. Lilla Lisa tre år umgås med mor eller far. Toamorgonrutiner pågår. Snart blir det anledning att fråga Vem är det som pladdrar – eller tassar – i vår trapp?

Vi har alltså barnbarn i huset. Ett. Sedan tisdags sen eftermiddag. Med sina föräldrar. En morbror anslöt i förrgår. I eftermiddag kommer den ett år yngre lillkusinen Ava med moder. Fadern jobbar. Till detta och storkusinerna Tyra och Adrian med sina föräldrar.

Många lugn-och-ro aktiviteter som att blogga helt eller halvt intelligent går alltså inte att upprätthålla. Tiden fylls av annat.

Nu tassar det i trappan. Knarrar också. Mamman är med.

Frukost skall fixas, publicering blir vad det lider.