stigstrombergsson

Från Nordafrika och Mellanöstern kommer en ständig ström av nyheter. Situationen i Libyen ges stor uppmärksamhet, inte minst när sannolikt JAS-plan kan komma att delta i upprätthållandet av flygförbudszonen, kanske också i angrepp på Khadaffis pansar och artilleri. Jemen ger dagliga nyheter men Tunisien, Egypten och Bahrain har hamnat i mediaskugga. Syrien är sista tillskottet med växande protester mot regimen. 

Arabvärlden är i förändring – milt uttryckt – och vi blir lite förvånade. Vi har ju vant oss vid att se området och situationen som cementerat stel i alla sina motsättningar och då inte minst i relationen mellan Israel och dess grannar. Följer man som jag en del ”diskussionstrådar” kopplade till inlägg på bloggen minstabröder kan man verkligen uppleva det förstelnade seendet – inte hos bloggaren men väl hos en del som ”kommenterar”. Alla situationer beskrivs som låsta. Med motiveringar utifrån händelser och ord för 80 år sedan avvisar man alla tankar på att ta emot nya utspel eller åtgärder som öppningar för framtiden. Låst läge gäller!

Här nedan ger jag ett exempel på motsatsen. Akiva Eldar som skriver för den israeliska tidningen Haaretz – mer om honom kan läsas här – lever mitt i och nära situationen och visar på både försök till lösningar, attitydförändringar och samarbetsvilja – samt motsatsen. Läs artikeln på engelska eller i översättning, grovgjord av Google, putsad av mig.


DET ARABISKA FREDSINITIATIVET ÄR ÄNNU EN MISSAD MÖJLIGHET FÖR ISRAEL

Idag är den den nioårsdagen av godkännandet av Arabförbundets fredsinitiativ. Då erbjöd alla arabiska stater följda av alla medlemsstater i OIC (Organization of the Islamic Conference), Israel det bästa avtal den judiska staten mottagit sedan Balfourdeklarationen.

Jerusalem ”följer noga” än en gång kivet hos grannarna – denna gång i form av blodiga strider i Syrien. Är president Bashar Assads fall bra för judarna? Kan religiösa extremister ersätta den Alawitiska minoritetsregimen? Vad händer med överenskommelse om styrkeseparation på Golanhöjderna? Vad blir den nya regimens politik om en förhandlingslösning som slut på den arabisk-israeliska konflikten? Hur kommer den politiska uppståndelsen att påverka Syriens intima förbindelser med Iran, Hamas och Hizbollah?

Det är svårt att hitta en respekterad analytiker som vågar ta risken att ta itu med dessa frågor. Å andra sidan, sex veckor efter störtandet av Mubaraks regim, tänker sig inte ens måla-fan-på-väggen-pessimisterna en förnyad konflikt med Egypten. De inhemska chockvågorna där har inte gått över gränsen till Israel. Den provisoriska regeringen i Kairo svarade med återhållsamhet när Israels flygvapen anföll mål i Gazaremsan. I en intervju förra veckan av en korrespondent från den London-baserade tidningen Al Hayat, publicerad i The New York Times, betonar Arab-förbundets generalsekreterare Amr Moussa, som anses vara en av huvudkandidaterna i det egyptiska presidentvalet, att om han tillträder han kommer att respektera fredsavtalet med Israel.

Vore det inte för trångsynthet och kanske feghet hos dem som kallar sig ledare, skulle Israel ha kunnat känna lugn även när det gäller utvecklingen i norr.

Idag är det nioårsdagen av godkännandet av Arabförbundets fredsinitiativ. Då erbjöd alla arabiska stater följda av alla medlemsstater i OIC Israel det bästa avtal den judiska staten mottagit sedan Balfourdeklarationen: ett slut på de fientliga relationerna med den muslimska världen, upprättandet av normaliserade förbindelser med arabstaterna, en palestinsk stat inom gränserna av 4 juni 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och en rättvis förhandlingslösning på flyktingfrågan, i enlighet med FN: s generalförsamlings resolution 194. Initiativet lämnade också en öppning för territoriellt utbyte, i vilket Israel skulle kunna infoga judiska stadsdelar i östra Jerusalem och några av bosättningarna, samt en särskild ordning för de heliga platserna.

Nyligen publicerade Al Jazeera dokument avslöjar den pragmatiska hållningen den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas intog i samtalen med dåvarande premiärministern Ehud Olmert vad gällde frågan om flyktingars återvändande till Israel. Vid samma tid försökte Assad att via olika kanaler återuppta förhandlingarna med Israel och svalde ödmjukt förödmjukelsen att hans kärnanläggningar bombades – något som utländska medier tillskrev Israels långa arm.

Istället för att sluta fred med alla arabiska stater öppnade premiärminister Ariel Sharon krig mot palestinierna dagen efter Arabförbundets toppmöte i mars 2002: Som svar på mordet på 30 israeler i ett självmordsattentat från Hamas i samband med en påskmåltid på Park Hotel i Netanya beordrade han armén att återta territorierna (Operation Defensive Shield). Araberna erbjöd Sharon en mil, men faktum är att han inte ens övervägde att ge dem en tum. Egentligen lekte han med tanken på en "långsiktig provisorisk plan", nyligen återanvänd av Netanyahu och Lieberman.

Liksom övriga medlemmar i Arabförbundet svarade Syrien milt på den israeliska regeringens resolution från 2003 att lägga 14 reservationer till färdplanen för fred, inklusive avslag på det arabiska fredsinitiativet. Liksom andra arabstater har Syrien sedan 28 mars 2007 röstat åtta gånger till förmån för ratificeringen av initiativet. Och som sina tre föregångare har regeringen Netanyahu ignorerat det.

Hade Arabförbundets toppmöte som planerat kunnat samlas i Bagdad nästa vecka och inte skjutits upp på grund av inhemska oroligheter i ett antal medlemsstater, skulle de arabiska ledarna nästan säkert har dödförklarat sin fredsplan. Det är uppenbart att förhandlingar grundade på detta initiativ inte är i linje med förslaget i FN att förklara upprättandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser.

Ledarna för Hamas, som känner att vägen går mot en moderat samlingsregering, anpassar sig till den nya situation som skapas i Mellanöstern. De vet att företrädare för Storebror – dvs Muslimska brödraskapet – snart kommer att sitta i den egyptiska regeringen som kommer att stå kvar vid fredsavtalet med Israel. Och det är möjligt att Damaskus inte längre kommer att fungera som en tillflyktsort för terrorister. Och samtidigt ligger Arabförbundets initiativ fortfarande på hyllan.

Om Israel hade haft en statsminister som inte var fullt upptagen med sin avancerad examen i överlevnad, skulle han inte räckt en hand till den straffbara handlingen det är att försumma det arabiska fredsinitiativet – ett initiativ som inte kan erbjudas igen.