stigstrombergsson

Läktiden och konvalescensen efter mitt gräsklipparklanteri kan bli avsevärd. Det var ju inte frågan om ett rent snitt med vass kniv där toppen likt en flapp kunde läggas tillbaka och sys fast. Gräsklippare är nästan så långt från kirurgiska instrument man kan komma. Därför måste ny hud  bildas och liksom krypa upp över det bortslitna – om än det var litet som höggs av*.

Ett överslag i kalendern ger vid handen att jag nog kommer att vara bandagerad när semestern tar slut och jag återgår i tjänst. Inga av de arbetsuppgifter jag då ställs inför hindras av gasbinda på höger hand utom – just det: Dop.

Och hur löser man då det? Följande möjligheter ser jag:

1. Hålla bebis på vänster arm – som vanligt – och vattenösa med redskap under sägande av orden Jag döper dig i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn.
2. Hålla bebis på vänster arm och vattenösa med plasthandsketäckt omplåstring sägande samma sak.
3. Annan person håller bebis över vattnet och jag vattenöser med vänster hand uttalande orden.
4. Jag håller parveln på vänster arm, säger orden samtidigt som annan person vattenöser.
5. Jag bara säger orden, andra håller ungen och öser**.

Under vilka betingelser gills dopet?

När är det dop enligt Svenska kyrkans ordning?

Alternativ 1, 2 och 3 gissar och menar jag är OK. Fast 2 är oestetiskt.

Men 4 och 5? Hur blir det då? Präst är ju där. Men öser inte. Ordar bara.

Min fundering ar helt teoretisk och uppkom i bilen på väg hem från Sunderbyn igår som ett tecken på att vägen är ofantligt tråkig. Gissningsvis kommer det att handla om nummer 3.

*  Jag övervakas av ortopedin i Sunderbyn. Var dit igår för efterkoll och skall dit på måndag. De vill se om vävnaden förblir levande. Risk för nekros – finare ord för kallbrand – finns om än inte överhängande. Blir det så måste kniven fram. 

**  Som synes har jag ur alternativen uteslutit hydrauliska lyftarmar, traktorer, hissar, högtalare, vattenslangar, sprayflaskor och andra mer eller mindre högteknologiska alternativ.