my/uller i bänken
Igår var det Högmässogudstjänst i Älvsby kyrka. Själv var jag arbetsledig men lämnade min feberhostiga hustru hemma och traskade uppför backen för att som kristen fira gudstjänst. Vill man veta hur min kyrkväg går är det bara att klicka på bilden.Jag är inte besatt av kyrkostatistik men tycker ändå att den då och då ger anledning till vissa eftertankar kring olika saker.
Förutom jag själv och den så kallade kyrkobetjäningen – vaktmästare, två kyrkvärdar, sångsolist, kantor och kyrkoherde – hade ca 45 personer mött upp. En snabbräkning gav vid handen att fler än 25 av dessa 45 var utlandsfödda – Afrika, Mellanöstern och Östeuropa – och bland dessa ett halvdussin barn. Kyrkobetjäningen i sin helhet var ”pursvensk” och den ”etniskt svenska” gudstjänstminoriteten hade inga ungar.
Vid kaffet efteråt upplystes jag om att dagen var ortodox Palmsöndag och inledning av deras Stilla vecka inför den ortodoxa Påsken nästa helg – när vi har Bönsöndag. Då min informant trodde att jag skulle ha ansvaret nästa helg funderade hon om det skulle vara möjligt att då ha textläsningar på ett par utomländska språk samt åtminstone nämna att det är öst-Påsk. Jag ska inte leda den gudstjänsten men lovade att då hon skulle vara bortrest under veckan föra tankarna vidare till aktuell kollega, något jag gjorde senare under dagen. Han tyckte det var en utmärkt idé att på olika sätt gör kommande helg lite extra Påskig.
Lutheraner var alltså i minoritet i den lutherska gudstjänsten!
”Svenskarna” var i minoritet i Svenska kyrkan.
Vad innebär det? Egentligen? Vilka slutsatser drar vi? Alltså vi ”äktsvenskar” som innehar ansvars- och ledarställningar i sammanhanget?
Själv tänkte jag när jag traskade min kyrkväg hem igen att då Högmässogudstjänsten saknar Mässa/Nattvard kommer det lästa, talade och bedda orden att helt dominera. Symboler eller annat man uppfattar med ögat, kroppen och munnen kommer bort och gudstjänsten blir ganska hörsel-en-sinnig. Är det juste att göra så när många inte behärskar språket? Borde man inte ”bjuda på mer” – typ? Och vilken nivån skall svenskan ha? Högtidlig? Ålderdomlig? Enkel? Eller en mix?
Väl hemma och i färd med att byta däck på bilen – fast det var sonen som gjorde det jobbet – fick jag telefon. Upprörd gudstjänstfirare ringde, bekant sedan många år. Ganska strax blev han tvungen att bryta samtalet men han återkom i fysisk form på kvällskvisten. Vid midnatt bloggade han om sina reaktioner på gudstjänsten – läs här.
Jag läste det i morse och mäjlade idag till den ledige kyrkoherden följande:
Det skrivs om dig/oss på nätet!
OBServera nu allra först: Det som är i Lestanders påse har inte kommit ur min säck!
Jag hörde hans frustration när han på söndagseftermiddagen ringde samt på kvällen kom hem till oss för att prata om att som längtande nyfrälst – han beskriver sig så sedan Påsknattsmässan – denna söndag blivit ”blåst på Nattvarden”. Jag gav honom info om det regelverk som finns (Församlingsinstruktionen), vem som har att ta beslut etc (Kh+präster) och hur inomkyrkliga samtal i frågan går och gått. Åsikterna han framför i blogginlägget fanns redan i hans resonemang när han ringde och framfördes med all önskvärd tydlighet på kvällen vid 22-tiden.
Dock skall jag villigt erkänna att jag delar uppfattningarna och tycker han har poänger – ungefär som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder.
Stig
Gissar att samtalet om söndaglig Mässa fortsätter...
ligga steget efter
Nådd min grad av förbrukad ungdom säger man inte alldeles sällan Det var bättre förr. Det betyder givetvis inte att allt var bättre förr. Men vissa saker. Eller aspekter av saker. Inte många egentligen. Med om en del saker kan man säga Det var bättre förr.Tar man bilar som exempel var de ju inte bättre förr vad gäller säkerhet, prestanda, bränsleförbrukning, komfort, miljö och annat. Men mer lättmekade var de! Jämmer i min låda att det var så. Min gamla Volvo Amazon med registreringsnummer CJO222 var konstruerad så att man på en skogsbilväg kunde fixa nästan alla fel bara man hade en skruvmejsel, en skiftnyckel, en tång, en rulle ståltråd, Plastic Padding och viss kunskap – detta sista hade jag inte. Nu är det helt annorlunda. Inte med min kunskapsbrist men med allt annat.
I vår nuvarande bil finns sjuttioelva nymodigheter. Alla kan rackla. Inga kan fixas utan verkstad och specialverktyg. Och ibland inte ens då. Ett exempel på nytidens villkor är att när för en tid sedan Lokala Mullemeck-inrättningen hade att behandla display-beskedet att en finess som inte ens var uppfunnen på CJO-tiden slutat fungera blev man sedan man bytt ut den trasiga komponenten ändå tvungen att för att kunna starta bilen med bärgare forsla den till Luleå för att på rätt sätt koppla upp eländet mot en dator eller nåt liknande . Jag begrep inte saken alls mer än att det handlade om att antispinnet inte var som det skulle. Men nu spinner saken med alla finesser.
Och tanken gnager: Var det ändå inte på något sätt lite bättre förr? Då det inte fanns nåt antispinn som kunde krångla? Då man fick köra antispinnigt genom att vara varlig med gasen?
Du skall köra som om du har ett ägg mellan skon och pedalen! förmanade min hulde fader mig när jag i nittonårsåldern med hans bil skulle ut och jazza i halt väglag – han stod då som ägare till ovan nämnda vita Amazon. Och du skall inte knäcka ägget!
Så var det då! Varlighet och försiktighet var en dygd. Nu är det plattan i mattan!
Gasa rått å bromsa hårt – antispinnet och ABSen lindrar!
Vrida å vända å styra å sno – antisladden dämpar!
Farthållare och GPS* – bilen hittar själv!
Egentligen var det inte meningen att detta blogginlägg skulle urarta till en lång utgjutelse om bilar – ett ämne som intresserar mig föga Jag satte rubriken av fyra enkla anledningar med bara viss bilanknytning – däcken. Idag eller i morgon skall de bytas. Dags för barmarkshjul – kanske.
Är det inte lite sent? kan vän av ordning fråga.
15 april är ju datum. Barkört har det varit länge.
När det gäller däckbyten – och en del andra saker** – väljer jag att ligga steget efter. Jag är van att göra så. Våren tar alltid ett bakslag så man skall inte skifta för tidigt. Titta på bilden. Klicka på den blir den större. Togs idag på morgonen. Snöfall 27 april! QED.
Att vi många vårvintrar gett oss till fjälls i mitten av eller andra halvan av april har också medverkat till att när det gäller skifte till sommardäck har vanan blivit att ligga steget efter.
På samma sätt gör vi på hösten. Första och kanske andra halkan mjukkör vi med sommargummi så att vi får in ägget under skon. Men sedan skiftar vi i mitten av oktober eller senare – steget efter alla andra.
Men i helgen – ledig helg – blir det som sagt däckbyte!!
* Vi har dock inte GPS. Klarar oss med en gammal KAK:s Biltalas och lokalsinne.
** Dessa saker är ofta av så kallad praktisk natur samt deklarationer. Vad gäller tankar, idéer, kyrka, teologi, strategier för arbete i församling eller på folkhögskola och mycket mycket annat är det så att jag ofta ligger steget före.
Är jag kaxig när jag säger så? Rent övermodig – typ? Jo – det är jag nog. Men det är ändå inte utan korn av sanning i saken. Genom åren – som ju är många – finns exempel på att tankar och förslag från min sida i omgivningen blivit oförstådda och ohörda och ibland rentav skapat irritation – fast man valt att lägga dem åt sidan. Inte alltid, men heller inte sällan, har det sedan blivit så att jag som när det väl gällde inte fick ha rätt med tiden ändå kom att fått rätt, något som ibland förefaller ha skapat ytterligare irritation hos dem som då det begav sig i tanken valde att ligga steget efter. Egentligen märkligt.
till kiruna mm
Jag tror jag berättat det tidigare men då inte alla alltid läser alla blogginlägg och inte noga lägger allt på minnet säger jag det på nytt:Jag har deltagit i en stegtävling.
På jobbet. Tillsammans med tre andra. Övriga jobbarkompisar tog inte ens steget att stega. Hur det gått för dem med gåendet den gångna månaden går inte att säga.
I och med nyssfirade helg blev promenerandet färdigräknat. Tävlingen slut. Jag kom tvåa med 450969 steg efter husmor som energiskt omvägstrippat 524796. På den plats på nätet där nuffrorna skrevs in kunde man klicka fram en karta som visade hur långt man gått beroende på var man ansågs ha startat och vart man tänkt sig. I grundläget visades hur långt mot Linköping man gått om man startat i Stockholm, något som är inte bara abstrakt utan också mer än lovligt ointressant. Jag matade i stället in Älvsbyn som startort och Narvik som tänkt slut. Väldigt ambitiöst. Det blev till Kiruna kom jag gåendes – sammanlagt. Inte illa.
Enligt Kyrkans tidning tycker ärkebiskopen att en del kyrkligt knutet folk som skriver på nätet är i styggaste laget. Han manar alla att vara snälla och nämner i vevan Helle Klein och Dag Sandahl – som om de spelade i samma divisioner rent medialt. Helle Klein & Co spottar osakligheter och påhopp och anklagelser via sin Snedglodda kedja som sponsras av Stockholms stift och andra delar av 08-områdets kyrkliga etablissemang. Dag Sandahl nätskriver på norra Öland småelakt på en privat blogg. Allt påminner om skolgårdsbuffelgänget som ihärdigt och återkommande trackar den ensamma killen i glasögon. Sådana situationer försöker ibland mesiga lärare hantera med att säga att alla ska vara snälla när vad som faktiskt behövs är ett kraftigt nappatag med etablissemangsbufflarna, inget annat.
Torbjörn Lindahl för här på sin blogg ett resonemang kring Luleå Domkapitels kränkning av André Östlund, en sjukpensionerad äldre prästman väl 80+. Jag skrev en del i saken på min blogg runt jul för snart 1½ år sedan och står för vad jag då skrev. Jag delar alltså helt Tobbes resonemang.
Igår hade vi en utbildningsdag! Hela personalstyrkan i Älvsby församling och kyrkofullmäktiges ledamöter skulle drillas i det nya ekonomiredovisningssystemet som skall gälla från och med nästa år. Ett i princip bra system som det är nödvändigt att införa och därför också veta något om. En bra kursdag men själva ämnet är ju ju lika kul som att titta på när färg torkar.
framvärkt manus
På bilden ser man de flesta av mina verktyg och det mesta av arbetsprocessen. Där finns tre böcker: Psalmbok, Bibel och Nya testamentet på grekiska – de Bibelvetenskapliga kommentarerna var återinsatta i bokhyllan. Där syns också en anteckningslapp för psalmvalet, ett blad med tidiga tankar kring texten, en (blå) så kallad agenda med klotter, en utskrift från Facebook och en preliminär mind-map över en möjlig tankekedja. Mitt färdiga manus kom att bli enligt följande*:
Evangeliet jag ska läsa finns på sid 1428 i Psalmboken. Jag rekommenderar att man följer med i texten för att lättare se avsnittets stegvisa resonemang. Textläsning Johannes kapitel 14 verserna 1-14.
I onsdags skrev jag på internet – Facebook – att det här textavsnittet var aktuellt för idag och efterlyste tankar, tips, undringar, frågor. Fick ett par reaktioner, tankar.
En skrev:De tankar man får är ju att det icke finns några genvägar. Vill du nå fram till Gud så måste du ju tro på Herren Jesus Kristus annars kommer du ju aldrig fram för det är ju inte för inte som han säger att jag är vägen till sanningen och livet.
En annan:"den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större." Den är jobbig, finns det då någon som tror? Du får gärna försöka förklara det på söndag.
Och en tredje: Tittar kanske förbi!
Finns det nu fler funderingar, tankar? Ordet är fritt! [......notera & summera......]**
1: Till att börja med – lite fakta:
Avsnittet är en start på ett tre kapitel långt tal. 14 av 91 verser. Så det kommer mycket sen. Sånt man kan läsa hemma. Johannes kap 14-15-16+sedan 17 som är en bön.
Talet är en Summering. Det är från Jesus sista kväll med sina anhängare. Det har ätit. Jesus har tvättat lärjungarnas fötter, pekat ut förrädaren och förutsagt att de alla och Petrus skall svika honom. Och så talet.
Sedan i kapitel 18 arresteras Jesus, rättegångar, korsfästelse, död och sedan uppståndelse.
Talet blir alltså något sorts slutord, Jesus sista ord och testamente, och avsnittet jag läste är inledningen.
2: Vad är då fokus? Vad är det viktigaste i avsnittet? Tänker ni? [….....]
→ Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Alltså själva starten, anslaget: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.
Lärjungarnas orosläge har jag berört – förräderi, förnekelse, döden om hörnet.
Men vad är vårat? Vad finns för oro hos oss? Eller oro-er eller oro-ar eller vad det kan heta i flertal. […..ge ev egna ex...]
Har alla dessa oro-er något gemensamt – i så fall vad? [….....]
→ att inte finnas, att vara utanför, att vara borta, ute, att sakna rum.
Tänk – det är precis det Jesus tar upp.
Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum...
Där finns plats. Och om så inte vore säger han ju att det är det han skall ordna. Han skall gå bort och skapa rum och sedan komma för att er/oss till sig. Så vi är inne, inte ute; med, inte borta.
Jesus har ju hållit på med det hela tiden – tagit in dem som är ute...
Människor som var utanför och ansåg vara utanför och ansåg sig själva vara utanför tog han in.
De som levde fel – utanför – tog han in med förlåtelse.
De som var sjuka och därmed utanför tog han in när han botade.
De som var utanför i okunnighet tog han in genom att visa på Gud.
De som var utanför eftersom de tillhörde fel folk – samarierna – tog han in. Och Johannes vet när han skriver 60 år senare att massvis av icke-judar som varit utanför Guds rum, Guds folk, hade tagits in bland dem som tror på Jesus.
Och det har ju fortsatt. När vi döps tas vi in, får vi rum.
Vid nattvardsbordet finns rum – för alla som vill.
Och i bönen. Vi är alltså inne – Jesus har ordnat det så.
Så känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.
3: Tomas – en av lärjungarna frågar om vägen.
Jesus svarar: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig.
Vad tänker vi om det? [….....]
Här tror jag det kan bli skevt när man lyfter den versen ur sammanhanget.
Sammanhanget är ju Känn ingen oro.Så när Tomas inte riktigt är med så säger ju Jesus detta för uppmuntra, dra in, Tomas. Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig. och tanken fortsätter tyst: och ni är ju hos mig och alltså är ni hos Fadern/Gud. Så känn ingen oro.
Jesus säger det för att dra in men ibland tas repliken ur sammanhanget och används för att trycka ut. Som om Jesus skrek: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig. Så ni och dem som inte tror till max och tror helt rätt är rökta!
Men så kan det inte menas – här. På det viset skulle det ju skapa oro, inte stilla oro-erna. Det skulle köra ut, inte ta in.
Så versen Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig. ska vi inte använda för att dra gränser mot andra som tror annorlunda. Men vi ska låta den sporra oss att sprida budskapet om Jesus till alla. Ingen kommer ju till Fadern utom genom mig.
4: Filippos är trög i huvudet. Fattar inte. Så fort han dyker upp är det så.
Han är den lite korkade lärjungen. Visa oss fadern säger han.
Och Jesus suckar som en trött förälder eller en lärare som förklarat flera gånger. Jag är i Fadern, Fadern är i mig. Jag är Gud säger Jesus. När ni kommer till mig är det till Gud ni kommer. Det jag gör visar ju detta. Jag är inte bara – tänker jag att Jesus tänker – inte bara er väg till Gud utan framför allt Guds/Faderns väg till er. Den sanne Guden. Livet med stort L.
Jag och Fadern är ett säger han på ett annat ställe hos Johannes. Och den samhörighet jag har med Fadern/Gud den får/har också ni.
Därför kan ni be om vad ni vill fortsätter han. Det finns inga begränsningar.
Detta är vad sista stycket vill säga. Betonar samhörigheten.
Lyfter man det ur sammanhanget blir det skevt. Det är inte tänkt som någon sorts test – alltså att man så att bara den som kan göra mirakler är inne och om vi inte kan gå på vatten är det ett tecken på att vi är utanför. Så har man aldrig – nästan – uppfattat det. Visst har jag hört talas om en förkunnare som skulle bevisa detta med att gå genom en vägg – Jesus kom ju till lärjungarna när de satt bakom lykta dörrar. Förkunnaren bad ivrigt, ansträngde sin tro, tog fart och blev sittande på golvet med en bula i pannan.
Så skall det Jesus säger naturligtvis inte förstås. Det är en uppmuntran utifrån poängen Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Och syftar dessutom framåt i kapitlet som handlar om Hjälparen som skall komma....
Jesus skaffar oss rum, en plats.
Jesus är Guds väg till oss och vår väg till Gud.
Hos Jesus, med Jesus är Gud och vi ett.
Känn därför ingen oro. Vägen till livet är öppen. Amen.
* De psalmer som sjöngs var: 266 (solo a capella), 728, 695:4, 10, 303, 399, 153. I gudstjänstens början hade Beredelseordet sin utgångspunkt i Jesus Syraks vishet 28:3-4, en del av dagens gammaltestamentliga text.
** I mina olika fusklappar när det gäller föredrag, lektionsplaneringar, predikningar och annat använder jag klammer – […] – för att markera att jag släpper in dem som lyssnar, låter de samtala i bikupor eller annat. Det marker således inte bara pauser utan utrymme för aktiv respons samt kan innehålla information till mig själv hur jag tänker hantera det som (kanske) händer.
tidig och klurig
Jag är en tidig gubbe! Inte så att jag menar att jag blivit gubbe tidigt utan snarare att jag nu är en gubbe som vaknar tidigt på morgnarna. Begreppet gubbe är ju dessutom inte heller helt åldersfixerat. Sonsonen och arvprinsen Adrian som ännu inte fyllt året kallar man helt oproblematiskt din lilla gubbe eller nåt sånt. Med det sagt är det klart att jag som snart fyller 60 kvallar för gubbestämpel och det inte en dag för tidigt.Jag en morgontidig gubbe - det är vad jag menar. Åldern kan spela in här men än viktigare är nog ljuset. Fullt solgass nollsexnollnoll och detta sedan en god stund skapar en stigande klarvakenhetsgrad. Igår morse stod jag i det nattfrusna skidspåret klockan sju och åkte en långsam turåkningsmil före frukost. Idag tjugo över samma klockslag tog madammen och jag en förekaffepromenad. Tidig gubbe.
Jag är också en ganska klurig gubbe – tror jag. I alla fall vill jag klura – alltså fundera och dryfta – saker saker och ting och väldigt gärna då också locka andra att klura med. Därför skrev jag onsdag denna vecka följande text på Facebook:
På söndag skall jag leda gudstjänsten - Högmässa – i Älvsby kyrkan. "Huvud-Bibel-texten" är från Johannes evangelium kapitel 14 verserna 1-14. Har man ingen Bibel kan man skriva Joh 14:1-14 på www.bibeln.se så hittar man avsnittet. Gör det!
Skriv sedan i kommentarfältet (eller som meddelande) vad du får för tankar och vad du skulle tycka är vettigt att jag belyser i predikan.
Fyra personer har markerat Gilla till detta och tre andra – hitintills – har ger en notering:
Sent onsdag kväll kom detta: De tankar man får är ju att det icke finns några genvägar. Vill du nå fram till Gud så måste du ju tro på Herren Jesus Kristus annars kommer du ju aldrig fram för det är ju inte för inte som han säger att jag är vägen till sanningen och livet.
Torsdag förmiddag skriver en annan person: "den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större." Den är jobbig, finns det då någon som tror? Du får gärna försöka förklara det på söndag.
Torsdag fram mot kvällen – en tredje individ: Tittar kanske förbi!.
Idag lördag förmiddag lägger jag en reviderad form av samma text på Facebook med samma uppmaningar. Med detta inlägg på bloggen bjuder jag också här bloggläsarna att klura på saken och ge funderingar, tankar, reflexioner, åsikter, frågor och glada tillrop i kommentarsfältet. Alltsammans blir då tillsammans med texten, söndagens tema, gemensam planering med musiker och andra samtal pinnar till den tankebrasa som ikväll eller mer troligt i morgon bitti eldar fram förkunnelsen i gudstjänsten.
stiftslagens slag
I inlägget stiftet hockar fett skrev jag om min lugna men ändå partiska hållning när det gällde finalspelet i ishockey. Nu är det hela över. Jag konstaterar att nationens bästa och näst bästa lag finns i Luleå stift och ingen annanstans.När det gäller resultatet av stiftslagens slag måste jag tillstå att det var rätt lag som vann. Visst hoppades jag på Luleå men det laget vara bara bra. Skellefteå var ännu bättre. 4-0 i matcher varav minst två var riktigt jämna talar till syvende och sist sitt tydliga språk.
Bara att buga.
den dumme herden(?)
I förrförra inlägget alldaglig Gud nämnde jag att den Mässa med konfirmation som var i Älvsby kyrka i söndags gjorde att "herde-söndagens" tema försvann. Jag utlovade då kompensation i ett kommande inlägg med rubriken Den dumme herden(?). Nu är vi där.
På söndagskvällen 18.30 var det musikgudstjänst i kyrkan – Från visa till barock. Egentligen mer av en konsert men det kallas ändå musikgudstjänst eller musikafton eller nåt liknande. Olika församlingar har olika namn men företeelsen finns överallt. När man i Svenska kyrkan talar besöksstatistik – ett ämne det finns all anledning att återvända till någon gång – brukar man notera att deltagande vid sådana event visar en stigande kurva. Inte sällan tas det som något trösterikt när söndagarnas huvudgudstjänster siffermässigt går kräftgång.
En synd måste jag nu bekänna här: Jag är personligen ganska kallsinnig inför dessa musikevenemang. Tro nu inte att jag menar att de inte skall finnas! Bort det! Jag vet att andra gillar det helskarpt och det är OK. Jag är bara själv inte så värst musikintresserad – inget annat*.
I olika musiksammanhang i kyrkor brukar det ofta vara en kort andjakt – förlåt: andakt – som någon prälle ges ansvaret för. Det var min uppgift om söndagskvällen. Även detta gör mig ibland lite kluven. Inte sällan blir andakten lite påklistrad och ett ganska oreflekterat sätt att söka ge arrangemanget någon sorts kyrklig legitimitet – som om duktiga musiker med gott musikval inte skulle vara "kyrkligt nog".
Nu var andakten min uppgift så det var bara att knalla till kyrkan trots att det var slutspels-hockey på TV. I backen upp tänkte jag att hockeyn nog skulle medföra att det bara skulle bli 7-8 arma stackare utan liv som skulle infinna sig. Tänkte också att det inte är speciellt vältänkt med den kollisionen. Tror nämligen att om Paulus när han vandrade omkring i Athen märkt att det var hockeyfinal mellan Athen och Sparta skulle han inte hållit sitt tal på Areopagen medan matchen pågick – typ**.
Oj så fel man kan tänka!!! Mer än 60 personer "utan liv" på plats.
Och ett jättebra musikprogram. Skickligt är bara förnamnet.
Då jag kom till kyrkan fick jag reda på vad som skulle spelas (på klarinett och piano) samt solosjungas. Under de första sångerna och musikstyckena noterade jag några tankestolpar som medförde att jag sedan solisten i mitten av programmet sjungit Herdepsalmen (Psaltaren 23) och det var min tur.sade ungefär detta:
På förmiddagen idag var det Mässa med konfirmation. Den gode herden kom som bort då och huvudbibeltexten för idag blev inte läst – så jag läser den nu. Ur Johannes Jesusberättelse kapitel 10.
…. Textläsningen verserna 11-16 ….
Hos Johannes finns några ställen där Jesus säger Jag är. Tror det är sju stycken. Viktiga och tunga ställen. Jag är anspelar på Guds eget sätt att beskriva sig, på Guds namn. Laddat alltså. Jag är uppståndelsen och livet, Jag är dörren/grinden, Jag är vägen, sanningen och livet, Jag är det levande brödet, Jag är den gode herden och något till. Nu var det Jag är den gode herden.
Det finns tavlor som framställer detta med att vara herde som rena idyllen. Fåren sovande i gräset och en herde i vila med ett träd som ryggstöd och det är bara kaffedoften som saknas. Ganska falsk bild. Att vara herde är faktiskt att ha ett rent skitjobb. Och ett tufft sådant. Med långa skift.
Herden är ju den som går först för att leda till vatten och gräs. Han är den som går sist för att se till att alla kommer med. Han finns i mitten för att samla fåren kring sig och hålls på kanterna av flocken för att skydda den mot angrepp. Herdens jobb är att vara överallt och hela tiden.
En sådan herde är Jesus. Det är vad han menar när han säger Jag är den gode herden. Först, sist, i mitten, runtomkring.
Samtiden förstod vad han menade och fann bilden vettig – så långt.
Och då vidgar Jesus bilden. Spränger den. Säger: Den gode herden ger sitt liv för fåren.
Men så är det ju inte! Så urbota dumt! Den herde som gör det är ju den dumme herden! måste man tänkt. Och fortsatt tänka: Kommer ett lejon för att knipa ett får ska herden skydda fåren – det är OK. Men inte till vilket pris som helst. Eller? I ett trängt läge får man ju acceptera lite svinn – typ ett får. Stryker herden med blir ju alla fåren utlämnade till lejonet. Med herden slagen förskingras ju fåren.
Och så blev det – när herden var slagen och fåren skingrade – alltså när Jesus var död. Det var i Getsemane natten mot Långfredagen som det blev det så. Alla lärjungar flydde. Och vid korset var åtminstone alla baggar borta. Skingrade.
Så hade det förblivit om Jesus förblivit död – vilket han inte blev. Jag är uppståndelsen och livet hör därför samman med Jag är den gode herden. Som vår levande herde går Jesus före oss för att leda, går sist för att få alla med, finns i mitten så vi kan läsa och lyssna till hans ord och håller sig på kanterna för att beskydda oss. Överallt. Alltid.
Så bad vi och sedan fortsatte musikprogrammet 20 minuter till…
Bilden är "lånad" av Sterling Nilsson som från läktaren fotograferade och sedan skrev här.
* Samma sak gäller om den konsert med Bruce Springsteen som jag skall på i Stockholm i början av maj. Skulle det hänga på mig ensam bleve det ingen resa utan bara en skiva i bilens CD. Jag är inte så intresserad. Men hustrun är. Och jag är intresserad av henne. Så det blir resa och konsert som jag vet att jag kommer att uppskatta när jag är där.
** Läs gärna om hans agerande i Apostlagärningarna kapitel 17.
paltpostnotisläsare
Sådana finns. Paltpostnotisläsare. Det har jag erfarit ett nu två dagar å rad. Alltså personer som snappar upp också den mest mikroskopiska information som delges i Paltposten alias Lokala Världsbladet alias Piteå-tidningen, publikationen som är det hus- och livorgan som i arla morgonväkterna hämtas in från de flesta brevlådor i samhället jag bebor.När vi var i Björkliden förra veckan såg vår vänlige parhusgranne till att fastigheten stod under uppsikt samt att morgontidningar, reklam och diverse andra publikationer och försändelser* förpassades in i bostaden. När jag om lördagskvällskvisten kom hem fann jag därför en ansenlig bunt papper på köksbordet och på söndagseftermiddagen bläddrade jag mig igenom högen. I en av dagstidningarna fann jag den notis som i skannad form pryder detta inlägg – en spaltbredd gånger rubrik i två rader och sex raders brödtext. Klicka på bilden blir den så stor att texten går att läsa.
I förrgår vid intitt i en butik längs Storgatan – gatan från kyrkan ned till järnvägen efter vilkens övre halva alla samhällets butiker utom Systembolaget är uppradade – tilltalades jag av butiksföreståndarinnan med orden Jag såg i tidningen att du slutat på folkhögskolan! Och jag fick förklara att det handlar om en tjänstledighet detta år. Idag på ett lokalt mathak morsade jag på ett par damer varav en ingick i min första konfirmandgrupp läsåret 1978-79 och fick höra: Vi har sett i PT att du är tillbaka i kyrkan nu. Samma sak där. Fick berätta.
Detta är ett exempel på det mindre samhällets charm när man bott länge på orten. Nyheter och scoop är så sällsynta att paltpostnotisläsarna verkligen blir helskärpta på det lilla som händer, till och med en notis om att jag som bott 35 år på orten bytt uppdrag – dessutom tillfälligt.
* Den läbbigaste var Deklarationsblanketten – huvva!!
alldaglig Gud
I förra inlägget berättade jag om den Mässa med konfirmation som var i Älvsby kyrka i förrgår. På grund av den gudstjänstens speciella karaktär kom "herde-söndagens" tema att försvinna. Det skall jag kompensera i ett kommande inlägg med rubriken Den dumme herden(?). Nu till något helt annat.
Folk bloggar och twittrar och facebåckar i en vådlig privatomfattning på arbetstid!
Detta meddelades och diskuterades nyligen i radions P1 med anledning av att någon undersökt saken. Det sades att det finns folk som till och med ägnar avsevärd del av avlönad tid åt sådant. Runt hälften. Jag gör inte så. Inte mycket arbetstidtid och inte ofta. Men lite och ibland. Faktiskt.
Klockan ½9 denna morgon kollade jag som hastigast och fann att 26 unika datorer denna dag redan tittat in på min blogg. Varför? Jag fann också att igår var det summa 91 datorer som av någon anledning öppnat bloggen. Återigen: Varför? Läser dessa intittare vad som står? Tar de in vad jag berättar? Eller?
Funderar jag lite vidare kring detta kan – och jag menar verkligen kan – det ju vara så att denna bloggens väg kan vara ett sätt – alltså ett sätt – genom vilket jag kan arbeta och förmedla det budskap jag som döpt kristen och tillika präst är satt här i jämmerdalen till att sprida. I tanken att bloggintittarna/läsarna faktiskt redan på morgonkulan representerar ett välfyllt klassrum och om kvällen en hyfsat befolkad kyrkolokal kan ju också arbetstid användas för att i relation till den "församlingen" dela några fler gudeliga tankar – typ. Eller?
I förra inlägget fanns i första stycket orden konfirmationen med Gud och ungdomarna i fokus först och Mässan med Gud och alla i fokus sedan. Så var det upplagt och det redovisades tydligt i gudstjänstbladet. En sida hade rubriken Konfirmation – ungdomarna och Gud i fokus och en annan sida Mässan – alla och Gud i fokus. En av mina uppgifter vara att säga "fixa" övergången mellan dessa sektioner och att söka lotsa alla dem som under konfirmationen varit publik och åskådare till att på något sätt bli medfirare. Jag sökte lösa uppgiften med ett Beredelseord ungefär* enligt följande:
Dramat vi fick ta del av handlade om tre träd som ville bli nåt fint men fick bli nåt alldagligt – en krubba, en fiskebåt, ett par bjälkar. När vi människor tänker på Gud och relationen till Gud tänker vi också att det skall vara så fint och så märkvärdigt. Att Gud är svår att fatta sig på och att man som människa måste vara speciell, enastående eller så.
Så är det inte! Gud är alldaglig! Eller gör sig i alla fall alldaglig.
Nog är Gud svårförstådd. Svår att begripa. Och det bekymrade Gud lika mycket och mer än det bekymrar oss.
Gud valde att göra något åt det. Gud sände talespersoner, profeter, som berättade.
Gud sände sin Son, kom själv som människa, för att göra sig gripbar. Inte nödvändigtvis begripbar – för också mycket kring Jesus är svårt att begripa. Men gripbar. Hanterlig. Konkret.
Ingen har någonsin sett Gud står det i Johannes berättelse om Jesus som fortsätter:
Den enfödde sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, har förklarat honom för oss.
Gud gjorde sig alldaglig i Jesus och visar på det sätter hur Gud är. Gud gjorde sig alldaglig och gripbar där och då. I sitt liv, sitt lidande, sin död, sin uppståndelse.
Jesus lämnar den synliga världen. Här och nu är han inte på samma sätt gripbar som där och då. Här och nu är det på ett annat sätt – och ändå alldagligt. Som i dramat. Trädet som blev en alldaglig krubba som innehöll Gud själv. Det andra blev en fiskebåt med samma innehåll och en bas för vad Gud ville säga. Det tredje blev till ett kors på vilket Gud reparerade relationen mellan sig och oss människor. Det alldagliga bär något större. Så var det i det påhittade dramat.
Så också med Jesus. i verkligheten. Han använder sig av alldagligheter för att här och nu göra sig gripbar. Vatten till det dop som förenar oss med honom själv. Ord, bokstäver och meningar att läsa i och höra från en Bibel. Bröd och vin – här och strax – för att vi skall kunna gripa – inte begripa – honom. Alla. Inte svårt. Kommer med något alldagligt.
Gud är också alldaglig på ett annat sätt. Eller människovänd. Visst blir Gud stött om vi nonchalerar Gud. Eller föraktar. Vem blir inte det?
Men än mer lir Gud stött, upprörd, rentav arg när vi nonchalerar, föraktar, förbryter oss mot, försummar varandra och andra människor. Det sårar också Gud och det är det vettigt att vi ber Gud och varandra om förlåtelse för innan vi i nattvarden tar emot den gripbare Jesus. Så baka gärna in dina "religiösa försummelser" i syndabekännelsen – det är rimligt men inte det främsta. Bekänn och be om förlåtelse för dina alldagliga övertramp och försummelser mot dina medmänniskor. Vi ber och bekänner...
* Ungefär är rätta ordet. Texten här är ett manus skrivet i efterskott. Till stöd för det som sades när det sades hade jag några tankenoteringar jag gjorde strax före och under gudstjänstens första del när jag fått veta och kunde märka vad konfirmanderna gjorde i sin "redovisning".
fullt fokus på Jesus
Igår söndag var det Mässa med konfirmation i Älvsby kyrka. Här kallas gudstjänsten så. Inte Konfirmation med mässa även om det i och för sig bättre skulle beskriva hur gudstjänsten är upplagd – konfirmationen med Gud och ungdomarna i fokus först och Mässan med Gud och alla i fokus sedan. Mässa med konfirmation är ändå bättre då det anger Mässan som gudstjänstens centrum och konfirmationen som ett speciellt bihang just denna söndag.28 konfirmander var det i alla fall och med anhöriga i kyrkan plus några av de ”vanliga” gudstjänstfirarna blev det en bit över 300 i lokalen. Alltså duktigt packat. Fullsatt nere och folk på alla läktare. Stuvar och trycker och packar man går det väl att klämma in kanske uppåt 70 till men då blir det sardinläge. Sitter folk på golvet kan man nå runt 500 men då får brandchefen spader.
Av de närvarande var det drygt 40 som förutom konfirmanderna valde att om man uttrycker saken lite gammaldags anamma Jesu Kristi lekamens och blods sakrament men mer än 200 avstod. Jag tror inte det avviker från hur det är på andra platser.
Att konfirmera den 14 april är egentligen ganska tidigt men för med sig den finessen att vi kan ha återträff och återsamlingsläger redan innan sommaren – typ. Församlingen testade denna modell förra året och i år planeras också att återsamlingen sker i form av en gemensam resa till Efesos i Turkiet i juni. Skall onekligen bli intressant.
Både under konfatiden och i gudstjänsten sökte vi ha fullt fokus på Jesus. Bilden som bepryder inlägget – klicka på den blir den större – är ett av de collage som gjordes under en av konfasamlingarna strax före jul. Jag tyder den så att ungdomarna fattat poängen både vad gäller stjärnan och vad som rimligen fyllde Marias tankar – kanske också den överdimensionerade åsnans.
Jag tycker det är kul med konfirmander. Och konfirmandernas föräldrar som jag i flera fall tidigare haft som konfirmander. Hoppas och ber att de alla mer och mer kan ledas till att säga: Jag har fullt fokus på Jesus.
1721-1830?
För en tid sedan läste jag ut – nåja! – det femte bandet i verket Sveriges historia utgivet på Nordstedts förlag. Det är en riktig tegelsten på över 630 sidor som jag faktiskt fuskade lite med på slutet. Därav frågetecknet i rubriken samt ordet nåja! i första meningen. Från sidan 500 ungefär fuskade jag skamligt nog en del och avstod från att noga läsa igenom alla detaljer i vad som där berättades om konst, arkitektur, teater, musik och litteratur. Vet dock nu att och var det finns vetande i de sakerna att hämta om jag skulle vilja veta.Annars är ju historia alltid åtminstone småintressant, faktiskt ofta väldigt intressant.
Baksidestexten ger en god presentation av huvuddragen i band fem:
Sjuttonhundratalet var ett sekel fullt av försök, högtflygande planer, vittfamnande reformförslag, udda idéer och nya visioner. Frihet var seklets ideal och man provade nya vägar, i teorin såväl som i praktiken. Sverige utvecklade en avancerad folkrepresentation och toleransen ökade för olika uppfattningar i politiska och religiösa frågor. Livet i fredstid gav nya möjligheter.
Resandet blev på modet som aldrig förr, men Ostindiska kompaniets import av lyxvaror väckte en häftig debatt om moral och livsstil. Naturaliekabinett och kuriosasamlingar vittnade om att naturen stod i fokus för intresset som både nytta och nöje. Vetenskapen blomstrade med Linné i spetsen. Glas och porslin började tillverkas och småskalig industri startades runt om i landet. Konst och kultur premierades vid Gustav III:s hov. Cajsa Warg spred kokkonstens dofter och Bellman skildrade stadslivets charm och misär.
Samtalet blir sjuttonhundratalets existensform. Nya röster hörs på kaffehus och krogar, i politiska diskussioner, i pressen och den framväxande offentligheten. Men mycket skedde i skymundan, i brev och dagböcker eller i handskrivna pamfletter som undgick censuren. Källorna skildrar var-dagen, men också intresset för ockultism, alkemi och ordensväsende. Under seklets gång växte en ny tid fram i människors tankevärld.
I inlägget 1600-1721 av den 7 december förra året kan du, käre Bloggläsius, läsa om fjärde bandet samt i slutet hitta länkar till nummer tre, nummer två och nummer ett.
vv06 – nytt lutherbruk
Tro inte det beror på att jag vill slippa fjäll, friluftsliv och familjemedlemmar. Det är inte därför jag pustar ut. Lättnaden kommer av att mail-biljetten fungerade och tåget gick i tid 11.48. Oro har fyllt mitt sinne hela förmiddagen då jag alltid fruktar att det skall bli något sorts tekniskt mackel med alla moderniteter som nu finns. Förr i världen var jag trygg. Då köpte man en biljett av papp eller papper av en levande person som satt bakom en lucka. På tåget följdes detta upp av att en annan person stansade hål i sagda biljett. Så är det inte nu. Via datorn köper man sin resa och färdtillståndet hamnar via sms i telefonen – hoppas man – och på tåget inspekteras detta förstrött. I förväg är man inte säker på mer än att pengarna flugit ur kontot genom en betalning man bara knappat in.. Tacka vet jag kontantuppräkning! Då känns det att det svider.
Jag är alltså på resa hem från min vår-vinter-semester ett dygn innan de andra eftersom jag har arbetsuppgifter i morgon. I ca sex timmar kommer jag nu att fundera, skriva, läsa och gissningsvis också tuppa av en och annan gång. Direkt förberedelse av vad jag skall säga som Beredelseord i Mässan i morgon i Älvsby kyrka får dock anstå till i kväll eller i morgon bitti eller rentav i själva gudstjänsten. Troligen blir det det sistnämnda alternativet för att orden och det Bibliska budskapet skall bli optimal färskvara just där och då med de människor som är på plats.
Detta sista – att det Bibliska budskapet blir färskvara med de människor som är på plats – är att göra så kallad kontextuell teologi. Det är en viktig sak. Extremt viktigt blir att hela härligheten vare sig det är frågan om muntlig förkunnelse, böcker, artiklar eller annat då så att säga ”fäster i bägge ändarna”. Det skall vara Bibliskt och troget den kristna Kyrkans tro och samtidigt aktuellt och relevant i den tid som är. Här fuskas en hel del på lite olika sätt. Vissa – också jag – är så mån om att vara klassisk i både sak, ordval och åtbörder att begripligheten riskeras för dem som inte behärskar jargongen. Andra söker att så till den milda grad gå tidsandan och trendsätteriet till mötes att centrala Sanningar kommer bort.
Boken Our Shared Witness – A Voice for Justice and Reconciliation som jag läst under vistelsen i Björklidenär ett bra exempel på god kontextuell teologi. Författaren Munib A Younan är biskop i ELCJHL – Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. Den är en av världens minsta Lutherska kyrkor men dess biskop är för närvarande ordförande i Lutherska Världsförbundet och bokens baksidestext presenterar honom med dessa ord:A bridge-builder. An ambassador of reconciliation. A prophetic voice, speaking truth to power. An advocate for justice, peace, and non-violence. A witness to the liberating Gospel of Jesus Christ. A servant for the suffering.
Om boken sägs sedan:
As you will read in this collection of sermons, speeches and writings, Bishop Younan’s theology is contextual – deeply rooted in his daily reality as a Palestinian Christian – while at the same time being universal – offering insights and principles that apply to other situations in vastly different parts of the world.
Given the tragic history of failed Israeli-Palestinian peace efforts, it would be easy to become pessimistic, discouraged, and even bitter. But Bishop Younan is full of hope, the hope that comes from a deep faith. This is the testimony of a man liberated by God´s grace, working for a just, peaceful, and reconciled world.
Boken är en antologi på drygt 200 sidor, inte en löptext. Det innebär att man då och då tycker Detta har jag läst förr! men det beror ju på att han sagt samma eller liknande sak i ett annat föredrag eller en annan artikel som finns i boken. För egen del fann jag särskilt ans resonemang kring Luthersk rättfärdiggörelselära intressant och utmanande. Ofta har den enbart förståtts som något som gäller individer och deras Gudsrelation. Younan tillämpar Rättfärdighetstanken och Försoningen, Ordet och Sakramenten också på samhälls- och konfliktsituationer. Det är ett för mig inte ett helt nytt men ändå intressant, annorlunda och utmanande Lutherbruk.
Köp boken! Och läs den!
vv05 – trött & tvivel
En händelse värd att notera att den lille nu reser sig och går ett och annat steg och har femte tanden på gång. En annan är att storasyster blir mer och mer språksam. Låter ofta mycket förståndig samt är viljestark och bestämd.
I det grandiosa vädret – så ock denna dag – drog flera till slalombacken men jag drog pulka. Med den lille i. När han skulle sova efter lunch. Riktigt mysigt. Särskilt för han som sov. Jag gnodde framför pulkan en bit längs Rallarvägen, alltså leden mot Tornehamn, Rallarkyrkogården och kapellet. Men inte ända fram. Jag visste ju inte när arvfursten skulle behaga vakna och ville inte vara borta mer än 1½ timme. Det aktuella skidspåret har kompletterats med en pistad alternativ återväg över myrar och i gles skog men med ett mördande motlut allra sist. Farfar – det är alltså jag om nu någon inte fattat det – var tämligen utpumpad när det hela var klart och gossen levererats till sin ömma moder. Det blev många steg för gubben.Detta med steg har stigit i betydelse den sista tiden. Jag hann inte mer än heltidsbörja i mitt nya uppdrag som församlingspräst förrän jag drogs in i någon sorts tävlingsaktivitet som alla bara måååstee vara med i. Så sa man i alla fall. Allt handlade om att vi skulle förses med stegräknare för att mäta graden av vardagsmotion eller något sådant. Var eller var annan dag skulle antalet steg matas in på en speciell hemsida så man kan se hur det går att gå.
Vad mätningarna visar är att man går mer än man tror. Bara att göra ingenting speciellt drar ihop till mer än 4000 steg en vanlig dag. Traskar man mer än 7000 steg får man en guldstjärna på webbplatsen ifråga. Den menar att man då nått någon form av må-bra-nivå.
Nu är ju inte all aktivitet gång till fots. Annan motion eller rörelse kan ju också vara nyttig och sådant kan då enligt www.steg.se omvandlas till steg. Så är till exempel en timmes skidåkning skidåkning värd ca 7000 steg. När jag då gör det och skriver in mina resultat så tvivlar dataprogrammet på min noggrannhet eller min moral. Frågar om jag skrivit rätt – typ. Verkar inte tro att det en dag blivit runt 35000 steg – vilket är lätt hänt om man turåkt i fem sex timmar. Hur som helst har det blivit många steg denna vecka och jag är tvåa bland de fyra på arbetsplatsen som till syvende och sist blev de som hakade på. Många har alltså avstått. Den som ivrigast av alla pläderade för saken har inte ens hittat sin stegräknare – säger hon. Och på mina uppgifter tvivlar som sagt programmet. Men det struntar jag i. Stegar bara på.
I morgon 11.48 bordar jag ett tåg för resa till hemorten. Madammen och alla de andra stannar till på söndag. Jag behöver åka hem då det på söndag klockan 11 i Älvsby kyrka är Mässa med konfirmation. Då jag haft semester denna vecka är det kollegorna som har ansvar för själva konfirmationen, den del av gudstjänsten som har Gud och ungdomarna i fokus. Min del blir att leda själva mässan – vara celebrant som det så fint heter – då Gud och alla är i fokus. Alltså tar jag tåget hem. Senast då når jag snabbare internet än vad jag nu har och detta inlägg kan publiceras liksom uppgiften att jag fredagen den 12:e rört mig 19263 steg.
vv04 – tur med vädret
Torsdagen var faktisk pricken över alla i-n som kan komma ifråga. Turåkning stod på programmet och tur hade madammen och jag med åkningen – fast vi ändrade mål under gång. Såhär blev det:Bil till Abisko och så på skidor söderut längs Kungsleden med Abiskojaure-stugorna som mål. 1,3 mil enkel väg. Start ganska tidigt. 9.45. Första delen var densamma som den tur vi gjorde om söndagen men i stället för att harva i björkskogen åkte vi denna gång på Abeskoeatnus* frusna is. Hur njutbart som helst. Upplevelsen på isen blir en helt annat än inne i den denna årstid avlövade slyn. Kalfjällskänsla – typ.
Stig! En älg! sa madammen som åkte en bit bakom mig i spåret. Jag hade inte sett kreaturet ifråga fast kossan stod bara 30 meter från där jag var. Fotograferad bild blev det inte. Bjässan vred nämligen på huvudet och bligade på oss varvid vi inte stannade utan tvärtom ökade farten med hjärtat halvt i halsgropen. Tur för Northug att hon lät oss vara. Hade hon – och så kan det vara med älgar – tyckt att det nu var dags för omvänd älgjakt hade norrmannens spurtförmåga bleknat i jämförelse.
Solen sken som den bara kan göra i april när det är ett par minusgrader och enbart ny fin vit fräsch snö överallt att reflektera i så att man blir solbränd både från ovan och nedan. Framme vid det ställen där biflödet Nissonjohka ansluter tvärade vi sydostvart och följde det frusna vattendraget långt upp i dess branta ravin. När vi sommarfjällade i augusti var vi också i de environgerna men då ovanför ravinen, inte nere i den så denhär gången fick vi ett helt annat perspektiv.
Vad det led sedan från ravinen upp på kalfjället för kaffepaus och sedan efter en sommarled som man när den är snötäckt bara delvis kan urskilja. Den förde oss till en tydlig formation i terrängen som åtminstone tidigare tjänat som samisk offerplats och därifrån tog det en timme att köra nedför tillbaka till Abisko. In i bilen och hemfärd till stugan.Och under dagen och kvällen anslöt släktingar och anförvanter. Yngste sonen kom med tåg. Barnbarnet Tyra åkte bil med sin mormor och morfar och ett tag senare anslöt ytterligare ett billass med lillebror Adrian med far – den äldre av våra söner – och moder samt en morbror. Två stugor fyller vi nu. Och barnbarnen kom på plats.
Och det blev afton den torsdagen, en god dag.
* Så heter vattendraget på samiska. Försvenskad stavning handlar det om Abiskojåkka.
vv03 – olika vägval
Igår när jag skrev det korta vårvinterinlägget vv02 – trögt nät hade skrivandet föregåtts av fantastisk skidåkning – på turskidor. Nätterna här har varit ganska kalla men ger man solen en stund värms luften upp och därför begav vi oss igår först vid 11draget på tur. Tanken var att på kalfjället ta oss västerut till Kratersjön. Viker man där norrut och nedåt ett ganska kort stycke kommer man ner i björkskogen och över Malmbanan till Rallarkyrkogården. Där finns ett skidspår tillbaka till Björkliden. Så var det tänkt. Andra vägar valdes.
Efter ett tag längs den planerade rutten delar sig leden och viker man vänster kan man följa leden till Låktatjåkkastugan jättemånga meter över havet. Vi valde denna nya väg och detta nya mål. Skidandet gick i maklig takt i lugnt och soligt väder men ack så vanvettigt uppför. Vi är inte sams – jag och uppförheten. Efter en timmes åkning tog vi en välförtjänst blåbärssoppepaus varefter madammen vältränad som hon är pinnade vidare uppåt i ett par timmar medan jag valde att bli på stället i solen ett tag.
Efter en liten stund åkte jag nedåt och återgick till det ursprungliga vägvalet – som inte heller gick att genomföra. Fram till Kratersjön gick det bra och en bit till men när leden var framme vid den branta sluttningen ner i björkskogen fanns ingen led att följa. Markeringen fanns men inget trampat spår vare sig av skoter eller skidor. Alternativet att pulsa i midjedjup snö kändes inte lockande så det blev ett nytt vägval – lappkast om. Tillbaka på kalfjället till Björkliden där jag vad det led skrev förra inlägget strax innan madammen kom tillbaka.
Men idag onsdag blev det slalom – för första gången på två år. Halvmulenheten som rådde skapade ett så kallat flatljus som gör det svårt att välja väg. Blåsten på kalfjället blästrade formligen ansiktet. Några timmar i backen blev det i alla fall. Nu på kvällen efter en middag och en pilsner är jag stel i muskler jag glömt att jag hade. Det har med andra ord varit en bra dag.
I morgon? Vädret avgör.
vv02 - trögt nät
1: Ett oooliiidliigt segt nät som inte inspirerar till blogg- och surfaktiviteter.
2: Kalasfint väder med rika tillfällen till friluftsliv.
3: Viss avsaknad av ämnen att beblogga.
Nätproblematiken finns i den stuga vi bebor. I receptionen på hotellet fungerar det bättre. Där sitter jag nu.
Vädret kommer väl att slå om endera dagen. Så brukar det bli. Att ha toppklimat en hel vecka i april är mycket begärt. Sol, vind och väder gör att mitt svedda ansiktesskinn faktiskt nästan längtar efter att bli stuginblåst en dag. Liksom en del muskler jag inte visste jag hade.
Bloggämnen kan nog infinna sig. Läser en bra bok som snart kommer att anmälas. Och på torsdag kväll ansluter barnbarnen Tyra och Adrian - alltid värda att beblogga.
vv01 – hur många hur ofta?
Undrar hur många bilder vi har av Lapporten!
Orden kom från madammen i mitt liv strax innan hon tog den bild som pryder detta inlägg. Ännu en bild alltså nu när vi också denna vårvinter har dragit till Björkliden. Årstiden vårvinter är faktiskt en av årets allra bästa tider. Gott om snö, kallt på nätterna, sol under (de allt längre) dagarna och goda möjligheter till avkopplande aktiviteter.
Vi reste upp igår lördag men fick vår stuga först idag på söndagsförmiddagen. En natts tillfälligt kinesande hos dottern – Snorvan kallad som liten – och hennes sambo. De bor här. Är till och med skrivna här för att året runt leva, verka, arbeta och fritida en god bit norr om polcirkeln.
Det blev en liten skidtur idag – summa 6 timmar ute i friska luften. Strax före 11 for vi från Abisko längs Kungsleden söderut för att efter ett tag rikta spetsarna in i Gorsavaggi*. Stadigt lätt uppför men inte så att det var kämpigt, bara så att man inte fick en meter till skänks. Med lite tyngre turskidor blir det mer att gå än att glida så det går inte så fasligt fort. Återmarschen blir beroende på åkverktygens beskaffenhet tack och lov inte heller toppspeedad men givetvis ändå lättare. Sex timmar tog turen. Fem om man räknar bort två fikapauser. Så kroppen är mör.
Väl tillbaka vid mågaämnets bil fann vi att vänster bak var platt. Spikkört. Snabbt skiftat och så intagandet av stuga 8 i Björklidens fjällby där jag efter en söndagsmiddag bestående av blodpudding och bacon och en bastu och TV-programmet Brottet skriver detta som jag hoppas skall gå att publicera. Datorn – familjens lilla läpp-tipp – fungerar vad gäller internetuppkoppling som en mobiltelefon och signalen här är mycket svag.
Undrar hur ofta detta händer!De orden kom från mig själv när jag parkerade bilen. Observera registreringsplåtarna. Samma bokstäver på två bilar invid varandra. Sällsynt!
Med detta skrivet skall jag försöka publicera alstret. Går inte det för jag försöka i morgon och jag får gå direkt till att polera tänderna och läsa gissningsvis tolv rader innan jag somnar för att pigg och nyter vakna till en ny vårvinterdag i den svenska fjällvärden.
* I inlägget speciell resa 1203-7 – sjunde inlägget skrivet under den speciella resan i slutet av mars förra året – berättade jag om en snarlik men något kortare tur men då i min alldeles isolerade allenahet.
stiftet hockar fett
Jag vill minnas att jag för en del år sedan kunde höra att någon eller något rockar fett. Använde aldrig själv uttrycket men förstod att det betecknade att någon eller något gjorde eller innebar något anmärkningsvärt och enastående. I vart fall var det så jag rätt eller orätt uppfattade saken.Frågade för någon dag sedan yngste sonen huruvida uttrycket fortfarande är i svang. Gossen tittade på mig med milda ögon och sade Nej med ett tonfall som röjde att han menade mig vara en person av uråldrigt datum som sett sin bästa tid strax efter det att inlandsisen drog sig tillbaka. Min slutsats blir därför: Ingen rockar fett. Numera.
Stiftet hockar fett! Numera.
Fredag kväll blev Skellefteå klart för SM-final i ishockey genom att förpassa sina götalands-motståndare in de säsongsavslutnas skara. Schtaaan vann semifinaleriet med 4-1 i matcher. Lördag eftermiddag gjorde Luleå samma sak med sina svealändska motståndare. Resultatet av detta blir att om en vecka startar finalkampen som ett övrenorrlandsderby i bäst av sju drabbningar. Saken helt och fullt är en inomstiftsangelägenhet. Kyrkogeografiskt är spelet över för tolv av tretton stift – en del fanns ju inte ens fick på sig rören. Om Luleå kan man säga: stiftet hockar fett.
Vem skall man då heja på?
Luleå givetvis. Jag äger både mössa och halsduk till förmån för det laget. Visserligen har jag också en Skellefteå-halsduk men den är från 1976 (tror jag det var) när de blev svenska mästare med en av mina kusiner i laget. Numera föredrar jag Luleå oberoende av vilka de spelar mot. Skellefteå hejar jag på i alla matcher utom mot just Luleå. Vissa anser den hållningen vara ett allvarligt förräderi nästan i klass med det Judas gjorde sig skyldig till eller åtminstone ett tvivelaktigt haltande på bägge sidor som på profeten Elias tid. Dock är det mitt sätt att prioritera.
Piteåbygden – som Älvsbyn tillhör – ligger mitt emellan hockeystäderna och är kluvet i sympatier. Särskilt gäller detta kuststaden där innevånarna på Pitebons självgoda sätt ibland kallar de två elitserielagen Pite södra och Pite norra. Kluvenhetenyttrar sig hos en del så att sympatierna för det ena laget paras med allvarlig motvilja mot det andra. Men så är det alltså inte för mig. Jag växte ju faktiskt upp i Luleå.
Om stiftet kan till sist sägas att dess biskop är rejält hockeybiten. Är jag rätt underrättad spelade han själv på pojk- och kanske juniornivå i sin barndoms stad Haparanda. Dit återflyttade han med tiden som kyrkoherde och satt när vi röstade fram honom till biskopsstolen ordförande för gränsstadens juniorhockey. För ett par år sedan frågade jag honom hur han vid sina visitationer och andra resor i stiftet brukade besvara frågan om vilket av stiftets två elitserielag (som just då toppade tabellen) han sympatiserade med. Det är en väldigt känslig fråga svarade han med en diplomatisk glimt i ögat. Jag brukar krångla mig ur dilemmat genom att yttra: Ja mest klappar mitt hjärta för Asplöven.
Jag är inte biskop som behöver vara diplomatiskt.
Jag är en fri man som vågar vilja att guldet skall till Luleå.
Bilden? Tyra för ett par år sedan - drygt.
leve fadern!
Det är inte heller en text där jag avser driva den goda saken att pappor inte ska unna mammorna för stor del av föräldraförsäkringen utan faktiskt själva hävda sig och lägga rabarber på fler dagar.
Den korta text jag skriver är rätt och slätt en stolt och mysig notering om att denna dag för 30 år sedan blev just jag Fader. Äldsta dottern – Snuppan kallad som liten – föddes då.
Ett fyrfalt leve för Fadern! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
mer uppståndelse
Den sista tiden bloggande har gått i kyrklighetens tecken.Inget fel i det då Långfredag-Påsk är det kristna budskapets grundbult.
Annat av vikt har dock kommit i kläm och lämnats obebloggat.
Så till exempel barnbarnens visiter och en del annat.
Bot på en del av detta kommer här.
Eller snarare här på ANDRA BLOGGEN.
mer oväntat
Blogginlägget upp-och-ner-vishet innehåller min predikan i Vidsels kyrka på Långfredagen. Rubriken ringrostig? gav jag till inlägger som innehåller Påskdagens predikan i samma kyrka. I bägge betonade jag och tog upp det oväntade.
Igår på Annandagen var jag predikoledig för egen del men då sonsonen tillika arvfursten lille Adrian nu 11 månader skulle förmiddagstupplura lade jag honom i vagnen och spatserade ut på en promenad. Gossen somnade efter 50 meter så jag traskade till Älvsby kyrka, placerade vagnen utanför och deltog i Högmässogudstjänsten därstädes. Visserligen sprang jag lite ut och in för all kolla att familjejuvelen inte vaknat och kände sig farfarssviken men kollegans predikan åhörde jag stilla och uppmärksamt. Hon – ibland här på bloggen kallad Brunetten – talade också kring aspekten det oväntade. Jag bad att få hennes manus att lägga in som gästpredikan här på bloggen – så att helgen blir fullständig.
Läs först i din Bibel eller på www.bibeln.se Lukas evangelium kapitel 24 verserna 36-49.
Älvsbyn är en ganska liten ort. När man går nere på byn så får man vara förberedd på att möta någon som man känner eller känner igen. Det är en stor skillnad mot om man bor i en stor stad där man kanske inte känner så många.Alltid är det något ansikte som känns bekant, någon som man stannar och byter ett par ord med. En tur ner på byn brukar bestå av många möten. Om man inte har den beredskapen utan kanske stirrar ned i backen när man går ner för att handla lite då blir man snart sedd som snorkig. Man är beredd på ett möte. Ibland blir det ett oväntat sådant. Kanske är det någon man inte sett på flera år men ändå är det något bekant som gör att man stannar upp och tittar en gång till.
Mamma Maria, lärjungarna eller någon annan av dem som fanns nära Jesus var inte beredda. De förväntade sig inte att träffa någon som de kände igen. De förväntade sig inte att se Jesus och de såg honom inte. Och det är inte så konstigt när man tänker efter. De hade sett honom där i Jerusalem, hos Pilatus, ute på Golgata, på korset. De såg honom dö, några av dem följde med hela dagen, kanske lite på avstånd. Men de fanns där och såg, han var död. Allt borta. Allt han pratat om, allt de hoppats på. Så på några ögonblick förändras allt. Från död till liv. Inte konstigt att de inte kände igen honom.
Lukas beskriver Jesu tålamod med lärjungarna så fint. Han tar sig tid, visar sina sår. Titta! Känn! Så äter han, många viktiga ting låter Jesus ske när han och de andra äter. Det är då, med mat i magen, i gemenskapen, han berättar och förklarar. Nu med några bitar stekt fisk låter han maten än en gång bli viktig. En död äter inte, inte heller en ande. Se! Jag är hungrig, jag äter, jag lever! Och kanske var det då, i det vardagliga de kände igen honom. De som levt med honom, följt honom.
Tidigare skriver Lukas att när han bröt brödet – då öppnades deras ögon och de kände igen honom. I det vardagliga, rörelser, gester han gjort tusentals gånger. Nu när han plockar upp de stekta fiskbitarna, benar ur dem, känner lärjungarna igen honom. De kommer ihåg alla de gånger de legat runt elden, ätit nygräddat bröd och stekt fisk. Hur han där vid eldens sken undervisat, samtalat med dem. Det är i det enkla, vardagliga de känner igen honom. Så påminner han dem. Det var det här, just det här jag pratade om medan jag ännu var hos er, innan allt det här hände.
Kanske anar vi en liten förebråelse? Ungefär som en förälder som lite lagomt less säger till sitt barn, det var ju just det här jag sa….underförstått, om du lyssnade på mig, om du bara litade på mig.
Kan vi känna samma känsla hos Jesus? Det var ju det här jag sa, minns ni inte? Lyssnade ni inte? Trodde ni inte? Kanske satt de runt honom, kanske hängde de med huvudena och svarade, likt barn som blir tillrättavisade – ja, ja vi minns, ja du sa…
Jag blir så glad när jag tänker på att det kanske var så!
Jag blir så glad när jag tänker på att lärjungarna inte var några genomperfekta män och kvinnor. De var som vi, de tvivlade, de lyssnade inte alltid så noga, de glömde. Jesus fanns för dem. Han valde inte bort dem. Jesus visste deras styrkor och deras svagheter. Nu påminner han om det han tidigare sagt, inget straffande för att de inte trodde, snarare ett stillsamt, kommer ni ihåg? Ni kanske inte trodde då, men jag tror på er! Det kan vi också ta till oss! Så berättar han syftet med hela lidande historien för dem. De sitter där och kanske lyssnar samtidigt som tankarna och känslorna måste ha brusat inuti dem. Det här hade de inte förväntat sig när den här dagen grydde.
Förväntar vi oss att se Jesus någon gång? Finns han i vårt liv som om han var en bekant när man går ned på byn? Någon som man vet att man kan träffa och håller lite utkik efter? Eller är det så att vår Jesus bor i en stor stad, så stor att vi inte förväntar oss att träffa honom så ofta, och därför inte håller utkik efter honom.
Kanske får vi be Gud om hjälp. Att låta Jesus bli lika naturlig att hålla utkik efter i våra liv, som om vi spanade efter ett bekant ansikte på långlördag i Älvsbyn. För när man förväntar sig att se någon man känner, möta någon man inte sett på länge, då är man alert. Man kanske går vägar där man vet att den, de man vill möta finns. Man rättar in sitt liv för mötet.
Det finns en som väntar på oss, som redan ordnat ett möte. Han som visade såren, han som åt den stekta fisken, han som inget annat vill än att möta just dig och mig.
