stigstrombergsson

Jag vet inte exakt vilken dialekt jag söker använda genom att skriva rubriken som jag just gjorde. Det kan vara något jag snappat upp här i Piteå älvdal. Det kan också vara det Skellefteåmål min far ibland brukade använda – fast med åren mindre och mindre.

Vara hur det vara vill. På svenska blir det en aning klumpig. Men eftersom det är ett nordsvenskt idiom skall en aning på riksmål uttydas mycket. Alltså mycket klumpig. Och det är jag. Vilket irriterar en aning. Det vill säga mycket.

Med höger pek och höger tumme utan paket – se förrförrförra inlägget – har jag kvar pincett-greppet. Jag kan alltså  göra en hel del. Skriva tangentbord. Hålla i en penna – typ. Men inte mer än typ. Handskriva med precision kan jag inte. Det är långfingret som även det skall stödja pennan för inlindat för. Likaså ringfingret som skall stödja långeman. Lilla Vicke Vire spelar ju ingen roll i sammanhanget.

Därför kan jag inte läsa den bok jag ämnade läsa. Inte på allvar. För den vill jag ha pennan i hand för att kunna göra marginalanteckningar. Och linjal så att jag kan stryka under. Och – nu pennor i olika färger – för att till mitt grekiska Nya testamentes marginaler och text kan föra in viktiga fakta och markeringar som fördjupar förståelsen av hur texten är uppbyggd och vad den betyder. Sådan är ju studietekniken jag använder när jag läser vetenskapliga kommentarer till Bibeltexter – när jag som Exe-get äter. Det har jag blivit för klumpigt för nu – inte bara som förr i huvudet utan också i handen..

Blir det att byta läsprojekt alltså! Men i så fall till vad?

Kan sista bandet av Norstedts Sveriges historia va nåt? Om perioden 1965-2012?

Kanske. I vart fall säkert intressant. 1965 var jag 12 år. Det betyder att jag själv minns händelser som boken berättar om. Det ger säkert en speciell känsla. Vi får se.

Eller ska jag läsa något annat? Kanske något jag tidigare läst – omläsning alltså

Stora frågor och omställningar alltså – förutom att jag måste ha handen i plastpåse för att kunna duscha. Och att det gör ont när jag stöter i.

Ni si vörre he jär! Int järe sa äinkelt åt va nalta klomsun!