stigstrombergsson

När jag om onsdagsmorgonen promenerade till folkhögskolan passerade jag som brukligt Älvsby kyrka – i sällskap med madammen som också har sin arbetsplats på andra sidan kyrkan hemifrån sett. I det att vi närmade oss helgedomen erfor vi ett säkert vårtecken: Kyrkspetten är tillbaka!

Förra våren var han också här och trummade på som en besatt. Han i detta sammanhang är en hackspett av någon sorts storlek. Intressantare än spettstorleken är pippifugelns val av hackplats – uppe på toppen av det kors som är på toppen av kyrktornet. Där – på en av samhällets absolut högsta punkter – sitter han och väsnas så det hörs vida omkring. Vad hans budskap är kan jag bara gissa mig till. Det lät inte som morsesignaler och min hackspettiska är väldigt dålig men det verkade som om han ville meddela omgivningen:
Nu är jag här!! Det här stället är mitt!! Härikring hackar jag!! Härikring häckar jag!!
Alla andra hackepojkar kan hålla sig undan!! Om inte gör jag hackbiff av er!!

Troligen fanns nog även meddelanden till en och annan honlig hackespätta:
Här är jag!! Parningsintresserad strong kille med kraftiga nackmuskler!! Bor med fin utsikt!!
Har som synes andliga intressen!! Kom så kan vi....!!*

Vad som än ligger för budskap i trummandet är kyrkspetten i vart fall ett säkert vårtecken.

Både igår och på fredag har jag åkt skidor. Då jag i maklig takt hasat mig fram i spåren har jag kommit att fundera mer utifrån pippin som sitter där på korset och trummar. Är det månne korsets budskap han knattrar ut? Och då till andra fåglar? På fågliska – eller vad hans dialekt nu kan kallas? Och mina tankar har roterat kring några formuleringar i slutet av Paulus brev till församlingen i Rom, kapitel 8:
Skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tom-hetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom – i Paulus resonemang: Adam – som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Guds barns frihet handlar i sammanhanget om människans befrielse i och genom Jesus, hans död, hans uppståndelse, hans återkomst. Och då handlar det inte bara om människor utan – om jag fattar aposteln rätt – om att hela den skapelse som människan är satt att företräda Gud i så att säga hänger med i människornas befrielse.

Är det vad kyrkspetten vår-knattrar ut i naturen? Alltså ungefär:
Hören upp alla bofinkar, talgoxar, fiskmåsar och andra varelser!! Det är genom denhär grejen, korset jag sitter på, som människornas befrielse kommer!! Och våran!! Det var på ett kors Skaparen gav oss den framtida friheten – i den mån människorna fattar den!! Så låt oss till alla djurs store Skapare kvittra, kraxa, gnägga och bröla våra böner att människorna ska fatta sig på Skaparens kärlek, omfatta den, och så bli fria. Då blir vi det åxå!!

Dagen efter – torsdag morgon – passerade jag kyrkan med mina kameror i högsta hugg. För både stilla och rörliga bilder. Nu skulle spetten förevigas!!
Givetvis var där ingen kyrkspett – då. Ändå tog jag en bild av kyrkans kors. Det finns där som en påminnelse om ett kors som inte var överdraget med guld utan med något ännu mycket värdefullare: blodet från Honom som bar undan alla världens synder så att de inte längre ligger som hinder mellan människor och Gud. Blodet som försonade världen med Gud. Och Gud med världen. Till nytta också för hackspettar.