stigstrombergsson

I morse gjorde jag något jag inte ofta gör: Skrev på Facebook – ni vet det forum där människor dagarna i ända levererar insikter om vädret, notiser om urdruckna kaffekoppar eller åsikter om musik eller vad som helst annat. Jag är ingen ivrig Facebookskrivare men den lilla notis jag satte dit har under dagen uttryckligen gillats av tre personer samt kommenterats av en. Det jag skrev var:

Barnbarn på besök - utan föräldrar! Roligt på svenska, inte norska.

Tyra är alltså på plats. För nytillkomna läsare kan det meddelas att hon är ett år och ett par veckor gammal samt innebär att jag har avancerat till farfarläge – en högst hedervärd position. Igår kom hon för att tillbringa veckoslutet här och med den åtgärden skapa förstärkt studiero för de högskolepluggande föräldrarna.

Sommaren 1993 fick jag i födelsedagspresent en veckas frigång från familjen för att gå en så kallad grävkurs – arkeologi – i Vuollerim. En bit in i min bortavecka reste madammen med syster och kompis till fjälls och hela barnhögen inhystes då några dagar hos sin farmor och farfar i Luleå. Högen var fyra stycken dåförtiden mellan 10 och 2 år.
När min kurs var slut och jag fått diplom som legitimerad grävling for jag för att hämta hem kvartetten varvid min hulde fader undslapp sig ungefär följande yttrande: Det är inte så att vi inte tycker om barna! Vi älskar dem över allt förstånd. Men vi är oerhört tacksamma att den tid i livet då man är småbarnsföräldrar är den tid i livet man behöver sova minst.

Jag förstår honom! Fast Tyra bara är en enda och dessutom bara är ett år är det är full rulle hela tiden. Dessutom kul rulle även om väckning före 7 en lördagsmorgon är en rutin som sjunkit undan i efterlängtansgrad. I all sin litenhet styr hon tillvaron med järnhand.
Hungrig? Då blir det mat!
Stönar? Med språng till pottan!
Ljud i sömnen? Kolla genast!
Leker stilla för sig själv? Bättre än TV!

Som om inte dessa alldagligheter vore nog drog hon ut oss på skidtur. Bara för att vädret var så bra. Skidtur är för hennes del att slött sitta eller slappt ligga i pulka på tur ut i villande skogen. Med lämpliga dragare framför pulkan. Och när dragarna sett till att allt var fixat, alla klädda, skidorna vallade och spåret anträtts behagade somnade den lilla damen från alltihopa. Sov i godan ro i över två timmar medans de gamla människorna saxade i motluten och bromsplogade när det bar utför.

Jag kunde ganska snabbt konstatera att det är lika meningsfullt och gemytligt att dra barnbarn i pulka som att dra de egna barnen. Fast jobbigare. Dryga två decennier har gjort något med pulkan. Eller snön. Eller farfar. Läsaren må välja bland alternativen!

Innebar skidturen fler funderingar kring den i förra inlägget omnämnda kyrkspetten?
Inte direkt. Men vissa tankar gick till annat hackande på korset – fast då inte fåglars.
Återkommer i ämnet.