stigstrombergsson

I förra inlägget berättade jag om den Mässa med konfirmation som var i Älvsby kyrka i förrgår. På grund av den gudstjänstens speciella karaktär kom "herde-söndagens" tema att försvinna. Det skall jag kompensera i ett kommande inlägg med rubriken Den dumme herden(?). Nu till något helt annat.

Folk bloggar och twittrar och facebåckar i en vådlig privatomfattning på arbetstid!

Detta meddelades och diskuterades nyligen i radions P1 med anledning av att någon undersökt saken. Det sades att det finns folk som till och med ägnar avsevärd del av avlönad tid åt sådant. Runt hälften. Jag gör inte så. Inte mycket arbetstidtid och inte ofta. Men lite och ibland. Faktiskt.

Klockan ½9 denna morgon kollade jag som hastigast och fann att 26 unika datorer denna dag redan tittat in på min blogg. Varför? Jag fann också att igår var det summa 91 datorer som av någon anledning öppnat bloggen. Återigen: Varför? Läser dessa intittare vad som står? Tar de in vad jag berättar? Eller?

Funderar jag lite vidare kring detta kan – och jag menar verkligen kan – det ju vara så att denna bloggens väg kan vara ett sätt – alltså ett sätt – genom vilket jag kan arbeta och förmedla det budskap jag som döpt kristen och tillika präst är satt här i jämmerdalen till att sprida. I tanken att bloggintittarna/läsarna faktiskt redan på morgonkulan representerar ett välfyllt klassrum och om kvällen en hyfsat befolkad kyrkolokal kan ju också arbetstid användas för att i relation till den "församlingen" dela några fler gudeliga tankar – typ. Eller?

I förra inlägget fanns i första stycket orden konfirmationen med Gud och ungdomarna i fokus först och Mässan med Gud och alla i fokus sedan. Så var det upplagt och det redovisades tydligt i gudstjänstbladet. En sida hade rubriken Konfirmation – ungdomarna och Gud i fokus och en annan sida Mässan – alla och Gud i fokus. En av mina uppgifter vara att säga "fixa" övergången mellan dessa sektioner och att söka lotsa alla dem som under konfirmationen varit publik och åskådare till att på något sätt bli medfirare. Jag sökte lösa uppgiften med ett Beredelseord ungefär* enligt följande:

Dramat vi fick ta del av handlade om tre träd som ville bli nåt fint men fick bli nåt alldagligt – en krubba, en fiskebåt, ett par bjälkar. När vi människor tänker på Gud och relationen till Gud tänker vi också att det skall vara så fint och så märkvärdigt. Att Gud är svår att fatta sig på och att man som människa måste vara speciell, enastående eller så.

Så är det inte! Gud är alldaglig! Eller gör sig i alla fall alldaglig.

Nog är Gud svårförstådd. Svår att begripa. Och det bekymrade Gud lika mycket och mer än det bekymrar oss.

Gud valde att göra något åt det. Gud sände talespersoner, profeter, som berättade.

Gud sände sin Son, kom själv som människa, för att göra sig gripbar. Inte nödvändigtvis begripbar – för också mycket kring Jesus är svårt att begripa. Men gripbar. Hanterlig. Konkret.

Ingen har någonsin sett Gud står det i Johannes berättelse om Jesus som fortsätter:

Den enfödde sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, har förklarat honom för oss. 

Gud gjorde sig alldaglig i Jesus och visar på det sätter hur Gud är. Gud gjorde sig alldaglig och gripbar där och då. I sitt liv, sitt lidande, sin död, sin uppståndelse.

Jesus lämnar den synliga världen. Här och nu är han inte på samma sätt gripbar som där och då. Här och nu är det på ett annat sätt – och ändå alldagligt. Som i dramat. Trädet som blev en alldaglig krubba som innehöll Gud själv. Det andra blev en fiskebåt med samma innehåll och en bas för vad Gud ville säga. Det tredje blev till ett kors på vilket Gud reparerade relationen mellan sig och oss människor. Det alldagliga bär något större. Så var det i det påhittade dramat.

Så också med Jesus. i verkligheten. Han använder sig av alldagligheter för att här och nu göra sig gripbar. Vatten till det dop som förenar oss med honom själv. Ord, bokstäver och meningar att läsa i och höra från en Bibel. Bröd och vin – här och strax – för att vi skall kunna gripa – inte begripa – honom. Alla. Inte svårt. Kommer med något alldagligt.

Gud är också alldaglig på ett annat sätt. Eller människovänd. Visst blir Gud stött om vi nonchalerar Gud. Eller föraktar. Vem blir inte det?

Men än mer lir Gud stött, upprörd, rentav arg när vi nonchalerar, föraktar, förbryter oss mot, försummar varandra och andra människor. Det sårar också Gud och det är det vettigt att vi ber Gud och varandra om förlåtelse för innan vi i nattvarden tar emot den gripbare Jesus. Så baka gärna in dina "religiösa försummelser" i syndabekännelsen – det är rimligt men inte det främsta. Bekänn och be om förlåtelse för dina alldagliga övertramp och försummelser mot dina medmänniskor. Vi ber och bekänner...

*  Ungefär är rätta ordet. Texten här är ett manus skrivet i efterskott. Till stöd för det som sades när det sades hade jag några tankenoteringar jag gjorde strax före och under gudstjänstens första del när jag fått veta och kunde märka vad konfirmanderna gjorde i sin "redovisning".