farfarserfarenhet
Idag på morgonen för fem år sedan satt jag på Sunderby sjukhus bredvid min pappa. Vid 81½ års ålder fick han med tro och tanke i behåll flytta hem till Gud (och mamma). Nu är sorgen efter dem bägge sedan länge läkt och saknaden på något sätt över men ingen dag går utan tanke på dem. Det är då minnenas tankar, inte sorgens.
På nåt sätt har jag dock knutit ett nytt band till dem det senaste ½året då jag under mitt eget skinn fått farfarerfarenhet. Bägge mina föräldrar blev som knasiga när de fick barnbarn men det var nog ändå pappa som mest oåterhållsamt hängav sig intensivt åt farföräldraskapet nya roll. Så väl i samma läge har jag på något sätt lärt känna honom ännu bättre – fast han nu varit död i fem år. Egentligen är det ganska märkligt men det är orsaken till att jag placerar detta korta inlägg i kategorien Farfar funderar.
Det är så svårt att komma ihåg att de (både morfar, farmor och farfar) varit borta så länge. De är ju hos mig varje dag. När allt är hemskt kommer jag ändå ihåg hur villkorslöst de älskade mig och hur trygg jag var med dem. Du och mamma måste ta hand om er så att Tyra får uppleva och förstå samma sak.
