diskrimineringsombudshennen
Så måste det väl heta!
Diskrimineringsombudsmannen är ju könssegregerande likt uttryck som svenska farvatten eller utomjordingarnas moderskepp. Nån ordning – tack! Som förenkling skriver jag hur som helst och fortsättningsvis DO. Läs det hur du vill.
DO har nu fått in en anmälan från en kyrkomusiker. Denne menar sig vara utsatt för religiöst tvång av sin arbetsgivare som anvisat närvaro vid religionsutövning även då musikern inte själv var ålagd att köra pipverkets tangentbord och pedal. Press och sociala medier har tagit upp saken och åsikter flödar.*
Jag tycker saken på sin höjd är ett pittoreskt exempel i kategorin rötmånadshistoria i helgade hyddor och avstår från att fundera över bevekelsegrunder, karaktär, vad som står eller inte står i eventuella befattningsbeskrivningar, hur man anställt eller något annat i det just i detta speciella fall. Det finns andra saker jag funderar kring lite mer övergripande och principiellt. Kanske kan de ha bäring mot det hela. Kanske får DO:s bedömning effekter i efterhand.
Grundtes: Kyrkliga arbetslag är blandade sammanhang.
Några i laget finns direkt för det som kallas den grundläggande uppgiften – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det är präster och diakoner som i vigning avkrävts bekännelse och gett löften om tro och liv liksom musiker, pedagoger och andra befattningar som skall driva Kyrkans sak och rimligen ska stå i lojalitet till hennes tro, bekännelse och lära.**
Andra i arbetslaget – administratörer, fastighetsfolk med flera – finns för att smörja och serva den grundläggande uppgiften. Deras uppdrag är inga andrahandsfunktioner men inte heller något somkan eller skall skiljas från syftet. Någon jättefenapå klassiska språk är jag inte men anar att latinets ad ministre eller nåtsånt betyder till tjänst. Administrationen har den platsen. När det – som tyvärr ofta sker – tippar över så att förvaltningen börjar styra kan det vara på sin plats att nämna att kontor på grekiska motsvaras av (med våra bokstäver) byreau och styre av kratia.
För servicefolket liksom för dem som arbetar i den tredje sektorn Begavningsverksamheten krävs att man kan sina saker, inte att man är högprofilerad i Bibel och kristen tro. Därför blir kyrkliga arbetslag blandade gäng där arbetskamrater har olika aktiva och passiva hållningar till Kyrkans Gud och Herre.
Utifrån detta blir det då och då eller kroniskt frågan om hur och på vilka sätt gemensamma och arbetskamratliga ting skall fungera. Vilka skall ställa upp på vad? Hur skall lojalitet och kamratanda ta form? Vad kan förväntas och vad inte? Vem och vilka ska parera? Var går gränsen för sammanhållning och egen hållning, laget och jaget?
När det kommer till detta tycker jag att dem som i egen tanke diagnostiserar sig som icke-troende är betydligt snålare än de andra. På en kyrklig arbetsplats jag fanns på för en massa år sedan kallade de som konsekvent valde bort uttryck för tro oss andra nedsättande för Halleluja-avdelningen. Jag anser att sådana icke-hallelijusterna är skadligt högfärdiga mer än de tror när de agerar som om saker som är viktiga och livsnerv för deras arbetskamrater är nulliteter att inte bry sig om. Det tär faktiskt på kollegialiteten mer än man tror när man demonstrativt gör sig så fin i kanten att man aktivt undviker säg morgonböner inför personalmöten eller liknande.
Men saken kan vara känslig eller befaras i alla fall vara känslig. Finkänslig ledning med farhågor väljer inte sällan hållningen Man måste välja sina strider – vanligtvis en täckformulering för att inte välja några strider alls – och varken uttalar förväntan eller ger tydliga uppmaningar till kollegial lojalitet också med gemenskapens hallelujister.***
I den församling som nu är anmäld till DO har sådan förväntan tydligen funnits och anmälaren anser sig därmed utsatt för övergrepp. DO skall pröva saken. Det skall bli intressant.
Säger DO att en kyrklig arbetsplats har rätt att markera sin kyrklighet och – naturligtvis på arbetstid – föreskriva att alla ska vara med kan det förhoppningsvis stärka musklerna hos dem som leder all verksamhet att mana alla, också dem som så här långt avstått, till att visa solidarisk kamratlighet.
Säger DO att en kyrklig arbetsplats inte har den rätten och att en anställd (och förtroendevald) inte måste delta i något han eller hon inte helhjärtat tror på eller är engagerad i öppnas Pandoras ask. Då kan diakoner lämna rummet när personalsamlingen kommer in på frågor om data-lagring. Då kan en anhängare av traditionell äktenskapsuppfattning avstå när församlingen vill haka på ortens Pride-tåg. Eller annat.
Det skall bli spännande att se vad Diskrimineringsombudshennen kommer fram till.
* Bäst beskrivet är det i Sveriges Radio – klicka! Kyrkans Tidning, Dagen och Världen Idag nämner det också och särskilt kommentarerna på deras Facebook blir lätt urspårande. Även i gruppen Prästkollegor på Fäjjan dryftas saken.
** Med Kyrkans tro, bekännelse och lära avser jag något betydligt tyngre än nåt i dokumentation från Kyrkomötet 2005 eller liknande. Jag har förr skrivit vad det är – till exempel här.
*** Men Ve den hallelujist som inte känner sig motiverad att följa med hela arbetslaget om det på en personaldag vankas teater, en hockeymatch eller något annat som den kanske inte är tänd på. Den är en som anses göra sig lite förmer och sabbar gemenskapen.
