mer oväntat
Blogginlägget upp-och-ner-vishet innehåller min predikan i Vidsels kyrka på Långfredagen. Rubriken ringrostig? gav jag till inlägger som innehåller Påskdagens predikan i samma kyrka. I bägge betonade jag och tog upp det oväntade.
Igår på Annandagen var jag predikoledig för egen del men då sonsonen tillika arvfursten lille Adrian nu 11 månader skulle förmiddagstupplura lade jag honom i vagnen och spatserade ut på en promenad. Gossen somnade efter 50 meter så jag traskade till Älvsby kyrka, placerade vagnen utanför och deltog i Högmässogudstjänsten därstädes. Visserligen sprang jag lite ut och in för all kolla att familjejuvelen inte vaknat och kände sig farfarssviken men kollegans predikan åhörde jag stilla och uppmärksamt. Hon – ibland här på bloggen kallad Brunetten – talade också kring aspekten det oväntade. Jag bad att få hennes manus att lägga in som gästpredikan här på bloggen – så att helgen blir fullständig.
Läs först i din Bibel eller på www.bibeln.se Lukas evangelium kapitel 24 verserna 36-49.
Älvsbyn är en ganska liten ort. När man går nere på byn så får man vara förberedd på att möta någon som man känner eller känner igen. Det är en stor skillnad mot om man bor i en stor stad där man kanske inte känner så många.Alltid är det något ansikte som känns bekant, någon som man stannar och byter ett par ord med. En tur ner på byn brukar bestå av många möten. Om man inte har den beredskapen utan kanske stirrar ned i backen när man går ner för att handla lite då blir man snart sedd som snorkig. Man är beredd på ett möte. Ibland blir det ett oväntat sådant. Kanske är det någon man inte sett på flera år men ändå är det något bekant som gör att man stannar upp och tittar en gång till.
Mamma Maria, lärjungarna eller någon annan av dem som fanns nära Jesus var inte beredda. De förväntade sig inte att träffa någon som de kände igen. De förväntade sig inte att se Jesus och de såg honom inte. Och det är inte så konstigt när man tänker efter. De hade sett honom där i Jerusalem, hos Pilatus, ute på Golgata, på korset. De såg honom dö, några av dem följde med hela dagen, kanske lite på avstånd. Men de fanns där och såg, han var död. Allt borta. Allt han pratat om, allt de hoppats på. Så på några ögonblick förändras allt. Från död till liv. Inte konstigt att de inte kände igen honom.
Lukas beskriver Jesu tålamod med lärjungarna så fint. Han tar sig tid, visar sina sår. Titta! Känn! Så äter han, många viktiga ting låter Jesus ske när han och de andra äter. Det är då, med mat i magen, i gemenskapen, han berättar och förklarar. Nu med några bitar stekt fisk låter han maten än en gång bli viktig. En död äter inte, inte heller en ande. Se! Jag är hungrig, jag äter, jag lever! Och kanske var det då, i det vardagliga de kände igen honom. De som levt med honom, följt honom.
Tidigare skriver Lukas att när han bröt brödet – då öppnades deras ögon och de kände igen honom. I det vardagliga, rörelser, gester han gjort tusentals gånger. Nu när han plockar upp de stekta fiskbitarna, benar ur dem, känner lärjungarna igen honom. De kommer ihåg alla de gånger de legat runt elden, ätit nygräddat bröd och stekt fisk. Hur han där vid eldens sken undervisat, samtalat med dem. Det är i det enkla, vardagliga de känner igen honom. Så påminner han dem. Det var det här, just det här jag pratade om medan jag ännu var hos er, innan allt det här hände.
Kanske anar vi en liten förebråelse? Ungefär som en förälder som lite lagomt less säger till sitt barn, det var ju just det här jag sa….underförstått, om du lyssnade på mig, om du bara litade på mig.
Kan vi känna samma känsla hos Jesus? Det var ju det här jag sa, minns ni inte? Lyssnade ni inte? Trodde ni inte? Kanske satt de runt honom, kanske hängde de med huvudena och svarade, likt barn som blir tillrättavisade – ja, ja vi minns, ja du sa…
Jag blir så glad när jag tänker på att det kanske var så!
Jag blir så glad när jag tänker på att lärjungarna inte var några genomperfekta män och kvinnor. De var som vi, de tvivlade, de lyssnade inte alltid så noga, de glömde. Jesus fanns för dem. Han valde inte bort dem. Jesus visste deras styrkor och deras svagheter. Nu påminner han om det han tidigare sagt, inget straffande för att de inte trodde, snarare ett stillsamt, kommer ni ihåg? Ni kanske inte trodde då, men jag tror på er! Det kan vi också ta till oss! Så berättar han syftet med hela lidande historien för dem. De sitter där och kanske lyssnar samtidigt som tankarna och känslorna måste ha brusat inuti dem. Det här hade de inte förväntat sig när den här dagen grydde.
Förväntar vi oss att se Jesus någon gång? Finns han i vårt liv som om han var en bekant när man går ned på byn? Någon som man vet att man kan träffa och håller lite utkik efter? Eller är det så att vår Jesus bor i en stor stad, så stor att vi inte förväntar oss att träffa honom så ofta, och därför inte håller utkik efter honom.
Kanske får vi be Gud om hjälp. Att låta Jesus bli lika naturlig att hålla utkik efter i våra liv, som om vi spanade efter ett bekant ansikte på långlördag i Älvsbyn. För när man förväntar sig att se någon man känner, möta någon man inte sett på länge, då är man alert. Man kanske går vägar där man vet att den, de man vill möta finns. Man rättar in sitt liv för mötet.
Det finns en som väntar på oss, som redan ordnat ett möte. Han som visade såren, han som åt den stekta fisken, han som inget annat vill än att möta just dig och mig.
Kommentarer
Trackback
