stigstrombergsson

Tidigare brukade jag ägna en stunds TV-tittande varje vecka åt serien LOST. Varför jag gjorde så vet jag egentligen innerst inne inte. På slutet blev nog den främsta anledningen att det gav mig anledningen att på onsdagar kunna i slutet av ett blogginlägg ange hur många minuter det återstod till att kvällens avsnitt skulle börja. Så slutade då serien på ett näst intill patetiskt sätt och hela konceptet bröt samman*.

Ikväll – söndag – började i Sveriges Television en ny serie som verkar lovande. Kanske har jag där hittat något som kan fylla förlusten av LOST. Filmsätt, klipp, hopp i handlingen gör att The Event påminner om det förlorade och jag kommer nog att ge den chansen ett par tre söndagskvällar framöver och då givetvis till läsekretsens fromma någon gång under veckoslutet ange hur många minuter som återstår till programstart.

Seriöst skrivet – och detta är viktigt – hoppas jag att ingen missade kvällens Dokument utifrån i TV2. Programmet handlade om krafter i Israel som opponerar sig mot hur landet och landets armé agerar på Västbanken. Att efter att ha sett hur reguljära soldater beskjuter tonåringar, stöder stenkastning mot palestinska barn och misshandlar kvinnor blir det kväljande att veta att de själva kallar sig världens mest moraliska armé och att det finns folk också i Sverige som tror på den beskrivningen. Gissningsvis kan programmet betittas i SVTplay eller nåt liknande. Skall leta en länk i morgon som man kan följa om man klickar här.

Till sist vill jag nämna att med fyra matcher spelade så har tvåan och trean i hockeyns elitserie skrapat ihop 9 poäng. Luleå har spelat en match mer och toppar tabellen med 13. Bilden visar hur barnbarnet Tyra som är yngst i släkten tolkar alla sina angörigas känslor.

Googles översättningsfunktion levererar en mycket otymplig svenska, ibland mer obegriplig än en engelsk förlaga i sig, ger ett bra ½fabrikat att utgå ifrån och putsa till. Så har jag nu gjort med dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz den avgörande dag som idag är - kanske den sista dagen av byggstopp på Västbanken, kanske den sista dagen av konstruktivt arbete för fred.
Kartan visar med blå färg den israeliska kolonisationen kring Betlehem.

Av min gode vän Torbjörn Lindahl har jag lånat och nu läst boken Förnyarna. Författaren är Dag Sandahl och undertiteln prickar exakt vad boken är: mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse.

Egentligen har jag i detta gjort hur många fel som helst!
Dessutom skiter jag högaktningsfullt i att jag gjort de felen. Sådetså!!

Första felet är att jag har och har genom många år haft med Torbjörn Lindahl att göra. Detta är naturligtvis från min sida helt problemfritt eftersom vi varit goda vänner sedan 10-års-åldern*. Dock har Tobbe varit kyrkligt kontroversiell (mer så förr än nu) då han som en konsekvens av sin kristna tro menar det majoriteten av alla kristna i världen menar – att Kristus arrangerade sin Kyrka med biskopar, präster och diakoner och att de två först nämnda leden av detta Kyrkans ämbete är förbehållet män. Den uppfattningen förargar givetvis vissa**.

Andra felet är författaren som lindrigt sagt anses kontroversiell. Detta är för mig också helt problemfritt eftersom jag läser vem jag vill! Dessutom gillar jag att få ny kunskap samt sådant som kan utveckla och komplettera perspektiv jag redan har. Därför länkar jag också här till Sandahls blogg. Inte för att jag fattar allt han skriver om utan just för att han är lite motvals. En god debattör, ibland rentav en slugger som får en att tänka efter.
I boken Förnyarna är det dock inte debattören utan docenten och forskaren Sandahl som skriver. Han har arbetat igenom källmaterial och på forskarvis skrivit en berättande redogörelse för en idéströmning i Svenska kyrkan som kalla(t)s högkyrklighet.

Tredje felet finns väl då i det sista ordet i förra stycket – högkyrklighet. Hos många är det ett negativt begrepp och beroende på vem som pratar, när, var, i vilket sammanhang och varför kan ordet betyda nästan vadsomhelst***.
I många fall visar storsamhället och majoritetslinjer åtminstone viss vilja till respekt för minoriteters eget sätt att beskriva sig själva – samer, romer, indianer etc. I boken Förnyarna ger Sandahl berättelsen om hur den minoritet som själva vill kalla sig högkyrkliga ser på sig själva och sin historia. Deras egen berättelse, alltså. Väl värd att sätta sig in i – oberoende av vad man tycker.

Fjärde felet gissar jag är att det är en historia. Sådant är det många som är ointresserade av. Särskilt om historien innehåller fakta man inte kan hantera. Har man då makt och inflytande vill man kanske förtiga den. Eller skriva om den. Eller kanske bara hurtigt säga: Låt oss inte nu se problemen utan möjligheterna!
Det är mer än en historia – som undertiteln säger. Sandahl är själv en del av högkyrkligheten och det märks att han skriver om personer med både värme och respekt sprungen ur egen personkännedom. Därför kan man nog inte säga att han är 100% objektiv – som om det skulle finnas någon sådan forskning eller kartläggning. Däremot är han saklig och ger minoritetens självberättelse åtminstone till en del. Därför värd att läsas vare sig man tycker sig vara hög- eller låg- eller folk- eller fri- eller gammal- eller normal- eller rentav helt o-kyrklig.

Femte felet kan vara att läsningen visat mig att jag nog är högkyrkligare än vad jag trodde jag var. Det är värt att fundera över och kanske återkomma till i senare inlägg. Vem vet. Skall efter att ha återställt boken till ägaren inhandla eget ex för omläsning och noggrann genomfundering. 

Detta långa inlägg är en debattartikel av Aluf Benn hämtad från dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz. Som huvudredaktör för tidningen har han har följt landets ledning, utrikespolitik och nationella säkerhetsfrågor under sex premiärministrar från Yitzhak Rabin till Benjamin Netanyahus nuvarande andra mandatperiod samt rapporterat om israelisk-arabiska krig och fredsansträngningar sedan Osloavtalet 1993. Värd att läsas, alltså – även om jag inte riktigt håller med honom om alla detaljer. Översättningen är via Google och putsad av mig själv.

Besöksstatistiken på min blogg nådde igår en nivå som bara nåtts två gånger tidigare.* Nytt rekord alltså. Eller åtminstone tangerat.

Varför? Jag gissar att döttrarnas framfart på Facebook spelat en viss roll.

Den äldsta – född 1983, Snuppan kallad som liten – länkade till min blogg och tipsade sin läsekrets om inlägget nuäervalt! med orden:
Vad skönt att jag har erkänt att jag är en tant. Då behöver jag inte revoltera mot mina föräldrar längre. Tur det, när de är så här kloka.

Lillasystern – den 1½ år yngre Snorvan – gjorde samma sak och skrev:
Hade jag valt att kommentera det här valet i skriftlig form så hade det sett ut ungefär såhär..

Glad över deras beröm och stolt som en tupp över att äpplena vad gäller värderingar inte verkar ha fallit så väldigt långt från träden skrev jag som kommentar hos dem bägge på Facebook: Tackar ödmjukast. Bättre kan man inte få från egna barn.

Därav den tangerade toppen - troligtvis.

Utövande kristna
är ett ganska dunkelt begrepp. I undersökningar och annat brukar man använda vissa kriterier och månatlig gudstjänst är ett sådant. Jag tycker det verkar stämma hyfsat. Den som väljer att en gång i månaden eller oftare fira gudstjänst gör det sannolikt mestadels i en och samma församling och känner sig inlemmad där. Utövar – på just det sättet – sin tro där.

Det blir färre och färre sådana.
Om Svenska kyrkan kan mycket sägas och en sak man definitivt kan säga är att hon är en fena på statistik. Antalet gudstjänstfirare, kommunikanter, körsångare, närvarande vid begravningar och allt möjligt annat räknas, sammanställs och analyseras på både härsan och tvärsan. Varje år. Vad jag fattat är man inte lika sifferförtjust inom frikyrkligheten men då och då görs vane- och värderingsundersökningar också i de sammanhangen. Sådana visar på samma kurvor som Svenska kyrkans statistik: De regelbundna gudstjänstfirarna blir färre.
Sådant är fakta. Hur sådana fakta värderas och vad man gör av sina insikter är väldigt olika – och nu skriver jag bara om det jag känner till hyfsat: Svenska kyrkan. En del verkar blunda med ögon, öron och alla lemmar när de tröstar sig med att det ändå bara är 1% per år som utträder eller att det regelbundna gudstjänstlivet visar rejäl tappning. Framsyntheten att 1% per år blir 10% på 10 år saknas hos dessa. Krismedvetande likaså.
Själv har jag flera gånger i de forum jag har tillgång till – i sanning inte många – efterlyst oberoende lokala, regionala och nationella krisutredningar – rentav haverikommissioner. Ansvariga brukar inte välkomna sådant. Och om det skall analyseras vill de ansvariga själva göra det ifred – vilket är lika smart som att låta den överlevande piloten från ett störtat flygplan leda haveriutredningen i stället för att stå till kommissionens förfogande och rentav löpa risken att utredas av den.*

Nu har jag kommit från ämnet jag tänkte behandla och som rubrik och bild syftar på.

I tidningen Dagen kan det läsas att så väljarflödet bland så kallade utövande kristna går åt vänster med 10% av gänget. Läs artikeln här och bry dig inte om att pilen går åt höger.

Det måste betyda att fler utövande kristna stärker vänstern på sikt – eller?
Och att varje socialdemokratiskt lett kyrkoråd därför borde ta initiativ till ökad kristen profil i den församling de ansvarar för – eftersom det är kristen profil som genererar kategorin utövande kristna som alltså i större utsträckning går åt vänster. Progressiva initiativ för gudstjänstlivets fördjupning med söndaglig mässa, fler samlingar till studier av Bibel och bekännelse, daglig morgonbön i församlingskyrkan osv så att fler blir utövande – och därmed röstar vänster 2014.  Det vore väl grejer inför kyrkovalet 2013?
Detta mitt resonemang styrks av en annan Dagen-artikel som säger att kyrkligt och frikyrkligt engagerade ogillar SverigeDemokraterna ännu mer än folket i gemen. Skönt!

Mer evangelisation! – för en vridning åt vänster blir alltså min paroll.

Och för säkerhets skull, så att ingen missuppfattar mig:
Det jag ovan berört är ett intressant fenomen – alltså hur utövande kristna rör sig i valmanskåren. Givetvis är det inte och får inte bli huvudskäl till andlig fördjupning och evangelisation. Naturligtvis menar jag inte så.

Evangelisation skall ske därför att det Kyrkan ger besked om är sant.
Beskedet att Jesus har uppstått från de döda.
Beskedet Jesus där och då älskade världen tillbaka till Gud.*
Beskedet att den värld som är vänd från Gud tack vare Jesus kan återvända.
Att det tack vare Jesus blivit så är givetvis motivet för ett fördjupat gudstjänstliv, evangelisation, bön, Bibelstudier osv – alltså sådant som gör människor till och befäster dem som utövande kristna. Att de sedan rör sig politiskt åt vänster är liksom en kul bieffekt.

Det är inte mitt fel att det blev som det blev när högervindarna blå-blåser och alliansen sitter kvar. Dessutom har i blåhögerblåsten nu kommit en extra illaluktande vindpust i och med att Sverigedemokraterna i södra delen av landet klängt sig in i riksdagen. Fast egentligen är det dock ganska logiskt. Tillåt mig agitera.

Under långa tider har ju både borgare och sosserie flitigt sökt få min och andras röster bjudandes över varandra kring vad de kallar min situation, min ekonomi, min skatt, min individualitet, min vadsomhelst. Minminminminmin! Fast de säger Dindindindin!

På så sätt vill de att det ska vara egoismen, habegäret och självupptagenheten hos mig som jag skall använda när jag röstar fram dem som bäst kan inbilla mig att de skall ge mig allt för min egen individuella tillfredsställelse. Den övergripande frågan jag blir lärd att alltid fråga är: What´s in it for me? Huvva om frågan skulle vara: På vad sätt är det bra för någon annan?

Någonstans i den Goda Boken står det att i de yttersta tiderna skall kärleken kallna hos de flesta. Det står också att kärleken till pengar är roten till allt ont. En borgerlig regering en mandatperiod till är tamefaktiskt rena uppfyllelsen av sådana Bibelord.

Och i detta själviskhetens samhälle behövs då en syndabocksjakt. Naturligtvis inte då jakt på dem som sitter högt upp, binder småfolket till händer och fötter, försäkrar ut sjuka och arbetslösa och säger att nu får var och en klara sig själv. Att jaga dem och den så kallade Marknaden som sägs styra våra liv känner många som hopplöst. Det enda som händer är då att det skapas vanmakt hos all som inte hänger med när de uppmanas att ensamma vara sina egna lyckors smeder. Vanmakt när det gäller att jakten på de stora grabbarna alltså.

De vanmäktigas syndabocksjakt flyttas då till dem som konkret finns i den omedelbara närheten och är annorlunda än dem själva. Lika vänmäktiga - men annorlunda. Grannen från Somalia – typ. Detta, min käre läsare, visar att rasismen skär pipor i vassen när blå-blåsten blivit den förhärskande vindriktningen. Så var det när fascismen växte fram mellan världskrigen. Så är det nu. Sverigedemokraterna ett problem men är inte valets katastrof. De är bara toppen på den kärlekslösa osolidariska marknadsliberalism som i Biblisk mening besätter fler och fler i vårt folk och som för andra mandatperioden i rad bildar regering.

Detta var agitation, käre Bloggläsius.
Känslolös logisk analys av lokala siffror etc är det möjligt att jag återkommer till.

Till sist: Bilden är från ett inlägg för fyra år sedan – med sångtext.

Det är ingen gudstjänst i Älvsby kyrka denna förmiddag – om nu någon tycker det är märkligt att jag sitter datorförankrad på söndag förmiddag. Jadron* har fått bli substitut när gudstjänsten i sin Familje-form är flyttad till klockan 1600.
Därmed, min käre Bloggläsius, har tid funnits till att lätt bearbeta samt publicera förra inlägget. Till detta har tid funnits till att redigera de drygt två minuter långa filmdrama som kan betittas på ANDRA BLOGGEN. Inlägget där har samma titel som inlägget här.

PS: Tanden syntes praktiskt taget inte alls. Bara en liten spets än så länge. DS.

Sitter nu när detta skrivs – inte när det publiceras* – i bil på väg mot Luleå. Yngste sonen rattar fordonet och jag sitter i baksätet knapprades på mitt skrivverktyg. Vi är på väg till Tyra – alltså barnbarnet med stort B. Föräldrarna – Tyras alltså – skall bort på diverse kvällsaktiviteter och den lillas farmor och farfar har anförtrotts barnbarnsvaktsuppdrag. Bilens chaufför – Tyras farbror – planerar att tillsammans med Tyras fader gå på hockey samtidigt som Tyras moder skall på nåt annat rackabajs. Som läsaren noterar cirklar det mesta kring Tyra som enligt moderns notering på Facebook denna vecka börjat få sin första tand. Gissningsvis – om bildvinklar så tillåter – kommer bilder och/eller film på detta att gadda ihop sig på ANDRA BLOGGEN under morgondagen – eller ikväll.

Bilåkandes som jag är tänkte jag nog snarast – innan jag redovisade resmålet och ting knutet till detta – knappra lite om vilken roll så kallade sociala medier spelar och framledes kommer att spela sannolikt också i valrörelser och annat. När en olycklig anhörig till en utförsäkrad moder kved om detta på en blogg avancerade denna vips via Facebook från 20 till över 100000 läsare på ett dygn. Bloggens innehåll var rejält besvärande för Reichführer Friedrich Reinfeldt i gårkvällens – fredagens alltså – partiledardebatt. Jag avser inte att kommentera den bloggens innehåll hur viktigt och välskrivet det än är**, utan vill mer ägna tankarna åt en kommunikations- och opinionssituation som är lika ny som obekväm för män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer. De äger – i betydelsen kontrollerar – inte längre de arenor där samtal förs, åsikter uttrycks, kritik framförs och opinioner bildas.

Denna situation är ny och i sig oerhört demokratisk. Som när man medelst uppfinnandet av boktryckarkonsten gjorde människors tankar möjliga att massdistribuera för en relativt billig penning. Rika kloster, kardinaler och kungar tappade kontrollen över ordet, informationen och debatterna. Martin Luther blev en mästare i att utnyttja sin tids nya mediasituation och publicerade bok efter bok som läskunniga läste och tillämpade på ett sätt som gjorde att kardinaler och kejsare tappade kontrollen över vilka idéer som skulle lanseras, när, var och hur.

Genom internet kan nu var och en bli sin egen ansvariga eller ansvarige utgivare och själv publicera sina tankar. Att detta kan bli svåröverblickbart och många gånger ganska vildvuxet är givet. Men det är på det stora hela bra och i nuläget icke möjligt att förändra. Män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer behöver inse detta och faktiskt – som vi sa i infanteriet – gilla läget. Numera framför människor på bloggar, hemsidor och debattforum sin kritik, frustration och förtvivlan. De anklagar och förebrår och driver tankar utanför de kanaler som män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer tycker man skall använda – eller i alla fall inte använda till sådant. Eller så himla ofta.

Hur män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer skall bemöta sådant vet jag inte. I olika sammanhang – partiledardebatten i fredags är redan nämnd som ett exempel – har jag märkt att överhet blir påtagligt provocerad över vad som skrivs till exempel på bloggar, också denna. Dock verkar de irriterade inte acceptera de nya medierna på så sätt att de väljer att bemöta kritiken där och när den yttras. De väljer oftast att inte bemöta kritik eller föra debatter på till exempel bloggar som irriterar dem utan väljer att bli tysta - irriterade. Nu menar jag givetvis inte att statsministern – förhoppningsvis snart oppositionsledaren – skall kunna hålla sig uppdaterad om vad som sker på nätet***. Det är ju bara inte möjligt när man är så överhetigt överhettad som han är. Det jag menar med mitt skrivande är bara att män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer behöver hitta sätt att demokratisera sig och föra samtalen på de arenor där samtalen förs, inte bara på planhalvor de själva kontrollerar.

Nu är vi strax framme hos Tyra!!!

Jag skall rösta!
Imorgon är det val – om nu någon av mina läsare missat det. Och då röstar jag eftersom jag anser att man skall rösta. Den så kallade soffan är inget alternativ. Hörde nyss i lunchekot att människor Afghanistan köar utanför vallokalerna trots att talibanerna hotat med – och också genomfört – attentat mot både lokaler, kandidater och väljare. Jag tycker det är att visa de människorna förakt om man i vårt land avstår från att utöva de demokratiska rättigheter vi har. Därför: hellre blankröst än soffan!!

Jag ska rösta på valdagen!
Det är nu inte världens viktigaste grej – om man förhandsröstar eller röstar på valdagen. Ändå blir mitt val att göra mitt val på valdagen eftersom jag inte har något som hindrar mig att göra så. Tycker det är kul, liksom, att traska iväg och utnyttja min demokratiska rätt just den dagen.

Jag skall rösta! – till riksdagen på oppositionen.
Personligen, eftersom både jag och madammen i mitt liv har fasta jobb, hyfsade inkomster och är friska, har vi tjänat på den regering som styrt de senaste fyra åren. Inget snack om den saken. Mer i börsen – typ. I och för sig gör det inte ont men tittar jag på dem som inte tjänat på alliansens ekonomiska krigföring mot ensamstående med barn, kroniskt sjuka, pensionärer med flera tvingar mig min tro och mitt samvete att rösta på det andra gänget i riksdagsvalet. Vilket av dem är dock ännu en öppen fråga.

Jag skall rösta! – kommunvalet på oppositionen.
Ingenstans tror jag det är bra om samma kraft under lång tid helt ensam får styra och ställa. Även om det är resultatet av demokratiskt val kan det på sikt urholka debatter och leda till oengagemang och fåvälde. Realistiskt sett finns ingen möjlighet att oppositionen i kommunen kan välta (s)-partiet men kanske vore det ändå bra om det största partiet kom ner till strax under 50%, inte som nu över. Det ledande partiet skulle då tvingas att samtala mer och oppositionen å sin sida skulle tvingas att ta ansvar för vad de snackar om – något de inte behövt göra på länge.

Jag skall rösta! – till landstinget.
Här är jag inte säker på vilka som får min röst – än.

Kompass och partitest.
Såhär långt kommen i mitt skrivande pausade jag och gjorde två tester via nätet Den vidstående bilden visar resultatet från Svenska Dagbladets hemsida. Att jag var så feministiskt lagd kände jag inte till men det behöver ju inte vara farligt – kanske tvärtom. Att Sverigedemokraterna skulle vara det parti utanför vänsterblocket som jag ogillar minst blev dock en chock. Helt osant!! Gissningsvis beror det på hur jag markerade vilka tre frågor jag ansåg viktigast. Tycker till exempel att välfärdsfrågor är viktigare än vargjakt. Jag markerade inte invandrings- och integrationsfrågorna som prioriterade eftersom de seriösa partierna i stort är ense om dessa. Skulle jag markerat invandringen som en av de frågor jag prioriterat hade (sd) sjunkit – det lovar jag.
Denna andra bild uppkom när jag gjorde den test som finns på Dagens Nyheters hemsida. Liknande frågor men också andra och i detta test bara seriösa partier på skalan. Tendensen blev densamma: Richführer Freidrich Reinfeldt får inte min röst! Men nynna gärna på den sång jag skrev för honom för snart fyra år sedan – här.

Läser man regelbundet denna blogg kan man bibringas uppfattningen att jag tror jag begriper mig på alla möjliga sammanhang. Det finns folk som tycker jag är en kaxig och beskäftig messerschmitt – förlåt: besserwisser – som tycker och tycker och tycker. Någon sorts självutnämnd förståsigpåare – typ.

Det är klart att jag tror ju att jag begriper åtminstone något av det jag skriver om. Och anar en del annat. Och kan lägga ihop två och två i analyser behäftad med en viss logik samtidigt som jag noggrant undviker sådant jag inte har en aning om – damskor till exempel. Idag har dock min förmåga att begripa och förstå totalt visat sig otillräcklig. Jag får bara inte ihop två saker jag tagit del av via en kort notis i tidningen Dagen – denna.

Jag förstår nämligen inte logiken i att premiärminister Nethanyahu avvisar både Egyptens och USAs vädjan om att i ytterligare tre månader – visserligen sannolikt då i första hand – förlänga byggstoppet av israeliska kolonier på Västbanken. Jag fattar inte varför och meningen med att i fortsättningen inte göra något. Börjar man bygga den 27:e är ju risken att förhandlingarna avbryts, att Abbas lämnar bordet och extremister som till exempel Hamas får allt vatten de önskar på sin kvarn när de hävdar att Israel inte vill fred. Vill han inte själv fred, den där Nethayahu? Är inte tre månaders stopp – till att börja med – ett billigt pris för att ha samtalen igång? Jag förstår inte...

Det jag inte heller förstår är att så många som näst intill var femte av de av Dagens läsare som markerat vad de tycker om den korta artikelns innehåll markerat att nyheten gör dem glada. Den förkrossande majoriteten av de läsare som röstat har i och för sig angett att de blivit arga – så också jag – men ändå blir det var femte av Dagens ”kristliga” läsekrets som tycker att beskedet som allvarligt riskerar fredssamtalen är glädjande.
Detta framstår som riktigt totalt obegripligt – särskilt som mot bakgrund av att Jesus sa:
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. (Matteus 5:9)

Kanske någon annan förstår och kan upplysa mitt ironiska oförstånd.

Nu har en ny omgång börjat.
Var annan vecka skall representanter för Israel och den Palestinska myndigheten mötas i förhandlingar med målet att sluta fred inom ett år och etablera en tvåstatslösning i området. Alla frågor ligger på bordet – gränsdragningar, östra Jerusalem, kolonisterna, säkerheten osv.
Bägge regeringarna har det marigt med sina egna. Hamas menar att förhandlingar med Israel är landsförräderi och högerpartierna i den israeliska regerings-koalitionen vill inte att expansionen inne på Västbanken skall avbrytas.
Som en inblick i den israeliska debatten – viktig eftersom Israel i stort (ännu) är en fungerande demokrati – lät jag Google översätta dagens ledare i tidningen Haaretz. Google-översättningar behöver göras till bättre svenska och när jag sökt göra så blev denna text resultatet.
Bilden föreställer inte Nethanyahu och Abbas utan visar i stället två personer vi fick möta i Jerusalem förra hösten, verksamma inom organisationen Parents Circle. Om dem och deras arbete skrev jag starx före jul förra året i detta inlägg.

Det är faktiskt ganska kul att jobba på folkhögskola!

OBServera att det var en norrbottning – alltså jag – som nyss skrev den meningen. Jag gjorde det med välja ord som regelmässigt används i olika lokala varianter av språket norrbottniska. Det lätt reserverade ordet faktiskt motsvarar då riksmålets verkligen eller det mer kyrkligt klingande sannerligen. Orden ganska kul skall på samma sätt förstås som väldigt roligt eller på vulgäriska skit-festligt.*

Det är sannerligen skit-festligt att jobba på folkhögskola!
är mot bakgrund av detta den rätta uttydningen av den fetstilade rubriken ovan.

Hur kommer det sig då? torde någon fråga.
Eller så frågar inte någon detta men jag berättar i alla fall.

Igår hade vi en så kallad skolgemensam dag som bröt upp det ordinarie schemat för alla undervisningsgrupper. Tre saker var då på tapeten: Valet/valrörelsen, att vara ute i friska luften och att lära känna fler genom någon form av undervisningsgruppgränsöverskridande aktivitet.

Första timmen ägnades åt att samhällskunskapslärarinnan med alla elever gick igenom sådant man behöver veta vad gäller valet. Inte vad eller vilka man skall rösta på utan hur och varför. Detta är viktig alldenstund – underbart gammalt ord – många elever som går folkhögskola är rejält ointresserade, till och med negativt inställda till politik, val, politiker, samhället etc. Om de placerats eller själva placerat sig utanför tankar om inflytande och sådant kan jag inte uttala mig om. Ointresset är hos ganska många mycket starkt. Och okunnigheten. Därför denna info.

Timme två var ett vågspel!
De åtta partier som kandiderar till kommunfullmäktige var inbjudna att informera elever och lärare om sin politik. Sådant kan fungera och bli bra men det kan också komma att uppfattas som ett rent sjunk av dem som utsätts för informationen.
Jag tror det blev bra igår. Efter ett par snabba rundor ställdes frågor eleverna SMSade till en av oss så kallade moderatorer** vilket kom – tror jag – att ge eleverna känslan av att de så att säga ägde sammanhanget. Det var ju inte politikerna som genom att debattera med varandra pådyvlade en passiv publik sitt tugg. Åhörarnas frågor blev i stället det som styrde vad politikerna kom att tala om med åhörarna. Politikerna var nog inriktade på att sinsemellan debattera inför publik men böt fot och följde med i upplägget, underordnade sig eleverna och kom att på så att sätt betjäna dem, sina väljare. All heder att de gjorde så – betjäna de frågande i stället för att debattera sinsemellan!
Tokväckt till ett politiskt engagemang tror jag nog inte någon blev men jag upplever nog att många elever – kanske till sin egen förvåning – kom på sig själva med att ha fått ett något större intresse för politik och samhällsbygge än vad de tidigare haft. I alla fall försämrades det inte hos någon. Därigenom kan man nog säga att demokratin vann en seger mer än något enskilt parti.

Lokala Världsbladet bevakade händelsen – unik eftersom det är enda tillfället innan valet som alla partier på lokal nivå – och det referatet kan läsas i artikeln Lokala politiker grillades***. I artikeln Allt mellan himmel och jord i den lokala nättidningen ges också ett mer detaljerat referat av vad politikerna sa.

Efter detta vidtog promenad till Lillstrand för lunch – flippade hamburgare – spårbanevandring och allmänt umgänge. Likt förra året**** skötte jag stekspaden och slevade med den fram burgare till var och en som kom med ett underbröd i ena handen och överbrödet i den andra. Kontakt med alla alltså. Givetvis var jag då iklädd min hamburgerflipparskjorta som sammanfaller med min präst-dito. Effekten var att skolprästen med ögonkontakt kom träffa alla som var där och växla något ord.

Så småningom tillbaka till skolan för att efter ett par timmars ”hål” käka taco-buffé i fullsatt matsal. Småprat och skratt som där frodades är viktiga inslag i sådan utbildning som samtidigt är folkbildning och jag kungör som jag började:
Det är sannerligen skit-festligt att jobba på folkhögskola!

I ett tidigare inlägg – slaveri x 2 – berättade jag om ett bokreafynd jag gjorde för 1½ år sedan. Jag beskrev de då inhandlade och efter ett tag lästa böckerna med orden: ”Harrisons trilogi om slaveriets historia heter rätt och slätt ”Slaveri - en världshistoria om ofrihet”. I första bandet behandlas på drygt 600 sidor perioden ”forntiden till renässansen”. Volym 2 är lika omfattande och tar upp ”tiden 1500-1800”. Volym tre som vad det lider kommer att inhandlas kommer följaktligen att sysselsätta sig med de sista 200 åren.”

I samband med att jag inhandlade födelsedagspresentspocketböcker till madammen i mitt liv stötte jag å Akademibokhandeln i Luleå på erbjudandet formulerat ungefär Köp 4, betala för 3, den billigaste får du gratis. Då jag i bokletandet som fjärde alster att köpa funnit tredje boken i slaveriserien inköptes den naturligtvis. Tyvärr då inte inbunden så att den tillsammans med de två första böckerna på ett smakfullt sätt kunnat smälta in i den mer intellektuella avdelningen av min bokhylla. Det blev i i stället en pocket vilket ju estetiskt framstår som lite mer vulgärt men innehållsligt inte gör någon skillnad. Bara gräsligt finstilt.

Ytterligare 600 slaveri alltså. Om dess historia från 1800 till nutid.
Som vanligt när det gäller Harrison blir det väldigt informativt. Till och med så informativt att de sista 200 sidorna blir något att bara arbeta sig igenom då böcker lästa till två tredjedelar bara är så skämmigt. det var hursomhelst en bra bok som leder till en ganska bitsk eftertanke om slaveriets förmåga att maskera sig och byta former. Helt illegaliserat, motarbetat av FN, avskaffat och fördömt i och av alla länder finns idag ändå minst 15 miljoner slavar i världen. Det rör sig om husslavar i arabvärlden, kontraktsarbetare* från (och i) Indien och Sydostasien, sexslavar på alla kontinenter utom Antarktis osv.

15 miljoner människor i rent slaveri idag - några män, fler kvinnor, mest barn - ar ungefär lika många som under alla århundraden sammantaget skeppades från Afrika till Syd-, Central- och Nordamerika. Det är tänkvärt.

Bilden visar hur den inbundna boken ser ut – inte pocketupplagan. Mer om boken kan läsas här.

Söndag eftermiddag och kanske ändå dags att skriva något att låta andra läsa – här på bloggen alltså. Annat jag skriver läser ingen, här ändå 35-55 stycken varje dag av obegripliga orsaker jag bara kan spekulera kring.

Vad har då hänt sedan sist??

Fredag förmiddag samundervisade jag i Volontärlinjen och Svenska kyrkans grundkurs. Två timmar kring situationen i Palestina-Israel alldenstund – fint gammalt ord – nyheter kopplat till området kommer hart när varje dag.
Först och främst då att man har tagit initiativ till att förhandla. USA-president Obama har ju ett Nobels fredspris att leva upp till. Alla i Israel och alla palestinska riktningar är inte med – än. Krafter som motsätter sig en tvåstatslösning finns ju i bägge folken och de gillar naturligtvis inte vad som är på gång. Hamas, Hisbollah och Liebermann är exempel på sådan destruktion.
Kopplat till detta hade en stollig pastor i Florida planerat att bränna en massa exemplar av Koranen. Alla kloka människor motsatte sig givetvis detta idiottilltag och gubben ställde tack och lov undan fotogendunken. Det är bara pinsamt att en troende människa så gärna vill skända andra troendes tro. Man behöver ju inte dela andras åsikter om vad som är heligt men respektera dem behöver man göra - rimligen.
Mot bakgrund av bland annat detta massmediala rassel och gny samt annat hade den mindra av undervisningsgrupperna beställt en problemgenomgång – och den andra gruppen fick haka på.

Förutom pastorn i Florida har också kristdemokratledaren spottat grodor genom munnen – eller så är det en indikation på att valrörelsen går in i en kraftig kastaskitfas. Att jämställa Lars Ohly i vänsterpartiet med Jimmie Åkesson i Sverigedemokraterna är ju bara oförskämt. Vara hur det vill med kommunismen under Sovjettiden men nog är det väl så att Vänstern om än som ett litet parti genom mångårigt träget politiskt arbete i kommuner, landsting och riksdag bevisat sin demokratiska halt och därför inte på demagogiskt vis skall behöva jämställas med invandrarfientliga rasister. Hägglund argumenterar ju så att han gör valet till ett nytt kosackval och därför säger jag till honom – fast han läser knappast denna smakfulla intelligenta blogg:
Be om ursäkt!! Lymmel!!

Fredag eftermiddag reste jag till Haparanda för att tillsammans med stiftets internationelle sekreterare hålla i en tvådagars utbildning för ett litet gäng från Torneå och Haparanda som skall resa till Palestina-Israel senare i höst. Ungefär fyra timmar fick jag ansvar för och kom att fördela tiden ganska lika mellan fyra teman.
Det Kairosdokument de palestinska kristna sände ut över världen i december förra året blev den första saken. Jag har länkat till det i tidigare inlägg och gör det på nytt nu – här alltså. Det är läsvärt för var och en som vill försöka förstå. Dessutom tycker jag det är intressant att personer som utifrån sin kristna tro drar slutsatsen att Israel skall stödjas och ursäktas i alla lägen inte verkar kunna bemöta resonemangen i dokumentet. Gissningsvis har de i sin nonchalans för andra människor valt att inte läsa vad de kristna i området anser eller så har de inte fattat vad de läst.
Andra timmen – på lördagen – innebar allmänbildande information om Judendom, Kristendom och Islam och följdes av en tredje timme om de kristna kyrkorna i området – ortodoxer av olika slag, katoliker av olika slag och protestanter av olika skick och fasoner.
Sista timmen jag ansvarade för handlade om principer för Bibeltolkning vad gäller profetior i Skriften och skeendena runt Jerusalem i nutid. Vill man ta del av hur jag ser på sådant – alltså hur profetia skall förstås – går det bra att läsa bland annat här, här och här.

Fredagskvällen badades och bastades och duschades det i den ganska brassiga SPA-anläggning som finns på svenska fastlandets östligaste udde där vi bodde och som bilden avbildar. Trivsam rekreation alltså.

Lördag ca 18 var jag och madammen hemma igen – hon åkte med för egna slantar och strosade omkring utomhus i det vackra vädret samt på IKEA under tiden jag arbetade. Trots att resan hem gick förbi Luleå som nu är mest känt som barnbarnet Tyras stad - residens, stift och hockey helt oviktigt numera! - åkte vi direkt hem. Tyra var nämligen inte hemma - snyft! 

Idag söndag har jag egentligen inte gjort någonting. Vädret har varit grått och blött och dagen har gått i slappandets tecken.
Och i morgon är det måndag…

Det har ju börjat ha gått ett tag sedan Framtidsforumet på Havsbadet och avtryck, intryck och visst betryck börjar bli lite undantryckt. På något sätt blir det lätt så efter en del tockenadäringa stora evenemang. Bilden invid – ena sidan på den tankebok vi alla fick – är en fin bild som på ett bra sätt avbildar ett kyrk-sammanhang i havsbadets sand- och strandmiljö. Klicka på den så blir den större. Bilden löper dock tyvärr risken att bli oavsiktligt illustrativ till att det hela likt en skrift i sanden ganska snabbt plånas ut av andra händelsers väder och vind.

Några senkomna funderingar kring forumets gudstjänster vill jag ändå till sist ge. Givetvis gör jag det medelst både onödiga och vidlyftiga tankekringelikrokar. En mer pang-på-rödbetan-betraktelse kan läsas här hos vännen Tobbe Lindahl – även om jag inte helt delar hans syn på avslutningsmässan.

Nu till mitt kringelikrokande:

Jag brukar läsa tidningen Dagens rubriker på nätet. Ett par dagar efter hemkomsten noterade jag liksom i förbigående att man i Jönköping fått en ny landshövding, något som egentligen är fullständigt ointressant för en norrbottning. Gissningsvis är tidningen Dagens ganska frikyrkliga läsekrets mer intresserad av saken då nog många av dem bor just i nämnda län.

Landshövdingan – en kvinna, därför en -an – hade enligt Dagen sagt: Jag tror på Gud, men är inte aktiv. Detta är en inte ovanlig svensk själbekännelse. Vänder man på hennes ord kommer det inte så långt ifrån vad jag upplevde vara det teologiska budskapet i en del av vad som levererades under forumet. Jag kom att uppleva det som om man förkunnade en Gud som säger: Jag tror på människan, men är inte aktiv. I detta sticker inte forumet ut alls utan jag upplever faktiskt att det är en ganska vanlig sensmoral numera, vanligare än förr.

Människan aktiv – Gud passiv blir alltså ett sätt att lätt karikera den teologi som alltmer präglar förkunnelse och annat i kyrkan. Människan med hennes strävan, potential, möjligheter, brister, utsatthet osv ställs i blickfånget. Gud som agerande till, med och för människan – till och med emot henne – sjunker tillbaka.

Skulle man välja att uttrycka detta på teologiska kan man beskriva det som att Första trosartikeln (med skapelsen, skaparen och människan som skapad) ställs fokus samtidigt som Andra artikeln (om Jesus, hans person, människoblivandet, befrielsen genom hans död och uppståndelse) läggs till vad som kan förefalla vara andra hand. Tredje artikeln om Anden och Livet i Kyrkan blir samtidigt till andan och uppförandet i kyrkan - observara var jag satte stora och små bokstäver.

Jag upplevde nog att Framtidsforums gudstjänster – en morgonbön(?) första dagen, en morgonbön dagen därpå och Mässan andra dagen i ganska stor utsträckning befann sig i Första artikeln - ju tidigare i konferensen desto mer. Morgonbönen(?) första dagen innehöll sånär som två rader i en sång inget som inte vilken muslim eller allmänreligiös newagare skulle kunna ansluta sig till. Inget de kunnat provoceras av, uppleva som specifikt kristet – alltså kopplat till Kristus. Det blev ett allmänreligiöst budskap om att man inte kan ha tillvaron uppdelad i en sakral respektive en profan del och sedan detta sagts hängav sig podiet åt vad man annars nog skulle hänfört till profant, renrakat på sakrala ord och påståenden.

Nu torde någon fråga: Är du så beroende av kristna signalord, Stig?
Svaret på den frågan är: Nej! och Ja!

Nej!
eftersom jag mycket väl kan förena traditionellt andligt/kristet med vad som vanligtvis uppfattas som profant. Så har jag till exempel byggt en hel skolgudstjänsts innehåll utifrån att en elev kunde framföra sången House of the rising sun – ansedd ganska profan. Jag är alltså inte beroende av att evangelium skall förkunnas enbart med etablerat kristet språk och vissa signalord. Ändå kan man ju också använda sådana – jag gjorde så i skolgudstjänsten för att dra samman det profana och det sakrala till en verklighet. Man behöver inte behandla signalorden som ret-ord man undviker. Särskilt inte i något så etablerat kyrkligt som Framtidsforum för Luleå stift.

Ja!
eftersom goa ord om Jesus behövs! Sådant saknar jag. Psalmer och sånger som fler än podiemusikanterna gjort sig bekanta med är inte heller helt fel. Så kom till exempel Mässans sånger att dåna mycket mer än en del nya trudilutter – bland annat en ren dansbanelåt – då mässan och ett par vanliga psalmer ju var bekanta för minst ½ av de närvarande och som kunde ge sångdraghjälp åt de som av obekantskap med alstren kanske skulle kunna eventuellt uppleva sig exkluderade. Och därmed på så vis stötta deras inkluderande. Men när allt är helt nytt och obekant blir ju alla exkluderade – vilket i och för sig kanske kan anses inklusivt. Jag undrar försiktigt om det är en så bra väg att gå.

Jag saknar alltså det speciella, det som är utanpå allmänreligiositeten.
Jag saknar förkunnelsen om Jesus – som den som genom sitt liv, sin död, uppståndelse och himmelsfärd skapat nya möjligheter för en sargad mänsklighet och varje tilltufsad människa. Och som genom sin Ande, sitt Ord och sina Sakrament rensar och verkar mitt i vår profana vardag.
Jag saknar förkunnelsen om den aktive Guden – faktiskt.

Den andra sidan av tankeboken* hade en annan estetiskt bild som kan ge två tankar – minst. Den ena tanken skulle kunna vara att vi som människor och kyrka lever, växer och finns till tack vare Guds utAndning. Så fattat blir det en bra bild.
Samtidigt gnager tanken i mig att bilden oavsiktligt illustrerar hur hurtigheten, profanismen och nedtonandet av den kristna kyrkans naturliga Kristuscentrering egentligen bara blir en teologisk såpbubbla med tendens till dödskalle - tyvärr.

Idag på morgonen för fem år sedan satt jag på Sunderby sjukhus bredvid min pappa. Vid 81½ års ålder fick han med tro och tanke i behåll flytta hem till Gud (och mamma). Nu är sorgen efter dem bägge sedan länge läkt och saknaden på något sätt över men ingen dag går utan tanke på dem. Det är då minnenas tankar, inte sorgens.

På nåt sätt har jag dock knutit ett nytt band till dem det senaste ½året då jag under mitt eget skinn fått farfarerfarenhet. Bägge mina föräldrar blev som knasiga när de fick barnbarn men det var nog ändå pappa som mest oåterhållsamt hängav sig intensivt åt farföräldraskapet nya roll. Så väl i samma läge har jag på något sätt lärt känna honom ännu bättre – fast han nu varit död i fem år. Egentligen är det ganska märkligt men det är orsaken till att jag placerar detta korta inlägg i kategorien Farfar funderar.

Jag har då och då här på min blogg lagt ut ett för läsning lätt bearbetat manus till en och annan predikan jag leverat till en av min framfart drabbad menighet. Jag har låtit sådana manusinlägg prydas av bilden på en glad predikant. Hur sådant fungerat som läsestycken har jag ingen aning om då predikans muntliga form är vad som dominerat i mitt sinne. Nu kan jag med hjälp av en kollegas förkunnelse märka lite av den skillnad som nog föreligger mellan hörbara och läsbara ord. Jag hörde predikan i söndags och har läst den nu och finner att det lästa blir tråkigare än det sagda. Ta därför som vana att, när du läser en predikan, läsa den högt. Eller snarare säg den som om du skulle hålla den muntligt.

Följande text är det manus som en av församlingens komministrar – här på bloggen ibland kallad brunetten – använde i söndags 14:e söndagen efter Trefaldighet utifrån textavsnittet Lukas 12:24-27. Predikantbilden har modifierats till att gälla gästpredikant . Andra förkunnare inbjudes att medelst mail skicka manus till mig för refusering eller publicering.

Man kan fara illa på olika vis – inte minst i arbetet. Just nu är jag speciellt drabbad på ett sätt värt att nämna. Situationen är kopplad till att arbetet med Svenska kyrkans grundkurs nu är inne på sin andra vecka.

Andra grundkursveckan brukar innebära att hela kursen med lärare och allt omlokaliserar sig till Kyrkans lägergård i Jäkkvik. Så är nu inte fallet detta år alldenstund lägergården bokats upp av andra hyresgäster. Därför kom vi i år att till en del av denna vecka placera kursen till Lillstrand strax utanför Älvsbyn. Lillstrand är en EFS-ägd lägergård ca ½timmens rask promenad från skolan. Vi har flyttat samvaron, maten och arbetet dit men inte sovandet.

När jag hunnit såhär långt i mitt skrivande är klockan ungefär ½2 på eftermiddagen och allt är tyst. Eleverna tar enskilda promenader i solgassets varma sken med uppdraget att fundera över ett par saker i den nu i september återkomna sommarvärmen. Detta gör de efter en lunch tillfixad av ½a gruppen (igår var det andra ½an som hade köksansvar). Själv bränner jag mig i solen utomhus tillsammans med min dator för att syssla med annat – det vill säga vad som helst mellan allt möjligt och ingenting. Ute i solgass blir alltså utbrändhet.

Jag finner mig alltså skrivandes på ett eller två eller tre mer eller mindre arbetsrelaterade inlägg för min blogg samt en presentation av mig själv. Den presentationen skall när den är klar sändas till en hoper folk som går samma kurs som jag över nätet denna höst. Och kursens innehåll över nätet är hur man kan arbeta med kurser över nätet.

Blogginlägg 1 är detta som jag nybadad – jodå, jag tog ett dopp i Lillkorsträsket före lunchen – strax skrivit färdigt och publicerar när jag kommit hem och åter har anslutning till nätet.
Blogginlägg 2 är ett kort intro till den predikan som kollegan som ansvarade för gudstjänsten i Älvsby kyrka i söndags höll.
Blogginlägg 3 är ännu ett inlägg kopplat till det Framtidsforum jag bevistade i förra veckan och då kopplat till något av den teologi som jag tyckte fick nog så stor genomslagskraft i stället för den teologi jag hade prioriterat.
Presentationen för kursen – en strikt arbetsrelaterad sak – blir nu vad jag i mitt fortsatta tillstånd av utbrändhet går in för att författa.

Detta inlägg är en direkt fortsättning av det föregående.
Under ganska långa tider har mycket av strul och problem vad gäller Svenska kyrkans arbetsmiljöer och trovärdighet i förhållande till sina medlemmar skyllts på de så kallade kvinnoprästmotståndarna – hädanefter kallade nejsägare.

Antalet gudstjänstdeltagare minskar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Antalet människor som känner tillit till kyrkan minskar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Antalet utträden ur kyrkan ökar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Kyrkan hamnar mer och mer i marginalen – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Kyrkan får dålig publicitet – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Arbetsmiljön blir sämre och sämre – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Värmepannan i församlingshemmet krånglar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!

Vänta nu….
Det sista var väl inte helt seriöst utan kom med av bara farten i mitt försök att något karikerat beskriva fenomenet att många och ofta – dock inte alla och alltid – smått reflexmässigt utsett nejsägarna till dem som förorsakar stora delar av kyrkans problem – typ pojken i förra inläggets liknelse.

När det för några år sedan framkom uppgifter att kvinnliga präster upplevt diskriminering och detta då värst i Luleå stift reagerade en del med den ovan beskrivna väl inövade reflexen:
Det är nejsägarnas fel att alla diskrimineras!!
Nu måste vi en gång för alla komma till rätta med detta!!
Och det blev ett stort projekt kring den kyrkliga arbetsmiljön.

Tro nu inte jag tycker att det inte borde blivit det. Tvärtom! Jag tycker arbetsmiljöproblem är viktiga saker som måste åtgärdas liksom fuktskador i sommarställens sovstugor. Men mitt intryck blev att det kom att röra sig om lite av moralpanik. Dåliga siffror har kommit fram så åtgärder måste vidtas! – typ Pronto! Dessutom är kanske inte ett stort forum med inemot 1300 deltagare bästa sätter att bearbeta arbetsmiljöproblematik, men det är som en annan sak.

Analyserna som gjordes visade att en del av reflexreaktionen – när sådan gjordes – nog var förhastad. Sex, åtta, kanske tio, max tolv så kallade nejsägare – alla dessa i underställd befattning – kan rimligen inte vara orsaken till att 86% av de kvinnliga prästerna upplever sig eftersatta – om nu 86% upplever det. Nejsägarna har ju bara inte den verkningsgraden. De har inte den makten att nedvärdera även om de skulle vilja. Och är det något vi vet om dem så är det de inte uppsåtligt vill vara någon sorts extrema skitstövlar som är allmänt nedlåtande mot kvinnor och av hjärtans lust och gamman går in för att tracka tjejer.

Den mer genomtänkta slutsatsen blev att de kvinnliga prästernas upplevelse måste ha sin grund i något annat än primärt existensen av ett par handfullar nejsägare. Konsulternas redovisning och hamrandet vid tankesmedjorna visade på samma sak. Jag och andra – typ stiftskansliet – nådde arbetshypotesen: Det är de generella patriarkala strukturerna i sig som skapar fuktskadorna i sovstugan – om jag nu får ta min liknelse från förra inlägget till hjälp. Att taket släpper in vatten är det stora problemet, faktiskt skadligare för stugan än att man inte satt i en ny ruta i stället för den luftgevärskrossade - för att fortsätta använda bilden. Det är således inte primärt pojkens fel att stugan förfaller – alltså nejsägarnas i kyrkan – utan ruckleriet i byggnaden måste främst bero på att de som har lagfarten på sommarnöjet – de som beslutar i kyrkan – inte vidtagit nödvändiga åtgärder för obekväma nödvändiga reparationer. Det är alltså inte enbart pojkens fel utan främst pappans och mammans liksom det inte är nejsägarna utan de som i tjänster och förtroendeuppdrag har fått ansvar för arbetsmiljön som är problemet. Dessa ansvariga kanske inte primärt orsakat problemen men är väl sådana som vetat – eller borde vetat – om problemen men ändå valt att avstå från att åtgärda dem.

Min enkla fråga blir:
Vilka är det i kyrkan som har till uppdrag att veta om fel samt åtgärda dem??
När vi hittat svaren på den frågan – lokalt, på stiftet och på nationell nivå – så vet vi också vilka ansvariga som borde jagas fram och ställas i skamvrån i stället för de syndabockar man rent reflexmässigt brukat och frestas att bruka utse.

Jag gör detta extra tydligt genom att själv besvara min fråga:
Det är cheferna och de ledande förtroendevalda som bär ansvaret för arbetsmiljön. De orsakar inte arbetsmiljön helt och fullt men de bär det hela och fulla ansvaret. Att kvinnor – präster och andra – upplever sig eftersatta beror på att dessa ledningsfigurer, ofta män positiva till kvinnliga präster men också kvinnor i karriären, valt att inte agera som de borde ha agerat och detta under lång tid.

När underhuggares sökande efter ansvariga når detta stadium möter de överhuggarnas paroll:
Se inte problemen! Se möjligheterna!! - alltså inledningsmantrat från Framtidsforum.

Och när man så med slogan tvärt avblåst jakten på ansvariga blir mina illmariga frågor:

• Vilka klarade sig?
• Vilka är de personer – chefer och förtroendevalda – som nu slapp undan?
• Vilka lanserade och betrodda slapp ställas i skamvrån?
• Vilka kompisar valde man att inte hänga offentligt – bildlikt talat?
• Vilka tjänade på parollen: Se inte problemen! Se möjligheterna!!

När läsaren funderat ut vilka de är och vad de heter där läsaren bor har också läsaren kommit på vilka personer och vilka krafter som står för könsmaktsförtrycket i kyrkan.

Snart är det älgjakt och rubriken är naturligtvis inte ett meddelande till alla dem som avser att ge sig ut i skog och mark för att avliva stora djur. Skulle det vara meddelandets innehåll skulle jakten på de ansvariga starta och det råda öppen säsong på dem som vore ansvariga.

Nej – rubriken handlar om något helt annat som jag i flera resonemangsled i lätt bångstyriga två inlägg skall söka presentera. Är man vän av kortfattade slogans och snabba slagordsmässiga poänger rekommenderar jag att man söker upp en lämplig blogg som handlar om till exempel skor eller one-night-stands i fyllan stället för att pina sig igenom detta och andra blogginlägg som föranletts av det Framtidsforum jag bevistade tidigare i veckan.

Efter en morgonbön(?) första dagen sattes vi på forumets huvudspår genom en föreläsare som rejält introducerade oss i attityden Se inte problemen! Se möjligheterna!! Vi fick testa vilken enorm kraft det låg i att intala sig Jag är stark och värdefull! och hur maktlös man blir – rent muskulärt alltså – om man i stället har Jag är svag och värdelös! som rabblande jantemantra. Positivt skulle vi alltså förverkliga Se inte problemen! Se möjligheterna!!
Och gärna visa att vi har hopp genom att hoppa lite*.

Till att börja med tycker jag att sådan energiskt positiv attityd till allt och everything är lite onorrländsk. Jag bor faktiskt i Pite älvdal – typ. Och är norrbottning både av födsel och natur.
Till själva våldförandet på naturen drabbas jag av misstänksamhet och undrar:
Varför ska vi vara så vansinnigt uppåt just nu? Det är ju för kulan problemen i arbetsmiljön hela denna sammandragning skall handla om. Och då ska det tjoas: ”Se inte problemen! Se möjligheterna!!”. Och så ska vi hoppa jämfota! Varför?

Tro nu inte att jag är en surkuse som bara vill se och älta problem i stället för att söka fokus i att lösa problemen ifråga. Så är det inte. Lite sur kan jag nog vara men framför allt söker jag lösningar på problem och svårigheter. Men i sådant problemlösande är jag behäftad med uppfattningen att man måste se de problem man avser att lösa för att kunna lösa just de problemen. Och faktiskt då se efter ordentligt, i alla vinklar och vrår samt därtill på djupet och uppe i höjden. Och detta särskilt när det handlar om en så viktig sak som arbetsmiljön i aspekt av upplevd diskriminering på grund av kön – som var grundorsaken till det flerårsprojekt som hade Framtidsforum som final.

För den fortsatta tankemödan – nu en liknelse:

Det var en gång en pojke som sköt med sitt luftgevär ute vid familjens sommarstuga. Han träffade prick och han bommade vilt. Bofinkar, starar, ekorrar, grankottar, grannkatten, gatlyktan vid vägen och flaggstångsknoppen levde farlig. Allt träffades inte men fönstret på den ena sovstugans gavel kastade han en kula igenom** så skärvorna flög. Mor å far å storasyster förargas storligen och detta särskilt efter det att en rejäl skur åskregn slagit in genom hålet så att den fina utdragssoffan fått sig en blöta. Det är med rätta familjen förargas enär pojken faktiskt med sin framfart är ansvarig för problemet. Han har ju orsakat det.

Våren efteråt kommer familjen tillbaka till sommarstället och ser att det under vintern genom det trasiga fönstret drivit in snö som under våren smält och gett fuktmärken inte bara i nämnda soffa utan också utefter golvet. Arga blickar vänds mot pojken som orsakat denna situation, som under sommaren – som var en regnig sådan – fortsätter att luftgevärsbeskjuta saker och ting. En skottvariant blev ett upprepande av fjolårets kulbana – alltså skott genom samma hål med träff i teglet till öppna spisen mitt emot fönstret. Då det som sagt var var en regnig sommar tappade soffan alltmer i trovärdighet och attraktion. Familjen sörjer djupt över detta soffans tillstånd och klandrar pojken som orsakat alltsammans, särskilt inför de tillresta släktingarna som hade att bebo sovstugan. Dessutom visar det sig att i ett motstående hörn av sovstugan har taket börjat släppa in vatten vilket åtgärdas med en där startegiskt utplacerad kastrull.

En vintersäsong till går och familjen återvänder till sitt sommarnöje. Nu är soffan ett minne blott. Kastrullen i hörnet har svämmat över och möglet hänger i draperier från taket. Efter det att släktingarna tittat in i sovstugan vänder de och far hem och familjen klandrar kraftigt pojken som skjutit sönder fönstret och är orsaken till hela situationen. Denna sommar lägger gossen luftgeväret på hyllan och kastrullen i hörnet byts ut mot en hink.

Det går ytterligare en vinter och när familjen återvänder så….. 

Här slutar jag min liknelse och manar läsaren att begrunda dess innehål, tänka till om orsaken eller orsakerna till miljöproblemen i sovstugan.
Jag återupptar tankarna i morgon – InshAllah, om Gud vill.

Via e-post kom idag en länk genom vilken jag kunde delta i utvärderingen av Framtidsforum tidigare denna vecka – jag liksom alla andra som var där. Systemet är fiffigt. Med hjälp av någon form av digital enkät kan jag markera olika svarsalternativ på i förväg formulerade frågor och till en del av dem foga egenfingrigt skrivna kommentarer. Anonymt om man vill – fast det vill inte jag. Skriver gärna under med mitt namn och ger gärna uppgifter som gör det möjligt att bli identifierad. Anser att det jag inte kan sätta mitt namn under behöver jag inte heller uttrycka såvida det inte handlar om till exempel en undersökning om man gillar reklamen för Kavli räkost eller Klorin eller något annat strikt kommersiellt. På den gamla goda papperstiden fyllde jag en gång i en sådan enkät så att jag försökte sabotera undersökningen genom att ge motstridande svar. Så angav jag till exempel att jag aldrig sett reklam för rengöringsmedlet Klorin samt inte tyckte om produkten ifråga eftersom den smakar illa!. Som frivillig kontaktuppgift i slutet av den enkäten lämnade jag sedan telefonnummer till en automatisk telefonsvarare på Älvsby EFS där man kunde avlyssna Dagens Bibelord.

Efter denna utvikning kan jag så meddela att så har jag inte besvarat utvärderingen av Framtidsforum. I detta fallet har jag varit seriös, saklig och öppenhjärtlig – men lätt mångordigt kortfattad. Jag tycker man skall göra så då utvärdering faktiskt är till för att hjälpa arrangören att finslipa sitt arbete till (en eventuell) nästa gång – om denne vill använda svaren så.

Arrangören var Luleå stift vilket stod bakom och producerade hela tjodivippen som en final på ett stort projekt kring manligt-kvinnligt och arbetsmiljö. Detta var i sin tur föranlett av (moralpanik över resultatet från) en (dålig och klent besvarad) enkät i Kyrkans tidning för några år sedan som visade att 86% av de kvinnliga prästerna i Luleå stift upplevt sig diskriminerade. Älvsby folkhögskola – som har stiftet som huvudman – står angivet som en medarrangör – tillika sponsor – men ingen från skolan har i praktiken deltagit i planerings- och utformningsarbetet av konferensen.

Givetvis ville jag i utvärderingen vara lojal mot arrangören – arrangörerna. Det är för mig en självklarhet både vad gäller stiftet och skolan. Lojal betyder då faktiskt LOJAL vilket inte måste vara samma sak som att enbart vara uppmuntrande, skyla brister eller allmänt tolerant och följsam. Lojalitet – liksom vänskap – är faktiskt att vid behov inte skräda orden, att ge uttryck åt både ilska, besvikelse och förtvivlan om så skulle vara aktuellt. Liksom givetvis att ge uppmuntran och erkännande när så är påkallat.

I den andan fyllde jag i enkäten och i samma anda vill jag i ett par kommande inlägg fortsätta att fundera över Framtidsforum som – och det blir det första som sägs – var en oerhört skickligt genomförd stor konferens. Vad gäller organisation, mat, förflyttningar, logi etc av långt över tusen personer var allt så till belåtenhet fixat som det i förväg kan planeras. Stort Bravo!! till alla som knutna till stiftet och till Havsbadet bar ansvar för logistik, ramar, krubb osv för oss som deltog. Strongt jobbat!!

To be continued….

Tisdag och onsdag denna vecka var jag på Framtidsforum på Pite Havsbad. Nämnde som hastigast igår kväll – onsdag – på Facebook det hela med orden:
Hemma efter två dagar stort brackaluns med alla kyrkligt anställda i Norr- och Västerbotten - 1250 stycken. Blandade känslor kring evenemanget. Måste fundera lite...

Tog så idag efter alla lektioner och elevkontakter på skolan till sist del av inlägget Stiftets framtidsforum – vad tyckte jag om det? på Torbjörn Lindahls blogg. Jag fann mig nödd av hans tillfredsställelse över att ha skrivit innan hans gamle kamrat – alltså före jag – avge en till dröjsmålet förklarande kommentar:
Kamraten (alltså jag) dröjer alldenstund - underbart gammalt ord - hans tankar ännu är så osorterade enär - annat gammalt ord - gamla demoner väckts till liv.

I en kommentar till förra inlägget på denna blogg anspelas på denna kommentar på Torbjörn Lindahls blogg – läs där själva – och sedan har på Facebook ett par andra personer uttryckt längtan efter jag på denna blogg skall leverera någon form av analys eller nåt sånt.

Förutom att konstatera att människor, via olika så kallade sociala medier – bloggar och Facebook – som växelvis trasslar in sig i varandra varandra, trånar efter mina funderingar vill jag denna sena torsdagstimme nämna att jag inte tänkt färdigt än fast nog fått bukt med en del av demonerna. Gissningsvis kan veckoslutet ge tid till skrivande i ämnet även om jag villigt erkänner att jag hellre skulle skriva ett inlägg om mitt barnbarn Tyra som den första september fyllde ett helt halvt år.

Bilden är en på Strand hotell gjord avfotografering av Aftonbladets löpsedel tisdag denna vecka, alltså samtidigt som Framtidsforum hade sin första dag på Pite Havsbad..
Tänkvärt??