stigstrombergsson

Åxå idag fann jag mig själv åkandes skidor. Innebar gårdagen slalom i en fint pistad backe blev det idag så att jag tog mig före att testa föret i längdspåret. Eller snarare spåren eftersom det finns många i skogen runt Kanisberget strax utanför Älvsbyn.

När sömnen övergick i vakenhet noterade vi att snön vräkte ned. Ett tag senare satte vi oss framför televisionsapparaten för att kolla utvecklingen i det naturkatastrofdrabbade Japan och det Khadaffidrabbade Libyen. Efter nyheterna blev det som brukligt dags för vädret och med förundran såg vi att det var klart och soligt i hela Norrbotten. Märkligt eftersom vi inte såg fastigheterna som ligger cirka 122½ meter från vardagsrumsfönstret.

Ungefär vid 11-draget slutade det snöa och ½12 sken solen. Alltså iväg!!

Idag var det tur på tur – för mig. Vallad och ryggsäckad tuffade jag iväg längs med ett måttligt preparerat milspår. Måttligt preparerat är rätt uttryckt då bara ½-mils-slingan hade körts upp maskinellt denna morgon – och då sannolikt innan det helt slutat snöa. Den längre mildelen verkade bara vara uppåkt av en skidgångare före mig. Dock verkade den fuskisen ha ginat på ett ställe och jag fann mig spårandes i ca en dm nysnö vilket gjorde att jag ginade på ett annat ställe för att komma upp på preparerad mark (och undvika en JÄTTE-lik uppförsbacke).

Så småningom kom jag mig tillbaka till slalombacksområdet och telefonerade då min slalomåkande madam för att höra var hon befann sig. Den bistra sanningen var att hon med kaffeflaskan i sin rygga åkt ut i skogen strax bortanför liftslutet högst upp i backen. Hon satt på ett trevligt utsiktsställe vi understundom – underbart gammalt ord – brukar besöka under barmarkssäsongen.

Lift upp! blev alltså parollen – med löparskidor på fötterna.
Och in i villande skogen. För rast och kaffe. Sedan slalombacken ned med samma löparskidor.
Snacka om företag.

Väl nere – och levandes – mer åkning längs motionsspåren igen men nu med arbetsplatsen som mål. Jobba tänkte jag alls intet göra men skolan ligger alldeles vid spåret. Det gör det smart att lämna skidor å grejer där – för att brukas vid håltimme eller strax efter arbetsdagarnas slut.

Således en fin dag. Tre timmar i skog och natur. På tur.

I ryggan fanns videokameran nedpackad och ett två minuter långt filmreportage kan betittas här. Länken går till vad jag kallar ANDRA BLOGGEN som jag oftast använder för filmer, mest med barnbarnet Tyra i huvudrollen. Så inte denna gång.

Bilden som pryder detta inlägg är ett fruset moment ur filmen.