stigstrombergsson

När jag promenerar mellan bostaden och folkhögskolan passerar jag Älvsby Missionskyrka. Det är en ganska liten kyrkolokal som har ganska många år på nacken. När församlingen grundades och när kyrkan byggdes vet jag inte men någon gång hörde jag att frikyrkligheten i form av Svenska Missionsförbundet kom till Älvsbyn strax efter det att järnvägen kom 1893. Och att huset är K-märkt har det också sagts mig.

Ovanför själva kyrksalen finns en pastorslägenhet. Den är nu eftersom församlingens pastor Enar Björkqvist nyligen hastigt avled 77 år gammal. Givetvis pensionerades han för 10-talet år sedan men bodde kvar och fortsatte sin gärning i alla fall. Egentligen ganska rätt. Man slutar ju inte att vara kristen eller pastor/präst bara för att ens anställning formellt upphör. Så Enar Björkqvist fortsatte. Han simmade ända in i kaklet – typ.

När jag kom som nyprästvigd till Älvsbyn fanns ”Björken” redan på plats sedan några år i ungkarlslyan ovanpå Missionskyrkan. Jag måste ha träffat honom tidigare vid något tillfälle i hans roll som Missionskyrkans ungdomspastor i Luleå den tid jag gick gymnasiet. Jag vet att jag presenterades för honom på grannarnas altan när de hade pastorn på besök – grannarna var missionare. Men det var här jag lärde känna honom.

Ur mitt perspektiv har han som alltid funnits i Älvsbyn. En positivt speciell person med stort engagemang för folk, särskilt personer på livets skuggsida. Samtalspartner med många. Givetvis mer och intensivare när han var yngre, lite mindre de senare åren. En allvarlig, målmedveten och engagerad man som mitt i allvaret också var försedd med en klurig humor.

Promenerandes till och från jobbet fann jag honom minst ett par gånger i veckan sysselsatt med att skotta snö eller på annat sätt påtande med något kring huset. Det blev ibland bara att vi morsade på varandra, ibland kortare eller längre pausprat. Så också veckan innan han dog. Då ett längre prat med honom lutad mot sin snöförare. I det samtalet blev det första gången jag uppfattade att han berörde att krafterna ville till att svika honom. Inte så att han klagade – det var inte hans stil – men han nämnde att han haft lunginflammation och verkligen kände av den. Och att han inte var ung.

Veckan efter tar livet slut. Och det är i dubbel mening färdigskottat.

Begravningsgudstjänsten var idag och Missionskyrkan var mer än fullsatt. Jag fick ståplats längst bak – en bra plats. Officianten – distriksföreståndare för samfundet – talade gott. En sak han sa vill jag särskilt minnas och dela med mig av till denna bloggs läsare.

Vi kan inte välja våra liv
– men vi kan välja hur vi lever det.

Epoken Enar Björkqvist är över. Vila i frid.

PS: En mer fullständig livnadsteckning finns här.