stigstrombergsson

Torsdagen började allvarsamt, nästan problematiskt för gruppen. Temat alkohol hade blivit aktuellt. Inte så att någon festat om – långt därifrån. Inte ens huttat en smula. Men för att det blivit snack om det.

Från skolan i Älvsbyn hade vi fått veta att några av våra kommande resenärer snackar om att de ska ”supa i Turkiet". Så kan väl fjortisar låta men skoltipsaren som känner sina löss på gången bedömde tydligen ”hotet” reellt. Även föräldrar ringde före lägret till en av mina arbetskamrater och sa att sådant planerades för den sista kvällen. Om samtalen gällde egna barn eller andras ungar vet jag inte. Till sist: På lägret meddelade ett och annat bekymrat barn: Vissa planerar att kröka!

Innan resan upprättades individuella kontrakt angående bland annat totalavstånd till den kemiska föreningen C₂H₅OH och en del andra regler. Avtalet undertecknades av ansvarig ledare, tonåring och målsman och stadgade att skulle överenskommelsen brytas handlar det om omedelbar hemresa på egen, alltså föräldrarnas, bekostnad. Tanken att ett tilltag just sista kvällen skulle neutralisera en sådan sak är ju riktigt enfaldig. Skulle så ske torde vi väl inte idas boka annat flyg men räkning skulle omedelbart gå till målsman.

Vi tog upp allt detta i storgrupp. Barskt. Brutalt. Varför?

Svar 1: Ungarna är ju minderåriga! Det är skäl i sig.

Svar 2: Fatta vad som skulle hända om det kom i svang på byn – om så bara hos några – att Man kan fara med kyrkan till Turkiet och supa. Vi som arbetar med konfirmander skulle omedelbart sluta att arrangera någon som helst resa – med rätta. Föräldrar skulle framledes – med rätta – hålla ungarna borta från både resa och konfa. Kyrkopolitikerna skulle – också med rätta – sluta prioritera verksamheten med generösa anslag. Samverkanspartnern Älvsby folkhögskola som i sin verksamheten har noll-tolerans också för myndiga elever skulle dra sig tillbaka och lägga sin ansenliga ekonomiska och på lägret personella sponsring på något annat – även det med rätta.

Det i sig allvarliga i att inte hålla ord samt de långtgående följderna för andra tog vi med kraft upp på onsdagsmorgonen för att ge eventuella festprissar och festprissor insikten att allt inte bara kan handla om vad de vill och planerar. Skulle de på stan skaffa spånken och sedan balla ur bleve det synd inte bara om dem. Deras familjer, småsyskon som likt många andra yngre ser fram mot konfan skulle drabbas.

En misstänksamhetens anda lade sig över den solbelysta gruppen. Kanske hade max 6-7 över huvud taget tänkt tanken men man visste ju inte vilka – men kunde, som vi ledare, kanske misstänka. I alla fall var de absolut flesta helt oskyldiga. Planerade inget och skulle avstå om något blev av. Stämningen i hela gruppen blev dock skitdålig. Men: Helt sant sa en: Är man oskyldig behöver man ju inte ta åt sig.

Efter lunch for många till stan. Två av tre ungefär. För att äta på annan plats och handla.

Fram på eftermiddagen kände jag som ledare att faran nog var över. Även de som fantiserat i saken skulle ta sitt förnuft tillfånga. Att bli omnämnd som en som sabbat för många 5 år framåt kan ju inte ens den mest tonårskorttänkta och tonårskorttänkte tycka vara en höjdare.

Seneftermiddagen kom med sista omgången av lägret grupptävling Mästarnas Mästare – i grupp, inte mellan individer. Sedan fanns en och en halv timmes göra-sig-fin-tid innan den traditionella gemensamma uppklädda sista middagen.

Vi hade fått ett eget rum och fixat placeringskort å grejer för slumpmässig bordsplacering. 15 hannar och 28 honor fördelades i lokalen - som bilden visar.

Och så kom de. Uppklädda. Klänningar. Finskjortor och propellrar under hakorna. Tjusigt!

Menyn var samma som alla all-inclusive-middagar. Ät-ordningen var en annan. Lågt tempo! Inte som hundar vid matskålar. Först förrätt. Sedan huvudrätt från buffén. Och så prisutdelningar och diverse tal. Till sist efterrätt.

Stämningen förändrades totalt jämfört med morgonen. Nu var vi en grupp och ett gäng! Som vi varit på morgonen innan vi ledare drog igång fyllesnacket. Till och med bättre.

Efter nästan två timmars festmiddag följde Aftonbön 21.30 och sedan kort prat om dagen i Basgrupperna – så var det varje kväll. De ville sedan gå på en musikshow vilket de fick – fast det var nog inte riktigt deras musik, inte min heller. Generöst hade vi ledare medgett förlängd uppetid till 01.00. Som de allra flesta höll. Alla innan 01.30.

Och för tydlighetens skull: Ingen söp sista kvällen med gänget.

PS: Som en möjlighet, inte obligatoriskt, firades en enkel Mässa i mitt och arbetskamratens rum klockan 23.30. Ingen var tvungen att delta men alla fick. En tredjedel av ungdomarna kom. Trångt. Mycket "förtätad" känsla. Återkommer i saken. DS.