Jag vill minnas att jag för en del år sedan kunde höra att någon eller något
rockar fett. Använde aldrig själv uttrycket men förstod att det betecknade att någon eller något gjorde eller innebar något anmärkningsvärt och enastående. I vart fall var det så jag rätt eller orätt uppfattade saken.
Frågade för någon dag sedan yngste sonen huruvida uttrycket fortfarande är i svang. Gossen tittade på mig med milda ögon och sade Nej med ett tonfall som röjde att han menade mig vara en person av uråldrigt datum som sett sin bästa tid strax efter det att inlandsisen drog sig tillbaka. Min slutsats blir därför: Ingen rockar fett. Numera.
Stiftet hockar fett! Numera.
Fredag kväll blev Skellefteå klart för SM-final i ishockey genom att förpassa sina götalands-motståndare in de säsongsavslutnas skara. Schtaaan vann semifinaleriet med 4-1 i matcher. Lördag eftermiddag gjorde Luleå samma sak med sina svealändska motståndare. Resultatet av detta blir att om en vecka startar finalkampen som ett övrenorrlandsderby i bäst av sju drabbningar. Saken helt och fullt är en inomstiftsangelägenhet. Kyrkogeografiskt är spelet över för tolv av tretton stift – en del fanns ju inte ens fick på sig rören. Om Luleå kan man säga: stiftet hockar fett.
Vem skall man då heja på?
Luleå givetvis. Jag äger både mössa och halsduk till förmån för det laget. Visserligen har jag också en Skellefteå-halsduk men den är från 1976 (tror jag det var) när de blev svenska mästare med en av mina kusiner i laget. Numera föredrar jag Luleå oberoende av vilka de spelar mot. Skellefteå hejar jag på i alla matcher utom mot just Luleå. Vissa anser den hållningen vara ett allvarligt förräderi nästan i klass med det Judas gjorde sig skyldig till eller åtminstone ett tvivelaktigt haltande på bägge sidor som på profeten Elias tid. Dock är det mitt sätt att prioritera.
Piteåbygden – som Älvsbyn tillhör – ligger mitt emellan hockeystäderna och är kluvet i sympatier. Särskilt gäller detta kuststaden där innevånarna på Pitebons självgoda sätt ibland kallar de två elitserielagen Pite södra och Pite norra. Kluvenhetenyttrar sig hos en del så att sympatierna för det ena laget paras med allvarlig motvilja mot det andra. Men så är det alltså inte för mig. Jag växte ju faktiskt upp i Luleå.
Om stiftet kan till sist sägas att dess biskop är rejält hockeybiten. Är jag rätt underrättad spelade han själv på pojk- och kanske juniornivå i sin barndoms stad Haparanda. Dit återflyttade han med tiden som kyrkoherde och satt när vi röstade fram honom till biskopsstolen ordförande för gränsstadens juniorhockey. För ett par år sedan frågade jag honom hur han vid sina visitationer och andra resor i stiftet brukade besvara frågan om vilket av stiftets två elitserielag (som just då toppade tabellen) han sympatiserade med. Det är en väldigt känslig fråga svarade han med en diplomatisk glimt i ögat. Jag brukar krångla mig ur dilemmat genom att yttra: Ja mest klappar mitt hjärta för Asplöven.
Jag är inte biskop som behöver vara diplomatiskt.
Jag är en fri man som vågar vilja att guldet skall till Luleå.
Bilden? Tyra för ett par år sedan - drygt.
Jag vill minnas att jag för en del år sedan kunde höra att någon eller något rockar fett. Använde aldrig själv uttrycket men förstod att det betecknade att någon eller något gjorde eller innebar något anmärkningsvärt och enastående. I vart fall var det så jag rätt eller orätt uppfattade saken.