stigstrombergsson

Kan man säga att en historisk person sagt det han eller hon sägs ha sagt?

Typ Tärningen är kastad! som Caesar lär ha knäppt ur sig när han gick över floden Rubicon. Eller att han i något annat sammanhang tyckte att segla är nödvändigt?. Eller att Arkimedes hojtade Eureka! i badet, inte för att han till sist fick grepp om tvålen utan av annan anledning?.

Kan man säga att de sa detta? Eller sägs det bara att de sa så?

 

Eller i seriösare tonläge: Vad var det sista Jesus sa på korset?

• Eloi, Eloi, lema sabachtani? (Det betyder Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?) som Markus skriver.
• Eli, Eli, lema sabachtani! (Vilket betyder Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig?) är Matteus lätt varierade stavning av samma sak.
• Eller var det Fader, i dina händer lämnar jag min ande som Lukas anger det?
• Eller är Det är fullbordat! som Johannes påstår det sista Jesus säger?

Hur tänker man kring vad historiska personer berättar att någon sagt? Eller gjort? På vilken grund kan man säga att en historisk person sagt det han eller hon sägs ha sagt? Eller gjort? Och när?

 

Att forska och fundera kring sådant är att arbeta med källkritik, traditionshistoria, redaktions-historia, receptionshistoria och säkert en del annat också. Allt sådant är delar och verktyg för en Exe-get, alltså en Bibelforskare,men också för andra historiker och/eller litterturvetare. Jag tycker sånt är jättepännande men ganska ensam i mitt tyckande.

 

I morse läste jag en mycket lång artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Jag tyckte att den tangerade just de frågor jag  nyss nämnde och valde därför att som min regelbundna övning i engelska språket söka ge dig, noble Bloggläsius, en till svenska formad variant av innehållet. Ämnet i sig kan vara intressant men det är just författarens sätt att arbeta och resonera jag i all dess långrandighet vill föra vidare – Exe-get som jag är.

Google gav råtext jag kokade till. Vill du läsa artikeln på engelska klickar du här.

 

 

FELCITERAD GOLDA MEIR: SA HON ELLER SA HON INTE?

 

Två av hennes mest berömda citat förblir utan konkret källa – trots stora ansträngningar från författaren Harvey Rachlin i The Jewish Press.

 

Freden kommer när araberna börjar älska sina barn mer än hata oss.

 

Det är ett av de mest ikoniska citaten i modern judisk historia – allmänt känt; vördad för sin innerlighet och ofta citerat av historiker, levnadstecknare, journalister och politiker såväl som vanliga medborgare i hela världen, judar och icke-judar.

 

Men sa verkligen Golda Meir – en av undertecknarna av Israels självständighetsförklaring och som gick vidare i att på många viktiga roller tjäna landet inklusive, naturligtvis, att vara premiärminister – som tillerkänns detta vördnadsvärda uttalande verkligen de orden?

 

Det föll mig aldrig in att ifrågasätta äktheten som jag alltid antog var en oantastlig och outplånlig del av retorikens historia, i klass med den odödliga Four score and seven years ago och I have a dream.*

 

Men tvivel flöt upp när jag samlade material till en artikel om 1900-talets mest betydelsefulla judiska citat. Efter att ha letat igenom en uppsjö av källor och uppmärksammat ett antal språkliga pärlor valde jag mina tio främsta citat. Ett av dem var Meirs.

 

Kärnfullt, allvarligt och bönfallande verkade det vara ett enkelt uttryck för den frustration israelerna har upplevt i sin önskan att leva i fred med sina arabiska grannar. Jag var nyfiken på det sammanhang i vilket Meir gjorde detta uttalande och då ord ofta ändras från ett citattillfälle till ett annat ville jag hitta citatets ursprungliga källa för att säkerställa att jag hade hennes exakta ord.

 

Citatet har återgivits i otaliga böcker och tryckta artiklar samt på nätet. Många av dessa nämner som sin källa A Land of Our Own: En muntlig självbiografi av Golda Meir, redigerad av Marie Syrkin och publicerad av GP Putnam´s Sons 1973. Citatet finns, tillsammans med flera andra, på sista sidan i boken (innan Index). Som källa anges On Peace. National Press Club, Washington, 1957.

 

Jag skrev till National Press Club i ett försök att få en kopia av Meirs tal 1957. Svaret jag fick var att Meir, som vid den tiden var Israels utrikesminister, inte talade där det året. Hon hade dock talat där vid en klubblunch den 11 december 1956. OK, författare gör misstag, och kanske Syrkin tog fel på år. December 1956 är ju ganska nära 1957.

 

The National Press Club hade ingen kopia av Meirs tal från1956 så jag sökte vidare vitt och brett. Inget arkiv jag kontaktade i USA hade någon kopia, inte heller hade det någon notering om att Meir skulle ha gjort det uttalande jag letade efter. Dessa arkiv är bland annat University of Wisconsin-Milwaukee Library (där många av Meirs dokument finns); The Jewish Women’s Archive in Brookline, Massachusetts; The Dorot Jewish Division of the New York Public Library; och The American Jewish Archives in Cincinnati som hyser Syrkins material.

 

Det visade sig Kongressbibliotekets ljudarkiv hade en inspelning av Meir National Press klubbtal, men innan jag kunde komma till Washington för att lyssna på den fick jag en utskrift av talet från det Israeliska statsarkivet.

 

Andlöst läste jag – men, tyvärr, Meirs svårfångade citat fanns inte där.

 

Utan att ha hittat någon primär källa för detta världsberömda uttalande kom jag att tänka på den tidigare outgrundliga frågan: Har Golda Meir verkligen sagt de orden?

 

Som författare till ett flertal böcker har min forskning lärt mig att det inte alls är ovanligt att myter, falska uttalanden, halvsanningar, påhittade sanningar, överdrifter, snedvridningar och allehanda andra apokryfa ting kryper in i allmänhetens medvetande. De kommer in den genom de vanliga kommunikationskanalerna såväl som genom små kryphål. Alltför ofta och utan tvekan accepteras de av allmänheten i stort.

 

Ett exempel: Tidigare generationer skolbarn lärde sig att när George Washingtons far frågade om den unge George han hade huggit ner ett körsbärsträd så svarade han: I cannot tell a lie. Berättelsen var faktiskt en lögn med rötter i Mason Locke Weems bok år 1800: The Life and Memorable Actions of George Washington.

 

Ett annat exempel: Det ansågs länge att Abraham Lincoln skrev sitt berömda Gettysburg-tal på tåget till den staden i Pennsylvania. Men trots att det fanns människor som påstod sig ha sett Lincoln skriva när han var på tåget har påståendet att han skrev på väg till Gettysburg visat sig vara falskt. (Historiker har dragit slutsatsen att presidenten skrev färdigt åtminstone delar av sitt tal innan han lämnade Vita huset men kan ha lagt sista handen vid det mellan ankomsten till Gettysburg och ceremonierna morgonen efter.)

 

Ett till: Man ansåg i många decennier att Abner Doubleday uppfann spelet baseboll 1839 i Cooperstown, New York. Det är bara det att det inte finns någon känd notering om att Doubleday någonsin satte sin fot i Cooperstown. Nu vet vi att myten hade sitt ursprung i ogrundade slutsatser hos en kommitté som ville ge en patriotisk och romantisk bild åt sporten

 

Som om gåtan kring Meirs uttalande Freden kommer inte var oroande nog finns helt häpnadsväckande ännu ett ultra-berömt Meir-citat vars ursprung man kan betvivla:

 

När freden kommer kanske vi med tiden kommer att kunna förlåta araberna för att de dödade våra söner, men det blir svårare för oss att förlåta dem för att ha tvingat oss att döda deras söner.

 

Jag uppmärksammades på möjligheten att Meir aldrig riktigt sagt detta av Jason Maoz, chefredaktör för The Jewish Press. Han hade sedan en tid tillbaka ihärdigt varit på jakt efter detta berömda citat i försöket att finna dess ursprung. Han hamnade i samma återvändsgränd och frustration som jag gjorde med Freden kommer-uttalandet.

 

Jag gav mig i kast med att spåra upp en annan Meir-pärla och var i kontakt med alla databaser och arkiv jag hade kontaktat för Freder kommer-citatet. Ett efter ett svarade alla med samma tomma meddelande: Ingen primär källa återfinns.

 

I min obevekliga sökande efter originalkällor för två citat finkammade jag otaliga webbplatser och tidningsindex liksom flera Meir-biografier.

 

En omdömesgill läsare är medveten om att citat i facklitteratur ofta inte kommer från originalkällor utan härrör från sekundära sådana. Sekundära källor är inte alltid tillförlitliga och det kan vara på sin plats med en varning: de kan ha tagit fel eller kan upprepa fel från andra källor. Därför måste den noggranne forskaren som kontrollerar citat följa kedjan av hur det citerats ända till början och i sin tur fastställa om det verkligen är det första citatet angivet i en äkta ursprunglig källa.

 

Märkligt nog innehöll de flesta av de böcker jag tittat i liksom Meirs egen självbiografi My Life inte dessa två mest kända Meir-ord. Inte heller ingick något av dem i den 4883 ord långa dödsrunan över Meir i New York Times den 9december 1978 – även om Times reporter Israel Shenker där fickmed mer än tre dussin andra citat från Meir.

 

Min undersökning tog en vändning 1970 när jag fann en samling av Meir-citat med titeln As Good As Golda: The Warmth and Wisdom of Israel’s Prime Minister. I den boken finns två citat som har stora likheter med paret i fråga: Fred kommer när Nasser älskar sina barn mer än han hatar israelerna och Det vi anklagar Nasser för är inte bara dödandet av våra söner, utan också att de för Israels överlevnads skull tvingas att döda andra.

 

Märkligt nog finns i boken inga noteringar om något av de två citaten och när jag hittade dessa två mer exakta citaten i andra böcker (alla publicerade 1970 eller senare) anges inget av citaten från någon originalkälla. Ännu mer bisarrt är att As Good As Golda sammanställdes och redigerades av Israel och Mary Shenker. Ja, samma Israel Shenker som flera år senare skulle skriva den stora dödsrunan i New York Times med dussintals Meir-citerat men framför allt inte hennes två mest kända. (Vi kommer förmodligen aldrig att lösa just detta pussel då både herr och fru Shenker avlidit.)

 

När man undersöker sanningshalten i en historisk händelse eller ett citat tar man också med i beräkningarna om händelsen eller uttalande i fråga är förenligt med den personlighet det gäller, hans eller hennes vanor eller den framtoning som den offentliga personen har. Precis som det skulle ha varit tvärt emot den noggranne Lincolns karaktär att i hast  skriva sin Gettysburg-tal på tåget eller att ha yxat till det på slagfältet verkar det sentimentala i Meirs påstådda uttalande om att förlåta araberna för att döda våra söner oförenligt med hennes karaktär.

 

Nasser var en uttalad fiende till Israel som tillsammans med Egyptens arabiska grannar önskade utplåna landet. Skulle en järnhård och resolut Meir när så mycket judiskt blod spillts för att bevara landets existens verkligen har sagt något med en sådan ödmjuk anda och liberal politisk korrekthet?

 

I kapitlet om Yom Kippur-kriget skrev Meir i sin självbiografi: I många år har vi inte bara sett våra söner dödade utan också tolererat en situation så groteskt att det är nästan otroligt: Den enda gången arabstaterna var beredda att erkänna staten Israel var när de attackerade för att sudda ut den.

 

Mot bakgrund av hennes tydliga avsmak för den arabiska viljan att utplåna Israel verkar det verkligen inte som hon skulle ha sagt något som ens tillnärmelsevis liknar När freden kommer vi kanske med tiden att kunna förlåta araberna för att de dödade våra söner, men det blir svårare för oss att förlåta dem för att ha tvingat oss att döda deras söner .

 

Men i alla fall – trots bristen på bekräftelse av de båda  uttalandena samt det faktum att Förlåta dem-citatet i synnerhet knappast överensstämmer med Meir välkända hårdhudade personlighet, har bägge befästs som oföränderliga faktum och sanningar huggna i sten, fast de uppenbarligen vilar på ett fundament av sand.

 

Historisk sanning är svår att servera när många människor vill tro något även om det inte kan vara sant. En ansedd forskare i kontakt med en av de arkiv jag var i kontakt med för den här artikeln insisterade på sanningshalten i citaten – men erkände samtidigt att han inte kunde ge några bevis för dem!

 

I augusti 2014, i kölvattnet av Israels Operation Protective Edge mot Hamas i Gaza, publicerade Anti-Defamation League i The Hollywood Reporter en annons som lyfte fram de två ikoniska Meir-citaten och hävdade att de var tillämpliga på de nu samtida händelserna. Läsarna ombads att ansluta sig till de 18 Hollywood-personligheter som skrivit under uppmaningen till världens ledare och alla anständiga människor överallt att se till att Hamas terrorister inte kan beväpnas på nytt...

 

Annonsen hade bägge Meir-citaten tillsammans med texten Golda Meir (1957).

 

ADL svarade inte på upprepade förfrågningar från The Jewish Press om huruvida organisationen gjort någon kontroll av citaten och varför de ställt samman dem som om de var en del av samma uttalande.

 

Många referenser till de två Meir-citaten anger antingen den ovan nämnda Marie Syrkin som källa eller utan hennes namn de platser och årtal hon angett. Som tidigare nämnts finns citaten, det ena under det andra, på samma sida i Syrkin A Land of Our Own. Den text som följer det andra citatet, det om förlåtelse araberna, har inom parentes Presskonferens i London, 1969 som kanske är det enda korrekta om detta citat – då Meir faktiskt var i London 1969.

 

Det är oroande att tro att Syrkin, som avled 1989, kan ha hittat på Meir-citaten eller att hon på något sätt fattat dem fel. Hon var en respekterad forskare och vän till Meir och skrev lysande om henne samt redigerade en del av hennes tal.

 

Men en vink om att Syrkin åtminstone kan ha tagit sig en del konstnärliga friheter i sin redigering av Meir kan anas av vad Asher Weill, verkställande direktör för bokförlaget Weidenfeld och Nicolson,säger: Fru Meir ville inte att talen nödvändigtvis ska återges ordagrant utan bör bli omdömesgillt klippta och redigerade.

 

Med allt detta sagt verkar det finns tre möjligheter omkring mysteriet med Meirs två mest hyllade men besvärligt svårfångade citat:

 

1. Orden blev faktiskt sagda av Meir precis som vi känner dem idag. Jag och forskare vid de olika arkiven jag kontaktat har varit försumliga vad gäller att lokalisera deras originalkällor.
2. Meir uttryckte tankarna på annat sätt och Syrkin eller någon annan skrev dem som de citat vi alla känner till.
3. Meir sade det aldrig.

 

Många av oss – kanske de flesta – få det svårt att acceptera att dessa två pärlor som blivit oupplösliga delar av tjugonde århundradets judiska historia och självbild inte kommit från Golda Meirs mun. Men tills man odiskutabelt kan verifiera deras äkthet kan man inte med säkerhet påstå att Meir någonsin sagt någon av dem.

 

Om författaren: Harvey Rachlin är en prisbelönt författare till 13 böcker, däribland Lucys Bones, Sacred Stones and Einstein´s Brain som anpassades till den långa serien på History Channel serien History’s Lost and Found. Han är också föreläsare på Manhattan College i Purchase, New York. 

 

---

*  Det första är av Abraham Lincoln, det andra Martin Luther King – min notis.