palestina VIII – motbilder
Nu var det ett tag sedan jag skrev ett inlägg som till sin avsikt var direkta reflexioner utifrån resan till Palestina-Israel i oktober. Lite kopplat till ämnet kan väl i och för sig inläggen antisemit? samt pengar, sex och sprit – slutet – sägas ha men i reseintrycksredovisandet har jag haft ett uppehåll. Till nu. Här kommer alltså det åttonde inlägget i serien.
Besöket vid museet Yad Vashem (omberättat och kommentardiskuterat i palestina VII - tankebilder) följdes av en kort busstur och sedan promenad i ett regnigt och efterregnigt Jerusalem. Bussen tog oss inledningsvis till ett speciellt gathörn där en speciell verksamhet pågått i ungefär 20 år med bland annat den lilla tanten på bilden aktiv hela tiden.
Vi besökte – och en del i vår grupp deltog i – den demonstration Women in black på veckobasis genomför sedan 1988. Women in black - här är Wikipedias beskrivning - är en organisation eller snarare en rörelse som startade i Israel som protest mot den egna arméns brutalitet under den så kallade första Intifadan*. Rörelsen har avknoppningar över hela världen i många olika konflikter och kärnpunkten i deras aktivitet är att granska landets egna soldater och vid behov protestera mot övergrepp dessa begår.
Stoppa ockupationen!
Häv belägringen!
Fred nu!
är demonstrationens enda tillåtna plakattexter. De finns på hebreiska, arabiska och engelska och det är fritt fram för vem som helst att greppa ett plakat och delta.
Ibland kan man på svenska bloggar läsa att det inte finns någon ockupation av Västbanken och att ingen belägring av Gaza pågår. Tanterna i svart har alltså en annan uppfattning och ger en god motbild till den sortens svammel!
En annan organisation som ger hopp och motbild är Parents Circle. Vi kom – inte samma dag utan senare – att få möjlighet att haka på när en amerikansk grupp skulle träffa representanter för dem. Det var nog det allra mest gripande av alla de möten vi fick vara med om under hela resan. Det ägde alltså inte rum samma dag men jag väljer att återberätta det här eftersom jag tycker att Parents Cirkle och Women in black tematiskt hör samman.
Jag tillhör inte de lättrördas skara men de två samarbetande männens berättelser vid Parentas Circle-träffen väckte starka känslor. Och vilja att stödja det som de valt att stå för. Och i olika sammanhang i de – snacka om obetydliga – konflikter jag själv kan stå i söka ha dem som föredöme.
Mannen till höger är – enligt egen beskrivning – israelisk patriot som kommenderade en grupp stridsvagnar under Yom Kippur-kriget 1973 där han under striderna fick se sin enhet minska från 11 till 3 stridsvagnar. Desillusionerad återvände han från kriget för att leva sitt eget liv och bygga en familj som kom att bestå av fru, två söner och en dotter. Dottern - som han kallade familjens juvel - föll 14 år gammal tillsammans med fyra andra ungdomar offer för en palestinsk självmordsbombare. Det var under den så kallade andra Intifadan**.
Lidandets kraft är enorm! sa han.
Som nukleär energi. Kan göras till bomber – eller el. Man måste välja.
Han gjorde efter en tid det medvetna valet att tillsammans med resterna av sin familj vända sin sorg och sitt lidande till arbete för försoning och fred.
Den enkla vägen är hämnd! sa han också. Samt tillade som en självklarhet:
Är du villig att lyssna till den andres lidande kommer han att bli villig att lyssna till ditt.
Den andre – han till vänster – är palestinsk muslim och lever i det flyktinglägrer i Betlehem jag tidigare berättat om. Hans berättelse gick tillbaka till vad som hände hans familj när israeliska armén som motdrag under andra Intifadan ånyo hade gått in i Betlehem och proklamerat ute-gångsförbud nattetid. Då fick familjen en kväll meddelande om att mannens pappa förts till sjukhus. Trots vädjan till israeliska armébefäl tilläts de inte att fara till sjukhuset. Först morgonen efteråt kom familjen till lasarettet och då hade fadern dött av de skottskador han fått. Israeliska soldater hade skjutit den gamle mannen i ryggen.
Det blev samma sak för honom. Han sa:
Vad göra av sorgen? Vad göra av vreden? Hatet?
Efter en tid blev hans val att lyssna. Lyssna på den andres berättelser. Och få berätta sin egen för att åstadkomma – som han sade – fred och försoning från folket, inte ledarna.
Dessutom tillade han:
Betongmurar kan rivas! Men hur river man murar i människors tankar och hjärtan?
När de två männen tillsammans besöker en israelisk skolklass är det ofta första gången klassen får möta en livs levande palestinier och lyssna till dennes berättelse om flykten 1948, livet under ockupationen, hoten och trakasserierna. I palestinska skolor blir det första gången barnen och ungdomarna får tala med en israel som inte bär uniform utan har civila kläder. Och i stället för en soldat får de höra en pappa med hans smärta och sorg.
Många gånger anses vi av "de våra" som förrädare.
Men ofta är det någon - kanske bara en eller två - i klassen som lyssnar. Och ser ut att börja tänka. Därför fortsätter vi.
Kyrkoledarnas Kairosdokument jag i förra inlägget hänvisade till är i samma anda.
* Den första Intifadan innebar fem år av palestinska först spontana, sedan samordnade, demonstrationer, strejker, stenkastning och andra protester mot den israeliska ockupationen. Den pågick fram till Osloavtalet undertecknades 1993 och att en palestinsk myndighet för visst självstyre började formas med egen polis mm. Röda korset uppskattar första Intifadans offer till 50 israeler och mer än 800 palestinier i direkta konfrontationer mellan parterna. Till detta mördades kanske 400 araber av andra araber – anklagade för angiveri eller av andra skäl. 16000 palestinier sattes i israeliska fängelser.
** Den andra Intifadan startade 2000 efter Ariel Sharons besök på tempelberget. Den blev mycket våldsam med palestinska självmordsbombare, förstärkt israelisk ockupation av områden man ”lämnat” till den palestinska myndigheten, utegångsförbud och förstörelse.
