stigstrombergsson

Kanske är det på sin plats med en liten presentation av dem jag länkar till längst nere till höger – samt en beklaglig ändring i beståndet.

Först och främst skall sägas att det inte finns någon påtaglig strategi bakom vilka bloggar jag valt att länka till. Det är ganska slumpartat, faktisk. Det är inte alls givet att jag och dem jag länkar till tycker lika – det vore väl för enfaldigt! Det gemensamma är bara det att jag känner personerna ifråga eller har att göra med och kan rekommenderar de länkar som inte är personliga. Det finns ingen ambition hos mig att vara fullständig eller mångfaldig utan länklistan är snarast min egen latväg till platser på nätet jag vill besöka – och kan tänka mig att tipsa om.

• ANDRA BLOGGEN är ganska vilande. Jag öppnade den då bloggverktyget i den här bloggen inte medgav publicering av film – eller så fattade jag inte hur man gjorde. Den innehåller främst filmsnuttar med barnbarnen i baby-ålder, en publiceringsverksamhet jag stramade åt närde blev lite större. Jag har 100% förtroende för bloggaren.
• böcker om allt går till en databas med all litteratur som finns i svenska universitets- och högskolebibliotek. Kul att botanisera i.
• dagens kyrka är en portal för en del andra bloggar medkyrklig anknytning. Jag finns själv med där men besöker den bara då och då.
• folkhögskolan är min tidigare arbetsplats. Där händer mycket både vad gäller kurser och kulturarrangemang. Dessutom får man genom länken snabbt reda på vad som erbjuds till lunch.
• johnny lestander är en snubbe här i samhället – ekonom. Han bloggar om allt möjligt – nyheter, religion, händelser och en förödande massa fotboll. Personligen bekant. Läses dagligen.
• minstabröder tittar jag också in hos mest varje dag. Han uppdaterar mig med notiser och nyheter om situationen för de kristna i Palestina. Finns också på Facebook.
• sandahl trampar vidare följer jag varje dag han tar ett steg. Frispråkig och fribråklig kyrkodebbatör som fast han ibland trampar i klaveret ändå på ett upplysande sätt trampar på många av det kyrkliga etablissemangets ömma tår.
• stig sundström var tidigare präst i Älvsby församling. Nu är han verksam i Västerbotten och bloggar personligt om hundar, husrenoveringar, tro och församlingsliv – alltså ditt och datt.
• tobbe lindahl är en god vän sedan vi var i 10-års-åldern. Honom tittar jag till varje dag – fast han skriver ungefär var tredje. Så präst han är är det ofta lite ifrågasättande om kyrkliga ting – men inte alltid.
• ylva sarri återkommer jag till nedan.
• älvsby församling är min arbetsplats. Jag kollar inte hemsidan varje dag – jag är ju där, vettja! – men rekommenderar länken för andra.
• älvsbynyheter är en lokaltidning på nätet.

Då åter till ylva sarri – som i och med detta inlägg tagits bort ur listan. Tyvärr. Hon är också en bekant. Med samisk identitet skrev hon om intressanta saker, fjäll, natur och tankar. Förutom sakinnehållet var hennes språk och sätt att skriva en ren njutning.

Att jag använder förfluten tid betyder inte att hon tillhör det förgångna, bara att hon inte bloggar längre. Senaste bloggposten är från mars förra året. Då jag vill att mina länkar skall gå till ställen där ”det rör sig” försvinner ylva sarri från listan – men kommer tillbaka om hon fattar tangentbordet på nytt!

PS. Jag tar gärna emot tips om länkar. Vill inte ha det alltför ensidigt, inte heller alltför prästerligt. Gärna lokala bloggare. Av alla tips kommer ändå urvalet att bli mitt! Jag vill kunna känna att jag rekommenderar dem för läsning och jag vill inte ha för många länktips på min blogg. Ett dussin – typ. Men tips kan jag ta emot – hur många som helst! DS.

Jag har bloggat i några månader mer än 10 år.

Började med ett anat verktyg våren 05.

Flyttade allt hit och fortsatte här sommaren samma år.

Och håller på än.

Vad har jag då valt att skriva om?

Vad skrev jag när jag skrev i det jag valde att skriva om?

Har innehållet förändrats? Börjat handla om andra saker? Eller värderar samma saker eljest?

Och hur har det jag skrivit uppfattats? Av vilka? Eller vem?

Har jag gjort någon glad? Eller arg? Och då: vilka och vem?

Frågor kan ställas. Och funderingar funderas.

I alla fall har det blivit en förskräcklig massa blogginlägg – 2168 innan detta – som jag sorterat in under några kategorier. Det blir ett snitt på 4 i veckan och fördelningen är denna:

• Allmänt. Detta är den största kategorin – 846 inlägg vilket motsvarar 39% av antalet bloggposter. Innehållet är definitivt av diverseslag om vädret, aktiviteter, funderingar och annat.
• Bloggpolicy har jag definierat och kompletterat i 6 inlägg, 0,3%. Förutom det som står i själva huvudet till bloggen – en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet – har jag där tydligt deklarerar att jag skriver för min egen skull och för att det är kul, inte som representant för något eller opinionsbildare för något eller några.
• Exe-geten bräker var mer högfrekvent för några år sedan men då och då skvätter jag till med något mer strikt Bibelvetenskapligt. 47 inlägg genom åren, 2%av totalen.
• Farfar funderar fanns inte med från början utan infördes våren 2010 när Tyra föddes. Hon och lillebror Adrian dominerar rapporteringen i 131 inlägg, 6%. Följer man länken nere till höger till ANDRA BLOGGEN finns där mer farfarsaktiviteter i form av korta filmsnuttar från babytiden.
• Folkhögskola var fram till och med 2012 min arbetsplats och fick därför sin beskärda del av skriverierna. Bara enstaka inlägg om den sedan jag slutade ha min dagstillvaro där. 134 eller 6%.
• Församling. Här är den näst mest använda kategorin. Jag använder den till skriverier kring kyrkliga saker lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Ganska givet att det här blir en del – jag är ju präst ju! Ändå blir 364 inlägg bara 17% – mindre än en femtedel – av vad jag skriver. Sannolikt har takten varit jämn över perioden rent kvantitativt men nog rört sig lite varierande mellan perspektiven lokalförsamling, stift och nationsnivå. Det är ett par inlägg i kategorin Församling som är de enda som provocerat fram irriterade reaktioner och antydan om repression från kyrkliga beslutsorgan eller liknande. Det kan kanske bli värt att redan nu ha noterat att efter den 1 jan 2014 har 60 inlägg, 3 i månaden, varit ”kyrkliga”, inte fler.
• Lokalsamhället. 24 inlägg på 10 år, 1% av skriverierna visar att samhället är lugnt.
• Nygammalt var en idé jag fick och öppnade upp för men inte använt. Jag har bara inte idats leta i gamla inlägg för att exempelvis 5 år senare återpublicera något välskrivet. Ett inlägg!
• Politik är viktigt och har dragit ihop nästan en tiondel – 202 stycken. Mycket har handlat om situationen Israel-Palestina och min känsla är det det nog är här jag väckt mest lidelsefulla reaktioner.
• Predikan mm. Ofta men inte alltid skriver jag mina förkunnelsemanus för hand. När jag inte gjort så utan använt mig av ordbehandlare – vanligare förr när jag inte predikade så ofta – har det hänt att jag publicerat manus här – 102 gånger, 5% av inläggen.
• Predikaren 12:12 skall inte förväxlas med den föregående kategorin. Här handlar 106 bloggposter om böcker jag läst och funnit intressanta utanför sådana som kan hänföras till Exe-geten bräker – viss överlappningsrisk föreligger. En och annan film har också slunkit med.
• Speciella resor speglar mitt självvalda nöje att skriva resedagbok. Fjäll och Medelhav dominerar i de 179 inläggen – eller 8% om man så vill.
• Studier. Denna kategori vilar. Mycket av det jag läser skulle kunna ses som självstudier men kategorin är reserverad för sådant som på ett eller annat sätt formellt skall eller skulle redovisas. Den procent av inläggen – 24 stycken – det handlar om har därför främst att göra med mina magisterstudier för en massa år sedan samt misslyckandet att repetera Bibelhebreiska.

Vad blir det då för kategori för detta inlägg?

Jag tar Bloggpolicy – som en uppdatering.

De verkar komma en och en i år. Sommardagarna med värme och sol alltså.

Igår lördag var det en halvdag med halvmulen himmel, halvsval vind och halvhög temperatur. Perfekt dag att picknicka. Ute på Selholmen*. Och sedan över åsen till stora lekparken vid Lomtjärn. Där var en massa folk. Stor fest- och kalasdag. Man kan läsa om den här. Fy så trist Älvsbyn skulle vara utan våra nya medborgare utomlandsifrån.

Idag söndag var det helklart, helvarm vind och helhög värme i övrigt. Solgass! Ingen vanlig åkomma detta år – än så länge. Det betydde Pool fram! Och bad i trädgården. Kul. Som synes.

 

*  Google eller Eniro kan ge kartbilder som underlättar orienteringen.

Jag vet inte exakt vilken dialekt jag söker använda genom att skriva rubriken som jag just gjorde. Det kan vara något jag snappat upp här i Piteå älvdal. Det kan också vara det Skellefteåmål min far ibland brukade använda – fast med åren mindre och mindre.

Vara hur det vara vill. På svenska blir det en aning klumpig. Men eftersom det är ett nordsvenskt idiom skall en aning på riksmål uttydas mycket. Alltså mycket klumpig. Och det är jag. Vilket irriterar en aning. Det vill säga mycket.

Med höger pek och höger tumme utan paket – se förrförrförra inlägget – har jag kvar pincett-greppet. Jag kan alltså  göra en hel del. Skriva tangentbord. Hålla i en penna – typ. Men inte mer än typ. Handskriva med precision kan jag inte. Det är långfingret som även det skall stödja pennan för inlindat för. Likaså ringfingret som skall stödja långeman. Lilla Vicke Vire spelar ju ingen roll i sammanhanget.

Därför kan jag inte läsa den bok jag ämnade läsa. Inte på allvar. För den vill jag ha pennan i hand för att kunna göra marginalanteckningar. Och linjal så att jag kan stryka under. Och – nu pennor i olika färger – för att till mitt grekiska Nya testamentes marginaler och text kan föra in viktiga fakta och markeringar som fördjupar förståelsen av hur texten är uppbyggd och vad den betyder. Sådan är ju studietekniken jag använder när jag läser vetenskapliga kommentarer till Bibeltexter – när jag som Exe-get äter. Det har jag blivit för klumpigt för nu – inte bara som förr i huvudet utan också i handen..

Blir det att byta läsprojekt alltså! Men i så fall till vad?

Kan sista bandet av Norstedts Sveriges historia va nåt? Om perioden 1965-2012?

Kanske. I vart fall säkert intressant. 1965 var jag 12 år. Det betyder att jag själv minns händelser som boken berättar om. Det ger säkert en speciell känsla. Vi får se.

Eller ska jag läsa något annat? Kanske något jag tidigare läst – omläsning alltså

Stora frågor och omställningar alltså – förutom att jag måste ha handen i plastpåse för att kunna duscha. Och att det gör ont när jag stöter i.

Ni si vörre he jär! Int järe sa äinkelt åt va nalta klomsun!

Läktiden och konvalescensen efter mitt gräsklipparklanteri kan bli avsevärd. Det var ju inte frågan om ett rent snitt med vass kniv där toppen likt en flapp kunde läggas tillbaka och sys fast. Gräsklippare är nästan så långt från kirurgiska instrument man kan komma. Därför måste ny hud  bildas och liksom krypa upp över det bortslitna – om än det var litet som höggs av*.

Ett överslag i kalendern ger vid handen att jag nog kommer att vara bandagerad när semestern tar slut och jag återgår i tjänst. Inga av de arbetsuppgifter jag då ställs inför hindras av gasbinda på höger hand utom – just det: Dop.

Och hur löser man då det? Följande möjligheter ser jag:

1. Hålla bebis på vänster arm – som vanligt – och vattenösa med redskap under sägande av orden Jag döper dig i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn.
2. Hålla bebis på vänster arm och vattenösa med plasthandsketäckt omplåstring sägande samma sak.
3. Annan person håller bebis över vattnet och jag vattenöser med vänster hand uttalande orden.
4. Jag håller parveln på vänster arm, säger orden samtidigt som annan person vattenöser.
5. Jag bara säger orden, andra håller ungen och öser**.

Under vilka betingelser gills dopet?

När är det dop enligt Svenska kyrkans ordning?

Alternativ 1, 2 och 3 gissar och menar jag är OK. Fast 2 är oestetiskt.

Men 4 och 5? Hur blir det då? Präst är ju där. Men öser inte. Ordar bara.

Min fundering ar helt teoretisk och uppkom i bilen på väg hem från Sunderbyn igår som ett tecken på att vägen är ofantligt tråkig. Gissningsvis kommer det att handla om nummer 3.

*  Jag övervakas av ortopedin i Sunderbyn. Var dit igår för efterkoll och skall dit på måndag. De vill se om vävnaden förblir levande. Risk för nekros – finare ord för kallbrand – finns om än inte överhängande. Blir det så måste kniven fram. 

**  Som synes har jag ur alternativen uteslutit hydrauliska lyftarmar, traktorer, hissar, högtalare, vattenslangar, sprayflaskor och andra mer eller mindre högteknologiska alternativ.

Vi rekryterar nu.

Älvsby församling alltså.

Behöver ny överstepräst.

Alltså kyrkoherde.

Annonsen var Kyrkans tidning idag.

Och på församlingens hemsida – här.

Du som läser detta och är behörig – sök!

Om du som läser känner någon behörig – uppmana den att söka!

Intressant hursomhelst med detta hur man annonserar.

Ser man i Kyrkans tidning finns idag tre sidor med annonser. Av två sorter. Annonser med bild och utan bild. Enbart text eller med illustration av något slag och i sådana fall en och annan symbol. Gruppbild av ett arbetslag finns. Samt ett tomt kyrkorum. Och så ganska vanligt: Kyrkor eller kyrktorn i sommargrönska. Så också Älvsby församlings.

Jag hörde när i ett annat rum de som hade att göra annonsen diskuterade. Oombedd och otillfrågad gav jag ett förslag jag tänkte (kanske) skulle sticka ut bland andra annonser. Tipsade om en bild med folk. Denna bild. Med de flesta av årets nykonfirmerade.

Du som läser detta och är behörig – sök!

Om du som läser känner någon behörig – uppmana den att söka!

Ordet Klantskada blev texten jag lade till när jag i början av eftermiddagen från akuten på Sunderby sjukhus publicerade denna bild av min högra hand. Strax innan tog jag en annan bild av tassen hopsydd och otvättad. Inte lika tjusigt.

Denna tisdag artade sig annars till att bli en bra dag i förväntans och förberedelsens tecken. Barnbarnen Tyra (5 år) och Adrian (3 år) var ju på ingång för att vara hos oss ungefär en vecka. Det är alltid kul. De små verkar gilla att vara här och köra med sin pappas föräldrar. Och dessa – madammen och jag – tycker också det är kul. Av få människor känner man sig så omedelbart och totalt älskad som av barnbarnen – i vart fall i vårt fall. Givetvis är det också tvärt om. De egna barnen älskade vi – och älskar – över allt förstånd men den kärleken var ju parad med en massa ansvar och annat som något lade locket på den totalt galna hängivenheten. Den kan man ha när det gäller nästa generation.

Jag hade även bespetsat mig på någon timmes brottning med grekisk text och den andra av de två vetenskapliga kommentarerna jag har i min ägo till Efesierbrevet. Inte lika kul som barnbarnsstoj men helt OK.

Innan de små skulle komma behövde i alla fall gräset klippas. En alldaglig sommarsyssla. Jag drog och sköt maskinen med gräsuppsamlare så att de små framöver inte skulle dra in en massa grönt. Helt oproblematiskt. Klar med den egna tomten navigerade jag in apparaten på grannens matta – han är bortrest – för att slå också där.

Hos grannen iddes jag inte gräsuppsamla utan lät klipparen mala på. Den gör så. Finfördelar klippet under kåpan. Tyckte inte det var optimalt bra utan beslöt mig för att pillra bort en sidolucka så att klippet skulle spruta ut åt höger. Det var då jag klantade mig.

Gräsklipparen har ett så kallat dödmansgrepp vilket innebär att släpper jag handtaget stannar motorn. En utmärkt säkerhetsdetalj. Om man följer den. Vilket jag inte gjorde. Agerade som om jag tänkte: Jag ids inte dra i snöret igen. Men sanningen att säga tänkte jag inte alls.

Med vänster han höll jag inne handtaget så att den inte skulle stanna, böjde mig fram för att med höger hand försiktigt lyfta luckan. Underifrån.

Smack! Smack! Två blödande fingrar!

Jag såg skadan. Konstaterade köttmos på lång- och ringfinger men bägge naglarna kvar och intakta. Köttsår, inte amputationsskada. Rusade in för att stilla blodflödet. Handen i höjdläge! Yr i mössan. Lade kroppen i vågrätt läge.

Först sonen och sedan hustrun var nu komna till undsättning. Att det skulle bli resa till läkarstationen för att sys fattade jag. Efter en stund när jag kände att jag kunde resa mig blev det trappan upp. Mer yrsel vidtog i hallen men där fanns en stol. Sittande i den tuppade jag av helt kort. Kom mig ganska snabbt men familjen verkställde sitt av avtuppningen oryggliga beslut att ringa 112. Som kom, skådade och sade: Detta är inte för läkarstationen. Du ska till kirurgen i Sunderbyn! Dessutom ville de köra mig dit.

Och så blev det. För andra gången i mitt liv gick jag själv ut till en ambulans. Kom till akuten som gav samma diagnos jag gett mig själv: Fingrarna kvar. Köttsår på topparna. Men röntgen visade spricka på långfingrets yttersta benbit – alltså liten fraktur. Inte värre.

Syddes ihop, förbands och skickades hem. Från smällen till hemkomsten tog alltsammans ca 4½ timme inklusive de 14 milen i bil. Fantastisk vårdapparat!

Men visst ömmar det. Värker ibland. Men det fixas med Alvedon. Och så förebyggande antibiotika på grund av den lilla skelettskadan. Utifrån hur läkningen går kan långfingret bli 1-2 mm kortare men det är inte säkert. Det och förändrade fingeravtryck måste ses som hart när bagatellartad förlust jämfört med hur det kunde gått – när jag nu var så ini vassen klantig.

Och lite senare kom Tyra och Adrian.

Och sedan de somnat Morden i Midsomer.

Sammantaget alltså en bra dag.

I förra veckan slog någon eller några kyrkbrännare slog till i Israel. Bloggarkompisen minstabröder rapporterade om saken här. Och här. Trist. Vandalism är alltid trist.

Extra trist känns det nog för mig eftersom jag var där för ett antal år sedan då jag tillsammans med ett gäng andra deltog i en studie- och mötesresa till Palestina och Israel. Mångordigt och pladdrigt berättade jag om den resan här på bloggen i november 2009 med lite restnoteringar i januari, februari och mars året efter.

Efter resan 2009 har jag haft för vana att då och då titta in på den israeliska tidningen Haaretz hemsida. Jag läser inte noga allt som finns där utan brukar koncentrera mig på ledaren eller en och annan krönikör – samt artiklar under rubriken Arkeologi. Sådant är oftast politiskt ganska okontroversiella men kan vara intressanta för en Bibelläsare med kyrko- och religionshistorisk nyfikenhet.

Fast ibland betingar händelserna nu och det arkeologiskt-historiska då varandra. Som nu. Om kyrkan på platsen där Jesus med fem bröd och två fiskar utspisade 5000. Den har just utsattes för en pyromani-attack, en händelse som ledde till artikeln om platsens historia.

Google gjorde grovgörat, jag sökte förbättra svenskan. Vissa namn och beteckningar har fått stå kvar på engelska. Hela artikeln på det språket hittar man här.

THE CHURCH OF THE MULTIPLICATION OF THE LOAVES AND FISHES NEDBRÄND IGEN – DESS HISTORIA

Ursprungligen byggd på 300-talet gick den gamla kyrkan med tiden förlorad, återupptäcktes i början av 1900-talet och byggdes upp – bara för i förra veckan skadas svårt i en brand.

På onsdag kväll led The Church of the Multiplication of the Loaves and Fishes i Tabgha, på stranden av Galileiska sjön, allvarlig skada. Polisen misstänker mordbrand då hebreisk graffiti på platsen löd: "Falska gudabilder skall krossas". Kyrkan var bara 33 år gammal men byggd på samma plats som den första kyrkan som för mer än 1600 år sedan markerade platsen.

Historien om The Church of the Multiplication of the Loaves and Fishes börjar i Nya testamentet. Av de många underverk som skriften tillskriver Jesus återges endast två i alla fyra evangelierna: Uppståndelsen och Bespisningen av de 5.000.

Enligt evangelierna (Matteus 14, Markus 6, Lukas 9, Johannes 6) gav Jesus med bara fem bröd och två fiskar mat till en folkmassa om 5.000 män (plus kvinnor och barn). De hade kommit för att höra honom tala.

Evangelierna berättar inte exakt var detta mirakel ägde rum förutom Lukas notering att det var i "en öde trakt som tillhör staden Betsaida". Vi är inte heller säkra på var Betsaida låg. Men under de tre första århundradena av vår tideräkning utvecklades en tradition bland lokala tidiga kristna om att en klippformation vid sidan av vägen vid det nordvästra hörnet av Galileiska sjön var platsen för miraklet.

Första kyrkan på 300-talet – grundad av konvertiten Josepos

I mitten av 300-talet uppfördes en liten kyrka på platsen, möjligen av en konvertit som heter Josepos.

Josepos föddes i en rik judisk familj i Tiberias. På ett uppdrag till Mindre Asien mötte han en biskop – och blev efterföljare till Jesu. När biskopen skrev om deras möte nämner han att Josepos under sitt liv byggde fyra kyrkor i Galileen. En var tydligen den ursprungliga Church of the Loaves and Fishes.

Den första uppgiften om just denna lilla kyrka finns i skrifter av Egeria, en pilgrim från Iberiska halvön. Hon besökte det heliga landet i slutet av 300-talet och skrev om sina erfarenheter i ett brev som till en del bevarats. Hon skriver om ett besök i en kyrka i närheten av Kafernaum och att dess altare står på klippan där Jesus utspisade massorna. Egeria nämner också de sju källor som finns vid kyrkan, vilket bekräftar att den plats hon talade om var Tabgha som då hette Heptapegon – Grekiska för "sju källor".

Andra kyrkan på 400-talet – egyptisk stil

Under andra halvan av 400-talet byggdes en mycket större bysantinsk kyrka på den ursprungliga kyrkans plats. Huvudman för byggprojektet var Martyrios, patriarken i Jerusalem.

Martyrios var född i Egypten vilket kan förklara varför kyrkan byggdes enligt för den tiden egyptisk stil, inte  den som var vanlig i Palestina.

I The Church of the Loaves and Fishes finns ett antal mosaikgolv man tror gjorts av två olika konstnärer. De var bägge troligen från Egypten då ett av de huvudmotiv som skildras i mosaikerna är vilda djur från Nildalen, inte Galileen – främst vattenlevande fåglar och stiliserad papyrus.

Men den mest kända mosaiken i kyrkan är Bröden och fiskarna som gjordes av en konstnär, förmodligen vid namn Saurus. Han stavade illa, fel till och med sitt namn, enligt forskare.

Den storslagna bysantinska byggnaden förstördes under första halvan av 600-talet när persiska och sedan arabiska arméer invaderade Det Heliga landet och erövrade det från det Bysantinska riket. Med tiden täcktes kyrkoruinerna av jord och glömdes. Liksom lokalbefolkningen arabiserades gradvis det grekiska namnet Heptapegon till Tabgha.

Tredje kyrkan 1933 – byggs för skydda de gamla mosaikerna

Den första officiella uppgiften om staden Tabgha är ottomanska skattedokument från slutet av 1500-talet. Den var då en liten stad med bara 44 hus. Den förblev liten. Den sista folkräkningen, gjord av britterna 1931, tar upp 53 hus och en befolkning på 245 personer.

Vid den här tiden hade kännedomen om platsen för den gamla kyrkan gått förlorad.

År 1889 köpte Tyska Palestina-Sällskapet en tomt nära Tabgha av en ledande arabisk man i Safed. Samma år skickade sällskapet Gottlieb Schumacher – en amerikansk civilingenjör, arkitekt och arkeolog – för att staka ut mark för att bygga ett härbärge för pilgrimer. Schumacher noterar att vid kanten av tomten, nära den största av de sju källorna, fanns ett område där beduiner regelbundet slog upp sina tält under vilka det fanns antikviteter.

1911 började en tysk professor vid namn Paul Karge att gräva på platsen. Han avtäckte kyrkans konturer, altaret och även den berömda mosaiken av bröden och fiskarna. Den ottomanska regeringen satte stopp för utgrävningen. (Han hävdar också att ha hittat en sten vid kyrkan med namnet "Josepos". Om så är fallet har den gått förlorad.)

Det skulle gå många år innan utgrävningen kunde återupptas. Första världskriget utbröt och slutade. Det Heliga landet övertogs av britterna. En rättstvist om markgränserna utbröt mellan Tyska Palestina-Sällskapet och Italienska Sällskapet för Det Heliga landet, som köpt en tomt gränsande mot den tyska.

Först när rättstvisten avgjorts kunde utgrävningarna återupptas 1932. Två katolska arkeologer ledde grävningen som avtäckte den bysantinska strukturen och de vackra mosaikerna. För att skydda dessa restes en ranglig träkonstruktion 1933 – The New Church of the Multiplication. Det var i arbetet med att restaurera mosaiken som därunder den äldre kyrkan upptäcktes 1936.

Tabgha förstörs

1948, tio dagar före utropandet av staten Israel och den officiella starten av the War of Independence, genomförde israelisk milis på order från Palmach-befälhavaren Yigal Alon, en raid mot Tabgha, fördrev dess befolkning och sprängde husen. Kyrkan skonades.

När påven Paulus VI besökte Det Heliga landet 1964 kom han till platsen och besökte den lilla kyrkan. Då fanns planer på att bygga en vacker ny kyrka i dess ställe.

Två tyska arkitekter togs in för att göra jobbet – Anton Goergen och Fritz Baumann. De studerade platsen och befintliga bysantinska kyrkor och utarbetade planer på att bygga kyrkan i linje med den som förstördes på 400-talet och att använda så mycket av det ursprungliga materialet som möjligt. Bygget påbörjades 1980 och pågick i två år.

Resultatet blev ett arkitektoniskt mästerverk allt från den magnifika antika mosaiken på marken till snidade pelare i italiensk marmor och röda takpannor – även de från Italien – ovanpå. Återuppbyggnaden efter branden beräknas kosta miljontals dollar.

En variant på Lotta på Bråkmakargatans sagoboksrop*.

Jag konstaterar det bara. Det blev bil på min födelsedag.

Nästan hela dagen. Vi kom hem igår vid 18-tiden.

Så vi är hemma nu. I Älvsbyn alltså.

En av mina Speciella resor är över.

Och sistbebloggas här.

Flera gratulationer inkom den 21:a, årets ljusaste dag.

Grattis! med kram från madam och som på plats i Riksgränsen.

Telefongrattis från de andra tre barnen.

Mer telefon – min moster – samt SMS från svåger.

108 varianter på Grattis via Facebook – folk av många kategorier och sorter.

Nya stövlar i paket. En butelj skotsk destillerad läsk. Allt till nytta och glädje.

Och idag via fäjjan ett par senkomna Grattis**.

Tack till alla!!

Efter att ha varit borta en midsommarhelg är det inte SÅ mycket post att gå igenom. Endast Midsommaraftonens utgåva av Lokala Världsbladet vilket på grund av avisans allmänna tunnhet gick fort. Dock vill jag ändå ur det bladet till dig, noble Bloggläsius, förmedla tvenne ting.

1: Först krönikören Torbjörn Karlssons Midsommaraftonsdrapa – en del

Jag mår illa av kungafjäsk

Midsommarafton! Den bästa dagen och jag är full av förväntan. Det ser till och med ut att bli bra, nå ja, väder. Med tanke på hur vädergudarna stormat och gått på den senaste månaden så är varje liten förbättring upphöjt till bra.

Minns förra sommarens midsommarfirande i regn, kyla och isande nordanvindar. Det var en pärs, till och med myggen frös ihjäl.

Jag har full förståelse om du är fullt upptagen med att förbereda dagens firande och så kommer jag och stör, men jag är lite magsur och lätt illamående efter de senaste veckornas mediacirkus.

Man blir det när kollegor förvandlas till krypande maskar som underdånigt tassar och svassar för våra kungligheter. Det är ingen hejd på inställsamheten i de utslätade intervjuerna som saknar varje uns av journalistisk grund.

En bilintresserad ung man med guldsked i mun som är född till prins gifter sig med en kvinna av folket, en föredetta utvikningsbrud. Nej, det där var elakt mot Sofia, hon verkar vara en rar flicka. Men snacka om att media gick igång.

Svt sände nio timmar från bröllopsdagen. 150 personer var i tjänst och det krävdes 36 kameror och 20 kilometer kabel för att ro det i land.

Kvällstidningarna tryckte upp 100-sidiga bilagor och gjorde allt för att överträffa varandra med bombastiska och imbecilla dumheter.

Vi hann bara pusta ut så krystade en prinsessa ut en kotte till. Jättegullig, absolut, men ännu en som jag måste försörja. Och då är jag inte ens pappa till barnet.

Det är 2015 och vi låtsas vara moderna kritiskt tänkande människor, men uppenbarligen är det många som kissar på sig av monarkins påkostade PR-jippon. De senaste åren har detta okritiska vurmande för våra blåblodiga översåtar fullkomligt exploderat.

Det är tveklöst skickligt iscensatt, men jag kan helt enkelt inte förstå hur fria människor nedlåter sig till allt detta krypande.

Sedan går han vidare med ett par citat av Vilhelm Moberg om det kryperi monarkin skapar hos människor som borde vara fria, demokratiska och moderna. Och jag håller med TK!

2: Väderkartan inför helgen.

Kolla bilden!

Klicka på den blir den större.

Färgfel eller var prognosen så dyster?

Kallare än minus 20 i hela landet!

Med detta startar jag min andra semestervecka.

I morgon kväll kommer barnbarnen. De skall utan föräldrars närvaro förgylla, förkrylla och förbrylla farfar och farmors semestervecka.

* Mycket populär högläsningssaga för Tyra, 5 år.

** Fast ett av dem var nog egentligen inte senkommet. Skrevs på kvällen rätt datum i USA och landade här efter midnatt vår tid.

Över gränsen – igen!

Den här månaden har jag varit en flitig bloggare. Faktiskt fler inlägg än det hitintills varit datum. Ganska ovanligt egentligen. Men så har jag ju gjort två Speciella resor och sådant gillar jag att skriva om. Besöksstatistiken tyder på att inte många tycker om att läsa det – vilket jag inte bryr mig om. Jag bloggar ju för att ha roligt, inte för att roa.

Idag på Midsommardagen var det kalasväder med sol från en klarblå himmel. Skidor blev det inte mer än för gossen. Madammen och jag fotade oss i dubbel mening en rejäl sväng in i nabolandet. Vi gick alltså. Och fotograferade. Det blir att fota oss i dubbel mening.

När vi gick över gränsen – detta mänskliga påfund – passerade vi ett röse. Nummer 266B. Rest 1930. Vad jag fattar följer gränsen vattendelaren mellan Bottenviken och Atlanten men annars förblev allt sig likt – eller i alla fall det mesta. Samma klippiga kalfjällsområde med tanig växtlighet just framkommen ur det smältande snötäcket. Ingen skillnad.

Men på norska sidan finns en massa hytter – alltså småhus ty sommarstugor. Utduttade överallt mellan järnvägsstationen Bjørnfjell och E10-an som på norska sidan också kallas Kong Olavs vei från gränsen mot Sverige till byn Å längst ut på Lofoten.

Och mitt i byn – jag tror man skall kalla Bjørnfjell för en by – låg en liten vit kyrka.

Den var låst. Så är det. Seden med öppna kyrkor som i Sverige är ganska omfattande råder inte i Norge. Då jag för 20år sedan var Stiftsadjunkt för Gudstjänstliv och Evangelisation och i samarbete med norskar och finnar sammanställde en karta över Vägkyrkor på Nordkalotten fick jag reda på att det – alltså att kyrkorna i Norge var låsta – berodde på att man haft en serie pyromandåd riktad mot kyrkor. Jag vet inte om satanistiska kyrkbrännarfasoner fortfarande är ett bekymmer men i Bjørnfjell var det i alla fall låst.

Närmare en mil blev vår promenad innan vi vad det led var tillbaka på svenska sidan. Det var då hemkommen jag publicerade förra inlägget om midsommarnattens astronomiska observation. När jag nu skriver denna text är det kväll igen och det går inte bra för de svenska fotbollsbrudarna – 0-2 i halvtid. Publicerar min text i morgon.

Ett intressant veckoslut har det varit. Blev som en skarvhistoria mellan två årstider. Torsdag natt var det slalom och (vår)vinterkänsla. Idag högsommarvärme i solen mellan snölegorna invid delvis istäckta vatten. Plus shortsklädda ben solandes vid södervägg.

Och så har jag läst en del. En Bibelkommentar till Efesierbrevet. Men den återkommer jag till. Kanske snart. Eller när jag läst en till jag skaffat gällande samma brev.

Solen alltså. Därav bildbytet.

Vi kollade noga.

Gick till ett ställe där inte en i norr liggande hög bergknalle skulle vara i vägen.

Med snö i terrängen. Och issörja på vattnet.

Därifrån såg vi solen ogå ner. Eller gå oner. Vilket som.

Hyperboreerna tror jag de hette, folkslaget man i antiken menade bo så långt norrut och så avsides att de hade halva året ljust och halva mörkt. Ytterstnordingar skulle vara en adekvat översättning. Tänk så rätt han hade utan att veta det, den där Pomponius Mela ca 50 efter Kristus. Fast han inte visste.

En natt som i natt känner jag mig som en riktig Ytterstnording.

Fobier och annat.

Förr kunde man säga om en del linslusiga personer:

Han/hon verkar då kunna göra vadsomhelst för att få komma ini tidningen*.

Så är det inte längre. Eller i alla fall är det också på ett annorlunda sätt nu. En del behöver inte göra någonting så ringer en journalist. Till och med journalister – plural. En notis i något så kallat sociala medier spred detta blogginlägg. Två Luleå-tidningar hörde av sig. Länkar till vad de skrev ger jag inte men notisen i Svenska Dagbladet hittar man här. En uppföljare på den aktuella bloggen kan läsas här.

Den enkla banala roten till alltsammans är att min kompis tobbe lindahl på sin blogg skojade om (det allvarliga) att ordet fobi numera används ofantligt nyanslöst. Han genomdrev detta skoj med en icke komplett uppräkning av egna ”fobier” där han bland annat nämnde han att han som ivrig påhejare av Luleå hockey har Skelleftefobi – en i Norrbotten och särskilt i Coop Arena smittsam åkomma.

Ingen tyckte det var intressant? Skellefteå-tidningen Torra Västerbotten ringde inte för att be honom om djupare kommentarer.

Vad jag vet har inte heller något socialdemokratiskt distriktskansli hört av sig på grund av att han konsekvent i alla val undvikit röstsedlar med SAP-beteckning.

Det verkar inte heller som om någon städfirma hört av sig med lockrop om Rut-avdrag för att hjälpa honom förbi hans aversion mot dammsugare.

Det var bara homofobi och islamofobi som rönte intresse.

Inte hans i övrigt intressanta defekter – inklusive den jag gav honom i en kommentar.

Roas eller oroas jag av detta?

Svar: Både ock! Faktiskt mest oroas.

Visst drar jag på munnen över att reaktionen i sociala medier är så genomskinligt löjlig och för att journalister så lättvindigt hugger på varje krok – fattiga på kyrkliga berättansvärdigheter som de är.

Men mer oroas jag över att det behövs så oerhört lite för att humorfria och åsiktskänsliga personer skall reagera. Och att jag därför kan ana ett drev bakom hörnet, ett drev där man för att stöta ut sjukförklarar åsikter som både Svea Rikes lag, Kyrkoordningen och vanlig kristen allmänbildning ser som självklart möjliga.

För det är ju så att åsikten att kyrkan – OBS: kyrkan! – skall nöja sig med att viga en hanne med en hona är en uppfattning, inte en sjukdom. Det är inte heller så att en kristen som ser Jesus som den som visar hur Gud är visar patologiska drag – här är det lämpligt att läsa Johannes evangelium kapitel 1 vers 18.

Likt tobbe lindahl tycker jag illa om slarvbenämning fobi hit och fobi dit.

Dels är det djupt kränkande med tanke på människor som faktiskt har fobier, de vilkas liv begränsas av social fobi eller sånt som agorafobi, bacillskräck eller liknande.

Dels är det, för att riktigt falla mig i smaken, alltför likt Stalins strategi att sjukförklara folk av annan uppfattning än hans egen. Men jag är kanske naiv som tycker att debattörer och opinionsbildare av idag i både kyrka och samhälle skall höja sig över Stalins nivå. Eller har jag dzjugasjvilifobi?

Detta ovanskrivna tänkte jag när jag promenerade fram och tillbaka till Norge. Idag.

Madammen och sonen for för att återuppta slalomåkningen. Jag avstod av anledningar som kan anas i förra inlägget. Men ute skall man ju vara! Fattas bara! Så jag gick ut. Gick ut ur EU. Tillfälligt. Och två gånger. På olika vägar.

Först traskade jag till affären för att köpa havregryn och andra delikatesser. Med dessa i ryggan spatserade jag vidare längs E10-an upp till gränsen. Och sedan 50 meter till för att kunna säga att jag varit utomlands.

Inte så värst upphetsande egentligen. Vore det inte för skyltarna människor satt dit hade jag inte märkt något. Typiskt mänskligt påfund alltså. Det där med gränser. Naturvidrigt på något sätt. Men intressant.

Som skylten visar förutsätter norrmännen att alla som kommer dit ska kunna norska. Uttrycker det självgodhet? Eller tilltror de alla gäster den graden av smartness att de av norskan ändå fattar vad som gäller?

Skylten norrmännen ser när de kör in i Sverige – bild saknas – är av annat slag. Lite text – om jag minns rätt på tre språk – men framför allt stora tydliga bilder. Av bil med halvljus och annat. Vad tyder det på? Att svenskarna i all sin ödmjukhet anar att svenskan inte är ett världsspråk? Eller att vi i Sverige anser norrmännen så korkade att vi behöver kommunicera med enkla bilder? 

Jag gick hem med varorna och fortsatte sedan mitt strosande i omgivningen. Hade då packat ned en bok jag ämnade läsa uppflugen och solande på en lämplig klipphäll. Gärna då i Norge. Det var en teologisk bok jag bar med mig för att pröva tanken att det då skulle bli norsk teologi jag läste – om jag läste den i Norge alltså. Eller om gränsen också då vore osynlig. Typ.

Det mulnade på så det blev ingen solläsning. Men till Norge kom jag via stigar i moraset. Märkte knappt gränsen. Bara en människotillverkad skylt och handstaplat röse gav ledtråd. Samt en lämnad skoter. Norrmännen har ju andra regler för terrängkörning än vi i Sverige så jag gissar att föraren gått därifrån.

Men jag undrar: Märkte haren jag skrämde upp på den svenska sidan att den skuttade in i ett annat land, till och med ut ur EU? Eller är den en del av naturen som inte bryr sig om mänskliga gränser – inte sällan skapade av åsikter som nog en del skulle vilja kalla fobier.

*  Notera att jag med skrivningen han/hon kraftfullt och demonstrativt undviker det nytrendiga hen. Kan det valet av uttryckssätt fobiförklaras? Om så – hur? Och av vem?

Krampslalom!

Klockan är nu snart ½2 på natten mot Midsommarafton. Vi pustar som värst ut efter ett skitjobbigt utepass i liftar och backar.

Påståendet att jag åkte vackert vore en sådan baddare till lögn att inte världens propagandaapparater sammantaget skulle nått upp till något motsvarande. Jag är någotsånär vän med skidor och underlag när det är minusgrader och fast pistat. Då går det faktiskt ganska bra. Men plusgrader och lös blöt kornig snö är något helt annat. Allt var som 5-milen vid VM i Falun tidigare i år. Då jag inte vågar släppa på för att som en del andra med hiskelig fart bara studsa och styra ovanpå gröten kommer min låga fart att leda till att jag i sladdar och plogar och liksom trycker undan snön – med muskelkramp som följd.

Tidigare än mina livs- och rumskompisar avbröt jag därför själva slalomeriet men innan jag var nere vid liften hann de ikapp mig. Nedfarten var smal och lite brantare än vad jag riktigt var bekväm med. Jag gick bitvis. Och sjönk vit ett tillfälle ner till armhålorna i blötsnön.

Och det var då jag såg tekniken. Och hörde ordet. Det nya verbet.

En pappa hade just passerat mig och stannat. Jag fattade att han var en pappa eftersom han hade ett par slalombarnskidor i handen. Och tittade uppåt backen. Där kom en liten tös. Typ 8 år. Ömsom gående, ömsom hasande på rumpan. Och pappan ropade:

Skall du rumpa ända ner?

Vilket intelligent verb! Och vilken smart teknik!

Jag tog efter exemplet och rumpade säkert 15 vertikalmeter.

Med ett djupt tydligt spår som följd.

Fast det var jobbigt var det ändå kul att åka slalom i midnattssol natten mot midsommar. Visst var det en del moln i norr som skymde. Men då och då bröt ljuset igenom. Så natten får bli en notering på min bucket-list.

Framme!

Så är jag då i Riksgränsen vid riksgränsen mot Norge. Jag är på en av mina Speciella resor. I ren kapitulation för den sena sommaren for vi – madammen, yngste sonen och jag – tillbaka till vårvintern. Lång resa.

Packade bilen med skidor å allt och stack vid ½2-tiden i eftermiddags*. Framme drygt 6 timmar senare. Den övre bilden visar hur världen öppnar sig väster om Kiruna**. Den andra lilla hur bilen ser ut rustad för midsommar.

Efter att ha inmundigat var sin portion närande uppstekt palt skall vi om en timme vid 23-tiden åka slalom i, vad det verkar, mulen midnattssol och 8 plusgrader. Intressant.

Hur det blir med publiceringen av det jag skriver här skall hållas osagt. Det kan dröja tills dess vi kommer hem på söndag*. Kanske kan det ske redan under tiden vi är här. Om jag får tid.

Här gör jag ett tillägg vid 16-tiden dagen efter. Internet i den lägenhet vi bevistar är svagt. I hotellets lobby bättre. Där är jag och därifrån publicerar jag.

*  Bovar och banditer göre sig icke besvär med radhuset i vår bortavaro. Fastigheten tillses av reslig man med hund.

**  Vanligen brukar blogginlägg från detta område prydas av en aktuell bild av Lapporten. Jag tog en sådan genom sidofönstre när vi passerade Abisko men använder den inte här.

Men det märks inte.

På temperaturen alltså.

Maj månad var kallare än normalt. Början av juni har inte varit somrig heller. Blåsigt. Regn sådär var annan dag. Temperaturen knappast över +15 någon gång. Första halvan av första semesterveckan således lite ruggig – typ.

Men myggen kom idag. Eller märkte jag idag. Satt ute en stund för att läsa och märkte av de blodtörstiga små liven. Hade sommaren varit normal skulle vi varit bekanta sedan 10-14 dagar och med knotten i antågande nu. De brukar vara framme vid midsommar.

Med sommaren väl förankrad runt Egeiska havet är det bara att söka sig tillbaka till vinterns glädjeämnen och packa bilen för snö och skidåkning. Vi far i morgon. Till Riksgränsen. För att åka slalom i midnattssol. Gissningsvis utan mygg.

Lite pinsamt är det att som norrbottning hela livet med undantag för tio terminer i Uppsala nödgas erkänna att jag aldrig sett midnattssolen. Ljusa nätter är jag van vid och gillar skarp men Helios ovan synranden dygnet runt har jag ännu inte erfarit. Skall bli kul. I sanning något att skriva om i kategorin Speciella resor.

Kan man säga att en historisk person sagt det han eller hon sägs ha sagt?

Typ Tärningen är kastad! som Caesar lär ha knäppt ur sig när han gick över floden Rubicon. Eller att han i något annat sammanhang tyckte att segla är nödvändigt?. Eller att Arkimedes hojtade Eureka! i badet, inte för att han till sist fick grepp om tvålen utan av annan anledning?.

Kan man säga att de sa detta? Eller sägs det bara att de sa så?

Eller i seriösare tonläge: Vad var det sista Jesus sa på korset?

• Eloi, Eloi, lema sabachtani? (Det betyder Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?) som Markus skriver.
• Eli, Eli, lema sabachtani! (Vilket betyder Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?) är Matteus lätt varierade stavning av samma sak.
• Eller var det Fader, i dina händer lämnar jag min ande som Lukas anger det?
• Eller är Det är fullbordat! som Johannes påstår det sista Jesus säger?

Hur tänker man kring vad historiska personer berättar att någon sagt? Eller gjort? På vilken grund kan man säga att en historisk person sagt det han eller hon sägs ha sagt? Eller gjort? Och när?

Att forska och fundera kring sådant är att arbeta med källkritik, traditionshistoria, redaktions-historia, receptionshistoria och säkert en del annat också. Allt sådant är delar och verktyg för en Exe-get, alltså en Bibelforskare,men också för andra historiker och/eller litterturvetare. Jag tycker sånt är jättepännande men ganska ensam i mitt tyckande.

I morse läste jag en mycket lång artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Jag tyckte att den tangerade just de frågor jag  nyss nämnde och valde därför att som min regelbundna övning i engelska språket söka ge dig, noble Bloggläsius, en till svenska formad variant av innehållet. Ämnet i sig kan vara intressant men det är just författarens sätt att arbeta och resonera jag i all dess långrandighet vill föra vidare – Exe-get som jag är.

Google gav råtext jag kokade till. Vill du läsa artikeln på engelska klickar du här.

FELCITERAD GOLDA MEIR: SA HON ELLER SA HON INTE?

Två av hennes mest berömda citat förblir utan konkret källa – trots stora ansträngningar från författaren Harvey Rachlin i The Jewish Press.

Freden kommer när araberna börjar älska sina barn mer än hata oss.

Det är ett av de mest ikoniska citaten i modern judisk historia – allmänt känt; vördad för sin innerlighet och ofta citerat av historiker, levnadstecknare, journalister och politiker såväl som vanliga medborgare i hela världen, judar och icke-judar.

Men sa verkligen Golda Meir – en av undertecknarna av Israels självständighetsförklaring och som gick vidare i att på många viktiga roller tjäna landet inklusive, naturligtvis, att vara premiärminister – som tillerkänns detta vördnadsvärda uttalande verkligen de orden?

Det föll mig aldrig in att ifrågasätta äktheten som jag alltid antog var en oantastlig och outplånlig del av retorikens historia, i klass med den odödliga Four score and seven years ago och I have a dream.*

Men tvivel flöt upp när jag samlade material till en artikel om 1900-talets mest betydelsefulla judiska citat. Efter att ha letat igenom en uppsjö av källor och uppmärksammat ett antal språkliga pärlor valde jag mina tio främsta citat. Ett av dem var Meirs.

Kärnfullt, allvarligt och bönfallande verkade det vara ett enkelt uttryck för den frustration israelerna har upplevt i sin önskan att leva i fred med sina arabiska grannar. Jag var nyfiken på det sammanhang i vilket Meir gjorde detta uttalande och då ord ofta ändras från ett citattillfälle till ett annat ville jag hitta citatets ursprungliga källa för att säkerställa att jag hade hennes exakta ord.

Citatet har återgivits i otaliga böcker och tryckta artiklar samt på nätet. Många av dessa nämner som sin källa A Land of Our Own: En muntlig självbiografi av Golda Meir, redigerad av Marie Syrkin och publicerad av GP Putnam´s Sons 1973. Citatet finns, tillsammans med flera andra, på sista sidan i boken (innan Index). Som källa anges On Peace. National Press Club, Washington, 1957.

Jag skrev till National Press Club i ett försök att få en kopia av Meirs tal 1957. Svaret jag fick var att Meir, som vid den tiden var Israels utrikesminister, inte talade där det året. Hon hade dock talat där vid en klubblunch den 11 december 1956. OK, författare gör misstag, och kanske Syrkin tog fel på år. December 1956 är ju ganska nära 1957.

The National Press Club hade ingen kopia av Meirs tal från1956 så jag sökte vidare vitt och brett. Inget arkiv jag kontaktade i USA hade någon kopia, inte heller hade det någon notering om att Meir skulle ha gjort det uttalande jag letade efter. Dessa arkiv är bland annat University of Wisconsin-Milwaukee Library (där många av Meirs dokument finns); The Jewish Women’s Archive in Brookline, Massachusetts; The Dorot Jewish Division of the New York Public Library; och The American Jewish Archives in Cincinnati som hyser Syrkins material.

Det visade sig Kongressbibliotekets ljudarkiv hade en inspelning av Meir National Press klubbtal, men innan jag kunde komma till Washington för att lyssna på den fick jag en utskrift av talet från det Israeliska statsarkivet.

Andlöst läste jag – men, tyvärr, Meirs svårfångade citat fanns inte där.

Utan att ha hittat någon primär källa för detta världsberömda uttalande kom jag att tänka på den tidigare outgrundliga frågan: Har Golda Meir verkligen sagt de orden?

Som författare till ett flertal böcker har min forskning lärt mig att det inte alls är ovanligt att myter, falska uttalanden, halvsanningar, påhittade sanningar, överdrifter, snedvridningar och allehanda andra apokryfa ting kryper in i allmänhetens medvetande. De kommer in den genom de vanliga kommunikationskanalerna såväl som genom små kryphål. Alltför ofta och utan tvekan accepteras de av allmänheten i stort.

Ett exempel: Tidigare generationer skolbarn lärde sig att när George Washingtons far frågade om den unge George han hade huggit ner ett körsbärsträd så svarade han: I cannot tell a lie. Berättelsen var faktiskt en lögn med rötter i Mason Locke Weems bok år 1800: The Life and Memorable Actions of George Washington.

Ett annat exempel: Det ansågs länge att Abraham Lincoln skrev sitt berömda Gettysburg-tal på tåget till den staden i Pennsylvania. Men trots att det fanns människor som påstod sig ha sett Lincoln skriva när han var på tåget har påståendet att han skrev på väg till Gettysburg visat sig vara falskt. (Historiker har dragit slutsatsen att presidenten skrev färdigt åtminstone delar av sitt tal innan han lämnade Vita huset men kan ha lagt sista handen vid det mellan ankomsten till Gettysburg och ceremonierna morgonen efter.)

Ett till: Man ansåg i många decennier att Abner Doubleday uppfann spelet baseboll 1839 i Cooperstown, New York. Det är bara det att det inte finns någon känd notering om att Doubleday någonsin satte sin fot i Cooperstown. Nu vet vi att myten hade sitt ursprung i ogrundade slutsatser hos en kommitté som ville ge en patriotisk och romantisk bild åt sporten

Som om gåtan kring Meirs uttalande Freden kommer inte var oroande nog finns helt häpnadsväckande ännu ett ultra-berömt Meir-citat vars ursprung man kan betvivla:

När freden kommer kanske vi med tiden kommer att kunna förlåta araberna för att de dödade våra söner, men det blir svårare för oss att förlåta dem för att ha tvingat oss att döda deras söner.

Jag uppmärksammades på möjligheten att Meir aldrig riktigt sagt detta av Jason Maoz, chefredaktör för The Jewish Press. Han hade sedan en tid tillbaka ihärdigt varit på jakt efter detta berömda citat i försöket att finna dess ursprung. Han hamnade i samma återvändsgränd och frustration som jag gjorde med Freden kommer-uttalandet.

Jag gav mig i kast med att spåra upp en annan Meir-pärla och var i kontakt med alla databaser och arkiv jag hade kontaktat för Freder kommer-citatet. Ett efter ett svarade alla med samma tomma meddelande: Ingen primär källa återfinns.

I min obevekliga sökande efter originalkällor för två citat finkammade jag otaliga webbplatser och tidningsindex liksom flera Meir-biografier.

En omdömesgill läsare är medveten om att citat i facklitteratur ofta inte kommer från originalkällor utan härrör från sekundära sådana. Sekundära källor är inte alltid tillförlitliga och det kan vara på sin plats med en varning: de kan ha tagit fel eller kan upprepa fel från andra källor. Därför måste den noggranne forskaren som kontrollerar citat följa kedjan av hur det citerats ända till början och i sin tur fastställa om det verkligen är det första citatet angivet i en äkta ursprunglig källa.

Märkligt nog innehöll de flesta av de böcker jag tittat i liksom Meirs egen självbiografi My Life inte dessa två mest kända Meir-ord. Inte heller ingick något av dem i den 4883 ord långa dödsrunan över Meir i New York Times den 9december 1978 – även om Times reporter Israel Shenker där fickmed mer än tre dussin andra citat från Meir.

Min undersökning tog en vändning 1970 när jag fann en samling av Meir-citat med titeln As Good As Golda: The Warmth and Wisdom of Israel’s Prime Minister. I den boken finns två citat som har stora likheter med paret i fråga: Fred kommer när Nasser älskar sina barn mer än han hatar israelerna och Det vi anklagar Nasser för är inte bara dödandet av våra söner, utan också att de för Israels överlevnads skull tvingas att döda andra.

Märkligt nog finns i boken inga noteringar om något av de två citaten och när jag hittade dessa två mer exakta citaten i andra böcker (alla publicerade 1970 eller senare) anges inget av citaten från någon originalkälla. Ännu mer bisarrt är att As Good As Golda sammanställdes och redigerades av Israel och Mary Shenker. Ja, samma Israel Shenker som flera år senare skulle skriva den stora dödsrunan i New York Times med dussintals Meir-citerat men framför allt inte hennes två mest kända. (Vi kommer förmodligen aldrig att lösa just detta pussel då både herr och fru Shenker avlidit.)

När man undersöker sanningshalten i en historisk händelse eller ett citat tar man också med i beräkningarna om händelsen eller uttalande i fråga är förenligt med den personlighet det gäller, hans eller hennes vanor eller den framtoning som den offentliga personen har. Precis som det skulle ha varit tvärt emot den noggranne Lincolns karaktär att i hast  skriva sin Gettysburg-tal på tåget eller att ha yxat till det på slagfältet verkar det sentimentala i Meirs påstådda uttalande om att förlåta araberna för att döda våra söner oförenligt med hennes karaktär.

Nasser var en uttalad fiende till Israel som tillsammans med Egyptens arabiska grannar önskade utplåna landet. Skulle en järnhård och resolut Meir när så mycket judiskt blod spillts för att bevara landets existens verkligen har sagt något med en sådan ödmjuk anda och liberal politisk korrekthet?

I kapitlet om Yom Kippur-kriget skrev Meir i sin självbiografi: I många år har vi inte bara sett våra söner dödade utan också tolererat en situation så groteskt att det är nästan otroligt: Den enda gången arabstaterna var beredda att erkänna staten Israel var när de attackerade för att sudda ut den.

Mot bakgrund av hennes tydliga avsmak för den arabiska viljan att utplåna Israel verkar det verkligen inte som hon skulle ha sagt något som ens tillnärmelsevis liknar När freden kommer vi kanske med tiden att kunna förlåta araberna för att de dödade våra söner, men det blir svårare för oss att förlåta dem för att ha tvingat oss att döda deras söner .

Men i alla fall – trots bristen på bekräftelse av de båda  uttalandena samt det faktum att Förlåta dem-citatet i synnerhet knappast överensstämmer med Meir välkända hårdhudade personlighet, har bägge befästs som oföränderliga faktum och sanningar huggna i sten, fast de uppenbarligen vilar på ett fundament av sand.

Historisk sanning är svår att servera när många människor vill tro något även om det inte kan vara sant. En ansedd forskare i kontakt med en av de arkiv jag var i kontakt med för den här artikeln insisterade på sanningshalten i citaten – men erkände samtidigt att han inte kunde ge några bevis för dem!

I augusti 2014, i kölvattnet av Israels Operation Protective Edge mot Hamas i Gaza, publicerade Anti-Defamation League i The Hollywood Reporter en annons som lyfte fram de två ikoniska Meir-citaten och hävdade att de var tillämpliga på de nu samtida händelserna. Läsarna ombads att ansluta sig till de 18 Hollywood-personligheter som skrivit under uppmaningen till världens ledare och alla anständiga människor överallt att se till att Hamas terrorister inte kan beväpnas på nytt...

Annonsen hade bägge Meir-citaten tillsammans med texten Golda Meir (1957).

ADL svarade inte på upprepade förfrågningar från The Jewish Press om huruvida organisationen gjort någon kontroll av citaten och varför de ställt samman dem som om de var en del av samma uttalande.

Många referenser till de två Meir-citaten anger antingen den ovan nämnda Marie Syrkin som källa eller utan hennes namn de platser och årtal hon angett. Som tidigare nämnts finns citaten, det ena under det andra, på samma sida i Syrkin A Land of Our Own. Den text som följer det andra citatet, det om förlåtelse araberna, har inom parentes Presskonferens i London, 1969 som kanske är det enda korrekta om detta citat – då Meir faktiskt var i London 1969.

Det är oroande att tro att Syrkin, som avled 1989, kan ha hittat på Meir-citaten eller att hon på något sätt fattat dem fel. Hon var en respekterad forskare och vän till Meir och skrev lysande om henne samt redigerade en del av hennes tal.

Men en vink om att Syrkin åtminstone kan ha tagit sig en del konstnärliga friheter i sin redigering av Meir kan anas av vad Asher Weill, verkställande direktör för bokförlaget Weidenfeld och Nicolson,säger: Fru Meir ville inte att talen nödvändigtvis ska återges ordagrant utan bör bli omdömesgillt klippta och redigerade.

Med allt detta sagt verkar det finns tre möjligheter omkring mysteriet med Meirs två mest hyllade men besvärligt svårfångade citat:

1. Orden blev faktiskt sagda av Meir precis som vi känner dem idag. Jag och forskare vid de olika arkiven jag kontaktat har varit försumliga vad gäller att lokalisera deras originalkällor.
2. Meir uttryckte tankarna på annat sätt och Syrkin eller någon annan skrev dem som de citat vi alla känner till.
3. Meir sade det aldrig.

Många av oss – kanske de flesta – få det svårt att acceptera att dessa två pärlor som blivit oupplösliga delar av tjugonde århundradets judiska historia och självbild inte kommit från Golda Meirs mun. Men tills man odiskutabelt kan verifiera deras äkthet kan man inte med säkerhet påstå att Meir någonsin sagt någon av dem.

Om författaren: Harvey Rachlin är en prisbelönt författare till 13 böcker, däribland Lucys Bones, Sacred Stones and Einstein´s Brain som anpassades till den långa serien på History Channel serien History’s Lost and Found. Han är också föreläsare på Manhattan College i Purchase, New York. 

*  Det första är av Abraham Lincoln, det andra Martin Luther King – min notis.

Jag gör samma rubrikfel här som i de två tidigare inläggen om volym 1 och 2 i trilogin om svenska utvandrare i USA*. Nu har jag läst om tiden ungefär från Första Världskriget till och med det Andra i Lennart Pehrsons Den nya tiden – utvandringen till Amerika III.

Tredje volymens 480 sidor liknar de tidigare bandens – lättläst i berättande ton, intressanta människoöden, breda penseldrag. Tunga analyser med statistik, tabeller, diagram och fötternötter saknas. Om det är en brist eller en vinst kan man diskutera. Gissar att översiktligheten gått förlorad om Pehrson gjort så i stället. Och det är just översiktligheten jag tycker om – i det här fallet.

Läs mer om boken här.

*  De blogginläggen är Den nya världen och Den nya staden.

Google translate ger dessa översättningsord till den engelska glosan pride:

stolthet, högmod, högfärd, glans.

Ordet definieras på samma sajt på följande sätt – i översättning: En känsla eller djup glädje eller tillfredsställelse som härrör från egna prestationer, från dem som man är nära förbunden med, eller egenskaper och ägodelar som är allmänt beundrade.

Jag var jätte-pride i helgen!

På grund av folk jag är nära förbunden med. Främst.

Och över något som till en del har att göra med egen prestation – lite.

Vad är det som händer? Egentligen?

Barnbarnen Tyra och Adrian ser funderande ut.

Mitt i en folkhop står de. Och alla tittar.

Alla formligen flåstirrar på något. Eller några.

På nästa bild i kameran gäspar Adrian tydligt.

Det verkar ju som att inget händer.

Inget intressant i alla fall – om man är barn. 

Gungbrädan blev sedan roligare. Med farbror Daniel och farfar – alltså jag – som bistående gungsnärtare. Och nog ser jag lite pride – högfärdig – ut. Eller?

Men varför? Vad var på gång?

Barnens faster Kattis gifte sig. Med sin Pierre.

Ute. På Hägnan i Gammelstad.

Och sedan kalas i Kaptensgården.

Men där var gift-fasterns brorsbarn inte med. Långa sittastillmiddagar där vuxna bara pratar och pratar och pratar är ingen höjdare om man är 5 och 3 år. Då är pizza, film och godis hemma bättre.

Men vi vuxna var kvar. Det blev högtidligt och fint värre.

Och jag var enormt stolt över alltsammans.

Över henne – vår äldsta – som gifte sig.

Över hennes fästman, numera make.

Över hennes syskon.

Över hennes vänner.

Över alltsammans.

Jag höll ett tal – naturligtvis. Brudens far har ju rätt att göra så. Men vad jag sa publicerar jag inte här. Det var där och till dem som var där det riktades och skall inte allmänt beläsas av hött och bött. Men det var bra tal. Och jag sa att jag var stolt. Enormt stolt.

Men jag använde inte ordet pride.

Det gör jag bara här. För att lura någon att läsa.

Idag var det så. Den yttersta eller sista dagen innan arbetsuppgiftsfri helg och fyra veckors semester. Det blev tidig semester i år. Madammen i mitt liv arbetar som ett av kommunens två personliga ombud* och de turas om att ha tidig respektive sen semester. I år var det hennes tur att ta tidig men hon skall jobba en vecka till. Naturligtvis önskade också jag då tidig ledighet men för att schemat i församlingen skulle kunna sys ihop med andras önskemål blev det ännu en vecka tidigare. Alltså nu.

Sista arbetsdagen innebar fylld kyrka vid två tillfällen för mig. Fler fyllningar skedde men då var det den prästkollega jag här på bloggen kallar Brunetten som var i farten. 08.30 mötte jag alla årskurs i 3 i Älvsbyn och 09.45 var det 9-ornas tur. Kollegan mötte 5-orna och gymnasie-skolans avgångsklass.

Jag har blandade känslor kring avslutningarna. Känner mig en aning provocerad av att personer med beröringsskräck för religion tillåts husera fritt vad som får eller inte får göras av en präst i en kyrka. Samtidigt är det ett sätt att visa kyrkan. Barn, ungdomar och föräldrar är där, alba och stola ser udda ut osv. Men lite kymigt är det i alla fall.

Efter skolavslutningarna en stunds ansvar för Pastorsexpeditionens öppettid innan lunch och färd till Storforsen. Där var jag ombedd att som lokal tomte möta en delegation från Norwich stift i England. Det stiftet är Luleå stifts vänstift och deras biskop är här för prästvigningen på söndag. Fredagen är tydligen värdarna i Luleå upptagna med annat och då tog ett par av stiftsmedarbetarna med engelsmännen på en liten road-trip – bland annat just till Storforsen.

Det är alltid kul att få haka på den turen. Utmärkt tillfälle att öva engelska språket som jag försöker ha så flytande som möjligt i tal – inte skrift.

Väl hemma runt ½5 blev det snabbschopping. Ny skjorta, ny kavaj, ny slips till äldsta dotterns bröllop i morgon. Skall bli högtidligt värre. Inte kavajen. Bröllopet. Kommer att hålla något sorts tal, kan jag tänka. Därför mäjlade jag igår denna text till toast-master:

Sebbe!

Givetvis vill vi att du på talarlistan sätter upp Katarinas pappa – alltså mig.

Jag har ingen aning om vad jag skall säga men det har ju inte hindrat mig förr.

Stig

Stäng nu av jobbet! uppmanades jag krafteligen när jag gick från församlingsgården. Tillsägelsen var väl ment men är lättare sagt än gjort, i alla fall för mig. Jag är ju präst med uppgift att söka bygga Guds rike även om jag är fri från konkreta uppgifter eller tider att passa. Har erkänt svårt att mentalt logga ut. Samtidigt vet jag ju att det är vettigt att stänga av. Rent av nödvändigt. Så det skall jag nu göra. Planeringen av ungdoms- och konfirmandarbetet skall jag lämna tills dess jag återgår i arbetsvardagen. Men läsa tänker jag mig kan bli av. Kanske ett par Exe-get-iska kommentarer som ligger påläsbordet. Eller något helt annat.

Men i morgon blir det – som det förr hette – att gifta bort dotra.

*  För att veta vad sådana är och sysslar med klicka här.

Det är idag 37 år sedan biskop Stig Hellsten i Luleå Domkyrka överantvardade – det hette så då – prästämbetet till mig och sju andra ganska jämnåriga gossar.

Jag och madammen var gifta sedan 8 dagar tillbaka.

Vi hade haft lägenhet i Älvsbyn sedan tisdag kväll.

10 dagar efter prästvigningen fyllde jag 25.

Hon blev 24 efter ytterligare två månader och en dag.

Den 12 juni började jag mitt uppdrag som församlingspräst i Älvsbyn.

Ung och galen var jag. Är nu inte längre ung.

Jag skannade några av tidens grymma tand blekta bilder – och sökte förbättra dem.

Ordningen är: Gänget (ovan), Nyvigd, På väg till fika. Med bulle.

Håll med om att åren farit illa med en. Och med en och annan annan på gruppbilden – typ trean från vänster. Som nu inte har inte ens den korta pannlugg han hade då.

Inte är det så enkelt att ana vad jag menar med έν Έφέσω 7/15 – c a d.

Att det är det 7:e inlägget knutet till Efesos-resan 2015 är nog begripligt.

Det är min egen förkortning c a d som är problemet. Jag använder den för att rubriken inte skall bli för lång. Skall rymmas på en rad till höger under Senaste inläggen. Ogillar två-raders.

Förkortningen c a d står för ctrl alt delete – den tangentbordsmanöver man tar till när datorn hängt sig och man startar om. Typ.

Så kändes det lite till mans och lite till kvinns när vi kom hem från resan. Tomt och tomt – men på olika sätt. Att saker hängt sig.

Någon i ledargänget var bara mätt – och då menar jag inte på mat. Bara på folk. Utan att ogilla tonåringar så var man bara mätt. Och samtidigt tom. Ingen lust och ingen längtan att tänka på fortsättningen till hösten med just dessa ungdomar. Eller på en ”omstart” med en ny årgång och hur det skall läggas upp. Många människor känner den sortens tankeförlamning när något viktigt är avslutat. Jag moraliserar inte över saken, över att man blir stressad vid tanken på att omedelbums tänka ett steg till.

Men jag är tvärtom! Även om jag är trött och mätt och i någon mening tom vill jag omedelbums gå vidare. Känner ett intensivt behov att analysera nu, förbättra nu och nu planera kommande höst – nu, inte efter semestrarna. För mig gäller omstart på en gång – ctrl alt delete.

Sista dagen på lägret – torsdagen – gick i resans tecken. Frukost, packa, buss från hotellet vid 11-tiden. Det betydde tidig ankomst till flygplatsen i Izmir, innan incheckningen påbörjats. Alltså lite väntan men så småningom kunde väskor avlevereras och säkerhetskontrollen passeras.

Väl inne i vänthallen fanns ett par timmar att döda och ett sätt ungdomarna gjorde det på var att arbeta med en utvärdering. Prata två och två för att efter samtalet skriva sin egen individuella reflexion på några frågor – dessa:

Först om tiden från och med i höstas fram till och med konfirmationen i april.

1. Hur har den tiden med ”lektioner” och gudstjänster påverkat eller förändrat det du anser

och tror? Nämn tre saker – eller fler.

Lägret här i Kusadasi – mer speciella saker.

2. Vad har du gjort som du inte trodde att du skulle våga göra – och efteråt är stolt över?

3. Om besöket i Marias hus och Efesos: Vad fick de dig att tänka? OBS: Vi vet att det var varmt!

4. Om Samos-resan: Var den värd en dag eller skulle vi gjort och undersökt något annat? OBS: Alternativet shoppa eller bada gills inte! Det är dag med innehåll vi vill ha tips om.

5. Hur tycker du att Tillsammans-aktiviteterna påverkat gemenskapen?

Ett par frågor till. Ringa in ditt svar.

6. Vill du rekommendera de som nästa år går i 8:an att konfirmera sig? JA eller NEJ

7. Vill du göra det även om det inte blir något Turkiet-läger? JA eller NEJ

Skriv ytterligare minst 2 saker du vill säga till oss ledare! 

Planet lyfte strax före 16 lokal tid, före 15 svensk. 19.20 svensk tid var vi på Kallax. Jag hade under tiden läst, ätit och skrivit de två förra έν Έφέσω-inläggen. Hemma runt 21.

Fredag och lördag var jag arbetsuppgiftsfri med undantag för att förbereda söndagens gudstjänster jag berättat om. Om söndagsmorgonen skummade jag ungdomarnas reflexioner vilka – som väntat – var av blandad ordrikedom.

Jag var särskilt intresserad av frågorna 1 samt 6-7.De har direkt bäring mot den kommande hösten som jag ju redan där nere hade i åtanke. Glädjande läsning! Bitvis fina ”vittesbörd” på fråga 1 och 100% JA på 6 och 7. Tyder på att vi i vårt upplägg är på rätt väg och gör rätt saker som bara behöver göras ännu bättre.

Hemma i verkligheten och innan folk börjar sina semestrar gjorde vi tisdagen denna vecka ett uppställning av arbetet till hösten. Vi behöver rymma om två fortsättningsgrupper (Älvsbyn och Vidsel) för dem som nu konfirmerats, tre konfirmandgrupper (två i Älvsbyn, en i Vidsel), Kyrkans Unga i form av Internationellt ungdomscafé i Älvsbyn, en ny KU-grupp mer klassisk stil för gymnasister (också i Älvsbyn), en ny serie samlingar var annan tisdag med konfirmandföräldrar och andra som målgrupp. I vilket av de två sistnämnda sammanhangen kategorierna 17-18-åringar som från späda år är antecknade kyrkotillhöriga i avvaktan på dop samt icke konfirmerade i samma ålder skall passas in återstår att se. till detta kommer församlingens ordinarie Bibelstudiegrupp om 30-35 personer som är något kyrkoherden lämnar över när han slutar i oktober.

Allt detta har fått sin yttre struktur trots att vi kommer att ha reducerad personal. Förutom att kyrkoherden slutar har också en komminister som varit sjukskriven hela våren sagt upp sig och församlingspedagogen skall – som jag chockade ungdomarna med att säga – vara hemma för att ta hand om följderna av oskyddad sex – föräldraledig alltså. Men vi har ett schema som kan hålla. Hoppas bara att människor ansluter.

Och till sist i fördelningen av uppgifter till hösten kom vi överens om att jag efter den fyra veckors semester jag inleder till veckan skall till i augusti utforma förslag till hur det inre innehållet i alltsammans skall se ut samt en del annat. Omstarten med ctrl alt delete har alltså skett med bland annat det för ögonen att det nästa år skall bli möjligt att här skriva nya blogginlägg med rubriken έν Έφέσω.

Rubriken ovan var också temat för denna söndag – Första söndagen efter Trefaldighet. Jag hade fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka vilket är en ganska vanlig uppgift. Inget märkvärdigt, alltså.

Och samtidigt väldigt märkvärdigt. Det handlar ju om ansvaret att med andra skapa en bro – jag använder ofta den bilden – mellan de människor som är där med sina situationer och Gud och Guds verklighet. På denna bro skall ”trafiken” gå i två riktningar. Det Gud har på hjärtat till oss skall bli tydlig och begripligt. Det människor har på hjärtat till Gud skall också ges form och ord. Märkvärdigare är det inte. Och precis så märkvärdigt är det.

Hur jag ”lyckas” med detta kan jag inte själv bedöma. Aldrig har jag upplevt att folk stående ropat En gång till! när jag förkunnat färdigt – men jag märker att man i alla fall är kvar och lyssnar. I alla fall de flesta.

Idag blev Högmässan på detta sätt:

Efter psalmer 386 verserna 1-2 sade jag detta innan Syndabekännelsen:

I dagens text ur Gamla testamentet – Hesekiel 36 – sägs att Gud skall stänka Vatten på folket, fylla dem med Ande så att de kan Leva som Guds folk. Gud skall också ta bort stenhjärtat i människorna och göra något nytt.

Just det hände när du döptes. Och fortsätter att hända sedan dess.

Ni har alla fått en sten. Låt den vara en symbol för stenhjärtat – alltså det i dig som inte stämmer med Gud: Själviskhet, hat, egoism, snålhet, missunnsamhet, frosseri, stöld, mygel, lögn och mycket annat.

Tänk! Be din egen bekännelse och bön om förlåtelse. Tänk in det i stenen. Och lägg – om du vill – din sten här i dopfunten (som det var vatten i). Som ett tecken på att stenhjärtat dränks i Dopet – som vi skall fundera mer över om en stund. Vi ber stilla...

Sedan fortsatte gudstjänsten som vanligt med Högmässans delar – Förlåtelsen, Bön, Kyrie, Lovsång, Bön, Bibelläsning ur Gamla testamentet och denna dag Paulus brev till de kristna i Rom, Psalm  62:1-3 innan Evangelietexten ur Johannes 3:1-8. Sedan sade jag:

Tre Bibeltexter är lästa. Något viktig gemensamt.

Om vad Gud gör – och ger. I Dopet.

Men först några saker som hör ihop: Liv, Ande, Vatten.

I Paradiset – när Gud skapade världen – hörde de ihop. Om berättelsen i Bibelns andra kapitel är bokstavlig eller bildlig spelar just nu ingen roll. Det är vad den säger som räknas, inte om det exakt gick till så.

...ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken (Bibel 2000)

...men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken (1917)

Flöde och Dimma innehåller Vatten.

Och Gud gjorde en figur. Som Gud blåste in sin Ande i.

Och figuren började andas. Människan fick Liv.

Vatten – Ande – Liv hör ihop.

Det märks också i den sista Bibeltexten, den jag läste.

Jesus säger: den som inte blir född – födas har ju med Liv att göra – av Vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det handlar om Dopet.

1: Därför – och det är det första viktiga: Dopet är nödvändigt!

Den dag man började döpa med det kristna dopet – Pingsten – sa ju Petrus till folket: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. (Apg 2:38)

I den kristna kyrkans gemensamma bekännelse står: Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse. (Nicea)

Den Lutherska kyrkan påstår att dopet är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet (Agustana IX).

Dopet är alltså viktigt. Avgörande.

När det gäller tanke och tro kring dopet finns två risker.

Bägge beror på att Dop av små barn är det mest vanliga. Det gör att vi lätt tappar bort Dopet. Och att vi lätt missuppfattar det.

Då skall sägas: Dop gills, dop fungerar oberoende av ålder!

Det finns hela kyrkor och samfund som säger annat – påstår att man måste vara vuxen. Och medveten. Men så säger inte Bibeln.

När Petrus sa det jag nämnde – Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva – så fortsätter han: Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.” (Apg 2:39)

Den lutherska kyrkans påstående om dopet – det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet – lägger till: samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet får frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.

Och den Nicenska tron sa ju: ett enda dop. Betyder att det är tillräckligt, behöver inte, skall inte göras om.

Men vi tappar det lätt ur sikte

då barndopet är vanligast och vi inte minns våra dop.

då dopen vanligtvis inte sker i den församling som firar gudstjänst – alltså här och nu – utan i privata och speciella släktgudstjänster på annan tid. Det gör att det kommer bort – om ni förstår mig rätt.

Men: Dop gills, dop fungerar oberoende av ålder! Också ditt.

2: Det andra är: Dopet kopplade dig till Jesus.

Det var vad episteltexten sa – den ur Romarbrevet.

Dopet kopplade dig till Jesus död och uppståndelse. Flyttade dig in i Jesus, in i hans död och uppståndelse.

I ett annat av Paulus brev – Efesierbrevet som ungdomarna i viss mån tagit del av innan och under resan till Efesos sista veckan – sägs att vi är i Kristus och redan har uppstått med Honom.

Till och med att vi redan befinner oss i Guds värld. Genom dopet – så som Gud räknar saken.

Detta är bra att hålla i när man tvivlar, när man undrar om man är ”nog kristen” eller något liknande.

Är du döpt är du i Jesus – därför att Gud räknar så. Och när det gäller att räkna, anse, kan vi räkna med att Gud räknar bättre än vad vi gör. Vi får lita på Gud.

3: Det tredje är: Gud gjorde så för att det skulle vara enkelt.

För att vi skulle veta. Vara säkra.

Vanligt tillgängligt Vatten. Och det Jesus sagt genom Petrus. Ger förlåtelse, Ande och Liv. Utan krångel. Så det skall finnas något vi vet. Och som är oberoende av ”dagsform”, åsikter eller insikter. Det är något att hålla i när vi vill, avser, hålla oss till Gud/Jesus.

För det är ju det tro främst är. Avsikt. Visst hör Åsikt och Insikt också till tro men tro är främst en Avsikt. Som får lita på vad som hänt – ett enkelt Dop.

Det är på samma sätt med allt Gud gör och vill. Det är enkelt. Tydligt.

Strax skall vi fira Mässa/Nattvard – de döptas måltid. Som också är något enkelt, jordiskt. Bröd och vin bär Jesus till var och en som tar emot. Så att du kan veta, känna i munnen, att Kristus är i dig.

Och då är det i Mässan/Nattvarden på samma vis som med dopet. Det är inte främst dina Åsikter som är din tro.

Inte heller dina Insikter. Dina Avsikter är din tro. Din vilja. Din längtan. Efter Honom du tar emot.

Amen.

Därefter Psalm 69, Mässan där Förbönen var i Nattvardsbönen och till sist psalm 383:4-6.

De senaste inläggen med den grekiska rubriken έν Έφέσω har ju alla haft ett och samma fokus. Mer funderingar i ämnet är att vänta men den bistra sanningen är ju att det också händer andra saker – och inte.

• Äldsta dottern – Snuppan kallad som liten – rustar till bröllop kommande lördag.
• Vädret är hälften så varmt som där jag just varit.
• Arbetet med en ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, alltså hur man framåt i tiden skall fira olika slags gudstjänster, har nått vad som verkar vara en intressant förlamning.
• Rekrytering av ny Diakon pågår i församlingen och kyrkoherden har aviserat att han lämnar sitt uppdrag i november och att det därför kommer att bli skifte på den posten också.

 Allt detta är inomlandssaker, kanske rentav lokala ting.

Text-TV tar upp svensk inrikespolitik och grillvädret på nationaldagen och har på den internationella arenan rubriker om olyckshändelser och en del annat. Inget verkar hända – typ.

Och ändå händer i händelselösheten en hel del saker. Det rör sig inte minst i Mellanöstern som jag ju under en vecka befunnit mig i närheten av. Regionen alltså, inte händelserna.

• Där avancerar den så kallade Islamiska staten alias Kalifatet på en del platser och tvingas bort på andra. Detta främst i Syrien och Irak. Näppeligen sympatiserar någon av mina läsare med de religiösa fanatikerna i IS. Eller med någon annan sida i den röriga konflikten mellan en samling vad vi skulle kalla diktatoriska banditer – eller värre.
• Iran förefaller avstå från att utveckla kärnvapen. Det gissar jag att du, noble Bloggläsius, tycker är bra.
• Dödsdomar – som inte verkar verkställas – mot åsiktsavvikande haglar i Egypten. Förkastligt! tycker alla. Men vad annat är att vänta i ett auktoritärt samhälle där en junta just nu styr.

I Sverige tycker vi ganska lika om alla dessa sammanblandade konflikter i regionen – såvida vi inte har släktingar eller så på olika sidor där nere. Vi förstår att det är rörigt, inte mer. Vi ogillar alla inblandade.

Men i en av konflikterna i Mellanöstern är det annorlunda – situationen Israel-Palestina. Också vad gäller den tycker de flesta av oss att det är krånglig på alla sätt och svårt att förstå men flera tar ställning i alla fall. Tydlig ställning. Och utan att ha släkt och familj i området.

Regeringen har gjort det. Den har erkänt staten Palestina liksom Sverige sedan gammalt erkänt Israel. Fyra oppositionspartier ogillade detta, tre skarpt. Och det är om ett inslag i den konflikter i Mellanöstern resten av dessa funderingar handlar. Om sånt vi inte ser. Om Stöld under radarn.

I den israeliska oppositionstidningen Haaretz skrev igår kolumnisten Gideon Levy långt och tänkvärt. Jag gillar hans skriverier. Han är informativ, ibland ironisk. Google och jag översatte artikeln som på engelska kan läsas här.

DENNA ENORMA BOSÄTTNING KOMMER ATT ”FÖRVANDLA PALESTINSKA BYAR TILL ETT FÄNGELSE"

Byggandet fortsätter i snabb takt i bosättningen Leshem och skapar ännu ett "bosättningsblock" på Västbanken och klyver den oåterkalleligt.

Det är full fart i Leshem, i nordvästra delen av Västbanken. Medan vissa människor fortfarande roar – eller lurar – sig själva i att klamra sig fast vid idén om en tvåstatslösning, och medan alla desperata palestinska närmanden till en internationell organisation av något slag brännmärks som "ett ensidigt drag" som kränker tecknade avtal, bygger Israel i snabb takt en mega-bosättning i hjärtat av Västbanken. Men det anses inte som "ett ensidigt drag", inte alls.

Dussintals "små lådor" av cement är redan bebodda; hundratals fler är under uppbyggnad. Medan vi pratade om anat poppade dessa enhetliga grå kuber upp och fullbordade den skadliga territoriella samband som sträcker sig från kustslätten till tätorten Ariel och därifrån till Tapuah Junction, Ma'aleh Efraim och Jordandalen – en tydlig rak linje som klyver Västbanken.

Ännu en käpp i hjulet för den sista svaga chansen att någonsin skapa en palestinsk stat.

Om en kort tid, då byggandet av denna bosättning är klart och ytterligare några tusen bosättare flyttar in dess 600 bostäder, och när Ariel och dess satellitsamhällen också betecknas som en "bosättningsblock" och ensidigt förklarats israeliskt och aldrig kan evakueras – då kommer Israel att kunna gratulera sig självt för ett väl utfört arbete: aborten på den ofödda staten Palestina.

Välkommen till Leshem. Intrycket när man närmar sig den stora byggplatsen är att en storstad är under uppbyggnad: dussintals bullrande traktorer, Israels vagnar* av idag med hjul och stålkedjor som skapar ett öronbedövande larm, skapar berg av smuts och damm – gräver, skär, borrar, krossar, jämnar och skadar höjden som också skall bli en bosättning.

Leshems föregångare skjuter ut från de omgivande topparna: bosättningarna Alei Zahav, Paduel, Ariel och industriområdena i Barkan och Ariel West. Vid sidan av dem, gömda i sin skam, ligger palestinska städer och byar med den torftiga mark de har kvar efter det att det mesta plundradt: Kufr a-Dik, Brukin, Deir Balut, Rafat.

Dammiga vägar leder till byggplatsen, bredvid vilken de första Leshemiterna redan bor. Deras barn plaskar redan på den nya lekplatsen som färgstänk i ett hav av grått. När dessa barn växer upp kommer ingen att prata med dem om en palestinsk stat eller om bosättningar. Ingen kommer någonsin att berätta att deras bosättning byggdes på stulen palestinsk mark i syfte att sabotera den sista möjligheten för en politisk lösning. De kommer att växa upp i en nationell religiös gemenskap i hem med fri sikt, avancerat solvärmesystem, allt utmärkt planerat och utformat i vad som kommer att vara den centrala delen av landet, inte långt från den glömda gröna linjen med Tel Aviv och Ben-Gurion-flygplatsen vid horisonten.

Alla bostäder i detta nybygge är ser likadana ut, är fristående och beräknas att uppfylla varje israels dröm. Blå-vita flaggor fladdrar redan i vinden bredvid jordlotterna och små och medelstora bilar, japanska och koreanska, står framför småborgerliga bostäder. De kommer att komma hit på grund av tro och ideologi men också för "livskvalitet".

Leshem byggs lika fort som den nya motorvägen från Tel Aviv till Jerusalem.

Lite historia: Detta samhälle började med bygget av 19 villor som avbröts på oklara grunder – det finns mer än en version av vad som hände – och som stod halvbyggda. Den israeliska försvarsmakten övade på platsen under den andra intifadan – under sin tidiga period känt som Chabad Illit. Under 2010, då byggandet återupptogs på kullen ovanför villorna, talade man om ett annex till bosättningen Alei Zahav, alltså en utvidgning av redan befintlig bebyggelse. Så skulle inte etablering orsaka något ståhej även om "annexet" faktiskt var en helt separat bosättning. Alla vet ju att Israel inte bygga nya bosättningar utan endast utvidgar de befintliga.

Men idag leder skyltar dig till Leshem, inte Alei Zahav eller någon sorts stadsdel. Bosättningen byggs av privata entreprenörer. Vägen som leder fram går på privatägd palestinsk mark och även om High Court of Justice ingrep tillfälligt pågick byggandet obehindrat.

Nära Leshem finns den fantastiska historiska lämningen Deir Samaan, ett kloster med anor från romartiden och genom den bysantinska eran. Det finns inte många arkeologiska platser som är så imponerande och så försummade som denna. Den har allt: cisterner och stora mosaikgolv, olivpressar och kvarnar, ett solur, ett tråg för hästar, ruinerna av en kyrka och underjordiska vattensystem, stenkupoler och marmorpelare strödda på marken – rester av en underbar gammal livsstil.

Mögelgrönt vatten fyller cisterner och gamla pooler och hela platsen förorenas av sotiga grillrester, plastflaskor, tomma konservburkar och annat skräp från människor som älskar detta land.

Fastigheten som gränsar till byggarbetsplatsen, inklusive de arkeologiska utgrävningarna, tillhörde Fars a-Dik. Han är lektor i statsvetenskap vid American University i Jenin, 35 år, singel och arbetar för en fristående organisation som deltar i utvecklingen av folkhälsofrågor. Han bor i grannbyn Kufr a-Dik som har en befolkning på 6.000 som fått det mesta av sin mark plundrad och förklarad statlig i syfte att skapa Leshem, även om Kufr a-Dik självt lämnades utan mark att bygga på. Omkring 100 familjer har redan lämnat byn och flyttat till Ramallah.

Fars a-Dik hade en liten olivlund på 6,25 hektar som hans far planterade för 35 år sedan. 1996 exproprierade staten en del av familjens mark och förklarade det för arkeologiskt område, nämligen Deir Samaan. Sonen har nu en monstruös byggarbetsplats intill vad som finns kvar av hans lund och hans träd är täckta med lager av damm och byggavfall. Vita olivträd är vad som finns kvar som inte ger oliver att plocka.

Hans land är omgiven på alla sidor av bosättningar och när Leshem är fullt befolkat är det osannolikt att han kommer att få tillgång till sin mark. A-Dik vet detta. Leshem skiljer honom också från en annan tomt som tillhör hans familj. Han går nästan aldrig dit på grund av det numera stora avståndet. Bönder från en grannby brukar jorden åt honom.

A-Dik liknar byggandet av Leshem som ett finger Israel peta in i hjärtat av Västbanken för att bryta isär den.

"Israelerna vill förena alla bosättningar i området till en enhet", säger han, "och göra de palestinska byarna mellan dem till ett stort fängelse, som Israel har nyckeln till. Om Israel vill, kommer det att öppna upp och låta oss få tillgång till vår mark, om inte, kommer vi inte åt den. Det är troligare att det blir inte. Kufr a-Dik förvandlas från en by till ett läger då det inte finns plats kvar att bygga. När premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas talar om landbyte är det mitt land de pratar om. "

Men a-Dik vet att även talet om landbyten nu inte är mer än tomt pladder.

Han har en vän i England som nyligen besökte honom i hans by, för första gången på fem år. Han kunde inte tro sina ögon.

*  Jag gissar att uttrycket Israels vagnar är en anspelning på formuleringar i judarnas heliga skrifter, våra Biblars Gamla testamente. Där anspelar det på forntida hästdragna vagnar för strid och att HERREN är Israels vagnar och ryttare, inte de själva.

Torsdagen började allvarsamt, nästan problematiskt för gruppen. Temat alkohol hade blivit aktuellt. Inte så att någon festat om – långt därifrån. Inte ens huttat en smula. Men för att det blivit snack om det.

Från skolan i Älvsbyn hade vi fått veta att några av våra kommande resenärer snackar om att de ska ”supa i Turkiet". Så kan väl fjortisar låta men skoltipsaren som känner sina löss på gången bedömde tydligen ”hotet” reellt. Även föräldrar ringde före lägret till en av mina arbetskamrater och sa att sådant planerades för den sista kvällen. Om samtalen gällde egna barn eller andras ungar vet jag inte. Till sist: På lägret meddelade ett och annat bekymrat barn: Vissa planerar att kröka!

Innan resan upprättades individuella kontrakt angående bland annat totalavstånd till den kemiska föreningen C₂H₅OH och en del andra regler. Avtalet undertecknades av ansvarig ledare, tonåring och målsman och stadgade att skulle överenskommelsen brytas handlar det om omedelbar hemresa på egen, alltså föräldrarnas, bekostnad. Tanken att ett tilltag just sista kvällen skulle neutralisera en sådan sak är ju riktigt enfaldig. Skulle så ske torde vi väl inte idas boka annat flyg men räkning skulle omedelbart gå till målsman.

Vi tog upp allt detta i storgrupp. Barskt. Brutalt. Varför?

Svar 1: Ungarna är ju minderåriga! Det är skäl i sig.

Svar 2: Fatta vad som skulle hända om det kom i svang på byn – om så bara hos några – att Man kan fara med kyrkan till Turkiet och supa. Vi som arbetar med konfirmander skulle omedelbart sluta att arrangera någon som helst resa – med rätta. Föräldrar skulle framledes – med rätta – hålla ungarna borta från både resa och konfa. Kyrkopolitikerna skulle – också med rätta – sluta prioritera verksamheten med generösa anslag. Samverkanspartnern Älvsby folkhögskola som i sin verksamheten har noll-tolerans också för myndiga elever skulle dra sig tillbaka och lägga sin ansenliga ekonomiska och på lägret personella sponsring på något annat – även det med rätta.

Det i sig allvarliga i att inte hålla ord samt de långtgående följderna för andra tog vi med kraft upp på onsdagsmorgonen för att ge eventuella festprissar och festprissor insikten att allt inte bara kan handla om vad de vill och planerar. Skulle de på stan skaffa spånken och sedan balla ur bleve det synd inte bara om dem. Deras familjer, småsyskon som likt många andra yngre ser fram mot konfan skulle drabbas.

En misstänksamhetens anda lade sig över den solbelysta gruppen. Kanske hade max 6-7 över huvud taget tänkt tanken men man visste ju inte vilka – men kunde, som vi ledare, kanske misstänka. I alla fall var de absolut flesta helt oskyldiga. Planerade inget och skulle avstå om något blev av. Stämningen i hela gruppen blev dock skitdålig. Men: Helt sant sa en: Är man oskyldig behöver man ju inte ta åt sig.

Efter lunch for många till stan. Två av tre ungefär. För att äta på annan plats och handla.

Fram på eftermiddagen kände jag som ledare att faran nog var över. Även de som fantiserat i saken skulle ta sitt förnuft tillfånga. Att bli omnämnd som en som sabbat för många 5 år framåt kan ju inte ens den mest tonårskorttänkta och tonårskorttänkte tycka vara en höjdare.

Seneftermiddagen kom med sista omgången av lägret grupptävling Mästarnas Mästare – i grupp, inte mellan individer. Sedan fanns en och en halv timmes göra-sig-fin-tid innan den traditionella gemensamma uppklädda sista middagen.

Vi hade fått ett eget rum och fixat placeringskort å grejer för slumpmässig bordsplacering. 15 hannar och 28 honor fördelades i lokalen - som bilden visar.

Och så kom de. Uppklädda. Klänningar. Finskjortor och propellrar under hakorna. Tjusigt!

Menyn var samma som alla all-inclusive-middagar. Ät-ordningen var en annan. Lågt tempo! Inte som hundar vid matskålar. Först förrätt. Sedan huvudrätt från buffén. Och så prisutdelningar och diverse tal. Till sist efterrätt.

Stämningen förändrades totalt jämfört med morgonen. Nu var vi en grupp och ett gäng! Som vi varit på morgonen innan vi ledare drog igång fyllesnacket. Till och med bättre.

Efter nästan två timmars festmiddag följde Aftonbön 21.30 och sedan kort prat om dagen i Basgrupperna – så var det varje kväll. De ville sedan gå på en musikshow vilket de fick – fast det var nog inte riktigt deras musik, inte min heller. Generöst hade vi ledare medgett förlängd uppetid till 01.00. Som de allra flesta höll. Alla innan 01.30.

Och för tydlighetens skull: Ingen söp sista kvällen med gänget.

PS: Som en möjlighet, inte obligatoriskt, firades en enkel Mässa i mitt och arbetskamratens rum klockan 23.30. Ingen var tvungen att delta men alla fick. En tredjedel av ungdomarna kom. Trångt. Mycket "förtätad" känsla. Återkommer i saken. DS.

Detta är intressant!

En ny upptäckt på mobilen. "Anteckningar " heter det.

Det är väl inte nytt! torde någon säga.

Sant. Jag har använt appen tidigare men nu nyutvecklar jag det hela ett steg till. Har just upptäckt att det som skrivs här går att e-post-sändas till en dator någonstans. Det betyder ju att jag såhär i "Flygplanssäkert läge" kan författa sådant jag sedan på backen kan skicka vidare.*

Det blir ju ett alldeles utmärkt sätt att slå ihjäl flygtid mellan Izmir och Luleå. För tid tar det. Pekfingervals så det visslar.

Vi är alltså på väg hem när jag skriver detta. Ungdomslägret är över och det finns många summeringar att göra. Framöver. Nu nöjer jag mig med den matematiska formeln (36ungdomar + 7vuxna) x 7dagar = 1stukad fot. Det är väl bra!

I förra inlägget nämnde jag att vi också besökte Marias hus i Efesos. Alla 43 på en gång. Och inga andra. Vi var ju en "egen grupp". Lite svårt var det för alla att höra men det kändes bra att märka att alla visar intresse och respekt. Hade alla rätta kläderna - sederna är ju olika? Kanske inte men de försökte. Verkligen. Med lånade tyger. Och ett allvarligt försök räcker för att man skall uppfattas som respektfull - även om resultatet inte blir helt perfekt.

Så var det också på Samos dagen efter, på tisdag. Start i ottan med frukost redan före 7. Pass och allt jox med. Buss och båt till halv 11.

Det fasta inslaget på ön är ett studiebesök i Den Helige Nikolaos kyrka. Den har en förunderlig förmåga att göra folk lågmälda. 12 i sänder är lagom och för alla tre omgångarna kan jag säga att under konfatiden har jag aldrig för så lyssnande ungar med så låg stämma berättat så länge – hela 20-25 minuter – om något de föreföll vara så nyfikna på och intresserade av.

Vi var tillbaka på hotellet lagom till middag 19.30. Lång dag. Sjön suger brukar man sedan gammalt säga. Det betyder då inte att den är något negativt. Bara att man blir trött.

Man kan fundera över om Samos-utflykten är värd den tid den tar och de ca 400 per person som den kostar. Jag tycker nog det men otvivelaktigt går det att göra mer av dagen. Eller kanske ett annat år ha Samos som bas och göra utflykten till Efesos. Tankar av det slaget visar – tycker jag – att vi hela tiden söker bedöma vad vi gör och det som sker för att förbättra resans innehåll.

Att skriva i mobilen kräver övning. Duttandet för att åstadkomma denna text gick efter hand fortare och fortare.

Ena bilden: En skylt från herrtoan på Samos-båten.

* Du får, noble Bloggläsius, gärna anse mig helt korkad. Jag är i alla fall inte den störste datalogie och internetologie idioten på mitt jobb. Du kan bara inte ana vad där finns.

Mer om ungdomsresan till Kusadasi, Turkiet. Texten skrevs där nere men publiceras senare sedan jag kommit hem.

Det är onsdag en eftermiddag jag nu skriver det som publiceras senast fredag. Jag ligger efter för att något sånär ”komma ikapp” när det gäller händelser och mina tankar.

Varför är vi här? funderade en av ungdomarna* när vi i början av rund-vandringen i Efesos tittade på en modell av det man arkeologiskt grävt ut. Jag måste erkänna att jag suckade lite inombords – men svarade vänligt och tålmodigt ungefär:

Du kommer ihåg att vi pratat om Jesus mamma Maria och att hon efter Jesus död och uppståndelse bodde där lärjungen Johannes bodde. Tösen nickade så jag fortsatte:

Och den där tyska nunnan som i syner såg saker liksom genom Marias ögon. Och att man hittat platsen hon – alltså Maria – bodde på. Vi var ju nyss där. Ny nick.

Och att Paulus, han som skrev en del brev i Bibeln, för snart 2000 år sedan var i Efesos och sedan skrev till de kristna i där. Bekräftande blick.

Det här är en modell av vad man hittat i en del av den staden.

Var det här? Här där vi står? – med fascinerad aha-röst.

Vi hade väl pratat om sakerna gott och väl ett halvdussin gånger sett genom hela konfatiden. Och sedan en hel  förberedelsesamling någon vecka innan resan. Och här på plats ordentligt på söndagskvällen. Det var på måndag vår dialog ägde rum.

I basgruppen på kvällen nämnde hon Efesos-besöket som dagens höjdpunkt. Att slanten fallit ner.

Tänk att få vara just på platsen där de där andra varit. En avprickning på min lista!

Det är en smart flicka jag berättar om – men inte speciellt kunnig. Har det inte lätt med inlärning. Marigt att läsa och skriva. Och att koncentrera sig. Men som sagt smart. Och trevlig. Hög social kompetens.

De 36 ungdomar vi reser med är naturligtvis 36 olika individer. En del är blyga, en del gapiga. En del har hästminne vad gäller att minnas instruktioner, andra går omedelbart åt höger när man säger Vänster! – och när man ropar säger de att de inte kom ihåg. Eller hörde. Vissa har lätt att lära sig saker och lätt att fundera över dem. Andra har lätt att lära men svårare att tänka. För ytterligare andra är det tvärtom. Och en del verkar varken kunna tänka eller lära. Vissa är sociala genier med känsla för hur andra mår och har det. Andra är bara fyllda av sig själva, sina egna känslor och impulser. Alla, åtminstone nästan alla, är intensivt klistrade vid sina mobbe-app-arater och frustrerade över dåligt WiFi.

Är detta ett tvärsnitt av ungdomen av idag?

Är konfirmanderna representativa?

Jag kan här på bloggen tidigare ha reflekterat över hur ungefär den hälft av årsklasserna som låter konfirmera är i förhållande till årgångarna som helhet. I alla fall vet jag att jag skrivit om det i andra sammanhang – verksamhetsberättelser, budgetäskanden etc. Kanske upp jag mig nu men i så fall bjuder jag på det.

Sett till ”normalkurvan” av ungdomar vad gäller familjesituationer, skolresultat, ekonomi och liknande upplever jag att konfirmanderna följer kurvan men med ytterligheterna avskurna och alltsammans lätt förskjutet åt det ”svagare” hållet. De som har det sämst och som det går sämst för läser i mindre utsträckning, likaså de som har det bäst beviljat på olika sätt. Och i villasamhällen som Älvsbyn och Vidsel är det många som har det bra – fyra av fem ungefär. Kanske är det tre av fem konfirmander som har det medeklassbra med villa, Volvo och vovve.

Det är meningsfullt att vara med dem. Jag är faktiskt ganska förtjust även om jag känner mig ganska matt i lacken såhär på onsdagen kvällen innan hemresan. På måndagen var det tungt för många i Efesos. Väldigt varmt! Och trångt. Turistgrupper överallt. Innan, vid Marias hus, var det lättare. Där är det svalare, mindre och inte så mycket att försöka ta in – eller att inte förstå. Och liksom tidigare år ett påtagligt allvar hos många – den stund vi var där.

Onsdag kväll är fina-middagen-kvällen. Därför skall jag nu snofsa till mitt yttre så gott det går. Då vi är 15 herrar och 28 damer kan placeringslotteriet ju ge mig två damer till bordet.

*  Inte flickan på bilden. Det är en annan tös i färd med att placera sin bönelapp på avsedd plats vid Marias hus.

Också detta handlar om ungdomsresan till Kusadasi, Turkiet. Texten skrevs där nere men publiceras senare sedan jag kommit hem. Väl bekomme!

Nu har det gått ett dygn till sedan jag skrev. Detta med WiFi på hotellet verkar vara ett totalt skämt. Trögt så alldeles in i bänken. Via kollegans dator – min är som nämnts ”internetdödad” – försökte jag publicera förra inlägget redan igår lördag kväll men kort surfning idag via mobiltelefonen gav vid handen att inlägget έν Έφέσω 2/15 – sol inte ”fastnade”. Naturligtvis skall det ”fästas” före det jag skriver nu men en hel del tyder på att alltsammans kommer att få anstå tills dess jag kommer hem – eller hittar mig ett internetcafé eller liknande någon annanstans än här. Kanske på Samos på tisdag.

Denna Heliga Trefaldighets dag började vi med en kort gudstjänst – utan nämnvärt musicerande. Ingen av oss ledare är nämnvärt musikalisk. Därför har det samvaro- och arbetsverktyget klart underanvänds i under hela konfirmandåret – liksom nu. Men vi läste Bibeltexter och sa en del om hur Gud i steg gör sig tydlig:

1. Att Gud är En – ur 5:e Mosebok kapitel 6. Och då säger Ni skall... Alltså ställer krav.

2. Att Gud blir människan Jesus som visar hur Gud är – Johannes evangelium kapitel 1 vers 18. Naturligtvis då också vad Gud gör och vad Gud ger.

3. Och att det Gud ger är nåd som Anden gör att vi tror.

Och så sa vi Trosbekännelsen och bad.

Sedan gick det mesta av dagen i den så kallade fritidens tecken. Majoriteten utnyttjade förmiddagen till att själva i smärre gäng fara tillbaka in till centrum för att shoppa – av allt att döma en livsviktig aktivitet. De flesta av oss ledare var också ett sådant gäng men med betydligt lägre grad av penningutgifter. Mer för att det var trevligt att åka in.

Moskén som var stängd lördag förmiddag var öppen idag så jag valde att titta in. En dam kom och vinkade in mig och visade med tydlig glädje på inventarier, hur man gör och en massa annat. På turkiska. Och erbjöd mig att fotografera. Som synes.

Eftermiddagen sol och bad för fulla muggar. Jag var inte så badande men ungdomarna var. Jag var mer pratande med dem här och var och om allt möjligt. Från klockan 17 då tröttheten efter han slog till ”lektioner” som förberedelse för i morgon: Marias hus och Efesus. Och tävlingar, aftonbön och eftersnack i basgrupperna om hur dagen varit.

Vi är inte ensamma på hotellet. Troligen är vi de enda svenskarna men nationalitet och språk hindrar ju inte andra tonårspojkars intresse för ”våra flickor – och tösernas nyfikenhet på gossarna. Problem? Nej! I vart fall inte än – så långt vi nu kan fatta saken.

Detta handlar om ungdomsresan till Kusadasi, Turkiet. Texten skrevs där nere men publiceras senare sedan jag kommit hem. Väl bekomme!

Nu är hon midnatt mellan lördag och söndag. Klockan alltså. Hon är ju en hon. Och hon gick ner för några timmar sedan. Solen. Som också är en hon. Men månen – hon är uppe. Månen är också en hon. Annars har hon – nu är jag tillbaka till solen – lyst idag. Och skapa både värme och solbränna. I lagom grad.

Jag lät klippa mig i går morse. Sedan förra året en tradition här i Kusadasi. Han fick ta ett par centimeter ungefär. Det är långt ifrån snagg. Jag har 4 centimeter är kvar. Folk i omgivningen la inte ens märke till det. Av allt att döma bortkastade 15 €uropengar.

In till centrum bar det i alla fall av på lördagsförmiddagen. Ungdomarna följde lydigt och i ordning de skrivna instruktionerna och fick sig en orienterande stadsvandring. Sedan sol- och bad innan ”lektion” och andra gemensamma aktiviteter.

Det vi kallar ”lektion” är verkligen försök till sådana. Alltså tillfällen till samtal om kristen tro och kristet liv. Visst kan det gå trögt ibland. Värmen, att vara utomhus utan riktiga lokaler, det stora antalet och annat främjar inte alltid skärpnadsnivån hos alla. Ändå är de förvånansvärt med på noterna – i samtal i smågrupper, bön etc.

Det är Paulus som är på tapeten. Hitintills. Någon vecka innan vi for gavs ett intro till hans brev till Efesierna. Första halvan som är mest av undervisande karaktär. Idag var det de tre sista mer förmanande kapitlen som belystes. Och samtal om hur det är att vara ung. och (kanske) tro.

Antalet 36 är ett idealiskt antal. Delbart med det mesta. Vi har en grundindelning i grupper om 6 med var sin ledare. Dessutom lite på tvärs med deras kraftigaste kompisrelationer. Ibland slår vi ihop två 6-grupper* till tre dussinflockar. Någon gång blir det aktuellt med 3x6 alltså 18 i varje. En 6-grupp kan också delas i två eller tre – för samtal och tankebyte. 6-grupperna är även bra enheter för tävlingar och annat.

Söndag morgon ämnar vi ha en kort gudstjänst. Eller kraftigare morgonbön om man så vill. Kommer att handla om en Gud i tre personer och tre personer i en gudom – fast inte exakt med den formuleringen ur Athanasianska trosbekännelsen. Samt av nåden är ni frälsta genom tron, Guds gåva är det. De orden är ur Efesierbrevet.

Staden Kusadasi har ingen kyrka vi kan fara till. Som om det skulle vara en höjdare om vi kunde. Turkiska är ju ett ganska olikt språk, om man säger så. Vi har därför sådant som bön och gudstjänster helt själva. Utomhus. Och lite avsides för att komma undan hotellmiljöns värsta stoj och stim.

Men nu är hon – klockan – över ett. Det är sovdags!

* Beteckningen 6-grupper är ibland hysteriskt rolig – för en del.

Jag är tillbaka i fosterlandet!

En veckas vistelse i västra Turkiet är över.

Internet fungerar åter – både generellt och maskinellt.

Och mycket som blivit efterblivet skall uppdateras både in och ut.

Uppdatering inåt – alltså av mig själv – pågår som bäst.

Prata med madammen om vad som i familj och samhälle timat och skett – men hon är på jobbet nu. Det finns både privat och professionell e-post att bläddra igenom. En del av bloggarna som finns länkade till nere till höger behöver betittas, en veckotjock bunt Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen behöver bebläddras och en del blaskor på nätet – Dagen, Kyrkans Tidning och Haaretz – beklickas. Åsså Facebook! Alla som fyllt år måste ju begrattas.

Uppdatering utåt – alltså från mig själv – kommer vad det lider.

Det jag skrivit i form av blogginlägg under min speciella resa behöver bearbetas något och skall publiceras härstädes beledsagat av bearbetade bilder – förutom den lilla Efesos-bilden som jag tar med hela tiden. Men det kan dröja något. Jag kan ju inte tillbringa all tid vid datorn.

Nu skall jag ta en prommis till jobbet för att säga hej. Och för att ställa om kroppstermostaten.