stigstrombergsson

Så är semifinalspelet slut och Elitserien är över för det nordligaste laget. Luleå stift – jag gillar att tänka i kyrkliga kategorier – har nu bara ett lag kvar och det gör att allt hopp inte är ute. Semifinalspelet var en gastkramande rysare och god reklam för hockeyn i övre Norrland. Innan spelet går vidare vill jag dock med läsekretsen dela det kväde jag skaldade och kvad strax efter det att hesa Fredrik i Coop arena hesat sitt för säsongen sista hes – eller hur det nu heter. Melodin är rätt känd julgransplundringstrudilutt ikväll lämpligen gnolad i depp dur.

Nu är hockeyåret slut, slut, slut,
Skellefte-stchaan slog Lule ut, ut, ut.
Noll två bidde fyra två,
trist att så det skulle gå.
Det var inte roligt!

Luleå mot Färjastad, -stad, -stad
hade gjort mig riktigt glad, glad, glad.
Nu Skellefte blir mitt hopp
att sätta Norrland högst på topp
som nästbästalösning.

Nästa år blir nya tag, tag, tag,
och då kommer vårat lag, lag, lag,
med list och kämpaglöd igen,
då kommer Luleå, vårt gäng
att ta sig till finalen.

I kväll hinner jag – fast det är onsdag – inte skriva något djupsinnigt alls. Inte heller något mångordigt ytligt. Efter att ha gjort en jättelik köttfärssås till en lasagne har jag just bänkat mig framför svt1 för att avnjuta den danska serien Borgen om politik, massmedia och allt. Efter den kommer så kvällens avsnitt av The Event om 53 minuter.

Från Nordafrika och Mellanöstern kommer en ständig ström av nyheter. Situationen i Libyen ges stor uppmärksamhet, inte minst när sannolikt JAS-plan kan komma att delta i upprätthållandet av flygförbudszonen, kanske också i angrepp på Khadaffis pansar och artilleri. Jemen ger dagliga nyheter men Tunisien, Egypten och Bahrain har hamnat i mediaskugga. Syrien är sista tillskottet med växande protester mot regimen. 

Arabvärlden är i förändring – milt uttryckt – och vi blir lite förvånade. Vi har ju vant oss vid att se området och situationen som cementerat stel i alla sina motsättningar och då inte minst i relationen mellan Israel och dess grannar. Följer man som jag en del ”diskussionstrådar” kopplade till inlägg på bloggen minstabröder kan man verkligen uppleva det förstelnade seendet – inte hos bloggaren men väl hos en del som ”kommenterar”. Alla situationer beskrivs som låsta. Med motiveringar utifrån händelser och ord för 80 år sedan avvisar man alla tankar på att ta emot nya utspel eller åtgärder som öppningar för framtiden. Låst läge gäller!

Här nedan ger jag ett exempel på motsatsen. Akiva Eldar som skriver för den israeliska tidningen Haaretz – mer om honom kan läsas här – lever mitt i och nära situationen och visar på både försök till lösningar, attitydförändringar och samarbetsvilja – samt motsatsen. Läs artikeln på engelska eller i översättning, grovgjord av Google, putsad av mig.


DET ARABISKA FREDSINITIATIVET ÄR ÄNNU EN MISSAD MÖJLIGHET FÖR ISRAEL

Idag är den den nioårsdagen av godkännandet av Arabförbundets fredsinitiativ. Då erbjöd alla arabiska stater följda av alla medlemsstater i OIC (Organization of the Islamic Conference), Israel det bästa avtal den judiska staten mottagit sedan Balfourdeklarationen.

Jerusalem ”följer noga” än en gång kivet hos grannarna – denna gång i form av blodiga strider i Syrien. Är president Bashar Assads fall bra för judarna? Kan religiösa extremister ersätta den Alawitiska minoritetsregimen? Vad händer med överenskommelse om styrkeseparation på Golanhöjderna? Vad blir den nya regimens politik om en förhandlingslösning som slut på den arabisk-israeliska konflikten? Hur kommer den politiska uppståndelsen att påverka Syriens intima förbindelser med Iran, Hamas och Hizbollah?

Det är svårt att hitta en respekterad analytiker som vågar ta risken att ta itu med dessa frågor. Å andra sidan, sex veckor efter störtandet av Mubaraks regim, tänker sig inte ens måla-fan-på-väggen-pessimisterna en förnyad konflikt med Egypten. De inhemska chockvågorna där har inte gått över gränsen till Israel. Den provisoriska regeringen i Kairo svarade med återhållsamhet när Israels flygvapen anföll mål i Gazaremsan. I en intervju förra veckan av en korrespondent från den London-baserade tidningen Al Hayat, publicerad i The New York Times, betonar Arab-förbundets generalsekreterare Amr Moussa, som anses vara en av huvudkandidaterna i det egyptiska presidentvalet, att om han tillträder han kommer att respektera fredsavtalet med Israel.

Vore det inte för trångsynthet och kanske feghet hos dem som kallar sig ledare, skulle Israel ha kunnat känna lugn även när det gäller utvecklingen i norr.

Idag är det nioårsdagen av godkännandet av Arabförbundets fredsinitiativ. Då erbjöd alla arabiska stater följda av alla medlemsstater i OIC Israel det bästa avtal den judiska staten mottagit sedan Balfourdeklarationen: ett slut på de fientliga relationerna med den muslimska världen, upprättandet av normaliserade förbindelser med arabstaterna, en palestinsk stat inom gränserna av 4 juni 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och en rättvis förhandlingslösning på flyktingfrågan, i enlighet med FN: s generalförsamlings resolution 194. Initiativet lämnade också en öppning för territoriellt utbyte, i vilket Israel skulle kunna infoga judiska stadsdelar i östra Jerusalem och några av bosättningarna, samt en särskild ordning för de heliga platserna.

Nyligen publicerade Al Jazeera dokument avslöjar den pragmatiska hållningen den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas intog i samtalen med dåvarande premiärministern Ehud Olmert vad gällde frågan om flyktingars återvändande till Israel. Vid samma tid försökte Assad att via olika kanaler återuppta förhandlingarna med Israel och svalde ödmjukt förödmjukelsen att hans kärnanläggningar bombades – något som utländska medier tillskrev Israels långa arm.

Istället för att sluta fred med alla arabiska stater öppnade premiärminister Ariel Sharon krig mot palestinierna dagen efter Arabförbundets toppmöte i mars 2002: Som svar på mordet på 30 israeler i ett självmordsattentat från Hamas i samband med en påskmåltid på Park Hotel i Netanya beordrade han armén att återta territorierna (Operation Defensive Shield). Araberna erbjöd Sharon en mil, men faktum är att han inte ens övervägde att ge dem en tum. Egentligen lekte han med tanken på en "långsiktig provisorisk plan", nyligen återanvänd av Netanyahu och Lieberman.

Liksom övriga medlemmar i Arabförbundet svarade Syrien milt på den israeliska regeringens resolution från 2003 att lägga 14 reservationer till färdplanen för fred, inklusive avslag på det arabiska fredsinitiativet. Liksom andra arabstater har Syrien sedan 28 mars 2007 röstat åtta gånger till förmån för ratificeringen av initiativet. Och som sina tre föregångare har regeringen Netanyahu ignorerat det.

Hade Arabförbundets toppmöte som planerat kunnat samlas i Bagdad nästa vecka och inte skjutits upp på grund av inhemska oroligheter i ett antal medlemsstater, skulle de arabiska ledarna nästan säkert har dödförklarat sin fredsplan. Det är uppenbart att förhandlingar grundade på detta initiativ inte är i linje med förslaget i FN att förklara upprättandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser.

Ledarna för Hamas, som känner att vägen går mot en moderat samlingsregering, anpassar sig till den nya situation som skapas i Mellanöstern. De vet att företrädare för Storebror – dvs Muslimska brödraskapet – snart kommer att sitta i den egyptiska regeringen som kommer att stå kvar vid fredsavtalet med Israel. Och det är möjligt att Damaskus inte längre kommer att fungera som en tillflyktsort för terrorister. Och samtidigt ligger Arabförbundets initiativ fortfarande på hyllan.

Om Israel hade haft en statsminister som inte var fullt upptagen med sin avancerad examen i överlevnad, skulle han inte räckt en hand till den straffbara handlingen det är att försumma det arabiska fredsinitiativet – ett initiativ som inte kan erbjudas igen.

När jag påbörjade detta inlägg avnjöt jag en stunds tid-ut mellan två saker som överlappat varandra gången helg – men ändå haft gemensamt fokus i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Ungefär hälften av de som då firade gudstjänsten kom ur den ena saken och var konfirmander och ledare knutna till fotbollskonfan 2011. Vi hade lördag-söndag haft en av två förträffar innan sommarens långa internatperiod. Ett tiotal personer kom ur den andra saken i egenskap av elever vid Svenska kyrkans grundkurs ½-fart modifierad distans. Sedan fanns givetvis ett gäng ”vanliga” Älvsbybor på plats.

Konfirmanderna brukar mellan sina träffar få så kallade uppdrag. Ett sådant gavs i samband med gudstjänsten och detta är texten i det uppdraget – ungefär:

Under största delen av ett år är det Påskens årstid i kyrkan, faktiskt ungefär tre fjärdedelar av året. Påskens årstid är indelad i tre perioder – förberedelse, högtider och uppföljning. Under mars månad är det alltid förberedelsetiden, kallad Fastan.

Förberedelsetider i kyrkan markeras bland annat i vilken färg prästen har på sin stola, det band som hör till det vita plagg han eller hon bär. Fastans färg är lila, violett, och står för allvar och eftertanke. Ett annat sätt som Fastan markeras på är att man i många kyrkor – till exempel Älvsby kyrka – stänger tavlan ovanför altaret. På det viset vill man visa vart vi så att säga är på väg – till Jerusalem för att under tiden Långfredag och Påsk följa vad som händer med och kring Jesus när han dör och uppstår.

När denhär gudstjänsten nu börjar visar färg och tavla Fasta. Det gör också första psalmen – nummer 45 – och början av gudstjänsten. Men sedan ändras det eftersom det varje år blir en ”Jul-glimt i Påsk-tid”. Detta eftersom det nu är nio månader till Jul då vi firar att Jesus föds och att Gud blir en människa. Jungfru Marie Bebådelsedag – alltså idag – är liksom kyrkans ”skyltsöndag” inför nästa Jul. Bibeltexter och annat handlar ju om när Maria får veta att hon skall föda Guds son.
Denna ändring i gudstjänsten med färgbyten, antal ljus och till exempel psalmval. Så sjunger vi en lovsång – nummer 10 – vilket man inte brukar göra i Fastan. Sedan blir gudstjänsten ungefär som vanligt – men alltså lite ”Jul-ig” med bland annat psalm 38 och 480 men i slutet byter vi tillbaka. Sista psalmen – 135 – tar oss tillbaka till Fastan och förberedelsen inemot Påsk och händelserna då.

Hur blev det då gudstjänsten?

Med stängd altartavla, två ljus på altaret och lilastolaförsedda präster börjades med musik och psalm i Faste-ton. En allvarsam reflexion kring vad som hos oss inte motsvarar det Gud vill och önskar ledde över till bot med syndabekännelse, förlåtelse och tackbön. Egentligen som vanligt alltså.
Efter tackbönen muntligt om ”Jul-glimt i Påsk-tid” – alltså det ovan nämnda. Därför så en lovsång under vilken fyra konfirmander med var sitt ljus uppgraderade altaret till stor högtidsdag med sex ljus. Alltarskåpet öppnades och prästerna böt till lila stola. Sedan som i vilken nattvardslös gudstjänst som helst även om vi lät den gammaltestamentliga texten utgå. Förkunnelse, trosbekännelse, förbön osv.
Och till sist, efter Välsignelsen, en kommentar om att vi nu, efter en liten ”Jul-glimt”, går tillbaka till Fastans huvudspår och följer Jesus till Jerusalem och händelserna där.

Uppdraget konfirmanderna fick var detta: Skriv när du kommer hem – ikväll eller om någon dag – dina egna tankar om vem du uppfattar att Jesus är och vad du uppfattar vara det viktigaste Jesus gör. Använd baksidan och spara papperet.

Bloggläsaren må göra sammarlunda.

PS. Bilden föreställer white-boarden efter det att den ena delen av konfagruppen funderat över episteltexten ur Kolosserbrevet kapitel 1 verserna 15-20. De läste texten och fick gå fram för att skriva vad de uppfattade att Paulus vill säga om Jesus. Klicka på bilden och konstatera att de verkat ha fattat den bra. DS.

Denna fredagskväll när massor av mina medmänniskor arbetsmätta efter en vecka planerar och genomför så kallade ”fredagsmys” ser jag mig nödd och sakad att lite förstrött i ett kort inlägg nämna sådant jag skulle kunna ha bloggat om i helgen om jag haft tid.

Utifrån inlägget kyrkspetten tillbaka har jag i ett ordbehandlingsprogram påbörjat ett längre skrivande om hur det hackas på korset, men nu mer bildligt menat. Ett sådant hackande är hur en del så kallade ”teologer” vänder sig från talet om den utgivande Guden som med Jesus försoningsdöd gett förlåtelsens och framtidens möjlighet till ett av ondska och skuld drabbat människosläkte. Ett exempel på en sådan ”teologisk” hackespätta hittar man i denna debattartikel. Undrar bara om det ar tomhet i det teologiska och moraliska huvudet som skapar hennes hackleri eller om det är hyckleriet – stavningsvarianterna är medvetna – att vara präst och tro så som lett till hjärnsläppet. Det hade jag velat skriva mer om – om jag hunnit.

Äventyren och överläggningarna i Sigtuna skulle kunna beskrivas med utgångspunkt i inläggen senadrag 1 och resa i tid 1 – men det hinner jag inte heller. I sådana funderingar kring de kyrkliga utbildningarna (eller inbillningarna) skulle det dessutom inte vara möjligt att förbigå den prästmadam som inte fattat något så grundläggande i vår kyrkas ordning och teologi som att det är präster som förvaltar sakramenten. Återigen ett teologiskt hjärnsläpp eller – vilket vore än värre – en medveten egenmäktighet. Men det hinner jag som sagt inte skriva om*.

Ishockeyslutspelet nödgas jag lämna därhän trots att det går glädjande bra för Luleå.

Nordafrika, Arabvärlden, Palestina etc måste också passeras obebloggat liksom Japan och valet av ledarsosse med både humor och mustasch. Varför honom när jag dessutom har skägg och är långhårig?

Torsdagens kontraktskonvent – samling för präster och diakoner – om sex, makt och pengar till frestelse och fall för kyrkligt anställda tvingas jag också släppa. En viss förmåga hos både biskop och kontraktsprost att glömma kvar viktiga pinaler – mobiltelefon respektive Bibel – skulle kunna ha nämnts kärt och humoristiskt. Att en del av kontraktets församlingar väljer att i förväg reservera vikariat- och feriearbeten åt de anställdas barn kan väl i sammanhanget anses ha en mer betänklig bäring till konventets tema. Det sättet att inte behandla alla intresserade kyrkotillhöriga lika har inte koppling till temadelen sex men väl till hur man utövar makt och handhar pengar. Men som sagt: det hinner jag inte skriva syrligt om.

Varför denna tidsbrist då helgen stundar?

Svar:
I morgon kommer konfafotbollisarna till folkhögskolan.
Nästa 40 ungdomar för en av förträffarna som hör samman med konfafotboll 2011.
Start i morgon förmiddag och full körning till söndag ca 15.

När konfissarna och konfissorna slutar har havfartsvarianten av Svenska kyrkans grundkurs redan anlänt för sin andra innepåskolanvecka fylld av flitiga studier till och med torsdag.

Bara som en inblick i vad jag inte hinner beblogga denna helg. Säkert har jag glömt en del.

Älvsbyn – Kallax – Arlanda – Sigtuna den 22 mars.
Sigtuna – Arlanda – Kallax -Älvsbyn den 23:e.

Allt i tid! Fantastiskt!
Särskilt som jag upplever att det brukar bli minst tio-trettio extra minuter – ibland fler – innan den käcka flygpersonalen ställer sig framför passagerarna med den otacksamma uppgiften att av dessa få full uppmärksamhet – full attention i den utomländska varianten – för den obligatoriska säkerhetsgenomgången. Så inte denna resa i någon av åkriktningarna. I stället fälldes här och var i taket ned små skärmar å vilka den fascinerade resenärshopen förevisades en animerad film där Barbie- och Ken-liknande figurer visade hur man skall lämna flygplanet strax efter det blivit en båt.

Just skrivande detta är klockan tjugofem minuter före kvart över fem och vi passerar isranden i Bottenhavet. Undrar om isen skulle hålla för planet eller om det skulle bli båt i alla fall...

Denna resa var alltså en resa i tid. Överläggningarna i Sigtuna innebar också en intressant och lite pinsam resa i tid som jag i sinom tid troligen kommer att berätta.

Ovanstående skrevs under flygresan innan författaren blev tvungen att fälla ihop klaffbordet och räta upp stolen. Väl hemkommen i bostaden publicerades texten försedd med en mobbetagen bild av isläget med ett fartyg lämpat för gång i is - i den röda cirkeln. När detta hände var det händelsevis 92 minuter kvar till kvällens avsnitt av The Event.

Jag hoppas att läsekretsen inte är bekant med fenomenet senadrag* då kraftigt sådant skapar ett tillfälligt lidande jag inte unnar någon. Samtidigt måste man vara bekant med fenomenet för att något så när kunna tillgodogöra sig den fortsatta framställningen.

Senadrag drabbades jag av i natt. Kraftigt senadrag! I bägge benen strax söder om knäna när vadmuskelerna drog ihop sig till gordiska knutar med samma smärta den gordiska knuten måste ha känt när Alexander den store enligt legenden högg den i två delar – och alltså löste sin knut. Den gordiska. Inte mina vadiska. 

När senadrag inträffar i vadmuskler gäller det att snabbt vidta motåtgärden sträcka vaden – alltså vinkla upp foten så mycket det går. Frestelsen att sträcka vristen som en annan balettdansös är i många avseenden helt kontraproduktivt då det bara förstärker krampen samt renderar pladaskfall på näsan. I natt förslog inte uppvinklingen utan jag blev tvungen att ta mig ur sängen och pressa fossingarna mot golvet så att draget släppte – efter ett tag och något så när.

Viss orörlighet består fortfarande i högerbenet när jag snart skall gå för att äta lunch i matsalen på Sigtuna folkhögskola. Jodå! Jag är i södra Sverige sedan ett par timmar tillbaka. Taxin hämtade mig 06.05 i morse. Här i Sigtuna skall jag delta i överläggningar med lärare från andra folkhögskolor och folk från Kyrkokansliet i Uppsala. Det skall handla om Grundkursen, dess nulägen och framtida tänkta eller otänkta öden och äventyr. Grundkursens vara eller icke vara har varit – fast borde icke ha varit – i stöpsleven ett antal år och beslutskrampen har präglat frågan med tankesträckningar än hit och än dit. Inför dessa två dagar hyser jag därför en viss senadragsfruktan – nu menar jag inte saken konkret utan mer bildlik.

I alla fall är det 12-15 grader varmt och bara fläckvis snö.
Och i kväll är det hockey....

Idag fick jag via Facebook följande meddelande från den yngsta av mina kusiner på pappas sida:

Hej Stig!
Då har den sista brodern Strömbergsson somnat in.
Pappa dog i går kväll 19.15 lugnt och stilla.
Kram.

Budet gäller alltså den näst yngste av de 11 barn min farmor födde. Den yngste av dem som nådde vuxen ålder. Alltså min pappas lillebror farbror Kalle. Han fyllde – om jag räknat rätt – 85 år i slutet av förra året. Naturligt alltså. Men samtidigt vemodigt eftersom något av en epok är slut.

Liknar man min far, hans bröder och en ingift farbror vid de sju dvärgarna i sagan om Snövit torde farbror Kalle vara den som var närmast Toker. Eller kanske Glader. Skojfrisk, generös, faktiskt ganska busig på det sätt ens farbröder kan upplevas busiga när man är barn. Och det är ju barnbilden som vill till att hänga kvar i relationen även sedan man blivit vuxen.
Skojig – Ja! Men inte ytlig. Allvarlig också under ytan.

Nu är han också borta som en siste. R.I.P.

PS: Jag har inget digitalt porträtt av min farbror att sätta till detta inlägg. Måste scanna någon gammal bild – alltså från när han var yngre och det kommer att dröja några dagar innan jag får möjlighet att göra. Eller så låter jag kanske bilden av Toker vara kvar - med oerhört stor aktning. DS.

Som redan framgått av förra inlägget har denna helg barnbarnet Tyra varit på besök och jag har kunnat leva ut min farfar-identitet för fulla muggar. Mycket meningsfullt.

Egentligen är det lite märkligt i vilken fart sådanadära små människor tilltar i växt och vishet. Nu finns – om jag räknade rätt – nio tänder i munnen och tillräcklig stabilitet i höfterna för att kunna gå med stöd av väggar, möbler eller tjänstvilliga pekfingrar att hålla ett fast tag i. Också ordförådet har ökat. Visst låter ljuden ganska lika för oinvigda öron men utifrån blickar, sammanhang etc märks att tösens passiva lager av glosor tilltar.

Men ishockey behärskar hon inte – än. Visserligen hade hon en Luleå-hockey-pjamas som klädde henne alldeles outsägligt väl men följa med i sista kvartsfinalmatchen mot Jurgårn kunde hon inte. Blev jätterädd och ledsen när mamma, pappa, farmor, farfar och farbror skrek i högan sky när målen föll åt rätt håll. Och det gjorde de – sent omsider. Att Skellefte-stan också gick vidare är ju fina fisken det med. Synd bara att de två nordligaste lagen tvingas möta varandra redan i semi och inte kunde få var sin väg till själva finalspelet som i ett sådant läge skulle blivit en helt intern Luleå-stifts-historia med resten av riket på åskådarplats.

Kameror och annat användes givetvis när den lilla var här. Ett par minuter av det filmade kan betittas på ANDRA BLOGGEN – det vill säga här.

I morse gjorde jag något jag inte ofta gör: Skrev på Facebook – ni vet det forum där människor dagarna i ända levererar insikter om vädret, notiser om urdruckna kaffekoppar eller åsikter om musik eller vad som helst annat. Jag är ingen ivrig Facebookskrivare men den lilla notis jag satte dit har under dagen uttryckligen gillats av tre personer samt kommenterats av en. Det jag skrev var:

Barnbarn på besök - utan föräldrar! Roligt på svenska, inte norska.

Tyra är alltså på plats. För nytillkomna läsare kan det meddelas att hon är ett år och ett par veckor gammal samt innebär att jag har avancerat till farfarläge – en högst hedervärd position. Igår kom hon för att tillbringa veckoslutet här och med den åtgärden skapa förstärkt studiero för de högskolepluggande föräldrarna.

Sommaren 1993 fick jag i födelsedagspresent en veckas frigång från familjen för att gå en så kallad grävkurs – arkeologi – i Vuollerim. En bit in i min bortavecka reste madammen med syster och kompis till fjälls och hela barnhögen inhystes då några dagar hos sin farmor och farfar i Luleå. Högen var fyra stycken dåförtiden mellan 10 och 2 år.
När min kurs var slut och jag fått diplom som legitimerad grävling for jag för att hämta hem kvartetten varvid min hulde fader undslapp sig ungefär följande yttrande: Det är inte så att vi inte tycker om barna! Vi älskar dem över allt förstånd. Men vi är oerhört tacksamma att den tid i livet då man är småbarnsföräldrar är den tid i livet man behöver sova minst.

Jag förstår honom! Fast Tyra bara är en enda och dessutom bara är ett år är det är full rulle hela tiden. Dessutom kul rulle även om väckning före 7 en lördagsmorgon är en rutin som sjunkit undan i efterlängtansgrad. I all sin litenhet styr hon tillvaron med järnhand.
Hungrig? Då blir det mat!
Stönar? Med språng till pottan!
Ljud i sömnen? Kolla genast!
Leker stilla för sig själv? Bättre än TV!

Som om inte dessa alldagligheter vore nog drog hon ut oss på skidtur. Bara för att vädret var så bra. Skidtur är för hennes del att slött sitta eller slappt ligga i pulka på tur ut i villande skogen. Med lämpliga dragare framför pulkan. Och när dragarna sett till att allt var fixat, alla klädda, skidorna vallade och spåret anträtts behagade somnade den lilla damen från alltihopa. Sov i godan ro i över två timmar medans de gamla människorna saxade i motluten och bromsplogade när det bar utför.

Jag kunde ganska snabbt konstatera att det är lika meningsfullt och gemytligt att dra barnbarn i pulka som att dra de egna barnen. Fast jobbigare. Dryga två decennier har gjort något med pulkan. Eller snön. Eller farfar. Läsaren må välja bland alternativen!

Innebar skidturen fler funderingar kring den i förra inlägget omnämnda kyrkspetten?
Inte direkt. Men vissa tankar gick till annat hackande på korset – fast då inte fåglars.
Återkommer i ämnet.

När jag om onsdagsmorgonen promenerade till folkhögskolan passerade jag som brukligt Älvsby kyrka – i sällskap med madammen som också har sin arbetsplats på andra sidan kyrkan hemifrån sett. I det att vi närmade oss helgedomen erfor vi ett säkert vårtecken: Kyrkspetten är tillbaka!

Förra våren var han också här och trummade på som en besatt. Han i detta sammanhang är en hackspett av någon sorts storlek. Intressantare än spettstorleken är pippifugelns val av hackplats – uppe på toppen av det kors som är på toppen av kyrktornet. Där – på en av samhällets absolut högsta punkter – sitter han och väsnas så det hörs vida omkring. Vad hans budskap är kan jag bara gissa mig till. Det lät inte som morsesignaler och min hackspettiska är väldigt dålig men det verkade som om han ville meddela omgivningen:
Nu är jag här!! Det här stället är mitt!! Härikring hackar jag!! Härikring häckar jag!!
Alla andra hackepojkar kan hålla sig undan!! Om inte gör jag hackbiff av er!!

Troligen fanns nog även meddelanden till en och annan honlig hackespätta:
Här är jag!! Parningsintresserad strong kille med kraftiga nackmuskler!! Bor med fin utsikt!!
Har som synes andliga intressen!! Kom så kan vi....!!*

Vad som än ligger för budskap i trummandet är kyrkspetten i vart fall ett säkert vårtecken.

Både igår och på fredag har jag åkt skidor. Då jag i maklig takt hasat mig fram i spåren har jag kommit att fundera mer utifrån pippin som sitter där på korset och trummar. Är det månne korsets budskap han knattrar ut? Och då till andra fåglar? På fågliska – eller vad hans dialekt nu kan kallas? Och mina tankar har roterat kring några formuleringar i slutet av Paulus brev till församlingen i Rom, kapitel 8:
Skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tom-hetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom – i Paulus resonemang: Adam – som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Guds barns frihet handlar i sammanhanget om människans befrielse i och genom Jesus, hans död, hans uppståndelse, hans återkomst. Och då handlar det inte bara om människor utan – om jag fattar aposteln rätt – om att hela den skapelse som människan är satt att företräda Gud i så att säga hänger med i människornas befrielse.

Är det vad kyrkspetten vår-knattrar ut i naturen? Alltså ungefär:
Hören upp alla bofinkar, talgoxar, fiskmåsar och andra varelser!! Det är genom denhär grejen, korset jag sitter på, som människornas befrielse kommer!! Och våran!! Det var på ett kors Skaparen gav oss den framtida friheten – i den mån människorna fattar den!! Så låt oss till alla djurs store Skapare kvittra, kraxa, gnägga och bröla våra böner att människorna ska fatta sig på Skaparens kärlek, omfatta den, och så bli fria. Då blir vi det åxå!!

Dagen efter – torsdag morgon – passerade jag kyrkan med mina kameror i högsta hugg. För både stilla och rörliga bilder. Nu skulle spetten förevigas!!
Givetvis var där ingen kyrkspett – då. Ändå tog jag en bild av kyrkans kors. Det finns där som en påminnelse om ett kors som inte var överdraget med guld utan med något ännu mycket värdefullare: blodet från Honom som bar undan alla världens synder så att de inte längre ligger som hinder mellan människor och Gud. Blodet som försonade världen med Gud. Och Gud med världen. Till nytta också för hackspettar.

Mycket står och väger just nu.

Funderingar på vilka länkar jag här på min blogg skall länka till är en sak. En låter jag försvinna alldenstund susanna goes malawi inte längre är i volontärverksamhet utan numera turistar sig genom Öst-Afrika innan hon snart återbeträder fäderneslandets magra jord. Just som volontärarbetare stod hon för händelser jag tänkte eventuellt skulle kunna vara intressanta för läsekretsen.

Biskopsval har hållits i Göteborg – ett event som egentligen inte berör mig nämnvärt annat än att jag tycker det är intressant. Valets första omgång gav inte resultatet att någon av de aktuella fick mer än var annan röst och därför blir det en ny vända mellan ettan och tvåan. Hur de röster som igår fördelade sig på de andra kandidaterna då fördelar sig på de kvarvarande beror nog på många eventualiteter jag inte har koll på.

Opposition i Tunisien tyckte världen var roligt. Omvälvningen i Egypten gladde samma värld. Upproret i Libyen, Jemen och Bahrain fick också uppmärksamhet men nu har eventualiteterna flyttat fokus. Jordbävning, översvämning och läckande kärnreaktorer i Japan gör att diktatorerna i arabländerna nu är fria från internationell uppmärksamhet och kan krossa sina folks önskemål om frihet och förändring. Khadaffis knektar löper amok i Libyen och västomhuldade diktatorkungar i Saudi-Arabien och Qatar kan likt främmande ockupanter bistå sin likaledes västomhuldade diktatorkungskollega i Bahrain.

Gräsligt många olästa böcker travar sig i tillvaron. Både sedan gammalt köpta, tidigare av andra fådda, helt nyinhandlade, någon fjärrlånelånad och ett par ännu inte beställda. Verkligen en fråga om eventualiteternas spel vad gäller hur tid till allt läsande skall kunna fås fram och vilka av de litterära verken som eventuellt tränger sig före de andra i kön.

Att en nykomling i hockeyns elitserie i en kvartsfinalserie skulle slå ut fjolårsmästaren är en eventualitet som aldrig tidiga realiserats. Igår hände det då AIKå slog ut HåVesjuttiett. I kväll blir eventuellt också mitt favoritlag Luleå klart för semifinal. Matchen går på teve med start klockan nitton å tie och missas inte. Kvällens avsnitt av danska serien Borgen får jag nog därför se när programmet går i repris då det kommer att handla om kanalkrock med hockeyn. Dock gissar jag att holmgången i Luleå kommer att vara över till efter Borgen då kvällens avsnitt av The Event sänds – om 244 minuter.

Det är verkligen fina dagar. I helgen kom det nysnö och sedan har ett högtryck parkerat på ett sådant sätt att det är mellan tämligen och rejält nattkallt samtidigt som solen gör att det mitt på dagen är bara ett par minusgrader men fortfarande kallt i snön. Noggrann mätning av både luft. Och snötemperatur kan man hitta här.

Det är alltså alldeles toppen för att motionsåka skidor. Inga vallningsproblem förelåg och vädret var bara finemang – som vårvintrar brukar vara – när jag idag strax efter lunch tog mig en dryg timme i spåren. Riktigt skönt.

För det är väl det det börjar vara nu? Vårvinter alltså. Inte vår för det innebär barmarksfläckar och smältvatten. Men vårvintern som fortfarande är minusgraderad samtidigt som det är solljust något alldeles in i vassen.

Första rejäla vårtecknet kom i alla fall nyligen här i Norrbotten. Igår – eller var det månne i lördags – inföll det: säsongens första insändare i Lokala Världsbladet med klagolåt över nyligen framtinat icke tidigare av husse eller matte upplockat hundbajs. Bajsinsändare är skitsäkra vårtecken – typ.

Så nog är våren på gång...

I ett tidigare inlägg – LXX-tid – del ett – berättade jag om mitt lilla läsprojekt: Psaltaren. Alltså att jag läser Psaltaren enligt en översättning från Septuaginta och jämför den med hur samma psalmer återges i Bibel 2000. Jag redogjorde också för vad Septuaginta är och lite om hur man kan se på den mycket tidiga översättningen till grekiska av det vi kallar Gamla testamentet.

Det som slog mig i jämförelsen är tidsformerna – alltså om verben står i former för nutid, förfluten tid eller framtid. Här skiljer sig den översättning som utgår från hebreiskan – Bibel 2000 – från den som är gjord från grekiskan. Tittar man i grundtexterna finns skillnaderna redan där.

Hebreiskans tidsformer är en mycket översättningsknepig historia då semitiska språks grammatiska system radikalt skiljer sig från svenskans. På något vis kan man nästan säga att hebreiskan saknar tidsformer för sina verb. Böjningsformerna anger snarare aspekter av handlingen – pågående eller avslutat – än när det sker, skedde eller kommer att ske. I vart fall vill jag minnas att det sades så när jag under möda och besvär för snart 40 år sedan sökte trycka in saken i min arma skalle.

Grekiskan är i detta stycke mer likt vårt språk – indoeuropeiskt som det är – men ändå ganska rörigt. Där finns tidsformer typ dem vi har – presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt futurum – men också aspekter, rent litterära verbformer å allt. Som franskans verbgrammatik ungefär. Och tyskans system med dativ och allt när det gäller substantiven. Och prepositioner som styr eländet. Tysk och fransk grammatik och så lite extra krångligt – typ.

Därför är det nog rimligt att översättningarna blir olika och därför intressanta för den som är intresserad av sånt – vilket nästan ingen mer än jag är. Titta i alla fall på första och andra psalmen i Psaltaren i två svenska översättningar från var sitt språk. Översättningen från Septuaginta är kursiverad. 

I morse när Lokala Världsbladet* plockades upp ur brevlådan befanns den ha sällskap med ett flygblad i A5-format med en del text. Textmassans slutknorr var:
För nationell socialism och ett enat Norden! Våga ta striden!

Svenska motståndsrörelsen heter organisationen bakom papperslappen. Att döma av dess hemsida (som jag väljer att inte aktivt länka till) handlar det om någon sorts naziströrelse med det typ av förvridna idéer som sådana rörelser brukar ha. Såhär grymtas det till exempel i webb-stian:

Motståndsrörelsen kämpar för det svenska folkets frihet och överlevnad. Vi förkastar det rådande systemet som sålt ut Sveriges framtid, som svikit alla folkliga, nationella och rasliga ideal och som endast tjänar Sion, Mammon, materialismen och kortsiktigheten.

En elev som flytt till Sverige från Irak och som också fått en lapp visade den för mig och undrade om det var något som bara invandrare fått, alltså en kampanj speciellt riktat mot invandrare. När jag nämnde att nassarna grisat också i vår brevlåda – och i andra lärares – blev det på ett förvänt sätt en tröst mitt i galenskaperna. Smånassarna grymtar generellt, skriker inte speciellt.

Ändå är det riktigt trist att det finns folk som likt tryffelsvin bökat upp idéer och tankar som hör hemma på historiens soptipp. Riktigt trist.

Åxå idag fann jag mig själv åkandes skidor. Innebar gårdagen slalom i en fint pistad backe blev det idag så att jag tog mig före att testa föret i längdspåret. Eller snarare spåren eftersom det finns många i skogen runt Kanisberget strax utanför Älvsbyn.

När sömnen övergick i vakenhet noterade vi att snön vräkte ned. Ett tag senare satte vi oss framför televisionsapparaten för att kolla utvecklingen i det naturkatastrofdrabbade Japan och det Khadaffidrabbade Libyen. Efter nyheterna blev det som brukligt dags för vädret och med förundran såg vi att det var klart och soligt i hela Norrbotten. Märkligt eftersom vi inte såg fastigheterna som ligger cirka 122½ meter från vardagsrumsfönstret.

Ungefär vid 11-draget slutade det snöa och ½12 sken solen. Alltså iväg!!

Idag var det tur på tur – för mig. Vallad och ryggsäckad tuffade jag iväg längs med ett måttligt preparerat milspår. Måttligt preparerat är rätt uttryckt då bara ½-mils-slingan hade körts upp maskinellt denna morgon – och då sannolikt innan det helt slutat snöa. Den längre mildelen verkade bara vara uppåkt av en skidgångare före mig. Dock verkade den fuskisen ha ginat på ett ställe och jag fann mig spårandes i ca en dm nysnö vilket gjorde att jag ginade på ett annat ställe för att komma upp på preparerad mark (och undvika en JÄTTE-lik uppförsbacke).

Så småningom kom jag mig tillbaka till slalombacksområdet och telefonerade då min slalomåkande madam för att höra var hon befann sig. Den bistra sanningen var att hon med kaffeflaskan i sin rygga åkt ut i skogen strax bortanför liftslutet högst upp i backen. Hon satt på ett trevligt utsiktsställe vi understundom – underbart gammalt ord – brukar besöka under barmarkssäsongen.

Lift upp! blev alltså parollen – med löparskidor på fötterna.
Och in i villande skogen. För rast och kaffe. Sedan slalombacken ned med samma löparskidor.
Snacka om företag.

Väl nere – och levandes – mer åkning längs motionsspåren igen men nu med arbetsplatsen som mål. Jobba tänkte jag alls intet göra men skolan ligger alldeles vid spåret. Det gör det smart att lämna skidor å grejer där – för att brukas vid håltimme eller strax efter arbetsdagarnas slut.

Således en fin dag. Tre timmar i skog och natur. På tur.

I ryggan fanns videokameran nedpackad och ett två minuter långt filmreportage kan betittas här. Länken går till vad jag kallar ANDRA BLOGGEN som jag oftast använder för filmer, mest med barnbarnet Tyra i huvudrollen. Så inte denna gång.

Bilden som pryder detta inlägg är ett fruset moment ur filmen.

Idag runt 11 på förmiddagen vrålskiner solen från en klarblå himmel och det är ungefär fem grader kallt i skuggan. Toppenväder alltså! Om inte alltför lång tid innebär det avfärd till slalombacken för årsintroduktion av fötterna i slalompjäxorna. I samband med nyårsvistelsen i Björkliden trycktes sagda kroppsdelar in i skoställets garanterat mest fotplågande enheter men det var bara för en kort stund och faktiskt också så långt tillbaka som under förra året. Men snart blir det allvar!

Kvar på läsbordet finns då ett för kyrkoårsperioden – Fastan – utvalt läsprojekt som ligger bakom rubriken. Krumeluren LXX är inte ägnat att läsas eller uttalas – läsaren kan ju försöka göra detta utan att slå knut på stämband, tunga och underläpp. Det är inte ett ord utan rör sig i stället om de romerska siffrorna för 50+10+10 – alltså 70 – och betecknar en samling böcker som kallas Septuaginta, grekiska för 70.

Septuaginta är Gamla Testamentet i grekisk översättning. Och urgammal. Översatt från hebreiska original redan innan Jesus tid men efter det att Alexander den store med våld spritt grekisk kultur i hela mellanöstern. I den vevan grundades o Egypten bland annat staden Alexandria som ganska snart kom att få en koloni av judiska immigranter. Dessa kom att efter ett tag lämna sina gamla språk – hebreiska för religiösa ändamål och arameiska för dagligt tal – för att konsekvent använda grekiska både i dagligt liv och gudstjänst. Därför gjorde enligt legenden 70 (eller 72) skriftlärda en översättning från hebreiskan – Septuaginta. Och det blev den översättningen som fungerade som heliga skrifter bland alla grekisktalande judar – den miljö som den första kristna kyrkan växte fram i. Så kom den i blandad utsträckning bli språkstils- och begreppsbildande för vad de tidiga kristna skrev – alltså det som nu finns i Nya testamentet. Med tiden gick det till och med så långt att judendomen kom att tycka att de kristna kapat Septuaginta i så hög grad att man själv inte ville använda den utan återgick till att läsa de heliga skrifterna på deras ursprungliga språk hebreiska.

Kommen såhär långt i förmiddags skallade ropet Nu packar vi ihop och far! genom fastigheten. Skrivpaus alltså och förflyttning till Kanisområdet där både slalombacke och en serie fina skidspår går att finna. Några timmars upp och ner i backen som en Duracellkanin och sedan ungefär en halvmil i spåret. Sedan hem för middag och elitserieslutspel på TV. Nu tillbaka vid tangentbordet.

Den hebreiska texten fördes vidare inom judendomen till en tidigmedeltida vedertagen text som Martin Luther använde när han översatte Bibeln till tyska. På samma sätt gjordes vid översättningen till svenska. Och på samma sätt allt framgent till och med den översättning som nu har ca 10 år på nacken. I Bibel 2000 är Gamla testamentet översatt från hebreiska i det utseende den hebreiska texten hade ungefär år 1000.
Men Septuaginta översattes ju 1000 år tidigare! Drygt! Och då från hebreiska manuskript som då fanns men sedan gått förlorade – utom att man hittat en del nästan lika gamla bland de så kallade Dödahavsrullarna. Teoretiskt kan ju – observera kan – detta betyda att om – observera om – det finns skillnader mellan texten i det hebreiska Gamla testamentet och Septuaginta så kan – observera kan – Septuaginta innehålla tänkvärda intressanta äldre varianter. Mer ursprungliga. Kanske.

Psaltaren enligt Septuaginta är det konkreta namnet på mitt läsprojekt under Fastan. Samtidigt som jag läser Psaltaren i min ”vanliga” Bibel – alltså Bibel 2000. Görandes så på det första ½dussinet psalmer fann jag intressanta tidsskillnader, alltså i vilka tidsformer saker och ting sägs – presens, imperfekt, futurum och andra grammatiska gräsligheter. I sin tur ledde detta till visst sneglande in i den hebreiska respektive grekiska texten samt en och annan Bibelvetenskaplig kommentar. Sådant detaljstudium har jag dock inte ambitionen att göra konsekvent. Bara när andan faller på. När jag som inte kan låta bli.

Anledningen till mitt speciella Psaltarläsande är alltså inte primärt Bibelvetenskapligt och därför leder det nog bara undantagsvis ett och annat inlägg under rubriken Exe-geten bräker. Det är att bruka Psaltaren som bönbok – vilken den innerst inne är – som gör att jag har den som läsprojekt under tiden fram till Påsk.
Ändå gissar jag att jag kommer att återkomma till exempel under rubriken LXX-tid – det jag egentligen tänkte skriva om när jag började detta inlägg som jag nu avslutar alldenstund – underbart gammalt ord – det redan blivit långt nog.

Och så har jag träningsvärk i benen. Samt är solsvedd.
Och Luleå har 3-0 i matcher mot Djurgården...

När jag börjar skriva detta inlägg är det sent på Askonsdagens kväll. Dagen har likt alla dagar hållit på ända sedan morgonen och inneburit den ena händelsen efter den andra.
Inledningsvis firade vi 08.00 mässa i folkhögskolans kapell. Ville på så sätt – annars har vi morgonbön – markera att Fastan nu börjar. Fyra stycken var vi men ändå – mässa blev det.

Gamle kung Manasse blev funderingsämnet i gudstjänsten. Tredje årgångens Gammaltestamentliga text är en del av Manasses bön som är en enkapitel lång bok som numera ingår i en fullständig Bibel. Vi använde hans bön som syndabekännelse.
Egentligen är det ganska intressant hur Bibeln beskriver Manasse. Ett riktigt rötägg faktiskt! Ogudaktig, religionsblandande, bara så fel i förhållande till vad Gud tänkt för sitt folk och den roll som en kung dåförtiden hade i folket. Värsta kungen av alla – typ. Så beskrivs han i alla fall i Andra Kungaboken kapitel 21.

Andra Krönikeboken kapitel 33 är en yngre berättelse om samma person och samma händelseförlopp. Manasse är fortfarande ett kvalificerat rötägg men Kronisten – så brukar man kalla Krönikeböckernas anonyma författare – lägger dock till det förmildrande att Manasse ångrade sina onda vägar och ödmjukade sig i bön till Gud.

Och i den separata ännu yngre Bibelskriften Manasses bön bjuds vi på Manasses ord – lämpliga att under Fastan brukas av alla stora och mindre stora svikare och kompromissare vad gäller Gud och tron. Därför änvände vi den.

Senare under dagen så lektioner i två grupper. Och planeringar, samråd, inläsning, förberedelser och en massa andra händelser. Till detta nu ikväll en händelseföljd jag helt sonika hoppar över men som ändå är värd att beblogga: Det faktum att SVT just nu är fullt sysselsatt med att serieköra de fem sista avsnitten av TV-serien The Event. Man gör det för att alla tittare skall ges chansen att komma upp på banan inför nästa onsdags klockan-22-händelse då serien återupptas – alltså om 9981 minuter.

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag idag en intressant debattartikel. Författaren är Menachem Klein som jag inte vet mer om än att han är lärare i Statskunskap vid Bar-Ilan-Universitetet. Han beskriver den just nu återhållna situationen i Israel-Palestina och prickar nog ganska väl tankar, känslor och möjligheter på bägge sidor. Utan att använda ordet beskriver artikeln situationen inför och under en eventuell tredje intifada. Intifada har blivit namnet på palestinska uppror mot israelisk ockupation och kontroll.

Den första intifadan började i slutet av 1987 och bestod av maskning, strejker, demonstrationer och liknande i huvudsak, men inte alltid, obeväpnade metoder. Den pågick i ungefär fem år och förlusterna blev 800 palestinier dödade av israeliska säkerhetsstyrkor – två tredjedelar under 16 års ålder – och cirka 50 israeler. 16000 palestinier hade satts i fängelse.
Andra intifadan började hösten 2000 efter det att den israeliske högerpolitikern Ariel Sharon besökt tempelberget i Jerusalem. Den blev betydligt våldsammare med självmordsbombare, återockupation av delar av Västbanken, strider mellan palestinsk polis och israeliska soldater och så småningom byggandet av skiljemuren. Drygt 6400 palestinier och mer än 1000 israeler (varav ca 740 civila) föll offer för oroligheterna som allt efter hand kommit att klinga av.

Kan det bli en tredje intifada? Det är vad artikeln handlar om. Google översatte grovt, jag putsade till. Originalet kan läsas här. Bilden är från artikeln och är försedd med texten: Protester i Bil’in som Palestinska myndigheten och Fatah försökt stävja.

ISRAEL KAN INTE ANVÄNDA VÅLD MOT NÄSTA PALESTINSKA UPPROR.

Upproret mot enväldiga kungar, sultaner och presidenter i Nordafrika och arabvärlden orsakar visst obehag även hos palestinierna, och har fått många att fråga sig varför den israeliska ockupationen fortgår.

Om Syd-sudaneserna och folket i Östtimor blev självständiga före palestinierna, har något gått galet. Hur kan man jämföra dessa platser med det religiösa och internationell läget i Palestina? Detta måste vara tanken hos alla palestinier som har beräknat sina egna vinster och förluster sedan Osloavtalet ingicks.
Upproret mot enväldiga kungar, sultaner och presidenter i Nordafrika och arabvärlden orsakar visst obehag även hos palestinierna: Hur kan det komma sig att folket på dessa platser rönt sådana framgångar mot förtryckande regimer, samtidigt som vi här sitter vi fast i den israeliska ockupationen, som dikterar för palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas vad som skall göra och vad som inte skall göras.
Vilka slutsatser kan palestinierna dra utifrån oroligheterna i arabvärlden? Frälsning kommer inte från USA som inte stöder Abbas trots de många eftergifter han har gjort. De handlingar som lämnats ut av Al Jazeera avslöjade nyligen precis hur långt han var villig att gå i förhandlingarna med Israel, men han fick ingen hjälp från Washington.
Som om inte det var nog lade USA in sitt veto mot FN: s säkerhetsråds resolution som fördömer bosättningarna. Och allt detta trots att man tidigare - efter premiärminister Benjamin Netanyahu orsakat huvudvärk i Washington och utökade bosättningar i Jerusalem och på Västbanken (alltså stoppade fredsprocessen) - Förenta staterna själv stängt bosättarföretaget.
De senaste veckornas händelser visar att dt är civilt uppror med icke-våld, inte diplomatiska eftergifter, som får amerikanskt stöd. Abbas har tidigare bestämt avvisat förslag från olika kretsar om att organisera ett massornas ickevåldsuppror.
Den palestinska myndigheten och Fatah-tjänstemän vidtog åtgärder för att stävja de veckovisa protesterna i Bil'in och andra byar på Västbanken. De var på sin vakt inte bara mot politiska rivaler, men också mot en glidning till våld som bara kan skada palestinierna, vilket för övrigt skedde i den andra intifadan. I händelse av våldsamma konfrontationer ligger makten i händerna på Israels på, som har ett intresse av att uppmuntra en sådan glidning för att övermanna palestinierna.
Situationen är annorlunda nu. Den positiva förebilden av icke våldsamma rebeller i hela arabvärlden och deras självbehärskning kan visa palestinierna att detta är vägen till historiska vinster. Om Israel använder våld för att undertrycka palestinska demonstrationer kommer det att ses som ännu en Muammar Gadhafi eller Mahmoud Ahmadinejad.
Det finns stor oro på de palestinska gatorna. Besvikelsen skenar när det gäller fredsprocessen, Israel och USA. Det palestinska samhället har den typ av teknisk infrastruktur som på andra ställen var motorn bakom massdemonstrationerna – Internet, mobiltelefoner och paraboler. Den "generations gaspedal" som var en faktor i Egypten är redan på plats: det palestinska samhället är ett samhälle av ungdomar vars framtid är blockerade av ockupationen. Den andra intifadan och Israels järnhand formade tonåren för dagens 20-åringar och utgjorde deras första kontakt med politiken.
Soldater, bosättningar, vägspärrar och restriktioner har länge varit en del av deras dagliga liv. Allt som behövs är en enda gnista. Skriften är redan på väggen.

Det drar ihop sig till söndagskväll i timmerkojan. Helgen nalkas sitt slut, så också den lovvecka jag delvis har haft. Inte hela. Delvis. Måndag och tisdag var jobberidagar med personalöverläggningar på måndag och projektutvärderingssammanträde – långt ord – på Stiftskansliet på tisdag. Men sedan ledigt enbart avbrutet av ett och annat telefonsamtal och lite annat småplock.

Under veckan från onsdag till nu har jag inte ens varit lat, bara loj. Jag har inte gjort någonting vettigt, inte ens gått in för att inte göra något. Och det är i detta man ser skillnaden mellan den late och den loje. En som är lat går in för att inte göra något. Den loje ids inte ens det. Och loj har jag varit från onsdag till nu – typ.

Fast jag har lagt ett schema – det har jag gjort! Prickat in över 30 lektionstimmar våren ut i en grupp jag hitintills inte haft uppgifter i. Det handlar nu inte om en ny grupp på skolan utan i stället en som funnits ända sedan i höstas. De har haft samhällsorienterande ämnen men nu när de skall läsa in (och upp) Religion för grundskolan pytsas jag in som lärare där. Vi kallar gruppen Bas och det är frågan om gymnasieskolans individuella program. Kommunen har de senaste åren (hitintills) valt att uppdra åt folkhögskolan att vara ”underleverantör” i arbetet med att till behörighet för gymnasiestudier coacha elever som har streck eller IG i grundskolebetygen – något grundskolan alltså inte förmått.
Ska bli kul att möta de ungdomarna mer än att bara morsa i korridoren!

Om mitt arbetsschema i övrigt kan sägas att det inte är vad jag brukar kalla ”veckoduplicerbart”. Den ena veckan är inte den andra lik. Vissa veckor är Svenska kyrkans grundkurs i den halvfartsvariant vi nu har inne på skolan och vissa veckor är de det inte utan jobbar hemma på distans uppkopplade mot skolan. Med Volontärlinjarna som nu befinner sig utomlands har vi kontakt via nätet men efter Påsk kommer de tillbaka till skolan och då blir det lektioner där. Dessutom finns andra en-två-tre-dagskurser som gör att en vecka inte är en annan lik.

Att i det läget pricka in lektioner i ett vettigt schema för en grupp som har andra lektioner med andra lärare som har andra grupper i var sina scheman är ingen lek. Uppgiften kunde dock lösas med hjälp av 35 orcher* i form av små plastfigurer som jag fann i det Sagan-om-ringen-Risk som någon gång har blivit införskaffat som familjesällskapsspel. Ett A4-blad för varje vecka med noteringar om andra uppgifter breddes ut på köksbordet. Många blad blev det! Det handlar ju om tiden ända fram till sommaren. Och så placerades orcherna ut där det fanns eller kunde skapas plats på ett sätt som skulle bli så vettigt som möjligt för eleverna i Bas och andra uppgifter och – till sist – mig själv.
Nyttiga orcher, alltså!

Varför berättar du detta? torde läsaren fråga.
För att du skall läsa det – givetvis! blir mitt enkla svar.
Men vad har det för allmänintresse? – läsaren igen.
Vaddå allmänintresse? – det här är ju en blogg! 

När jag promenerar mellan bostaden och folkhögskolan passerar jag Älvsby Missionskyrka. Det är en ganska liten kyrkolokal som har ganska många år på nacken. När församlingen grundades och när kyrkan byggdes vet jag inte men någon gång hörde jag att frikyrkligheten i form av Svenska Missionsförbundet kom till Älvsbyn strax efter det att järnvägen kom 1893. Och att huset är K-märkt har det också sagts mig.

Ovanför själva kyrksalen finns en pastorslägenhet. Den är nu eftersom församlingens pastor Enar Björkqvist nyligen hastigt avled 77 år gammal. Givetvis pensionerades han för 10-talet år sedan men bodde kvar och fortsatte sin gärning i alla fall. Egentligen ganska rätt. Man slutar ju inte att vara kristen eller pastor/präst bara för att ens anställning formellt upphör. Så Enar Björkqvist fortsatte. Han simmade ända in i kaklet – typ.

När jag kom som nyprästvigd till Älvsbyn fanns ”Björken” redan på plats sedan några år i ungkarlslyan ovanpå Missionskyrkan. Jag måste ha träffat honom tidigare vid något tillfälle i hans roll som Missionskyrkans ungdomspastor i Luleå den tid jag gick gymnasiet. Jag vet att jag presenterades för honom på grannarnas altan när de hade pastorn på besök – grannarna var missionare. Men det var här jag lärde känna honom.

Ur mitt perspektiv har han som alltid funnits i Älvsbyn. En positivt speciell person med stort engagemang för folk, särskilt personer på livets skuggsida. Samtalspartner med många. Givetvis mer och intensivare när han var yngre, lite mindre de senare åren. En allvarlig, målmedveten och engagerad man som mitt i allvaret också var försedd med en klurig humor.

Promenerandes till och från jobbet fann jag honom minst ett par gånger i veckan sysselsatt med att skotta snö eller på annat sätt påtande med något kring huset. Det blev ibland bara att vi morsade på varandra, ibland kortare eller längre pausprat. Så också veckan innan han dog. Då ett längre prat med honom lutad mot sin snöförare. I det samtalet blev det första gången jag uppfattade att han berörde att krafterna ville till att svika honom. Inte så att han klagade – det var inte hans stil – men han nämnde att han haft lunginflammation och verkligen kände av den. Och att han inte var ung.

Veckan efter tar livet slut. Och det är i dubbel mening färdigskottat.

Begravningsgudstjänsten var idag och Missionskyrkan var mer än fullsatt. Jag fick ståplats längst bak – en bra plats. Officianten – distriksföreståndare för samfundet – talade gott. En sak han sa vill jag särskilt minnas och dela med mig av till denna bloggs läsare.

Vi kan inte välja våra liv
– men vi kan välja hur vi lever det.

Epoken Enar Björkqvist är över. Vila i frid.

PS: En mer fullständig livnadsteckning finns här.

Just det!
Jag är en pamp!! En riktig storpamp!!
Det har jag papper på.
Från självaste Kammarkollegiet.
Bilden är sagda kollegiums lågåtajp.

Undrar förresten hur bilden ska tolkas: En krona och två korslagda nycklar under...

Varande en person som tonårade i Luleå vet jag vad nycklarna innebär: Nyckelbryggeriets öl. Något äldre snappade jag upp att bryggerinamnet gick tillbaka på stadens heraldiska vapen med två korslagda nycklar. vilket i sin tur går tillbaka till sigillet för den gamla medeltidskyrkan i Gammelstad som vid sin invigning på den katolska tiden tillägnades aposteln Petrus – han som enligt Matteusevangeliet kapitel 16 vers 19 försetts med nycklarna till himmelen.
Kronan i Kammarkollegie-låggan står väl för kung, regentskap eller nåt sånt – gissar jag.

Betyder detta att låggan visar att all världslig makt vilar på och utgår från den apostoliska kristna kyrkans kopplad till Petrus-ämbetet? Eller menas det att kunglerie och annat styre är översittar-funktioner mot och ovanför den kyrka som bygger på apostlarnas lära?
Läsaren inbjuds att i kommentar ge sitt bidrag till låggatolkningen.

Hursomhelst fick jag idag post från sagda Kammarkollegium.

Öppnade kuvertet och fann ett Förordnande att förrätta vigsel inom trossamfund. Alltså rätten att viga par, ”förgifta folk” som jag ibland lite hurtigt brukar skoja till det.
Egentligen är det lite anmärkningsvärda är att jag i snart ett år inte haft behörigheten och att alla par som jag skulle vigt skulle ha förblivit giftfria eller avgiftade* trots vackra ord, ceremonier, buketter, svensexor å allt.

Hav förtröstan!! Oroen eder intet!!
Jag har inte haft någon vigsel sedan de övergångsbestämmelserna som kom med den nya äktenskapslagen slutat gälla. Ett tag kunde vi enligt dessa fortsätta att viga men från någon gång förra året skulle också Svenska kyrkans präster behöva personligt förordnande att vara vigselförrättare - och sådana utfärdar Kammarkollegiet**. 
Det som hänt var att jag blev borttappad i den administrativa hanteringen av detta. Å stiftskansliet skulle förra våren lista göras upp över vilka prällater som det skulle begäras vigselförordnande för. Troligen gick man då efter lista över präster anställda i stiftets församlingar eller av stiftet direkt och glömde (åtminstone) mig som inte direkt har Svenska kyrkan som arbetsgivare – anställd på folkhögskola som jag är. Lätt hänt.

Jag kom saken på spåret förra veckan då jag läste i en blaska att en del präster haft lite svårt att hålla reda på det papper som säger att de får viga folk. Vilket papper? blev min inre undran. Vid besök på stiftet i annat ärende tisdag denna vecka förvandlade jag denna undran till yttre fråga om det månne inte skett precis det misstag som jag beskrev nyss. Ansvarig person skulle kolla upp saken. Idag kom resultatet av kollandet: Förordnande att förrätta vigsel inom trossamfund daterat onsdag denna vecka.

Det betyder, kära läsare av denna min blogg, att ni numera har att göra med en person som kan ägna sig åt så kallad myndighetsutövning. Jag är alltså en pamp, en storpamp, med uppdrag från en myndighet som sedan 1539 byråkratiserat sig fram i fosterlandet. Jag får förklara par för man och hustru**.

Inget av detta är ju nytt. Präster har ju alltid haft detta uppdrag. Så ock jag. Tyckte bara det var kul att jag liksom var utan det ett tag. Var omyndig - typ.

I psykologiboken för gymnasiet vill jag minnas att det fanns en bild som förklarade hur människan med sina sinnen uppfattade världen. Bilden föreställde ett y-format rör och tanken var att sinnesintryck uppför sig som bollar man släpper ner genom de två rördelarna som sammanfogas till en: bara en boll kommer fram. I varje fall bara en boll i taget.

Med nyheter, händelser och liknande fungerar vi på likadant sätt både som personer, radio, TV, press. Om det händer något speciellt hamnar andra händelser i skugga. Mer än en ”boll” tar sig nog fram men något bollhav av skilda nyheter och bevakningsområden går det inte att leka i. Tyvärr.

Det började i Tunisien. Gick över till Egypten. Och nu är det Libyen.
Hur har det fortsatt i Egypten? Är det någon som vet? Och i Tunisien? – mer än att flyktingar i tuiotusental tar sig dit från Libyen. Och utvecklingen efter den folkomröstning i Sudan som leder till en delning av landet – vad sker där? Den inbördeskrigsliknande situationen i Elfenbenskusten med flyktingar in i det lilla Liberia – var är journalisterna?
Läsaren märker min tanke: Det finns inte plats för mer än en boll, kanske två bollar, samtidigt.

Dessutom är det VM på skidor i Oslo och snart startar Elitseriens slutspel...
Snacka om att annat riskerar mediaskugga.

I den skuggan dväljes nu det jag ibland bloggberör: situationen Palestina-Israel.

Inga nyheter kommer därifrån, ingen bevakning sker. Kanske händer rentav inget.
I och för sig tror jag på det sistnämnda. Andra gånger världsuppmärksamheten riktats åt annat håll har Israel passat på att riva lite hus och bygga till andra, flytta fram sina positioner på marken – typ. Så verkar man inte ha gjort nu – vilket jag tycker är bra. Är min observation riktig att Israel ”sitter still i båten” beror det gissningsvis på att man inte vill ge demonstranter (och regimer) chansen att föra in frågan om Palestina och Jerusalem i sina konflikter. Den knappen vore det väldigt olyckligt om det blev tryckt på – typ.

För att inte lämna läsaren helt åt sidan vad gäller detta vill jag publicera ett uttalande av den 28:e februari från ordföranden i Lutherska Världsförbundet, biskop Younan i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet. Bloggrannen minstabröder har skrivit om det och jag gör det också.
Vill uttalandet läsas på engelska kan det ske här. På svenska (för den late) här. Läser man bägge för att kritisera min putsade Google-översättning går det givetvis bra – då har man ju läst noga.

Tankar kringden nuvarande situationen i Mellanöstern

I Jerusalem följer vi noga händelserna i den arabiska världen omkring oss, medvetna om att, oavsett positivt eller negativt, vi alla kommer att påverkas.

Vi i kyrkan ser och ber. Våra böner är fyllda med uppmuntran för dem som längtar efter frihet. Våra böner är fyllda med hopp att rättvisa och uthållighet kommer att segra. Våra böner är fyllda med sympati för offren för våldet. Men samtidigt är våra böner blandade med både fruktan och rädsla, när vi ser människor nu begär sina grundläggande mänskliga rättigheter som helhet, rättigheter, som fram till nu har nekats dem.

För tio år sedan föreföll de fruktansvärda händelserna den 9 / 11 forma en ny världsbild baserad på en "Civilisationernas kamp". I händelserna de senaste månaderna då vi sett egyptiska och tunisiska män och kvinnor, bland andra, riskera sina liv för sina grundläggande friheter, har denna världsbild omformats på nytt. Som Charles Kimball noterade i sin artikel "Kollapsen av Civilisationernas kamp” den 17 februari, 2011, är värdena det egyptiska folket stått för i sin protest ”de värden som de flesta människor i USA håller kära. Snarare än "vi" mot "dem" är det nu uppenbart hur mycket "vi alla" har gemensamt".

De rättigheter som folken i Mellanöstern protesterar för är samma rättigheter som demokratier runt om i världen håller kära. De är precis samma rättigheter som vi som en kyrka i åratal har upprätthållit och främjat i våra församlingar, i våra skolor, i våra pedagogiska program och i våra ekumeniska och interreligiösa relationer.

Vi är mot användning av våld oavsett vem förövaren är, inklusive våld utfört av regeringar.
Vi är mot vapenhandeln som fortsätter att beväpna regionen.
Vi är mot dem som träder in i striden till förmån för sina nationella egenintressen mer än för grundläggande mänskliga rättigheter och det gemensamma bästa.
Vi står i solidaritet med familjerna till dem som har skadats och dödats.
Vi står i solidaritet med alla som fortsätter längs vägen för en fredlig förändring. Och vi välkomnar solidaritet från det internationella samfundet som vi arbetar tillsammans med för fred, rättvisa och försoning.

Vad vi behöver mest i Mellanöstern är utbildning. Nelson Mandela har sagt: "Utbildning är det mest kraftfulla vapnet du kan använda för att förändra världen." När man utbildar människor blir de förvandlade. Utbildning innebär inte en omedelbar och omfattande revolution men lägger grunden för kraftfull och varaktig förändring.

Vi ber att den framväxande rörelsen i Mellanöstern kommer att skapa moderna civila samhällen som främjar yttrandefrihet, religionsfrihet, minoriteters rättigheter och jämställdhet – allt grundläggande för varje demokrati.
Vi hoppas att denna rörelse kommer att sätta stopp för den onödiga fattigdomen och de stora skillnaderna i den arabiska världen. Arabvärlden innehåller tillräckligt med resurser för alla sina medborgare.
Vi ber att, mitt i den framväxande demokratin, den israelisk-palestinska konflikten inte skall glömmas, utan att parterna skall få ny kraft i arbetet för en rättvis fred med en tvåstatslösning och ett delat Jerusalem, så att de, sida vid sida, som en frukt av denna fred kan bli en välsignelse för sina grannar och världen.

Några frågar i denna tid om framtiden för kristenheten i Mellanöstern.
Demonstrationerna som äger rum är av politisk natur, inte religiös. Och som vi har sett i Egypten, har demonstranterna – kristna och muslimer – varit eniga och hand erbjudit varandra stöd och skydd. Vi måste fortsätta i interreligiös dialog med varandra och tillsammans utifrån gemensamma värderingar bygga upp moderna samhällen.
Så länge som kristna i Mellanöstern fortsätter att spela en väsentlig roll i samhällets väv är jag övertygad om att vi alla kommer att finna vår politiska väg framåt. För det är tillsammans vi måste erbjuda ett sant och förändrande stöd till uppmuntran för regeringarna i Mellanöstern att gå mot en fullt deltagande demokrati så att reaktionär extremism inte fyller tomrummet.

Vi går in i en ny era och ett nytt Mellanöstern. Och vi hoppas på ett nytt och förnyat partnerskap i hela världen. Låt nu missuppfattningar om och det missvisande i Mellanöstern falla i glömska. Ett nytt Mellanöstern växer fram, ett Mellanöstern som ropar på att fred och rättvisa, frihet och demokrati och att grundläggande mänskliga rättigheter och värden ska upprätthållas.

Biskop Dr Munib Younan A.
Biskop i den evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet.

Idag - egentligen igår eftersom vi nu passerat midnatt - har jag på Facebook, andra bloggar, Dagens hemsida och Kyrkans Tidnings dito läst att Sofia församling i Stockholm anställt en muslimsk imam på ett niomånaderskontrakt. Till att börja med? Jag tycker det är lindrigt sagt märkligt och är nog egentligen mot att man gjort så. Ändå kan jag inte riktigt ansluta till den kör av kommentatorer som på skilda nätplatser kritiserar detta. Deras argument är i många fall bara så dåliga och utsöndrar inte sällan en unken andedräkt som luktar anti-muslimsk lång väg.

Till att börja med skall personen verka inom ramen för Fryshuset som är en självständig historia där många ungdomar samlas till alla möjliga sunda aktiviteter. Till Fryshuset finns kopplat en så kallad Fryshuskyrka som en mer specifik kyrklig grej och den sorterar under Sofia församling då Fryshuset ligger i Sofia. På samma sätt är till exempel den rejält självständigt fungerande Sjukhuskyrkan vid Sunderby sjukhus en Nederluleågrej då sjukhuset ligger i den församlingen. Så är det organiserat.

Att en imam liksom en eller två präster finns som resurser på Fryshuset tycker jag är tämligen OK – faktiskt. Många ungdomar där är mer eller mindre sekulariserade muslimer och att en person med deras kultur finns med är rimligt – precis som det skulle vara på ett sjukhus om en stor del av patienterna och personalen var muslimer. Och att präster och imamer skulle kunna samverka i vissa avseenden till nytta för sina medmänniskor är ingen onaturlig eller felaktig sak det heller.

Men skall kyrkan anställa en imam?
Nej! Det tycker jag inte. Jag är emot! Till 95%.
Varför?
Svar: Det strider mot Kyrkoordningen!

Kyrkoordningen skall läsas Kyrko-ordningen mer än Kyrk-oordningen även om man ibland frestas till det senare. I alla fall är den ett formellt regelverk för Svenska kyrkan och dessutom mestadels bra eller åtminstone helt oförarglig. Skulle läsaren av detta komma över ett ex vill jag särskilt rekommendera de principiella inledningarna till de olika kapitlen. Innehåller faktiskt en hel del god teologi.

Nu säger i vart fall denna Kyrkoordning att bara den som tillhör Svenska kyrkan kan anställas av densamma. Borde då inte saken vara klar? Blir inte anställningen av en icke kyrkotillhörig ett brott mot det regelverk som man ivrigt på ett näst intill fundamentalistiskt sätt brukar vilja tillämpa i andra frågor – till exempel när en och annan präst, anställd eller förtroendevald som inte jublar och hoppar jämfota av lycka inför tanken med kvinnliga präster. I vissa saker låter etablissemanget Kyrkoordningen gälla! Varför då inte i denna?

Fast man kan ju vända på det – liksom man kan vända på allt. Kanske är det ändå bättre att göra som man gjort, alltså låta den demokratiska öppna Svenska kyrkan vara arbetsgivare och sponsor. Alternativet skulle ju kunna vara att om muslimerna själva skulle finansiera sin andliga vård på Fryshuset kanske verksamheten skulle genomförs med stöd av någon västvänlig enväldig emir i en oljestat vid gulfen eller en USA-stödd prins av Saudi-Arabien. Och det vore kanske inte så bra. Eller?
Den tanken skapar mina felande procent. Fast jag är emot.

Dagen-artikeln finns här. Kyrkans Tidning hittar du här.
Bloggaren Dag Sandahl skriver läsvärt anknutet till saken här.

Idag skulle min pappa ha fyllt 87 år om han fått leva. Fast det skulle han nog inte fått göra – alltså leva 5½ år till ända till nu. Det tror jag inte han fixat. Därtill var han inte tillräckligt pigg.

Nä – pappa ”kom nog undan” i läglig tid – liksom min mamma två år innan. Hade pappas åldrande och orörlighet tagit ett märkbart steg till hade han näppeligen kunnat bo kvar i huset vägg i vägg med oss hur mycket hemtjänst man än mobiliserat. Och virrig i huvudet ville han inte bli – han heller.

Att jag resonerar så betyder inte att jag saknar honom (och henne). Tanken gör nog ett löp till mina föräldrar varje dag på ett eller annat sätt. Skulle de e varit kvar hade de idag varit gammelfarfar och gammelfarmor - undrar hur det skulle ha suttit...

Dock – idag är det 87 år sedan min far föddes i Kåge strax nordost om Skellefteå.
Värt en bloggnotis.

Det är minsann inte alla stunder folk här på bloggen kommenterar vad man skriver. Ibland sker det här. Andra gånger sker det där.
Där – det är på Facebook.

Att det blir så är nog lite självförvållat då jag sedan jag lagt ut något här på bloggen – så ock på ANDRA BLOGGEN – skriver ett meddelande där på Facebook om att så skett samt anger det aktuella blogginlägget som länk. Tydligen följer en del Facebookare därifrån dessa länkar, läser bloggen här och då och då ger kommentarer där – alltså på Facebook.

Manlig sydsvensk prästkollega, kurskamrat i början av 1970-talet, gillar inlägget om Palme.

Förra inlägget om dravel gillas faktiskt av så många som fem personer varav två också skrivit notiser, inte enbart markerat gillar.
En kvinnlig präst tillika före detta konfirmand är en som markerat gillar.
Så också en manlig prästkollega på orten samt en ortsboskvinna med ett hederligt yrke – lärare.
En kvinna som för flera år sedan var elev på skolan och nu är präst på annan plats ger kommentaren: Bra rutet Stig!
En annan kvinnlig präst som tidigare bebott samhället jag ännu bebor skriver: Tack! Förf verkar vara en av de många som vet hur kyrkan skall vara men inte har varit där sedan sitt eget dop. Tänk om de kunde låta bli att lägga sig i och tycka då förbaskat. 

Förförförra inlägget - sexagesima - gillas ju givetvis också, bland annat av barnbarnets mormor. Det var i förrgår barnbarnet firades men det är idag som hon fyllt ett år.

Ville bara i all enkelhet på detta sätt visa att det rör sig på nätet annorstans än här – alltså där.