stigstrombergsson

Detta långa inlägg är en debattartikel av Aluf Benn hämtad från dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz. Som huvudredaktör för tidningen har han har följt landets ledning, utrikespolitik och nationella säkerhetsfrågor under sex premiärministrar från Yitzhak Rabin till Benjamin Netanyahus nuvarande andra mandatperiod samt rapporterat om israelisk-arabiska krig och fredsansträngningar sedan Osloavtalet 1993. Värd att läsas, alltså – även om jag inte riktigt håller med honom om alla detaljer. Översättningen är via Google och putsad av mig själv.

---

VAR EN MAN, FRYS BOSÄTTNINGARNA
Netanyahu får inte vänta. Om han försöker att göra alla nöjda, kommer han att glida utför den hala backen tills han sparkas igen.

Ledare känns igen genom sin förmåga att se möjligheter och utnyttja dem. Premiärminister Benjamin Netanyahu har nu en sådan möjlighet. Han måste samla regeringen på söndag och informera den att frysningen av byggandet av bosättningar kommer att förlängas med tre månader och att han under tiden kommer att föra intensiva förhandlingar med den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas om den framtida gränsen mellan Israel och Palestina. Från det regeringsmötet måste sedan Netanyahu bjuda in Abbas till sin bostad på Balfour Street och där ge honom en vågad, oväntad och originell karta över de framtida gränserna.

Vad skulle Netanyahu uppnå med detta?

Först av allt skulle han överraska alla. De förväntar sig att han ska vara undanglidande och kapitulera för påtryckningar från bosättare och högern som kräver att utvidgandet av bosättningar skall återupptas. De tror att han är ovillig och oförmögen att främja ett fredsfördrag centrerad kring tillbakadragande från Västbanken och att alla hans tal och löften har varit ett sätt att köpa tid. Men om han placerade en "Bibi-karta" på bordet skulle han visa sig seriös och diskussionen skulle komma att handla om detaljer i stället för hans trovärdighet.

För det andra skulle Netanyahu ta initiativet och sätta agendan i stället för att släpas bakom Abbas och USA: s president Barack Obama, som framställer honom som en som bara förkastar. Istället för att kämpa ett försvarskrig från ett underläge, som han har gjort fram till nu, skulle Netanyahu inta den strategiska bergstoppen. Det var vad den egyptiske presidenten Anwar Sadat och premiärminister Menachem Begin gjorde när de slöt ett separat fredsavtal och neutraliserade den amerikanske presidenten Jimmy Carters övergripande fredsinitiativ. Det var vad Ariel Sharon gjorde med tillbakadragandet från Gaza vilket tog bort alla andra idéer från agendan.

För det tredje skulle en ”Bibi-karta” tvinga Abbas att snabbt besluta sig för om han skall vara en part i en överenskommelse eller bara en propagandist som vill klamra sig fast vid makten och genera Israel. Ett fjärde palestinskt avslag av ett delningserbjudande – efter FN: s delningsplan från den 29 november 1947, Camp David och Annapolis – skulle ge Netanyahu handlingsfrihet och bryta Israels internationella isolering. Skulle Obama då vara smart nog att vrida om armen på Abbas och få honom att säga "ja” skulle det bli en skräll i Mellanöstern: Den moderata axeln skulle då förstärkas gentemot den radikala axeln som leds av Iran, och detta skulle vara Netanyahus förtjänst.

För det fjärde har Abbas föreslagit att fokus skall sättas på gränserna och säkerheten och att acceptera det förslaget skulle vara mycket fördelaktigt för Israel. Ju generösare Netanyahu är i att dra gränsen, desto mer kan han få i säkerhetsfrågan. Att rita upp gränsen gör det möjligt för parterna att diskutera framtiden i stället för det förflutna, främja inrättandet av en palestinsk stat och på framtiden skjuta de ”berättande kraven” – erkännandet av Israel som en judisk stat och rätten att återvända för palestinska flyktingar – så att de då skulle neutralisera varandra.

För det femte vill ju inte Netanyahu ens bygga ut bosättningarna. Han förstår att det är en dårskap, att det inte kommer bidra med något för Israel, att det kommer att måla in Israel som omedgörligt och extremistiskt och försvaga läget i förhandlingarna. Hans ursäkt att inte förlänga frysningen – att det är ett ojuste villkor från Abbas sida samtidigt som Netanyahu själv nonchalerar uppviglingen mot Israel i PA – är svag och föga övertygande. Det finns också uppvigling i israeliska regeringscirklar (Rabbi Ovadia Yosef) och hörbart motstånd mot förhandlingarna (utrikesminister Avidgor Lieberman och inrikesminister Eli Yishai). Att utvidga bosättningarna är tänkt att förhindra en uppdelning av landet och skada de mål Netanyahu själv lanserar. Varför skulle han då motarbeta sig själv genom att återuppta byggandet?

För det sjätte kommer ingen överenskommelse med bosättarna att hjälpa Netanyahu – vare sig konstruktionen ”bara i befintliga kvarter" eller en outtalad frysning med "undantag" eller "naturlig tillväxt". Bosättarna kommer att bekämpa honom i alla fall och skulle bara uppmåla honom som en patetisk disktrasa. Istället för att krypa för dem måste han stå upp emot dem och säga: Det räcker nu! Han måste utmana Yishai och Lieberman att bestämma om de är i regeringen eller mot den.

För det sjunde skulle en gränsdragning en gång för alla göra klart vilka områden Israel kommer att kunna behålla – och i dessa kommer det att kunna byggas fritt – och vilka bosättningar som skall vara frysta nu och evakuerades senare. På så sätt skulle bosättningarnas förtryckande moln lyftas från de israelisk-amerikanska relationerna och Netanyahu skulle med rätta kunna hävda att han var mer framgångsrik än sina föregångare i att få bosättningar inkorporerade i Israel och i att flytta den gröna linjens smala och hotande midja längre från Tel Aviv och Jerusalem.

Netanyahu får inte vänta. Hans politiska status är nu all-time high och han måste utnyttja tillfället och ta ett fredsinitiativ nu. Han måste ta en risk och han måste ta ställning. Om han försöker att göra alla nöjda, kommer han att glida utför den hala backen tills han sparkas igen.