stigstrombergsson

Jag har då och då här på min blogg lagt ut ett för läsning lätt bearbetat manus till en och annan predikan jag leverat till en av min framfart drabbad menighet. Jag har låtit sådana manusinlägg prydas av bilden på en glad predikant. Hur sådant fungerat som läsestycken har jag ingen aning om då predikans muntliga form är vad som dominerat i mitt sinne. Nu kan jag med hjälp av en kollegas förkunnelse märka lite av den skillnad som nog föreligger mellan hörbara och läsbara ord. Jag hörde predikan i söndags och har läst den nu och finner att det lästa blir tråkigare än det sagda. Ta därför som vana att, när du läser en predikan, läsa den högt. Eller snarare säg den som om du skulle hålla den muntligt.

Följande text är det manus som en av församlingens komministrar – här på bloggen ibland kallad brunetten – använde i söndags 14:e söndagen efter Trefaldighet utifrån textavsnittet Lukas 12:24-27. Predikantbilden har modifierats till att gälla gästpredikant . Andra förkunnare inbjudes att medelst mail skicka manus till mig för refusering eller publicering.

---

Luk 22:24-27: Enheten i Kristus

Om enhet, gemenskap - efterlängtade tillstånd och mål - handlar denna dag. Men vägen dit? Hur ser den ut?

Det finns ett slags gemenskap och en enhet som heter "för husfridens skull", d v s vissa frågor ska inte beröras, vissa saker ska sopas under mattan. Det ska se fint ut - utåt. Ibland kanske vi tror att det är det Jesus menar med enhet och kärlek. Men förr eller senare blir det sprickor i den fina ytan.

Jag tänker på enhet som ett träd. En väl använd bild, men den tål att användas igen…
Roten är den samma, den är lika, den delar alla. Sedan spretar trädets grenar åt alla håll, högt och lågt, norr och söder. Så olika, ändå så enade. Enad kan man vara även om man inte tycker lika i allt. Enhet tror jag föds, inte i att man tycker och tänker lika i allt utan att där finns en respekt mellan oss. En respekt för dina tankar, jag kanske inte alltid håller med men jag respekterar det du tänker.  

För några dagar sedan såg jag en bild i en av kvällstidningarna. En bild på Carl Bildt och Maria Wetterstrand. När bilden togs delade de på ett uppdrag som prisutdelare på en musikgala. De var likadant klädda. Båda hade kavajer med rått mönster. Kavajerna ägs av Bildt och de tyckte att det var en kul grej att ha dem på sig. Så sa de ungefär så här; Mycket skiljer oss åt men vi har samma dåliga klädsmak, och musiken enar oss, den bygger över alla gränser. Här blev musiken deras grund, deras enhet, en gemensam nämnare som gjorde att de kunde mötas och dela på ett uppdrag. Om vi, hos varandra söker det vi har gemensamt kanske vi lättare kan acceptera varandras olikheter?

En grund vi alla har gemensamt är Jesus Kristus. En grund som vill finnas i allas våra liv, som tillåter oss att vara olika. För det är det som är själva poängen, att vi med alla våra olikheter tillsammans ska bära ut budskapet om Guds son i världen. Vi är så olika, vi kan tänka och tycka så olika, reagera så olika. Jag tänker på lärjungarna, den där natten i texten vi nyss lyssnade till....

Kanske var deras kiv ett utslag av rädsla? Kanske började de förstå... – nu grep de efter det sista halmstrået, där i himmelriket får jag vara nära dig då..? Eller var det bara så inskränkta och självupptagna att det enda de såg den natten var sina egna förhoppningar och sin egen vinning?

Och nog är det en förskräcklig natt Lukas beskriver. Han beskriver ensamhet som Jesus upplever i detta sällskap. Och just denna natt, just här, där de upplever sitt livs nederlag, när de en efter en sviker Jesus, uppstår ett konstigt gräl mellan dem. Lukas återger det med de ord vi hörde strax efter att han skildrat nattvarden, kärleksmåltiden, som instiftas i den natt då han blir förrådd: "Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste."

I den natt då Jesus vet att han ska arresteras och misshandlas och dömas till döden – i den natt då de en efter en sticker sin väg och gömmer sig i mörkret för att inte gå samma öde till mötes – i den natt då Judas förråder honom och Petrus förnekar honom. I den natten uppstår ett gräl mellan dem om vem av dem som är störst!
Om vem som är den störste förrädaren? Nej, den störste lärjungen, den bäste!

I den natten… Det är en så märklig diskussion lärjungarna har att en författare knappast har kunnat hitta på det, och så mänskligt, alltför mänskligt, att det måste vara sant. Hur skulle Lukas ha kunnat hitta på ett så otroligt samtal – i den natten om inte verkligheten hade tvingat honom.
Så gick det till, och de kom ihåg det. De dolde det inte för sig själva eller för varandra. Medan det som var deras värld gick under, diskuterade de vem som var störst. Det kunde de aldrig glömma.

Om man upplever något verkligt omskakande minns man tydligt detaljerna. Dofter, synintryck… Minnet fasthåller detaljerna eftersom situationen var så spänd. Men även om de hade ett smärtsamt minne av att de mitt i den natten började diskutera vem som var störst – så att de verkligen glömde honom och redan i diskussionen egentligen hade förrått honom – även om de mindes detta, så kunde de ju ha gjort om episoden. Men det gjorde de alltså inte.

Jag tänker att här i den salen där de satt fanns det ingen enhet. En enhet kräver en grund och den grunden de hade – Jesus, valde de bort nu för sin egen vinnings skull. Är det så vi människor är? Eller var det bara de? Så skulle väl aldrig vi göra?

Vilken bild av människan har då evangelierna? Vad är en människa eftersom de bästa människorna i evangelierna skildras på detta sätt?
En människa är den högsta skapade varelsen och den lägsta. En människa är den modigaste och den mest fega, den bästa och värsta skapade varelsen. Tillitsfull och skurkaktig. Hjärtegod och elak.
Och evangeliernas bild av människan är densamma: Så upphöjd är människan och så låg. Hon sitter till bords med Guds son, tar emot brödet och vinet, och förråder honom. Hon tar emot kärlekens måltid och diskuterar vem som är störst!

När kyrkan blev stark nog försköt hon Judas. Det räckte inte att han hade hängt sig i förtvivlan, han skulle också dömas av den kyrka som var helt beroende av honom – Jesus – som  aldrig dömde någon – för vem hade då fått vara med?

Den störste är inte den som härskar. Det är nog omöjligt för oss att förstå. Vi är härsklystna, och vi vill helst kallas välgörare när vi härskar över någon. Men evangeliet säger alltså det rakt motsatta: Den störste är den som tjänar. Den störste är inte den som ligger till borde utan den som betjänar.

Att tjäna betyder att ditt liv är mittpunkten i min gärning.
Att härska betyder att min vilja är navet i ditt liv.

Den som tjänar blir inte stor. Det är det Jesus menar när han säger: Jag är ibland er som den som tjänar. Därför kan ingen av er bli stor, följaktligen kan inte någon av er heller bli större – eller störst!

Det finns alltid någon som kommer att gå långt. Det finns alltid några som slåss om de höga positionerna, fyra- fem som slåss om att komma fram. Konsten är inte att få människor att känna sig små. Den konsten kan de som härskar. Det kan till och med vara en konst som odlats till fulländning i äktenskap och familjerelationer, på arbetsplatser och på skolor.

Konsten är den rakt motsatta: Att få människor att känna sig större. Viktiga, betydelsefulla. Att få människor att känna sig sedda, jag ser dig du är här i dag, det betyder något!
Det var just vad Jesus gjorde, när han var tillsammans med dem, som den som tjänade dem. Han tjänade, han såg och han upprättade!
Han utgav sig själv i den natt då han blev förrådd. Om han hade utgett sig själv i den natt då de allihop hjälpte honom, så hade det varit lika för lika. Av kärlek utgav han sig, kärleken är osjälvisk och tjänande.
Kärleken är stor, den vinner över allt, den gavs åt oss alla.
Den grunden kan vi alla stå stadigt på – Enhet i Kristus – lika men ändå olika just som det ska vara!