stigstrombergsson

OBServera att detta inlägg pryds av en ny bild på den gamla Lapport vi har så många bilder av. En gryningsbild tagen vid 5-tiden på morgonen. Ingen skall tro att jag då var ute på en arla morgonpromenad – men madammen var. Hon kunde inte sova på grund av för stort intag av koffein och meddelade mig vid ½5snåret att hon skulle ta sig en promenad. Så förfärligt intressant! mumlade jag och somnade om. Men en fin bild blev det.

 

Igår när jag skrev det korta vårvinterinlägget vv02 – trögt nät hade skrivandet föregåtts av fantastisk skidåkning – på turskidor. Nätterna här har varit ganska kalla men ger man solen en stund värms luften upp och därför begav vi oss igår först vid 11draget på tur. Tanken var att på kalfjället ta oss västerut till Kratersjön. Viker man där norrut och nedåt ett ganska kort stycke kommer man ner i björkskogen och över Malmbanan till Rallarkyrkogården. Där finns ett skidspår tillbaka till Björkliden. Så var det tänkt. Andra vägar valdes.

 

Efter ett tag längs den planerade rutten delar sig leden och viker man vänster kan man följa leden till Låktatjåkkastugan jättemånga meter över havet. Vi valde denna nya väg och detta nya mål. Skidandet gick i maklig takt i lugnt och soligt väder men ack så vanvettigt uppför. Vi är inte sams – jag och uppförheten. Efter en timmes åkning tog vi en välförtjänst blåbärssoppepaus varefter madammen vältränad som hon är pinnade vidare uppåt i ett par timmar medan jag valde att bli på stället i solen ett tag.

 

Efter en liten stund åkte jag nedåt och återgick till det ursprungliga vägvalet – som inte heller gick att genomföra. Fram till Kratersjön gick det bra och en bit till men när leden var framme vid den branta sluttningen ner i björkskogen fanns ingen led att följa. Markeringen fanns men inget trampat spår vare sig av skoter eller skidor. Alternativet att pulsa i midjedjup snö kändes inte lockande så det blev ett nytt vägval – lappkast om. Tillbaka på kalfjället till Björkliden där jag vad det led skrev förra inlägget strax innan madammen kom tillbaka.

 

Men idag onsdag blev det slalom – för första gången på två år. Halvmulenheten som rådde skapade ett så kallat flatljus som gör det svårt att välja väg. Blåsten på kalfjället blästrade formligen ansiktet. Några timmar i backen blev det i alla fall. Nu på kvällen efter en middag och en pilsner är jag stel i muskler jag glömt att jag hade. Det har med andra ord varit en bra dag.

 

I morgon? Vädret avgör.