framtidsforum 4 - jakten avblåst del 2
Detta inlägg är en direkt fortsättning av det föregående.
Under ganska långa tider har mycket av strul och problem vad gäller Svenska kyrkans arbetsmiljöer och trovärdighet i förhållande till sina medlemmar skyllts på de så kallade kvinnoprästmotståndarna – hädanefter kallade nejsägare.
Antalet gudstjänstdeltagare minskar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Antalet människor som känner tillit till kyrkan minskar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Antalet utträden ur kyrkan ökar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Kyrkan hamnar mer och mer i marginalen – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Kyrkan får dålig publicitet – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Arbetsmiljön blir sämre och sämre – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Värmepannan i församlingshemmet krånglar – vad beror det på? Svar: Nejsägarna!
Vänta nu….
Det sista var väl inte helt seriöst utan kom med av bara farten i mitt försök att något karikerat beskriva fenomenet att många och ofta – dock inte alla och alltid – smått reflexmässigt utsett nejsägarna till dem som förorsakar stora delar av kyrkans problem – typ pojken i förra inläggets liknelse.
När det för några år sedan framkom uppgifter att kvinnliga präster upplevt diskriminering och detta då värst i Luleå stift reagerade en del med den ovan beskrivna väl inövade reflexen:
Det är nejsägarnas fel att alla diskrimineras!!
Nu måste vi en gång för alla komma till rätta med detta!!
Och det blev ett stort projekt kring den kyrkliga arbetsmiljön.
Tro nu inte jag tycker att det inte borde blivit det. Tvärtom! Jag tycker arbetsmiljöproblem är viktiga saker som måste åtgärdas liksom fuktskador i sommarställens sovstugor. Men mitt intryck blev att det kom att röra sig om lite av moralpanik. Dåliga siffror har kommit fram så åtgärder måste vidtas! – typ Pronto! Dessutom är kanske inte ett stort forum med inemot 1300 deltagare bästa sätter att bearbeta arbetsmiljöproblematik, men det är som en annan sak.
Analyserna som gjordes visade att en del av reflexreaktionen – när sådan gjordes – nog var förhastad. Sex, åtta, kanske tio, max tolv så kallade nejsägare – alla dessa i underställd befattning – kan rimligen inte vara orsaken till att 86% av de kvinnliga prästerna upplever sig eftersatta – om nu 86% upplever det. Nejsägarna har ju bara inte den verkningsgraden. De har inte den makten att nedvärdera även om de skulle vilja. Och är det något vi vet om dem så är det de inte uppsåtligt vill vara någon sorts extrema skitstövlar som är allmänt nedlåtande mot kvinnor och av hjärtans lust och gamman går in för att tracka tjejer.
Den mer genomtänkta slutsatsen blev att de kvinnliga prästernas upplevelse måste ha sin grund i något annat än primärt existensen av ett par handfullar nejsägare. Konsulternas redovisning och hamrandet vid tankesmedjorna visade på samma sak. Jag och andra – typ stiftskansliet – nådde arbetshypotesen: Det är de generella patriarkala strukturerna i sig som skapar fuktskadorna i sovstugan – om jag nu får ta min liknelse från förra inlägget till hjälp. Att taket släpper in vatten är det stora problemet, faktiskt skadligare för stugan än att man inte satt i en ny ruta i stället för den luftgevärskrossade - för att fortsätta använda bilden. Det är således inte primärt pojkens fel att stugan förfaller – alltså nejsägarnas i kyrkan – utan ruckleriet i byggnaden måste främst bero på att de som har lagfarten på sommarnöjet – de som beslutar i kyrkan – inte vidtagit nödvändiga åtgärder för obekväma nödvändiga reparationer. Det är alltså inte enbart pojkens fel utan främst pappans och mammans liksom det inte är nejsägarna utan de som i tjänster och förtroendeuppdrag har fått ansvar för arbetsmiljön som är problemet. Dessa ansvariga kanske inte primärt orsakat problemen men är väl sådana som vetat – eller borde vetat – om problemen men ändå valt att avstå från att åtgärda dem.
Min enkla fråga blir:
Vilka är det i kyrkan som har till uppdrag att veta om fel samt åtgärda dem??
När vi hittat svaren på den frågan – lokalt, på stiftet och på nationell nivå – så vet vi också vilka ansvariga som borde jagas fram och ställas i skamvrån i stället för de syndabockar man rent reflexmässigt brukat och frestas att bruka utse.
Jag gör detta extra tydligt genom att själv besvara min fråga:
Det är cheferna och de ledande förtroendevalda som bär ansvaret för arbetsmiljön. De orsakar inte arbetsmiljön helt och fullt men de bär det hela och fulla ansvaret. Att kvinnor – präster och andra – upplever sig eftersatta beror på att dessa ledningsfigurer, ofta män positiva till kvinnliga präster men också kvinnor i karriären, valt att inte agera som de borde ha agerat och detta under lång tid.
När underhuggares sökande efter ansvariga når detta stadium möter de överhuggarnas paroll:
Se inte problemen! Se möjligheterna!! - alltså inledningsmantrat från Framtidsforum.
Och när man så med slogan tvärt avblåst jakten på ansvariga blir mina illmariga frågor:
- Vilka klarade sig?
- Vilka är de personer – chefer och förtroendevalda – som nu slapp undan?
- Vilka lanserade och betrodda slapp ställas i skamvrån?
- Vilka kompisar valde man att inte hänga offentligt – bildlikt talat?
- Vilka tjänade på parollen: Se inte problemen! Se möjligheterna!!
När läsaren funderat ut vilka de är och vad de heter där läsaren bor har också läsaren kommit på vilka personer och vilka krafter som står för könsmaktsförtrycket i kyrkan.
Du har alleles rätt. Dina frågor är intressanta.
Burstrand gav Dig en känga för att du i ditt tidigare liv inte uppfattat henne som en riktig präst. Vill du berätta vad som hände eller har du glömt bort händelsen? Biskopen gör säkert vad han kan för att inte stöta med någon. Men det håller tydligen inte hela vägen och till slut blir det en riktig urladdning. Han berättar att han får/fått "h-brev"
som följd av sin omvändelse. Burstrand tog självklart den sista repliken. Ja, men ser du, min toffel klämmer inte längre foten alls. Jag har en annan lösning på problemet. Motståndarna till kvinnliga präster får själva lösa sina egna problem. Jag vill inte äga deras problem. Det är resan som Burstrand gjort. Det är insikten. Och biskopens insikt är omvändelsen, som han säger äger rum i hjärtat och består i att hjärtat, förkrossat och ångerfullt till följd av synden förlitar sig på att Burstrand har rätt. Han har syndat. Han har varit otrevlig mot henne och tyckt att hon är jobbig och han erkänner detta i konferensrummet som en slags offentlig syndabekännelse. Det är fint och vackert med hjärtats omvändelse. Men jag trodde i min enfald att biskopen redan upplevt omvändelsen långt innan Burstrand konfronterade honom. Nog måste han i sin stilla kammare erkänna att han är under press och fundera över hur det kommer sig att han tagit på sig denna märkliga roll. Eller är det så som Lindahl skriver i sin blogg att "osäkra kort" nödgas följa Burstrands dagordning(se Lindahls blogg om t-beteende).
Så herr strömbergsson menar att strömbergsson inte har något ansvar för sin egen arbetsmiljö utan lägger över den helt på herr rektorn?
Jag vill påstå att ni strömbergsson äger lika stort ansvar för er och andras arbetsmiljö, som cheferna och de ledande förtroendevalda men att det är åligger på herr rektorn att ev. åtgärder blir gjorda
Till Ann O Nym:
Givetvis har ALLA ett anvar för arbetsmiljön! Självfallet. Jag skall söka skapa en god arbetsmiljö för folk kring mig.
Ovanpå det har chefer och styrelsefolk ett speciellt övergripande och ingripande ansvar som de både har gage och arvoden för.
Till Rigge:
Burstrand gav mig inte "en känga". Det var inte hennes avsikt och det förstod jag redan när hon sa mitt namn. Det underströk hon också när vi talades vid efteråt under lunchen.
Givetvis minns jag också det hon anspelade på. Det var ett gott. sorgset, förtroendefyllt, öppenhjärtligt samtal mellan två präster som hade olika uppfattningar med både respekt för och tillit till varandra. Där den ena - hon - av lägerledningen - som jag inte tillhörde - var ställd åt sidan.
Jaha. Nu får du väl ändå ge dig. Du kunde väl ha stöttat henne genom att gå till lägerledningen och tala om hur fel det är att hon blir ställd åt sidan. Men det gjorde du förmodligen inte. Vad är det för slags respekt och tillit du talar om? Tror du verkligen att tilliten var ömsesidig? Jag har svårt at tro det. Det var utmärkt att hon vågade sätta dig på plats. Det var precis det hon gjorde. Oavsett om du försöker att snygga till det.
Rigge- grabbig och hjälpsam mot kvinnor.
Givetvis har Rigge rätt i ett avseende - vad jag kunde gjort dendär gången för inemot 30 år sedan. Dock är ingen så klok som den efterkloke - min erfarenhet.
Det Rigge dock inte verkar ha en aning om utan bara gissar är VARFÖR Karin vände sig just till mig i sin frustration, hur samtalet började, vad det kom att innehålla och vad det medförde på både kort och lång sikt för både henne och mig. Men jag vet.
Under Framtidsforum var det inte hennes avsikt att "sätta mig på plats" - jag nämnde det i mitt förra svar. Långt därifrån! Så uppfattade jag det INTE när jag hörde mitt namn från podiet och samtalet med henne i samband med lunchen andrade inte min uppfattning.
Mot bakgrund av att jag faktiskt var där och genom åren haft god kollegial kontakt med Karin och vet hur både hennes och min resonemangs- och åsiktshistoria ser ut tycker jag därför att Rigge inte skall spekulera så mycket. Risken är ju att han börjar tro på sina spekuletioner. Faktiskt.
Samtidigt är det intressant att notera hur ett par förflugna ord - alltså nämnandet av mitt namn - lämnat åtminstone ett intryck i rummet...
kan man hoppas på att gamla vänner som var närvarande och som känner samtalsdeltagarna och den omnämnde att antingen här eller å egen blogg vill ge vittnesbörd om hur auditoriet uppfattade saken ?
Enär jag var å stället kan jag vittna om att hr Strömbergssons namn nämndes mer i förbifarten.
När det gäller själva frågan tycker jag att du har en stor poäng i att kyrkans arbetsmiljöproblem sannolikt inte ligger hos dem som du kallar nejsägare. Men för övrigt vetter din liknelse åt det mindre begripliga hållet. Det är klart att föräldrarna bär ett ansvar eftersom man inte reparerat skadorna, men nog tycker jag ändå att det största ansvaret åligger pojken. Har barna verkligen fått skjuta hur som helst hemma hos Strömbergssons? Den som låter barnen hållas och sopar eller lagar eller tapetserar efter eller före brukar sällan hyllas som mönster. Curlingföräldrar, typ?
Möjligen kan man tänka att föräldrarna har ett större ansvar eftersom de inte vridit vapnet ur händerna på pojken - men det känns inte som att det riktigt är den poäng som du vill lyfta fram...
Men annars tror jag att du här är tidstypisk (du som snarare brukar vara tvärsemot), nämligen så att du också väljer att skylla på någon annan, gärna någon "högre upp" i hierarkin, rektor, stift, styrelser osv. Det är förstås sant att de har mer betalt och stort ansvar - men det finns en tendens att både kraftigt kritisera att cheferna inte lyckas lösa det som inte fungerar och samtidigt kraftigt kritisera alla former av åtgärder. Det blir baklänges - och ibland kan jag inte komma från tanken att en och annan avstår från chefskapet just för att få ha kvar friheten att kritisera?
LTD har poänger men skjuter över målet - för att anknyta till min skottglada liknelse. Till exempel i det att "föräldrarna" i min bild inte avväpnat skytten. Så var det ju. Kyrkans ledning ingrep inte med kraft och löste ut "nejsägarna" från deras tjänster. Nu menar jag inte att man borde gjort så men jag menar att OM "nejsägarna" varit det stora problemet hade man kunnat åtgärda det - om man innerst inne menat vad man sa sig mena (eller i vart fall inte sa emot när andra uttryckte den meningen).
Vidare är jag inte generellt chefskristisk på det sätt som kommentaren antyder. Tvärtom! Jag efterlyser chefer och styrelser som vågar chefa, vara aktiva, agera, leda och som så gör rätt för löner och arvoden. Tar sådana fel beslut har de i alla fall agerat och man kan vid behov kritisera besluten och söka ändra på dem - medans man agerar lojalt mot tagna beslut. Passiva chefer och förtroendevalda som då i jämställdhetsfrågor pratat utan att agera enligt sitt prat är dem min kritik syftar på. Inte dem som talat OCH agerat, än mindre de som agerar utan snack. Lukas 21:28 och framåt kan här ha en viss tillämpning - kanske.
Till sist: Jag har aldrig sökt någon chefstjänst och kanske finns det en flykt undan ansvar i det. Kanske. Samtidigt tror jag - kanske naivt men ändå - att mina talanger (om sådana finns) bättre blir till nytta som präst i verksamheten eller lärare i klassrum än att - som jag skulle känna det - "grävas ned" i budgetansvar, personalfrågor etc. Sådant är inte oviktigt! - tro inte jag menar det. Det känns bara inte lockande för mig.
Skulle "plikten kalla" vet man ju dock aldrig...
Nu längtar vi efter fortsättningen...
