framtidsforum 5 - tankeboksbilder
Det har ju börjat ha gått ett tag sedan Framtidsforumet på Havsbadet och avtryck, intryck och visst betryck börjar bli lite undantryckt. På något sätt blir det lätt så efter en del tockenadäringa stora evenemang. Bilden invid – ena sidan på den tankebok vi alla fick – är en fin bild som på ett bra sätt avbildar ett kyrk-sammanhang i havsbadets sand- och strandmiljö. Klicka på den så blir den större. Bilden löper dock tyvärr risken att bli oavsiktligt illustrativ till att det hela likt en skrift i sanden ganska snabbt plånas ut av andra händelsers väder och vind.
Några senkomna funderingar kring forumets gudstjänster vill jag ändå till sist ge. Givetvis gör jag det medelst både onödiga och vidlyftiga tankekringelikrokar. En mer pang-på-rödbetan-betraktelse kan läsas här hos vännen Tobbe Lindahl – även om jag inte helt delar hans syn på avslutningsmässan.
Nu till mitt kringelikrokande:
Jag brukar läsa tidningen Dagens rubriker på nätet. Ett par dagar efter hemkomsten noterade jag liksom i förbigående att man i Jönköping fått en ny landshövding, något som egentligen är fullständigt ointressant för en norrbottning. Gissningsvis är tidningen Dagens ganska frikyrkliga läsekrets mer intresserad av saken då nog många av dem bor just i nämnda län.
Landshövdingan – en kvinna, därför en -an – hade enligt Dagen sagt: Jag tror på Gud, men är inte aktiv. Detta är en inte ovanlig svensk själbekännelse. Vänder man på hennes ord kommer det inte så långt ifrån vad jag upplevde vara det teologiska budskapet i en del av vad som levererades under forumet. Jag kom att uppleva det som om man förkunnade en Gud som säger: Jag tror på människan, men är inte aktiv. I detta sticker inte forumet ut alls utan jag upplever faktiskt att det är en ganska vanlig sensmoral numera, vanligare än förr.
Människan aktiv – Gud passiv blir alltså ett sätt att lätt karikera den teologi som alltmer präglar förkunnelse och annat i kyrkan. Människan med hennes strävan, potential, möjligheter, brister, utsatthet osv ställs i blickfånget. Gud som agerande till, med och för människan – till och med emot henne – sjunker tillbaka.
Skulle man välja att uttrycka detta på teologiska kan man beskriva det som att Första trosartikeln (med skapelsen, skaparen och människan som skapad) ställs fokus samtidigt som Andra artikeln (om Jesus, hans person, människoblivandet, befrielsen genom hans död och uppståndelse) läggs till vad som kan förefalla vara andra hand. Tredje artikeln om Anden och Livet i Kyrkan blir samtidigt till andan och uppförandet i kyrkan - observara var jag satte stora och små bokstäver.
Jag upplevde nog att Framtidsforums gudstjänster – en morgonbön(?) första dagen, en morgonbön dagen därpå och Mässan andra dagen i ganska stor utsträckning befann sig i Första artikeln - ju tidigare i konferensen desto mer. Morgonbönen(?) första dagen innehöll sånär som två rader i en sång inget som inte vilken muslim eller allmänreligiös newagare skulle kunna ansluta sig till. Inget de kunnat provoceras av, uppleva som specifikt kristet – alltså kopplat till Kristus. Det blev ett allmänreligiöst budskap om att man inte kan ha tillvaron uppdelad i en sakral respektive en profan del och sedan detta sagts hängav sig podiet åt vad man annars nog skulle hänfört till profant, renrakat på sakrala ord och påståenden.
Nu torde någon fråga: Är du så beroende av kristna signalord, Stig?
Svaret på den frågan är: Nej! och Ja!
Nej!
eftersom jag mycket väl kan förena traditionellt andligt/kristet med vad som vanligtvis uppfattas som profant. Så har jag till exempel byggt en hel skolgudstjänsts innehåll utifrån att en elev kunde framföra sången House of the rising sun – ansedd ganska profan. Jag är alltså inte beroende av att evangelium skall förkunnas enbart med etablerat kristet språk och vissa signalord. Ändå kan man ju också använda sådana – jag gjorde så i skolgudstjänsten för att dra samman det profana och det sakrala till en verklighet. Man behöver inte behandla signalorden som ret-ord man undviker. Särskilt inte i något så etablerat kyrkligt som Framtidsforum för Luleå stift.
Ja!
eftersom goa ord om Jesus behövs! Sådant saknar jag. Psalmer och sånger som fler än podiemusikanterna gjort sig bekanta med är inte heller helt fel. Så kom till exempel Mässans sånger att dåna mycket mer än en del nya trudilutter – bland annat en ren dansbanelåt – då mässan och ett par vanliga psalmer ju var bekanta för minst ½ av de närvarande och som kunde ge sångdraghjälp åt de som av obekantskap med alstren kanske skulle kunna eventuellt uppleva sig exkluderade. Och därmed på så vis stötta deras inkluderande. Men när allt är helt nytt och obekant blir ju alla exkluderade – vilket i och för sig kanske kan anses inklusivt. Jag undrar försiktigt om det är en så bra väg att gå.
Jag saknar alltså det speciella, det som är utanpå allmänreligiositeten.
Jag saknar förkunnelsen om Jesus – som den som genom sitt liv, sin död, uppståndelse och himmelsfärd skapat nya möjligheter för en sargad mänsklighet och varje tilltufsad människa. Och som genom sin Ande, sitt Ord och sina Sakrament rensar och verkar mitt i vår profana vardag.
Jag saknar förkunnelsen om den aktive Guden – faktiskt.
Den andra sidan av tankeboken* hade en annan estetiskt bild som kan ge två tankar – minst. Den ena tanken skulle kunna vara att vi som människor och kyrka lever, växer och finns till tack vare Guds utAndning. Så fattat blir det en bra bild.
Samtidigt gnager tanken i mig att bilden oavsiktligt illustrerar hur hurtigheten, profanismen och nedtonandet av den kristna kyrkans naturliga Kristuscentrering egentligen bara blir en teologisk såpbubbla med tendens till dödskalle - tyvärr.
* I arbetet med Tankeboken samlade biskopen en grupp för samtal. Jag fick förtroendet att delta och kanske bidra. I boken fanns tre uppslag från den gruppen.. En text jag skrev låg till grund för uppslaget Den goda arbetsmiljöns andra artikel.
