stigstrombergsson

I psykologiboken för gymnasiet vill jag minnas att det fanns en bild som förklarade hur människan med sina sinnen uppfattade världen. Bilden föreställde ett y-format rör och tanken var att sinnesintryck uppför sig som bollar man släpper ner genom de två rördelarna som sammanfogas till en: bara en boll kommer fram. I varje fall bara en boll i taget.

Med nyheter, händelser och liknande fungerar vi på likadant sätt både som personer, radio, TV, press. Om det händer något speciellt hamnar andra händelser i skugga. Mer än en ”boll” tar sig nog fram men något bollhav av skilda nyheter och bevakningsområden går det inte att leka i. Tyvärr.

Det började i Tunisien. Gick över till Egypten. Och nu är det Libyen.
Hur har det fortsatt i Egypten? Är det någon som vet? Och i Tunisien? – mer än att flyktingar i tuiotusental tar sig dit från Libyen. Och utvecklingen efter den folkomröstning i Sudan som leder till en delning av landet – vad sker där? Den inbördeskrigsliknande situationen i Elfenbenskusten med flyktingar in i det lilla Liberia – var är journalisterna?
Läsaren märker min tanke: Det finns inte plats för mer än en boll, kanske två bollar, samtidigt.

Dessutom är det VM på skidor i Oslo och snart startar Elitseriens slutspel...
Snacka om att annat riskerar mediaskugga.

I den skuggan dväljes nu det jag ibland bloggberör: situationen Palestina-Israel.

Inga nyheter kommer därifrån, ingen bevakning sker. Kanske händer rentav inget.
I och för sig tror jag på det sistnämnda. Andra gånger världsuppmärksamheten riktats åt annat håll har Israel passat på att riva lite hus och bygga till andra, flytta fram sina positioner på marken – typ. Så verkar man inte ha gjort nu – vilket jag tycker är bra. Är min observation riktig att Israel ”sitter still i båten” beror det gissningsvis på att man inte vill ge demonstranter (och regimer) chansen att föra in frågan om Palestina och Jerusalem i sina konflikter. Den knappen vore det väldigt olyckligt om det blev tryckt på – typ.

För att inte lämna läsaren helt åt sidan vad gäller detta vill jag publicera ett uttalande av den 28:e februari från ordföranden i Lutherska Världsförbundet, biskop Younan i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet. Bloggrannen minstabröder har skrivit om det och jag gör det också.
Vill uttalandet läsas på engelska kan det ske här. På svenska (för den late) här. Läser man bägge för att kritisera min putsade Google-översättning går det givetvis bra – då har man ju läst noga.

Tankar kringden nuvarande situationen i Mellanöstern

I Jerusalem följer vi noga händelserna i den arabiska världen omkring oss, medvetna om att, oavsett positivt eller negativt, vi alla kommer att påverkas.

Vi i kyrkan ser och ber. Våra böner är fyllda med uppmuntran för dem som längtar efter frihet. Våra böner är fyllda med hopp att rättvisa och uthållighet kommer att segra. Våra böner är fyllda med sympati för offren för våldet. Men samtidigt är våra böner blandade med både fruktan och rädsla, när vi ser människor nu begär sina grundläggande mänskliga rättigheter som helhet, rättigheter, som fram till nu har nekats dem.

För tio år sedan föreföll de fruktansvärda händelserna den 9 / 11 forma en ny världsbild baserad på en "Civilisationernas kamp". I händelserna de senaste månaderna då vi sett egyptiska och tunisiska män och kvinnor, bland andra, riskera sina liv för sina grundläggande friheter, har denna världsbild omformats på nytt. Som Charles Kimball noterade i sin artikel "Kollapsen av Civilisationernas kamp” den 17 februari, 2011, är värdena det egyptiska folket stått för i sin protest ”de värden som de flesta människor i USA håller kära. Snarare än "vi" mot "dem" är det nu uppenbart hur mycket "vi alla" har gemensamt".

De rättigheter som folken i Mellanöstern protesterar för är samma rättigheter som demokratier runt om i världen håller kära. De är precis samma rättigheter som vi som en kyrka i åratal har upprätthållit och främjat i våra församlingar, i våra skolor, i våra pedagogiska program och i våra ekumeniska och interreligiösa relationer.

Vi är mot användning av våld oavsett vem förövaren är, inklusive våld utfört av regeringar.
Vi är mot vapenhandeln som fortsätter att beväpna regionen.
Vi är mot dem som träder in i striden till förmån för sina nationella egenintressen mer än för grundläggande mänskliga rättigheter och det gemensamma bästa.
Vi står i solidaritet med familjerna till dem som har skadats och dödats.
Vi står i solidaritet med alla som fortsätter längs vägen för en fredlig förändring. Och vi välkomnar solidaritet från det internationella samfundet som vi arbetar tillsammans med för fred, rättvisa och försoning.

Vad vi behöver mest i Mellanöstern är utbildning. Nelson Mandela har sagt: "Utbildning är det mest kraftfulla vapnet du kan använda för att förändra världen." När man utbildar människor blir de förvandlade. Utbildning innebär inte en omedelbar och omfattande revolution men lägger grunden för kraftfull och varaktig förändring.

Vi ber att den framväxande rörelsen i Mellanöstern kommer att skapa moderna civila samhällen som främjar yttrandefrihet, religionsfrihet, minoriteters rättigheter och jämställdhet – allt grundläggande för varje demokrati.
Vi hoppas att denna rörelse kommer att sätta stopp för den onödiga fattigdomen och de stora skillnaderna i den arabiska världen. Arabvärlden innehåller tillräckligt med resurser för alla sina medborgare.
Vi ber att, mitt i den framväxande demokratin, den israelisk-palestinska konflikten inte skall glömmas, utan att parterna skall få ny kraft i arbetet för en rättvis fred med en tvåstatslösning och ett delat Jerusalem, så att de, sida vid sida, som en frukt av denna fred kan bli en välsignelse för sina grannar och världen.

Några frågar i denna tid om framtiden för kristenheten i Mellanöstern.
Demonstrationerna som äger rum är av politisk natur, inte religiös. Och som vi har sett i Egypten, har demonstranterna – kristna och muslimer – varit eniga och hand erbjudit varandra stöd och skydd. Vi måste fortsätta i interreligiös dialog med varandra och tillsammans utifrån gemensamma värderingar bygga upp moderna samhällen.
Så länge som kristna i Mellanöstern fortsätter att spela en väsentlig roll i samhällets väv är jag övertygad om att vi alla kommer att finna vår politiska väg framåt. För det är tillsammans vi måste erbjuda ett sant och förändrande stöd till uppmuntran för regeringarna i Mellanöstern att gå mot en fullt deltagande demokrati så att reaktionär extremism inte fyller tomrummet.

Vi går in i en ny era och ett nytt Mellanöstern. Och vi hoppas på ett nytt och förnyat partnerskap i hela världen. Låt nu missuppfattningar om och det missvisande i Mellanöstern falla i glömska. Ett nytt Mellanöstern växer fram, ett Mellanöstern som ropar på att fred och rättvisa, frihet och demokrati och att grundläggande mänskliga rättigheter och värden ska upprätthållas.

Biskop Dr Munib Younan A.
Biskop i den evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet.