midnattssol 3
Fobier och annat.
Förr kunde man säga om en del linslusiga personer:
Han/hon verkar då kunna göra vadsomhelst för att få komma ini tidningen*.
Så är det inte längre. Eller i alla fall är det också på ett annorlunda sätt nu. En del behöver inte göra någonting så ringer en journalist. Till och med journalister – plural. En notis i något så kallat sociala medier spred detta blogginlägg. Två Luleå-tidningar hörde av sig. Länkar till vad de skrev ger jag inte men notisen i Svenska Dagbladet hittar man här. En uppföljare på den aktuella bloggen kan läsas här.
Den enkla banala roten till alltsammans är att min kompis tobbe lindahl på sin blogg skojade om (det allvarliga) att ordet fobi numera används ofantligt nyanslöst. Han genomdrev detta skoj med en icke komplett uppräkning av egna ”fobier” där han bland annat nämnde han att han som ivrig påhejare av Luleå hockey har Skelleftefobi – en i Norrbotten och särskilt i Coop Arena smittsam åkomma.
Ingen tyckte det var intressant? Skellefteå-tidningen Torra Västerbotten ringde inte för att be honom om djupare kommentarer.
Vad jag vet har inte heller något socialdemokratiskt distriktskansli hört av sig på grund av att han konsekvent i alla val undvikit röstsedlar med SAP-beteckning.
Det verkar inte heller som om någon städfirma hört av sig med lockrop om Rut-avdrag för att hjälpa honom förbi hans aversion mot dammsugare.
Det var bara homofobi och islamofobi som rönte intresse.
Inte hans i övrigt intressanta defekter – inklusive den jag gav honom i en kommentar.
Roas eller oroas jag av detta?
Svar: Både ock! Faktiskt mest oroas.
Visst drar jag på munnen över att reaktionen i sociala medier är så genomskinligt löjlig och för att journalister så lättvindigt hugger på varje krok – fattiga på kyrkliga berättansvärdigheter som de är.
Men mer oroas jag över att det behövs så oerhört lite för att humorfria och åsiktskänsliga personer skall reagera. Och att jag därför kan ana ett drev bakom hörnet, ett drev där man för att stöta ut sjukförklarar åsikter som både Svea Rikes lag, Kyrkoordningen och vanlig kristen allmänbildning ser som självklart möjliga.
För det är ju så att åsikten att kyrkan – OBS: kyrkan! – skall nöja sig med att viga en hanne med en hona är en uppfattning, inte en sjukdom. Det är inte heller så att en kristen som ser Jesus som den som visar hur Gud är visar patologiska drag – här är det lämpligt att läsa Johannes evangelium kapitel 1 vers 18.
Likt tobbe lindahl tycker jag illa om slarvbenämning fobi hit och fobi dit.
Dels är det djupt kränkande med tanke på människor som faktiskt har fobier, de vilkas liv begränsas av social fobi eller sånt som agorafobi, bacillskräck eller liknande.
Dels är det, för att riktigt falla mig i smaken, alltför likt Stalins strategi att sjukförklara folk av annan uppfattning än hans egen. Men jag är kanske naiv som tycker att debattörer och opinionsbildare av idag i både kyrka och samhälle skall höja sig över Stalins nivå. Eller har jag dzjugasjvilifobi?
Detta ovanskrivna tänkte jag när jag promenerade fram och tillbaka till Norge. Idag.
Madammen och sonen for för att återuppta slalomåkningen. Jag avstod av anledningar som kan anas i förra inlägget. Men ute skall man ju vara! Fattas bara! Så jag gick ut. Gick ut ur EU. Tillfälligt. Och två gånger. På olika vägar.
Först traskade jag till affären för att köpa havregryn och andra delikatesser. Med dessa i ryggan spatserade jag vidare längs E10-an upp till gränsen. Och sedan 50 meter till för att kunna säga att jag varit utomlands.
Inte så värst upphetsande egentligen. Vore det inte för skyltarna människor satt dit hade jag inte märkt något. Typiskt mänskligt påfund alltså. Det där med gränser. Naturvidrigt på något sätt. Men intressant.
Som skylten visar förutsätter norrmännen att alla som kommer dit ska kunna norska. Uttrycker det självgodhet? Eller tilltror de alla gäster den graden av smartness att de av norskan ändå fattar vad som gäller?
Skylten norrmännen ser när de kör in i Sverige – bild saknas – är av annat slag. Lite text – om jag minns rätt på tre språk – men framför allt stora tydliga bilder. Av bil med halvljus och annat. Vad tyder det på? Att svenskarna i all sin ödmjukhet anar att svenskan inte är ett världsspråk? Eller att vi i Sverige anser norrmännen så korkade att vi behöver kommunicera med enkla bilder?
Jag gick hem med varorna och fortsatte sedan mitt strosande i omgivningen. Hade då packat ned en bok jag ämnade läsa uppflugen och solande på en lämplig klipphäll. Gärna då i Norge. Det var en teologisk bok jag bar med mig för att pröva tanken att det då skulle bli norsk teologi jag läste – om jag läste den i Norge alltså. Eller om gränsen också då vore osynlig. Typ.
Det mulnade på så det blev ingen solläsning. Men till Norge kom jag via stigar i moraset. Märkte knappt gränsen. Bara en människotillverkad skylt och handstaplat röse gav ledtråd. Samt en lämnad skoter. Norrmännen har ju andra regler för terrängkörning än vi i Sverige så jag gissar att föraren gått därifrån.
Men jag undrar: Märkte haren jag skrämde upp på den svenska sidan att den skuttade in i ett annat land, till och med ut ur EU? Eller är den en del av naturen som inte bryr sig om mänskliga gränser – inte sällan skapade av åsikter som nog en del skulle vilja kalla fobier.
* Notera att jag med skrivningen han/hon kraftfullt och demonstrativt undviker det nytrendiga hen. Kan det valet av uttryckssätt fobiförklaras? Om så – hur? Och av vem?
Men käre Stig, hen är bara en löjlig försvenskning av det finska och utmärkta pronominet hän. Pronomen som han/hon/den /det fattas i de flesta språk eftersom det verkligen är redundant information. Pronomen används ju bara om någon tidigare nämnd person typ: "Torbjörn Lindahl du vet; han är dammsugofob." Inget ändras om du skriver "hon är dammsugofob" då tänker du att detta är en finsktalande, persisktalande, kinesisktalande etc. som bara inte har kläm på saken. Ett annat exempel: "Mitt barn är klokt, det har det alltid varit/det har den alltid varit." Båda låter lika sjuka fast det är grammatiskt korrekt (det första) och mer mänskligt korrekt(den, eftersom människor och djur i övrigt betecknas med den och inte det). Hän blir då praktiskt återigen eftersom det antyder att barnet inte är en pryl utan en levande varelse utan att man bryter mot kongruenskravet.
I finskan och samiskan, ungerskan, persiskan och kinesiskan plus majoriteten av språk på jorden saknas genus i tredje person singularis. Eftersom han/hon är totalt redudant information är det extremt svårt att lära sig. Även människor som talat svenska utan brytning sedan barndomen gör fel inte bara på den och det utan även på han/hon.
Det var det språkliga förvaret för att vi lånar in detta ord från grannspråket finska. Nu det teologiska försvaret:
Inom laestadianismen anser man nordiska språk (som på samiska heter dázagiili=danska) som undermåliga för att tala om Gud och andliga sanningar med eftersom vi envisas med han/hon/den/det. Gud är ju varken man eller kvinna utan Taivallinen vanha=den himmelska föräldern som inom sig bär manligt, kvinnligt, mänskligt och gudomligt.
Hän är alltså även här det utmärkta och praktiska pronominet vi alla behöver, speciellt vi som tror på den Gud som finns till som skapade människan till att vara lik sig till man och kvinna.
Det felaktiga i sammanhanget är det stockholmsinfluerade stavningssättet och att man menar att detta pronomen gör oss mer jämlika. Ack, vore det så enkelt!
Se på Iran eller Kina, tyvärr inga exempel att välsigna på jämlikhetsområdet. Kinesiska införde kring 1920 fyra olika tecken för ljudet ta(=hän) för att kunna översätta Strindberg(!). Tecknen pekar nu ut manligt/kvinnligt ta, den/det-ta och Gud-ta. Men jag tror nog det är lite bättre för kvinnor nu i Kina än det var på den tiden man krossade spädbarnsflickors fötter för att få högre pris för henom när hen giftes bort och ta bara hade ett enda tecken.
Alltså om du räds likställighet för män och kvinnor är hen/hän inget att skrämmas av. Men vill du få ett smidigare språk som dessutom sparar tecken när man skriver, så är hen, om än felstavat, att föredra framför klumpiga han/hon.
Dessutom: hade "hän" varit engelska hade vi infört det för åtminstone 50 år sedan utan minsta knot annat än från mycket gamla språkpoliser. När man lånar från finskan visar sig kulturföraktet tydligt.
Språkfröken har talat! Eller som vi nördar säger: dixi!
