stigstrombergsson

Av min gode vän Torbjörn Lindahl har jag lånat och nu läst boken Förnyarna. Författaren är Dag Sandahl och undertiteln prickar exakt vad boken är: mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse.

Egentligen har jag i detta gjort hur många fel som helst!
Dessutom skiter jag högaktningsfullt i att jag gjort de felen. Sådetså!!

Första felet är att jag har och har genom många år haft med Torbjörn Lindahl att göra. Detta är naturligtvis från min sida helt problemfritt eftersom vi varit goda vänner sedan 10-års-åldern*. Dock har Tobbe varit kyrkligt kontroversiell (mer så förr än nu) då han som en konsekvens av sin kristna tro menar det majoriteten av alla kristna i världen menar – att Kristus arrangerade sin Kyrka med biskopar, präster och diakoner och att de två först nämnda leden av detta Kyrkans ämbete är förbehållet män. Den uppfattningen förargar givetvis vissa**.

Andra felet är författaren som lindrigt sagt anses kontroversiell. Detta är för mig också helt problemfritt eftersom jag läser vem jag vill! Dessutom gillar jag att få ny kunskap samt sådant som kan utveckla och komplettera perspektiv jag redan har. Därför länkar jag också här till Sandahls blogg. Inte för att jag fattar allt han skriver om utan just för att han är lite motvals. En god debattör, ibland rentav en slugger som får en att tänka efter.
I boken Förnyarna är det dock inte debattören utan docenten och forskaren Sandahl som skriver. Han har arbetat igenom källmaterial och på forskarvis skrivit en berättande redogörelse för en idéströmning i Svenska kyrkan som kalla(t)s högkyrklighet.

Tredje felet finns väl då i det sista ordet i förra stycket – högkyrklighet. Hos många är det ett negativt begrepp och beroende på vem som pratar, när, var, i vilket sammanhang och varför kan ordet betyda nästan vadsomhelst***.
I många fall visar storsamhället och majoritetslinjer åtminstone viss vilja till respekt för minoriteters eget sätt att beskriva sig själva – samer, romer, indianer etc. I boken Förnyarna ger Sandahl berättelsen om hur den minoritet som själva vill kalla sig högkyrkliga ser på sig själva och sin historia. Deras egen berättelse, alltså. Väl värd att sätta sig in i – oberoende av vad man tycker.

Fjärde felet gissar jag är att det är en historia. Sådant är det många som är ointresserade av. Särskilt om historien innehåller fakta man inte kan hantera. Har man då makt och inflytande vill man kanske förtiga den. Eller skriva om den. Eller kanske bara hurtigt säga: Låt oss inte nu se problemen utan möjligheterna!
Det är mer än en historia – som undertiteln säger. Sandahl är själv en del av högkyrkligheten och det märks att han skriver om personer med både värme och respekt sprungen ur egen personkännedom. Därför kan man nog inte säga att han är 100% objektiv – som om det skulle finnas någon sådan forskning eller kartläggning. Däremot är han saklig och ger minoritetens självberättelse åtminstone till en del. Därför värd att läsas vare sig man tycker sig vara hög- eller låg- eller folk- eller fri- eller gammal- eller normal- eller rentav helt o-kyrklig.

Femte felet kan vara att läsningen visat mig att jag nog är högkyrkligare än vad jag trodde jag var. Det är värt att fundera över och kanske återkomma till i senare inlägg. Vem vet. Skall efter att ha återställt boken till ägaren inhandla eget ex för omläsning och noggrann genomfundering. 

---

*  Han och hans tämligen jämnårige broder kom främst under barn- och ungdomsåren att för mig som saknade syskon vara i bröders ställe – typ. Då hon som blev madammen i mitt liv sedan sin födelse var tvåfalt storebroderförsedd erhöll jag sedermera den vägen två svågrar som nog kan sägas kan mäta sig med och i somt bräcka de ovan nämnda kamraternas brödernivå. Än senare adderades ytterligare en svåger till menageriet tillförordnade syskon då madammen ävenledes har en tio år yngre syster.
**  Här skrev jag en lång berättande fotnot som jag – såhär lång – väljer att inte ta med.
***  Jag vet en präst med teologisk självbestämning lågkyrklig blivit beskriven som högkyrklig eftersom man upplevt honom lite reserverad och stel i umgänget. En annan har jag hört klandras – i sin frånvaro förstås – som högkyrklig bara för att föredrog Svenska kyrkan framför en kyrkan närstående självständig i Pite älvdal ganska stark missionsorganisation. Exemplen på att ordet kan betyda hart när vadsomhelst är legio.