stigstrombergsson

En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Om min syn på mitt bloggande och regler för kommentarer kan läsas i kategorin Bloggpolicy.

ringrostig?

Först en sak innan två andra saker jag tänker låta detta inlägg fyllas av:

 

JESUS HAR UPPSTÅTT FRÅN DE DÖDA!!

 

Vill som i början slå fast denna grundbult, det avgörande och sensationella beskedet till världen. Nu vet alla det så jag kan gå vidare till det andra.

 

Först: Präster roar mig – ibland. 

 

Sedan sommaren 1990 har jag som gudstjänstdeltagare firat betydligt fler gudstjänster än jag själv fått ha ansvar fatt leda. Detta ger en speciell erfarenhet då jag själv är präst. Då och då – fast inte ofta – har jag tagit mig själv på bar gärning med att roat och halvt småskadeglatt lägga märke till misstag ansvariga kollegor gjort sig skyldiga till. Något fatalt har det aldrig varit frågan om utan det har handlat om småtabbar som att kollegan råkat bläddra fel i någon bok, glömma ett moment i gudstjänsten eller någon liknande teknikalitet. Med stilla leende i mjugg registrerar jag sju sekunders ivrigt bläddrande för att komma rätt eller ett tjuvrus ut i sakristian för att hämta något glömt. Så kul har jag.

 

Men sådant är roligt bara i lagom dos. På andra platser här i jämmerdalen – alltså inte Älvsby församling – finns kollegor som inte gör någon liten miss en gång i halvåret utan betydligt oftare. De år jag inte haft församlingstjänst har jag i stället med viss regelbundenhet haft kurser för kyrkvärdar och annat gudstjänstknutet folk från en stor hoper församlingar och då får man höra saker. Jag vet att det finns församlingar där man näst intill söndagligen frågar sig Vad skall det bli för mackel denhär gången då? Det är inte kul. Någon groda då och då är mänskligt men serieklantighet tyder på oordning i huvudet eller simpelt slarv och är bara pinsamt.

 

Men – två gånger på raken, både idag och i förrgår klantade jag mig. Tydligen är jag liturgisk ringrostig. I Långfredagsgudstjänsten förbisåg jag Dagens bön och fick lubba efter en Psalmbok när den skulle bedjas. I Påskdagens Högmässa insåg jag under klockringningen och körens första sång att jag glömt att förbereda ett Beredelseord innan Syndabekännelsen samt försummat att komma överens med kantorn vilket Kyrie och vilken Lovsång vi skulle ha. Tabbe!! Två gånger på raken. Betänkligt.

Fast jag fångade upp situationen. Lät Beredelseordet handla om sådant som tappas bort och nämnde i den vevan vilket Kyrie och vilken Lovsång som skulle bli innan jag med slutmeningarna i dagens evangelietext som utgångspunkt reflekterade något kring vådan av att tappa tron på vad Jesus säger och gör. Jag kom därmed som ner på fötterna men lovar att skärpa mig.

 

Sedan: Påskdagens predikan.

 

Vad jag predikade i Högmässan i Vidsel framgår av följande manus som jag i allt väsentligt höll mig till. Texten jag utgick från var Markusevangeliet kapitel 16 verserna 1-14. Läs den först!

 

 

På Långfredagen nämnde jag om officern som stod vid Jesus kors. Han var en oväntad person till att fatta vad som egentligen hände. Alltså att Jesus är Guds son. Och att hans liv, lidande och död har en oväntad innebörd. Gud vänder i de händelserna allt upp-och-ner. Finns hos dem som är och upplever sig längst borta från Gud. Det som blev så tydligt i Jesus sista ord: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). (15:34)

 

Det oväntade fortsätter! 

 

Kvinnor går till graven för att göra om begravningen. Hast- och hafsverket skulle ställas rätt. Ett bekymmer fyller deras tankar: ”Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?” Den muskelstyrka som krävs har det inte. Men ändå går de – trots att de liksom inte menar det vara någon idé.

På så sätt är det med den sökande tron. Egentligen tron över huvud taget. Den är inte speciellt smart. Är inriktad på något samtidigt som man tänker att detta något är omöjligt. Typiskt. Och ändå rätt! Fast det verkar så fel.

 

Kvinnorna möter det oväntade. Reagerar oväntat.

Stenen är borta – liksom den döde själv. Bara en ängel – det är mannen i vit klädnad – som säger: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd.”

Kvinnornas reaktion är begriplig! Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. De hade ju mött något helt oväntat.

 

Det är just vad Påsken innebär. Det oväntade. I en värld där alla människor dör – förr eller senare. Där många lider och många drabbas av dödens förtrupper sjukdom, oro, ångest, livsleda eller annat.

Att han har uppstått blir innerst inne och ytterst ute historiens vändpunkt. Han som gav sitt liv för andra fick tillbaka det och dödens grepp är sedan dess inte det enda som väntar. Bakom den kylan finns en hand ur Livet med stort L, en hand med liv, en hand som sträcks till oss människor, en hand fylld med förlåtelse, evigt liv, Gudsgemenskap, himmel, salighet. Jesus hand. Eftersom han har uppstått!! Oväntat!!

 

Detta oväntade måste få sjunka in. Kvinnorna berättade det inte först – trots att ängeln sagt åt dem. De sa inget till någon, för de var rädda eftersom... Så slutar Markustexten. Mitt i en mening. Sista bladet i Markus orginaltext försvann tidigt men saken ”reparerades” vad det led av någon som skrev till slutet av texten jag läste. Så kvinnorna berättade ju – vad det led. Men inte från början. Det oväntade var samtidigt så helt överväldigande att de teg. För tillfället. Saken måste som få sjunka in.

 

Så är det nog också för oss. Det faktum att lidande och död inte har sista ordet måste få sjunka in. Måste få hinna fästa sig i tro. För så är det ju. Det måste fästa sig i tro utan bevis.

Alla vi känner dör och vi själva skall också dö. Alla som vi som är lite äldre följt till deras gravar ligger där de ligger utan att ha uppstått. Det är ett faktum. Att Jesus inte ligger kvar i sin grav är något som behöver få sjunka in. I tro. Och i erfarenhet. I möte och samvaro med honom som var död men lever för att vi skall leva. I kontakt med honom som sa – fast det är i ett annat av evangelierna: Jag är uppståndelsen och livet. Det som tror på mig skall leva om han än dör.

 

Hur hittar vi detta? Hur hittar vi detta på nytt? Igen? Gång på gång?

 

Svaret på en sådan fråga finns i texten jag läste. Finns i ängelns ord: Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’” 

 

Detta tror jag är viktigt. Att Jesus går före till Galileen. Det var ju därifrån de kom. Inte Jerusalem där allt detta hände. De hänvisades hem till vardagen. Där skulle de få möta Jesus.

Och så blev det. I Johannesevangeliet berättas om att Jesus möter lärjungarna där hemma, sedan de gått hem. Till och med i deras vardagliga sysslor. Jag vill gå och fiska säger Petrus och det är efter det fiskeriet som de möter Jesus på stranden. Hemma i sin vardag. Och det är därifrån de tolv – ett fyllnadsval har skett – sänds ut på sina speciella uppdrag.

 

Den poängen är riktad också till oss. Alltså orden går före er till Galileen.

Det är där vi hör hemma som den uppståndne Jesus finns. Dit har han gått före. Alltså hit. Till Vidsel. Här är det vi skall leva tillsammans med den uppståndne – inte i Jerusalem eller i någon annan religiös karantän. Här i vårt vanliga liv är han med oss alla dagar till tidens slut.

 

Jag har varit i Jerusalem. Jag har varit i Den heliga gravens kyrka – den byggnad som är rest över platsen där allt detta hände. Jag har stått och jag har bett vid Klagomuren, resterna av Guds tempel. Det var intressant. Inget snack om den saken.

Men Jesus/Gud var inte där. Inte mer än här hemma – i mitt Galileen. Hit har han gått före för att vara med mig här. Uppstånden. Levande. Hörande. Stödjande. Möter oss i Ordet och Nattvarden, i vardagens spring och skubb. I och genom mina medmänniskor. Med uppdraget till var och en av oss att älska våra medmänniskor så som han älskat dem. 

Det är alltså här skall vi få se honom. I vårt Galileen. Strax. I det bröd och vin han säger är hans kropp och blod. För oss, för dig. Hos dig.

 

Jesus har uppstått – det är det oväntade. I sanning. Att livet med den uppståndne är här kan också låta oväntat – men är i alla fall sant. För han gick före till Galileen.

Kristus är sannerligen uppstånden från det döda. Med sin död förtrampade han döden och till dem som ligger i graven ger han liv.
Det gläder mig att du står bland de felandes skara. Det är en speciell nåd att trots att man velat bättre ändå fela inför både församlingens och Guds ansikte. Omöjligt att smita undan. Det går ibland att skyla över lite genom en snabb improvisation, men man vet det själv och det räcker... Trots det byggs Kyrkan där brödet bryts och vinet delas på det sätt som Jesus sagt oss. Inte genom prästens förträfflighet utan genom Jesus och i Ande. Din predikan är uppbygglig, men ditt felande är evangeliskt. Glad Påsk.

Thommy Bäckström – gammal kompis allt sedan ungdomsåren – gav på reklamsajten Fäjsbåck följande kommentar som jag publicerar också här – till gagn för dem som i avsaknad av FB direkt landar här:
”Kul det du skrev om prästers tillkortakommande vad gäller gudstjänstordningens ordagranna följande. Skulle kunna komplettera din uppräkning även med kyrkvärdars missar, inte minst egna. Efter 25 år i branschen torde den bäckströmska misstagslistan vara tjock som en telefonkatalog, eller för att använda en metafor som även barnbarnet Madde förstår: massor av MB.”