stigstrombergsson

De senaste inläggen med den grekiska rubriken έν Έφέσω har ju alla haft ett och samma fokus. Mer funderingar i ämnet är att vänta men den bistra sanningen är ju att det också händer andra saker – och inte.

• Äldsta dottern – Snuppan kallad som liten – rustar till bröllop kommande lördag.
• Vädret är hälften så varmt som där jag just varit.
• Arbetet med en ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, alltså hur man framåt i tiden skall fira olika slags gudstjänster, har nått vad som verkar vara en intressant förlamning.
• Rekrytering av ny Diakon pågår i församlingen och kyrkoherden har aviserat att han lämnar sitt uppdrag i november och att det därför kommer att bli skifte på den posten också.

 Allt detta är inomlandssaker, kanske rentav lokala ting.

Text-TV tar upp svensk inrikespolitik och grillvädret på nationaldagen och har på den internationella arenan rubriker om olyckshändelser och en del annat. Inget verkar hända – typ.

Och ändå händer i händelselösheten en hel del saker. Det rör sig inte minst i Mellanöstern som jag ju under en vecka befunnit mig i närheten av. Regionen alltså, inte händelserna.

• Där avancerar den så kallade Islamiska staten alias Kalifatet på en del platser och tvingas bort på andra. Detta främst i Syrien och Irak. Näppeligen sympatiserar någon av mina läsare med de religiösa fanatikerna i IS. Eller med någon annan sida i den röriga konflikten mellan en samling vad vi skulle kalla diktatoriska banditer – eller värre.
• Iran förefaller avstå från att utveckla kärnvapen. Det gissar jag att du, noble Bloggläsius, tycker är bra.
• Dödsdomar – som inte verkar verkställas – mot åsiktsavvikande haglar i Egypten. Förkastligt! tycker alla. Men vad annat är att vänta i ett auktoritärt samhälle där en junta just nu styr.

I Sverige tycker vi ganska lika om alla dessa sammanblandade konflikter i regionen – såvida vi inte har släktingar eller så på olika sidor där nere. Vi förstår att det är rörigt, inte mer. Vi ogillar alla inblandade.

Men i en av konflikterna i Mellanöstern är det annorlunda – situationen Israel-Palestina. Också vad gäller den tycker de flesta av oss att det är krånglig på alla sätt och svårt att förstå men flera tar ställning i alla fall. Tydlig ställning. Och utan att ha släkt och familj i området.

Regeringen har gjort det. Den har erkänt staten Palestina liksom Sverige sedan gammalt erkänt Israel. Fyra oppositionspartier ogillade detta, tre skarpt. Och det är om ett inslag i den konflikter i Mellanöstern resten av dessa funderingar handlar. Om sånt vi inte ser. Om Stöld under radarn.

I den israeliska oppositionstidningen Haaretz skrev igår kolumnisten Gideon Levy långt och tänkvärt. Jag gillar hans skriverier. Han är informativ, ibland ironisk. Google och jag översatte artikeln som på engelska kan läsas här.

DENNA ENORMA BOSÄTTNING KOMMER ATT ”FÖRVANDLA PALESTINSKA BYAR TILL ETT FÄNGELSE"

Byggandet fortsätter i snabb takt i bosättningen Leshem och skapar ännu ett "bosättningsblock" på Västbanken och klyver den oåterkalleligt.

Det är full fart i Leshem, i nordvästra delen av Västbanken. Medan vissa människor fortfarande roar – eller lurar – sig själva i att klamra sig fast vid idén om en tvåstatslösning, och medan alla desperata palestinska närmanden till en internationell organisation av något slag brännmärks som "ett ensidigt drag" som kränker tecknade avtal, bygger Israel i snabb takt en mega-bosättning i hjärtat av Västbanken. Men det anses inte som "ett ensidigt drag", inte alls.

Dussintals "små lådor" av cement är redan bebodda; hundratals fler är under uppbyggnad. Medan vi pratade om anat poppade dessa enhetliga grå kuber upp och fullbordade den skadliga territoriella samband som sträcker sig från kustslätten till tätorten Ariel och därifrån till Tapuah Junction, Ma'aleh Efraim och Jordandalen – en tydlig rak linje som klyver Västbanken.

Ännu en käpp i hjulet för den sista svaga chansen att någonsin skapa en palestinsk stat.

Om en kort tid, då byggandet av denna bosättning är klart och ytterligare några tusen bosättare flyttar in dess 600 bostäder, och när Ariel och dess satellitsamhällen också betecknas som en "bosättningsblock" och ensidigt förklarats israeliskt och aldrig kan evakueras – då kommer Israel att kunna gratulera sig självt för ett väl utfört arbete: aborten på den ofödda staten Palestina.

Välkommen till Leshem. Intrycket när man närmar sig den stora byggplatsen är att en storstad är under uppbyggnad: dussintals bullrande traktorer, Israels vagnar* av idag med hjul och stålkedjor som skapar ett öronbedövande larm, skapar berg av smuts och damm – gräver, skär, borrar, krossar, jämnar och skadar höjden som också skall bli en bosättning.

Leshems föregångare skjuter ut från de omgivande topparna: bosättningarna Alei Zahav, Paduel, Ariel och industriområdena i Barkan och Ariel West. Vid sidan av dem, gömda i sin skam, ligger palestinska städer och byar med den torftiga mark de har kvar efter det att det mesta plundradt: Kufr a-Dik, Brukin, Deir Balut, Rafat.

Dammiga vägar leder till byggplatsen, bredvid vilken de första Leshemiterna redan bor. Deras barn plaskar redan på den nya lekplatsen som färgstänk i ett hav av grått. När dessa barn växer upp kommer ingen att prata med dem om en palestinsk stat eller om bosättningar. Ingen kommer någonsin att berätta att deras bosättning byggdes på stulen palestinsk mark i syfte att sabotera den sista möjligheten för en politisk lösning. De kommer att växa upp i en nationell religiös gemenskap i hem med fri sikt, avancerat solvärmesystem, allt utmärkt planerat och utformat i vad som kommer att vara den centrala delen av landet, inte långt från den glömda gröna linjen med Tel Aviv och Ben-Gurion-flygplatsen vid horisonten.

Alla bostäder i detta nybygge är ser likadana ut, är fristående och beräknas att uppfylla varje israels dröm. Blå-vita flaggor fladdrar redan i vinden bredvid jordlotterna och små och medelstora bilar, japanska och koreanska, står framför småborgerliga bostäder. De kommer att komma hit på grund av tro och ideologi men också för "livskvalitet".

Leshem byggs lika fort som den nya motorvägen från Tel Aviv till Jerusalem.

Lite historia: Detta samhälle började med bygget av 19 villor som avbröts på oklara grunder – det finns mer än en version av vad som hände – och som stod halvbyggda. Den israeliska försvarsmakten övade på platsen under den andra intifadan – under sin tidiga period känt som Chabad Illit. Under 2010, då byggandet återupptogs på kullen ovanför villorna, talade man om ett annex till bosättningen Alei Zahav, alltså en utvidgning av redan befintlig bebyggelse. Så skulle inte etablering orsaka något ståhej även om "annexet" faktiskt var en helt separat bosättning. Alla vet ju att Israel inte bygga nya bosättningar utan endast utvidgar de befintliga.

Men idag leder skyltar dig till Leshem, inte Alei Zahav eller någon sorts stadsdel. Bosättningen byggs av privata entreprenörer. Vägen som leder fram går på privatägd palestinsk mark och även om High Court of Justice ingrep tillfälligt pågick byggandet obehindrat.

Nära Leshem finns den fantastiska historiska lämningen Deir Samaan, ett kloster med anor från romartiden och genom den bysantinska eran. Det finns inte många arkeologiska platser som är så imponerande och så försummade som denna. Den har allt: cisterner och stora mosaikgolv, olivpressar och kvarnar, ett solur, ett tråg för hästar, ruinerna av en kyrka och underjordiska vattensystem, stenkupoler och marmorpelare strödda på marken – rester av en underbar gammal livsstil.

Mögelgrönt vatten fyller cisterner och gamla pooler och hela platsen förorenas av sotiga grillrester, plastflaskor, tomma konservburkar och annat skräp från människor som älskar detta land.

Fastigheten som gränsar till byggarbetsplatsen, inklusive de arkeologiska utgrävningarna, tillhörde Fars a-Dik. Han är lektor i statsvetenskap vid American University i Jenin, 35 år, singel och arbetar för en fristående organisation som deltar i utvecklingen av folkhälsofrågor. Han bor i grannbyn Kufr a-Dik som har en befolkning på 6.000 som fått det mesta av sin mark plundrad och förklarad statlig i syfte att skapa Leshem, även om Kufr a-Dik självt lämnades utan mark att bygga på. Omkring 100 familjer har redan lämnat byn och flyttat till Ramallah.

Fars a-Dik hade en liten olivlund på 6,25 hektar som hans far planterade för 35 år sedan. 1996 exproprierade staten en del av familjens mark och förklarade det för arkeologiskt område, nämligen Deir Samaan. Sonen har nu en monstruös byggarbetsplats intill vad som finns kvar av hans lund och hans träd är täckta med lager av damm och byggavfall. Vita olivträd är vad som finns kvar som inte ger oliver att plocka.

Hans land är omgiven på alla sidor av bosättningar och när Leshem är fullt befolkat är det osannolikt att han kommer att få tillgång till sin mark. A-Dik vet detta. Leshem skiljer honom också från en annan tomt som tillhör hans familj. Han går nästan aldrig dit på grund av det numera stora avståndet. Bönder från en grannby brukar jorden åt honom.

A-Dik liknar byggandet av Leshem som ett finger Israel peta in i hjärtat av Västbanken för att bryta isär den.

"Israelerna vill förena alla bosättningar i området till en enhet", säger han, "och göra de palestinska byarna mellan dem till ett stort fängelse, som Israel har nyckeln till. Om Israel vill, kommer det att öppna upp och låta oss få tillgång till vår mark, om inte, kommer vi inte åt den. Det är troligare att det blir inte. Kufr a-Dik förvandlas från en by till ett läger då det inte finns plats kvar att bygga. När premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas talar om landbyte är det mitt land de pratar om. "

Men a-Dik vet att även talet om landbyten nu inte är mer än tomt pladder.

Han har en vän i England som nyligen besökte honom i hans by, för första gången på fem år. Han kunde inte tro sina ögon.

*  Jag gissar att uttrycket Israels vagnar är en anspelning på formuleringar i judarnas heliga skrifter, våra Biblars Gamla testamente. Där anspelar det på forntida hästdragna vagnar för strid och att HERREN är Israels vagnar och ryttare, inte de själva.