stigstrombergsson

I mitt förra inlägg med rubriken ”tjuvstart”, ädle Bloggläsius, förtalte jag om den gudstjänst vi på folkhögskolan firade redan fredag före första Advent. Jag redogjorde i följd och ordning för gudstjänsts innehåll fram till dess jag skulle skriva upp den elevreflexion jag hade som utgångspunkt för ett fortsatt funderande – en reflexion som då fanns på skrivbordet på skolan.
Nu har papiret hämtats och jag kan knappra ner fortsättningen. Om du, käre Bloggläsius, inte läst förförra inlägget bör du göra det nu – innan detta. Har du det läst är det bara att gå vidare.

Det är intressanta tankar som jag kommer att fundera vidare kring nu. Men då måste jag ju först läsa upp vad som står på det här bladet. Alltså:

”Kära Guden…
Om det är du som styr över saker och ting på denna planet är jag evigt tacksam för att du placerade mig på denna plats som är mitt hem och som en av människorna i min fina familj. Tackar för att du gett mig möjligheten att träffa och lära känna flera brillianta människor här och för att jag har möjligheten att driva omkring på vackra platser på vår jord.
Men jag undrar…
Om du verkligen bryr dej om och har möjlighet att påverka, varför låter du människor plågas ihjäl i olika hemska sjukdomar? Varför låter du människor skövla, plöja ner allt i sin väg (andra människor, djur och natur) så fort det går att tjäna pengar? Jag undrar vad planen är, om det finns någon?”

Jag fortsatte ungefär enligt följande tankegång:

Dethär är seriöst. Och vettigt. Och många funderar nog så. Jag funderar så? Frågar mig så?

Och så tänker jag såhär:
Jag tror att Gud finns. Jag tror också bryr sig om lidande, förtryck, orättvisor, utplundring.
Och jag tror Gud vill både säga ifrån och rätta till. Men hur skall Gud göra? Hur?

En väg vore naturligtvis att busvissla genom ett hål i molnen och ryta med full kraft: ”Sluta!! Skärp er eller jag bränner er till sot!!” Då skulle vi ju nog fatta. Fast vi skulle skita på oss allra först – om man får använda sådana ord. Vi skulle fatta och lyda eftersom vi skulle vara så rädda. Men allt skulle bli bra genom att vi tvingades till lydnad – typ.
Och så skulle Gud kunna städa själv. Vad är BNP per innevånare i Malawi? (Här frågade jag en kollega som berättat det för alla på tisdagen) Drygt 400 dollar. Och i Sverige? (Kollegan gav ett svar). Var och en av oss – i snitt – har alltså ungefär 100 gånger så mycket att leva på, med och av som människorna i Malawi. Och det skulle ju Gud kunna rätta till. Enkelt. Gud skulle ju kunna dra upp allt vi äger, har och använder från jordens yta till ungefär 1½ mils höjd, låta det följa luftströmmarna och sedan ramla ner på så sätt att alla människor skulle få lika mycket av allting. Då skulle det bli rättvist. På så sätt skulle det bli rättvist – om Gud skulle lösa saken på det sättet. Tvångsstäda – typ. Och vad vi då får kvar kan man bara fundera över – en 100del av vad vi har nu.
Att göra så är ett av Guds alternativ. Att totalt underkänna oss och misstro oss. Och tvinga fram sin – kanske vår – vilja. Men så har Gud valt att inte göra. Än.

Gud valde en annan väg som innebär respekt för och förtroende för oss människor. Inte framtvingat ansvar utan frivilligt. Det var som om Gud tänkte såhär:
”Skriker jag åt dem skiter de bara på sig – fast kommer att lyda. Tvångsfördelar jag blir det rättvist – men framtvingat. Nej. Det är ingen bra väg. Jag vill inte tvinga. Eller skrämmas. Jag vill försöka tala med dem i stället. Och visa dem. Ge dem en mall att följa. Och en utväg…
Och för det behöver jag bli en av dem!!”
Så gjorde Gud. Blev en människa för att kunna berätta för oss hur vi skall fungera: ”Älska era medmänniskor som er själva” sa ju Gud som människan Jesus. Och så visade Gud som människan Jesus hur vi bör vara – goda, generösa, lindrande. Och dessutom lärde sig Gud som människan Jesus hur det är att vara människa. Delade våra situationer, framför allt deras som finns på livets minussida. Som baby blev han flykting, till exempel.
Och för att vi som gjort fel, plundrat och förtryckt, kapat åt oss och behållit, inte skall behöva möta straff offrade han – Gud som människan Jesus – sitt liv, dog och uppstod så att vi kan få förlåtelse och nystart.
Så valde Gud att göra för att visa oss att Gud bryr sig.

Berättelsen om Jesus är den stora berättelsen om hur Gud gjorde.
Och berättelsen om hur han red på en åsna är en länk i den berättelsen.
Den länk hör självklart till Advent som oundvikligt kommer varje år.
Nu psalm 104, två verser.

Sedan gick gudstjänsten vidare på det sätt jag beskrev i slutet av förförra inlägget.

Och det återstår nu 45 minuter till kvällens händelserika avsnitt av The Event.

O en så förfärligt tråkig bok!!!

Missförstå mig nu rätt. Givetvis var den intressant på sitt isolerade sätt. Och lång. Som halva förra vintern. Och späckad med fakta som Joakim von Ankas pengabinge. Men bara SÅ tung. Det är på ren viljestyrka jag nu till sist rott mig igenom den. Och viljestyrkan kommer av att halvlästa böcker retar mig ofantligt.

Den bok jag alltså läst är Trollsländans land – Japans historia av Monica Braw. Den har inneburit tvåspaltig text i 470 sidor i formatet 28x18 cm. Marginalerna borträknade blir det tolv och en halv kvadratmeter bokstavsfyllt papper om något jag inte visste något om. Alltså Japans historia fram till strax efter mitten av det vi kallar 1800-talet. Just avsaknaden av tidigare kunskaper att knyta an till och Japans historiska utveckling så långt borta och helt oberoende av den mer bekanta europeiska, nordafrikanska och västasiatiska historien gjorde den extra mastig. Inget att anknyta till – typ. Ändå givetvis kul att ha i sin boksamling. I all sin vikt – formatet gör ju att den inte riskfritt studeras av läsare liggandes på rygg – lever den gott upp till sin baksidestext:

”Trollsländans land" är ett urgammalt namn för Japan. Liksom trollsländan är Japans historia både skimrande vacker och grym. Med stark personlig närvaro presenterar Monica Braw, en av Sveriges främsta japanexperter, ny forskning och egna iakttagelser om kejsare, samurajer, munkar, kvinnor, bönder, stadsbefolkning och poeter.
Hon berättar om hur föga stängt ”Det stängda Japan” egentligen var, om hur nära landets utveckling alltid har varit nära förbunden med omvärlden och om hur samhället under Tokugawa-tiden – då shôgun, samurajledaren, regerade – sjöd av förändringar och förhoppningar, trots att det kallats förstelnat.
"Trollsländans land"" ger överraskande vidvinkelperspektiv på Japan och japaner från stenåldern till Meijirestaurationen 1868. Resultatet blir en ny Japanbild.

I dagens PT – som jag alltid brukar vilja läsa innan jag på allvar funderar hur sådanahär skolgudstjänster ska bli – står det att ”den Nordatlantiska oscillationen är inne i en negativ fas”. Vet någon vad det är? Alltså att ”den Nordatlantiska oscillationen är inne i en negativ fas” – förkortat ”NAO” och ett minustecken?
Det handlar om något som inte går att undvika. Ett väderfenomen som gör att kalluft rasar söderut från Nordpolen och att vintern kommer att bli smällkall och snörik. Som förra vintern. Vädret är oundvikligt. Det bara kommer. Men i tidningen kan vi nu se varför det är så: ”den Nordatlantiska oscillationen är inne i en negativ fas”.

Bläddar jag vidare hittar jag bland annonser och annat om ljusstakar, julklappar och lucior till och med en annons om saffranssemlor – snacka om årstidsblandning. Och så kommer en viktig liten notis på sidan 23: försäkringsbolaget If som försäkrar villor, bilar och allt möjligt har gjort en undersökning – undrar vad den kostade att göra – som visar att det är vanligare i Norrland med dubbdäck jämfört med i Göteborg – här skrattades det i lokalen. En självklarhet man väljer att beskriva.

Oundvikligt och självklart – två ord att hålla i minnet.

Det blir Advent på söndag. Och sedan jul. Oundvikligt kommer det varje år. Som vädret. Inget att göra något åt. Till denna oundviklighet – Advent – hör självklarheter som ljusbågar i fönstren, stjärnor och ljus. Ljus i massor. Och ljus är ett sammanhållet tema för den serie sånger som kören nu skall sjunga.

Här gör jag en tankepaus för att inviga läsaren i vad jag faktiskt nu skriver om – Adventsgudstjänsten i folkhögskolans kapell/aula i går morse. Den sker av tradition liksom 3-4 andra gemensamma gudstjänster för hela skolan*. Inledningsvis hade givetvis klockorna ringt, mobiltelefoner stängts av, manliga mössor (i de flesta fall) avlägsnats och två verser på psalmen 103 sjungits. Efter den psalmen framträdde jag Pite-tidningsbläddrande enligt ovan. Den nämnda kören är ingen permanent skolkör utan består av elever och lärare som stampas fram just för dessa tillfällen. Nu åter till den tjuvstartade Adventsgudstjänsten.

Till självklarheterna kopplade till Advent hör till exempel den psalm vi sjöng alldeles i början. Och andra sånger vi kommer att höra till exempel i affärerna fram till Jul. De är ofta knutna till en annan självklarhet – berättelsen jag strax skall läsa. Och den berättelsen är en del i en stor berätelse som hör ihop med Jul, Påsk osv. Till berättelsen jag skall läsa hör också som något näst intill självklart den sång vi sjunger direkt efter det jag läst berättelsen – psalm 105. Var beredda på den.
Och så brukar man stå upp när man lyssnar till denhär berättelsen och sjunger 105.

Här läste jag evangelietexten för första söndagen i Advent och vi sjöng ”Hosianna”.
Sedan fortsatte jag:

I ett par undervisningsgrupper – inte Grundkursen – har man fått ett sådant här papper, det jag nu håller upp. Efter en tid började jag hitta pappren i mitt postfack. Skrivna på.
Papprets resonemanget var:
”Antag, utgå, från att det finns en Gud – jag tror det men alla kan utgå från det när de tänker.
Antag vidare att den Guden bryr sig om människor och deras situation.
Vad skull då vi ha att säga till denne Gud?”

Det blev intressanta tankar som jag kommer att fundera vidare kring nu.
Men då måste jag ju först läsa upp vad som står på det här bladet. Alltså: ”…????

Såhär långt kommen in mitt blogginläggsskrivande gick jag till min skolväska – jo, jag har en sådan – för att hämta bladet med elevens text så att den skulle bli rätt avskriven.
Hoppsan! Papiret är kvar på skolan!

I vart fall blev det som stod på bladet utgångspunkten för de fortsatta funderingarna om vad Gud anser och hur Gud valt att agera – oundvikligheter och självklarheter. Så sjöngs två verser på psalm 104 och vi bad en bön som en annan elev – inte heller en grundkursare – skrivit i en bok som finns i kapellet för böner och tankar. Och så till sist Vår Fader och Välsignelsen innan kören knöt ihop vår Adventstjuvstartsgudstjänst med sång.

Detta inlägg bör betraktas hermeneutiskt, alltså läsas tolkande och inte på ett lösryckt fundamentalistiskt bloggstavstroget vis. Åtminstone bör läsaren ta hänsyn till vad jag brukar skriva i andra inlägg, sin kunskap om min person, mina åsikter och mitt sätt att prioritera och resonera – något som är att vara hermeneutiskt tolkande i god mening.

Om läsaren så vill kan han eller hon till och med diagnostisera mitt skriveri som ett poetiskt eller symboliskt betraktelsesätt. Gör läsaren så kan han eller hon både säga att jag skrivit något och menat det men också att det inte alls är menat så som det är skrivet – om det nu ens var jag som skrev det. Och läsaren som läste det. Till detta kan läsaren också låta sin personliga tolkning och upplevelse av min text och saken den (kanske) berör vara den totalt sanna uppfattningen helt oberoende av vad jag skrivit*.

Till saken – liten artikel om stor fråga: arbetsmiljö och hälsa.

I dagens Lokala Världsblad finns samma korta lilla artikel som i tidningen Dagen om att kvinnliga präster ligger högt uppe i sjukskrivningsligan**. Det finns ingen anledning att ifrågasätta eller misstro uppgiften då sådana uppgifter sannolikt kan styrkas statistiskt. När det diskuteras orsakerna blir det dock lite lustigt. Rimligt är väl påstående att ojämlikt ansvar för hem och familj tynger. En påstådd feminin oförmåga att sätta gränser kanske också är något som belastar extra i uppdraget som präst. Det kan ligga något i det – alltså att kvinnliga präster har svårt att vara lediga, inte räknar sina arbetstimmar och inte värnar sina fridagar. Vad vet jag. Jag är ju bara en maskulin arbetsnarkomaniserad äldre prällat med begränsade insikter.

Men märkligt – i sanning märkligt – finner jag yttrandet av en i artiklarna tillfrågad förståsigpåare som menar att det nog också är troligt att de höga sjukskrivningstalen beror agerande från så kallade kvinnoprästmotståndare – dem jag vanligen och fortsätteligen kallar nej-sägare.

Och frågorna rusar omkring i min lilla hjärna:

Vad styrker detta påstående? Alltså det sista att det är nej-sägarnas fel?
Skulle detta vara sant borde de kvinnliga prästernas arbetsmiljö inte försämrats och deras sjukfrånvaro inte ökat samtidigt som de anställda nej-sägarna med åren blivit färre. Eller?
Skulle detta vara sant skulle kvinnliga präster i Stockholms och Lunds stift vara genomsnittligt friskare än sina systrar i gamla före detta påstått starkt nej sägande bygder som Göteborg, Växjö eller Luleå stift. Är dom det? Det borde gå att kolla.

Eller blev det i de två tidningarna ett exempel på den vanliga gamla svammelreflexen:
Det är kvinnoprästmotståndarnas fel! – mantrat som än en gång av någon obegriplig anledning tanklöst återupprepats som en skiva som hakat upp sig? Och som blir trott av media.

Framtidsforum var i Luleå stift en stor fortbildningssatsning i höstas kring arbetsmiljön och jämställdheten på kyrkliga arbetsplatser. I sammanhanget konstaterades att det inte är nej-sägeriet i ämbetsfrågan utan mer ”vanliga” patriarkala strukturer som skapar sjukskrivande arbetsmiljöer. Är hela den satsningen bortglömd? Var Framtidsforum bortkastad ansträngning? Eller ramlar slanten inte ner?

Att sedan Framtidsforum inte vågade löpa linan ut och peka ut de personer och faktorer som faktiskt ansvarar för att arbetsmiljöerna i kyrkan förblir som de förblir år ut och år in är liksom en annan sak – men det gjorde jag i en serie om fem blogginlägg september i år. I dessa kan den hugade läsaren finna mer av hur jag resonerar i frågan. Särskilt nr 3 och 4 berör ämnet***.

Det är faktiskt en lugn dag idag – än så länge. Valde att inte traska iväg till jobbet alldenstund att alla arbetsgrupper denna dag enligt schema planerar att klara sig utan att drabbas av min framfart. Faktiskt ganska skönt då den sista tiden varit ganska innehållsrik. Novemberlistan hitintills ser nämligen ut som följer:

Må 1 nov: Eleverna lediga. 8-17 planeringsarbete på skolan inför våren.
Ti 2 nov: Eleverna lediga. 8-17 planeringsarbete på skolan inför våren.
On 3 nov: Eleverna lediga. 8-13 resa till Luleå för radioprat och telefonplanering.
To 4 nov: Eleverna lediga. Jag åxå!
Fr 5 nov: Eleverna lediga. Jag åxå!
Lö 6 nov: Alla helgons dag - röd. Eleverna lediga. Jag åxå!
Sö 7 nov: 13 avresa med Grundkursen mot Norwich. Framme ½3 på natten svensk tid.

Må 8 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Aktiviteter mm 7-21 – typ.
Ti 9 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Aktiviteter mm 7-21 – typ.
On 10 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Aktiviteter mm 7-21 – typ.
To 11 nov: Med Grundkursen i i Norwich. Avresa 13, försenat flyg gav suss på Arlanda.
Fr 12 nov: 6 väckning. Flyg. Hemma ca 13. Förberedelser och predikan på kvällen. Hemma 22.
Lö 13 nov: Förberedelser och predikan på kvällen. Hemma 22. Mer förberedelser.
Sö 14 nov: Predikan i gudstjänst 11.

Må 15 nov: Skolan 8-17. Tre lektioner och samtal.
Ti 16 nov: Skolan 7-21.30. Mässa, tre lektioner, samtal. Värd vid Kulturcafé – Markusevangeliet.
On 17 nov: Sovmorgon! Skolan 13-17. Lektion, förberedelser mm.
To 18 nov: Skolan 8-17. Förberedelser, tre lektioner, samtal.
Fr 19 nov: Skolan 8-14. Lektioner, efterarbete.
Lö 20 nov: Nästan ledig. Förberedelse ett par timmar.
Sö 21 nov: Skolan från 8. Högmässa i Älvsby kyrka. Kaffe & eftersnack. Hemma 14.

Må 22 nov: Skolan 8-17. Tre lektioner och samtal.
Ti 23 nov: Skolan 7-22.30. Mässa, tre lektioner, samtal. Vuxenkonfagrupp.
On 24 nov: Skolan 8-17. Tre lektioner. Samtal. Sammanträde.
Idag: Hemma! Inget bokat! Slappar med nästan rent samvete!

Imorgon: Skolan 7-eftermiddag. Skolgudstjänst och två lektioner.
Lördag: Adventsledig?
Söndag: Adventsledig?

Får man blogga på arbetstid?
Vara hur det vill med den saken gör jag det nu. Sådetså!
Morgontidningen gav idag tankar och impulser aktuella för arbetet med Svenska kyrkans grundkurs och personal- och förtroendemanna-fortbildningar, De tankarna är värda att präntsätta och att jag lägger ut det här på bloggen blir egentligen en bisak.

Lokala Världsbladet* har idag ett uppslag om fakta man tagit fram i Hortlax församling. Hortlax ligger inom tidningens spridningsområde sydväst om älven ganska långt nedströms. Det rör sig om tre artiklar om man tittar på sagda världsblads hemsida. Många har svårt att prata om religion är den viktigaste huvudartikeln. "Omvärldsanalysen är en del i förändringsarbetet" och Hälften av Hortlaxborna kallar sig kristna är två sidoartiklar som jag också rekommenderar till noggrann genomläsning.

De fakta som kommer fram förvånar mig inte alls. De bekräftar bara vad jag under lång tid anat och förstått om sekulariseringens utfall i Sverige, till och med i Pite älvdal trots att många häromkring söker upprätthålla tanken att Pitebygden är en from bygd. Det var ävenledes min bild när jag i juni 1978 som nyprästvigd sändes att verka i samma trakt. Redan första sommaren mötte jag en då medelålders prästkollega i underställd befattning** som lite syrligt påstod: Pitebygden har ett sken av gudaktighet. Detta påstående har verkligheten många gånger sedan bekräftat både vad gäller statistik*** och egna erfarenheter.

Det är bra att Hortlax lagt pengar på att göra denna rejäla samtidsanalys – ett bättre ord än omvärldsanalys, tycker jag. Visserligen hade jag för bara 20% av vad de betalade gärna upplyst om samma sak om än inte lita vederhäftigt sifferunderbyggt. Nu är dock en seriös undersökning gjord och förhoppningsvis leder den till ett vidgat samtal i regionen både i Svenska kyrkan, näraliggande självständiga lågkyrkliga kristliga föreningar**** samt rena frikyrkoförsamlingar. Svart på vitt finns nu till utmaning för arbetslag och styrelser, chefer och arbetsledare – grupper där det inte sällan råder en lycklig omedvetenhet om verklighetens karga sekulariserade blekhet. Samtalet om och slutsatserna av verkligheten blir jätteviktiga. Att tydligt se verkligheten är ju första steget till att förändra den. Att se missionssituationen är ju helt avgörande för att forma kyrkan i hennes mission.

Bilden?

I engelska kyrkan – som jag skrivit om i tidigare inlägg – har man också inventerat folks attityder till kyrka och tro. Uppgifter jag kom över därifrån sammanställde jag i det cirkeldiagram som är detta inläggs bild. Den röda tårtbiten avser här vad jag kallat månadskyrkliga, alltså de som firar gudstjänst en gång i månaden eller oftare. Går man sedan medurs avser sektorerna de gleskyrkliga som firar gudstjänst 1-8 gånger/år, de öppna avkyrkade som väl äger en positiv hållning till kyrkan och hennes verksamhet men som på grund av till exempel avflyttning inte hittat ett församlingsliv på den nya orten utan i praktiken kommit att avkyrkas – mitt ord. De stängda avkyrkade äger också erfarenhet av kyrkan men har medvetet valt att avsluta kontakten utan lust att förnya den även om tillfälle skulle bjudas. Öppna okyrkade och stängda okyrkade är de som faktiskt generellt saknar erfarenhet av och kunskap om kyrkans tro och liv. Andra religioner och medveten icke-religiös livsåskådning är de två sista sektorerna.
Jag tror inte verkligheten i England skiljer sig värst mycket från läget i Sverige. Procent hit eller dit är inte så viktigt. Helhetsbilden är poängen. Troligen är dock de röda och gula sektorerna mindre hos oss.

Torsdag kväll bloggade jag senast. Nu drar det till söndag kväll och det blir dags igen om inte annat så för att på slutet kunna ge en tidsangivelse till den nördiga TV-serie jag följer.
Vad har då hänt och inte hänt sedan jag sist gav den trägna läsekretsen något att bita i? Och vad av det som hänt och inte hänt skall skrivas respektive inte skrivas om? Här på bloggen alltså?

En sak som inte har hänt är att Israel stoppat utbyggandet av sina landroffarkolonier på Västbanken och i östra Jerusalem. Det har inte hänt. USAObama har sökt truga dem att partiellt byggstoppa i 90 dagar med löfte om att aldrig sedan mer tjata om saken, att alltid rösta mot kritik av ockupationen, att inte alls bry sig om vad som sker i Jerusalem och som grädde på moset förse den till tänderna beväpnade staten med nya hypermoderna flygplan. Om de låter husraserartraktorerna och byggkranarna vila i 90 dagar alltså. Och då bara på Västbanken. Israel har inte svarat utan spikar bara på.
USAObamas utspel verkar vara en ren desperationsmuta – allt för att förhandlingarna om hävandet av ockupationen av Palestina inte skall kollapsa alldeles. Abbas – den palestinska ledaren – vill inte förhandla om att ockupationen skall upphöra så länge den faktiskt tilltar i omfattning och det tycker jag är trist men förståeligt. Måste kännas marigt för honom att förhandla och försöka vara tillmötesgående i det läge som nu är. Måste kännas som att snacka med tjuvar om att de skall återlämna stöldgods medans de är fullt sysselsatta att bära ut mer.

En annan sak som inte hänt är att drottningen packat ränseln för gott och stuckit från Kalle-kungen när han nu inte kunnat hålla sig från att vänslas med andra damer. I och för sig är väl detta en privat historia som inte borde engagera någon utanför familjen men då familjen ifråga är nationalmaskotar som försörjs av oss skattebetalare är det begripligt att pressen senaste tiden skrivit – om än inte i den hysteriska omfattning det blivit men i alla fall något.
Jag dristar mig vidare att här tycka att kungen skall avgå! Han har med sitt skackelhoppande enligt min mening allvarlig brustit i gott uppförande och därmed skadat det förtroende folket skall kunna ha till sin monark* – och här menar jag inte en cykel.

Med detta gissar jag att jag försiktigt retat upp både de läsarna av min blogg som hyperreagerar när kritik mot Israel framförs samt en del rojalistiska Bernadottianer om nu sådana finns i läsekretsen. Och då har jag skrivit om sådant som inte ens hänt.
Har jag då egentligen skrivit om något?

Det som inte heller hänt är att jag skrivit en presentation av en bok jag läst ut. Vad det lider kommer ett skriveri rörande Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context att sprättas fram ur tangentbordet – men inte nu.

Två av de predikningar jag höll förra helgen har inte än försatts i bloggläsbart skick. Våga Vara följdes ju av Våga Växa och Våga Vila men jag vet inte ens om någon skulle vara intresserad av sakerna ifråga. I vart fall är de orenskrivna – eller heter det renoskrivna?

Igår hände det sig dock att jag och madammen i mitt liv stack till Pite-stan på folkmusikfestival. Hade ingen aning om vad som väntade mig. Att det inte skulle vara typ Woodstock med tusentals halvnakna människor LSDhöga som hus anade jag nog då till och med ett sådant musikstolpskott som jag fattar att sådant liksom inte rimmar med Piteå i november månad.
Det var flera olika grupper och små orkestrar som konsertade i olika rum. Fyra tjejer folk-musikade med bara sina röster som instrument vilket var väldigt fascinerande. Amerikansk folkmusik framfördes av kvartetten på bilden där det överraskande visade sig att vi kände damen i gruppen. Ett annat gäng framförde depparbottnisk – förlåt: norrbottnisk – folkmusik. Inte mycket ljus i mörkret där inte. Ond bråd död på överkalixmål kan få den mest sprallige att besinna att tillvaron inte bara består av ytliga glättigheter.
Bra, trevligt, intressant, givande blir slutomdömet om detta som faktiskt hänt.

Idag firades Högmässa i Älvsby kyrka och Svenska kyrkans grundkurs på folkhögskolan jag bejobbar hade fått förtroendet att innantänka, planera och hålla i gudstjänsten ifråga. Resultatet – om man får säga så – blev bra men det som verkligen är bra är gruppens arbete under vägen fram. Vad har Gud på hjärtat? utifrån söndagens tema och texter är vad som styr förkunnelsens innehåll och upplägg. Vad har människorna på hjärtat? är motsvarande tanke bakom de böner man väljer och/eller skriver. Psalmerna som väljs tar hänsyn till bägge frågorna. Min uppgift i denna typ av arbete med gudstjänst är att celebrera själva Mässan – till det måste det ju vara en präst – samt (det blir så) ge Förlåtelsen och Välsignelsen. Idag kom jag också att medfundera något i själva förkunnelsedelen då jag där ledde ett samtal utifrån en dramatisering gruppen gjort av en av dagen texter och en del av de samtal vi tidigare fört. Riktigt roligt – skall sägas med Björne-röst: rooliit! – tycker jag det är att med andras idéer och tankar som bränsle vara med och lägga samman en vettig helhet och då reduceras till det man måste ha präst till.

Nu slutar jag detta inlägg om både det ohända och hända.
Kvällens händelse är avsnittet av serien The Event till vilket du återstår drygt 39 minuter.

Skaffade mig en slapp torsdagskväll och for till Luleå. Gamle kamraten Torbjörn Lindahl ringde i går morse och övertalade mig att hänga med på jockey ikväll. Luleå mot Timrå. Var ett tag sedan och då Luleå ligger fint till i tabellen – suverän serieledning – lät det som en skojig sak.

Rattade således till den stora staden och middagade mig hos kamraten. Snabbsnäpp förbi annan adress på Porsön där Tyra bor med sina föräldrar. Där plockades Tyras – alltså barnbarnets – faster och farbror – alltså Tyras pappas syskon – upp alldenstund* de också skulle se matchen. Då träffen med den lilla bara blev 7 minuter lång hade jag inte brytt mig om att ta med filmkameran men hållandes henne i famnen hörde jag, bland alla ljud hon som nu är 8½ månad gammal ger ifrån sig, att hon tydligt sa Sztig. Mitt namn alltså!! Sztig.

Det var bara jag som hörde det. Omgivningen ställde sig avvisande till mitt konstaterande att tösen vet vad hennes farfar heter och uttalade namnet helt rätt. Tråkiga skeptiska typer!

0-1, 1-1, 1-2, 1-3, 2-3 blev 3-3 vid full tid. 3-4 i förlängningen.
Luleå-torsk alltså men väldigt spännande på slutet.

Väl hemkommen från England väntade andra uppgifter. Fredagskvällen 13 november hade jag lovat att predika i Hemmingsmarks bönhus under temat Våga Vara. Det var Hortlax-kretsen av EFS som hade en gemensam så kallad möteshelg i dagarna tre och ungdomsmötet i Hemmings var det första.
Predikan – eller vad vi skall kalla det – hade givetvis ett manus redan i ögonblicket den avfyrades men då det var i form av en så kallad majndmapp som dessutom inte helt kunde följas blir denna skrivna form en något tillrättalagd version. Dessutom är ju predikan per definition något muntligt – därav talspråket och den slarviga meningsbyggnaden. Hursomhelst var ca 90 personer närvarande, och av dessa var dryga 30-talet ungdomar sjungandes i kören Glatt (o)väsen – fast på engelska.

Jag nåddes idag – i ett personligt meddelande via Facebook – av meddelande från min kusin att hennes pappa, äldre bror till min far, avlidit. Farbror Knut var den äldsta levande som lyssnade till efternamnet Strömbergsson och kom för några dagar sedan att fylla 89 år. Vem som nu är den äldste, om det är pappas yngre och ende kvarvarande bror Kalle eller någon av deras kusiner, vet jag faktiskt inte.

Visst är det vemodigt – givetvis. Men det är också stillsamt. Och nästan gott att trött men medveten i tanken få nå 89 år och somna in med sina närmaste i rummet. Det är minsann inte illa. Vila i frid, farbror Knut.

Bilden hittade jag googlandes på nätet i Hallsbergsnytt från maj 2006.

Detta är det fjärde inlägget kopplat till resan till Norwich november månad 2010. Inlägget påbörjades torsdag eftermiddag 11 november 2010, publicerades tisdagen veckan efter.

Sitter på Heathrow och väntar på att flyget skall komma sig iväg – ½ timme sent. Jätteläckert! Skulle tiderna hållas skulle vi starta om fem minuter och det skall vi alltså inte. Tänkt markkontakt på Arlanda var 21.25 – nu 22.45. Luleåkärran deppar-ture-tid är 22.40 så vi får se hur det blir. Lite skräpkänsla, faktiskt, vilket förklarar bilden som dock togs på Heathrow för ett år sedan.

I vart fall är vårt resandes tid på väg mot sitt slut. Tre intensiva dagar med många intryck för och av den grupp jag fått resa med. Denna dag dock ganska sparsamt eftersom jag och lärarkollegorna ägnade förmiddagen åt planerings- och rådslagsarbete på hotellet. Innan hade dock hela gruppen käkat tidigt frukost och spatserat till katedralen för mässa 08.00. Denna mässa hölls, liksom de två tidigare morgonmässorna i ett litet sidokapell, olika för varje morgon. Då vi 12 svenskar idag anslöt till de 8-9 som var där blev krypinkapellet för litet och extrastolar plockades fram. Tänk detta! Älvsby folkhögskola i Norwich och extrastolar behövs i katedralen!

Att se något annat än det man brukar se, att söka kontakt med folk och kommunicera på språklig bortaplan, att möta ett samhälle likt och olikt vårt eget – allt detta ger, förutom egentligen ganska lite ny information, nya synvinklar på både hur det är hemmavid och hur man personligen är innervid. Hos mig har det inneburit förstärkta funderingar kring den situation som Svenska kyrkan befinner sig i, sekulariseringen olika mekanismer, tänkbara vägar att manövrera osv. Till exempel kan uppgiften att det idag i England bara är ett barn av tio som döps och ”raset” till den nivån skett denna sista generation skapa intressanta perspektiv på de närmaste 30 åren hemma i Sverige. De trettio åren kan beräknas vara den tid de av eleverna som väljer att gå vidare för att yrka i kyrka kommer att fungera i befattning – och som vi idag utbildar för.

Detta var det sista rese-inlägget angående trippen till Norwich. Hur hemresan gick, förseningar mm, kan läsas i inlägget manuskö som skrevs direkt efter nedkomsten på Kallax och hemkomsten till Älvsbyn. Tankar väckta eller förstärkta i och utav Norwichresan kommer säkert att dyka upp framledes på denna blogg. Själva rese- och tankerapporterandet tar dock slut nu.

Detta är det tredje inlägget kopplat till resan till Norwich november månad 2010, skrivet på kvällen sista hela dagen. I morgon torsdag strax efter lunch kommer den buss med vilken vårt hemresande startar.
Förhoppningsvis anländer vi sedan i Luleå strax före midnatt svensk tid.
Inlägget publicerades tisdagen veckan därpå under en kort paus i arbetet.

Vad har hänt denna onsdag?

Rumskamraten, som sällan men i alla fall då och då å denna blogg benämnts Flygarn, och jag steg upp tidigt för att gå i mässa i katedralen 08.00. Det var som vi i våra sammanhang brukar kalla en välsignad stund.

Såhär långt skrivet slog tröttheten till och därför kom resten av denna berättelse om den tredje dagen bli skriven i efterskott, främst på flyget mellan Arlanda och Luleå.

I mässan var förutom Flygarn, jag, en präst och en svartklädd kor-gubbe, inalles 8 personer. En av dem var synonym med en tant som också var i mässan morgonen innan. Vänner av mammonistisk prestations- och effektivitetskristendom som mäter allt i arbetsinsatser och besöksfrekvenser skulle här ställa sig frågan: Är det lönt? Är det någon poäng med att varje morgon fira en gudstjänst med bara 6-10 deltagare förutom kyrkobetjäningsmännen?

Tydligen menar man att det är lönt. Annars skulle man ju inte göra så. Fira tre bönegudstjänster och två mässor i katedralen varje dag, alltså. Eller?
Jag gissar att man ser det som vettigt eftersom man har Gud i fokus. Att man menar att det är rätt att Gud tillbeds titt och ofta*. Gud får vara centrum för tron och tanke, inte Guds-effekten mätt primärt i påverkan på människor.
Men är det inte världsfrånvänt? kan någon invända.
Att sådär typ be som en liten iller? Borde man inte GÖRA något – va?

Jag är också från och till en mammonistisk prestationskristen men får faktiskt det synsättet rejält kantnaggat av just denna aktuella morgonmässa i Den helige Frälsarens kapell - bilden. Allt möjligt blev framlyft i böner till Gud: några av stiftets församlingar med präster och andra medarbetare - nämnda vid namn. Människor som själva bett om förbön – nämnda vid namn. Människor och problem och situationer som andra människor bett att man skall be för – nämnda vid namn. Jag räknade inte med nog var det fyrtiotalet namn som nämndes i förbönerna. En kvinna som måste hålla sig gömd och inte heller kan träffa sina barn eftersom en man förföljer henne, ett föräldrapar som letar efter sin bortsnappade eller ivägrymda dotter, en man med cancer i slutskedet osv. Och till detta givetvis böner för världen, människor i krig och förföljelser mm.

Inget snack kan vara annat än världen sådan den är i allt sitt spring och skubb så att säga ”landade” på det altare där fem minuter senare Jesus själv mellanlandade i det bröd och vin som bar Honom till oss som var där – för att vi skulle leva Honom vidare i den värld vi gemensamt bett för.

Jag tror sånthär kan ses som ett flöde – inte enda flödet men ett och ett viktigt sådant – av inkarnatorisk kristendom, alltså att det in i den värld som Gud älskar sker en ständig förnyad hopkoppling med Honom som är Guds mest bastanta insats för att dra världen till sig – alltså Jesus.

Kort promenad efter gudstjänsten och sedan för kyrkkaffe tillbaka till katedralens fika-avdelning när den öppnat. Samtal, läsning, lätt lunch och vad det led ett möte med ett par engelska präster och ett föredrag med PowerPoint och allt utifrån temat A Mission-shaped Church – en Missions- eller Uppdragsformad kyrka.
Ser man till de former som – utifrån föredraget – arbetet kan ha när man söker möta en kraftigt sekulariserad befolkning är det kanske inte så märkvärdigt: Hemgrupper, celler, Alphagrupper, alternativa gudstjänster osv har ju provats hemma också. Men intentionen, ideologin eller teologin under är viktig. Jag har nämnt det förr: accepterande av att folket behöver kristnas och en profilering av budskapet.

Nu landar örnen! – på Arlanda.

Detta är det andra inlägget kopplat till resan till Norwich november månad 2010. Inläggets skrivande stund var tisdag 9 november sen eftermiddag då Grund-kursens snokande-arbete och vi lärares samtalssammansvetsande således var inne på sin andra dag. Publicerades på bloggen måndag kväll veckan efter.

Måndag kväll förde vi i gruppen samtal efter en trestegsmodell plockad ur förhållningssättet Exposure. I en runda fick var och en berätta vad som hänt, vad man sett och hört under dagen. En andra runda var ämnet vad var och en känt och sedan reflekterade vi tillsammans. Att göra på detta vis är väldigt bra för det egna tänkandet även om det sagda resultatet inte kanske blir sådär allmänt briljant – särskilt när man är trött. Ett par timmar tog det i alla fall.

Denna morgon inleddes med Mässa i katedralen 08.00. Det var vår grupp + fem som deltog inklusive de två som ledde gudstjänsten och betjänade oss andra. Biskopen av Norwich var en av dessa två. Väl klara möter vi när vi skall gå därifrån till våra olika möten och spanings-uppdrag hela Katedralskolans elev- och lärarhop på inmarsch i kyrkan för sin dagliga morgonsamling med information om rugbylagets match senare på eftermiddagen, vem som vikarierar för vem osv. På fredagar är morgonsamlingen för de skoluniformklädda eleverna och svart-cape-ade lärarna dessutom en gudstjänst, fick vi berättat för oss.

Vår grupp delades i två där jag hamnade i en taxi som skulle ta oss till ett möte med Sjukhuskyrkan på Norwich Universitetssjukhus. Vi kom till fel lasarett. Telefonerande ledde till ny droska för färd till rätt ställe men då det ”bara” var en personbil blev någon tvungen att lämna gänget. Alltså lilla jag.

Jag bad en i receptionen peka ut på en karta var jag befann mig och hon visade lite vagt på ett område väster om centrum och en bit ut samt talade om för mig i en vänster-höger-visning hur jag skulle gå för att promenera in till stan. Traskade på och kom när terrängen öppnade sig att se spiran på katedralen långt borta i fjärran och därmed blev ju kursen utstakad. Låt din kyrka visa stigen... som det står i psalm 370 vers 5. Då nämnda kateralspira är illa hög – högst i England, tror jag – och därför näst intill kittlar himlens änglar under fötterna var sträckan hyfsat lång. Passerade många vanliga bostadskvarter och bland annat den (mittpådagenstängda) pub vars skylt bepryder detta inlägg. Efter en timme var jag i centrum på nytt och kunde efter en tids tittande där nå läget antytt av detta inläggs rubrik*.

Hela flocken återsamlades till tisdagslunch med efterföljande träff i Baptistkyrkan i Norwich. Tagna av pastorns entusiasm pausas det just nu i väntan på Evening song i katedralen 17.30. Alltså andra gudstjänsten denna dag i samma kyrka. Mellan dessa två har det – likt alla dagar – firats ytterligare två och senare i kväll beds completorium som katedralens femte gudstjänst. Gud skall tillbes properly verkar vara motivet för ett sådant gudstjänstliv, inte om böne-gudstjänsterna är välbesökta eller inte. Tänkvärt för en sönderpredikad sönderpredikande lutheran som jag.

Gissningsvis blir det middag på stan efteråt innan natten före tredje dagen.

Detta är ett första inlägg kopplat till resan till Norwich november månad 2010.
Skrivet måndag eftermiddag 8 november 2010, publicerat en vecka senare.

Förra hösten gjordes en resa till England med två av skolans grupper – Svenska kyrkans grundkurs och Volontärlinjen. Syftet var att genom att titta på hur man i England arbetar volontärt (och) kyrkligt klarare urskilja situationer och möjligheter i Sverige. Då var vi 30 elever och fyra lärare som for. I år är Grundkursen betydligt mindre och dessutom beslöts det att Volontärlinjen – detta år också mindre – inte skulle resa med. Nu är vi alltså bara tolv personer som rest varav fyra är lärare. Kan tyckas mycket men bör ses som en rejäl ”investering” i arbetslagstanken.

Att man är färre betyder inte att det blir mindre struligt. Om ett flyg skall lasta 30 personer eller 8 påverkar inte förseningsbenägenheten ett dugg. Fiffigt var dock att i år körde samma bolag oss hela sträckan vilket betydde att de hade ansvar för alla uppkomna situationer. Två timmars försening vid avgång från Luleå innebar ombokning till senare kärra Arlanda-Heathrow där de 8 möttes av de 4 för att som de 12 borda den buss som skulle ta oss till hotellet i Norwich där vi var framme 01.30 natten mot idag, mångad. Att svenskars inneboende mat-och-sov-klocka då slog 02.30 var ett läge det bara var att gilla.

Likt förra året har eleverna genom egna undersökningar utifrån eget intresse och egen nyfikenhet komponerat ett program för vår vistelse. Förra årets stora grupp innebar att det varje förmiddag, varje eftermiddag och hart när varje kväll bevistades 3-4 parallella aktiviteter. Den mindre gruppen detta år ger givetvis inte samma mångfald men avsikten med resan går ändå att förverkliga. På grund av ett missförstånd föll dock denna förmiddags träff bort – flyttades till i morgon – och förmiddagen blev så att säga fri och tillbringades av deltagarna på lite olika sätt.

Jag och arbetskamraterna + en elev gjorde en ”kyrkvandring” för att söka upp ett 10-tal kyrkor och detta tog ca 1½ timme. Det är alltså huvvaligen kyrktätt i Norwick! Gamla kyrkor i nästan varje gathörn – typ. Byggda av flinta. Alla dessa (mer eller mindre) ruffiga byggnader minner om svunna tider då en munkorden hade en kyrka, en annan orden en annan, ullhandlarna en tredje, de som bodde i visst område en fjärde, de i kvarteret bredvid en femte, snickarna en sjätte osv. Resulatet blir att cirka 20 kyrkobyggnader ligger inom en cirkel med 500 meters radie från hotellet räknat och att att antalet kyrkor per kvadratkilometer i Norwich är högre än antalet människor per kvadratkilometer i flera svenska kommuner.

Det blev alltså inte någon lång snålblåsig promenad innan man blev kyrkless. Draget efter kyrkkaffe efter sju stycken var starkt fast det inte var fler än tre-fyra stycken som gick att gå in i. Och bara ett par av dessa används fortfarande för gudstjänster. Andra var i några fall stängda, i andra fall omvandlade till lokaler för andra aktiviteter typ Norwichs motsvarighet till teknikens hus i Luleå – bilderna togs där.

Kan detta lära oss i Sverige något? Finns det något i denna ”kyrkliga reträtt” som ger oss ett positivt intryck, mod och inspiration för vår framtid – egentligen samtid – som också innebär att vi på många håll har lokaltäthet från en svunnen tid en?

En sak jag tror mig se som vi kan lära oss, ta efter, är modet att släppa greppet och ta nya tag när våra samhällens karaktärer förändras. Också hemma i Svedala finns ju olika former av demografiska förändringar. stadskärnor kontoriseras och antalet människor som bor där minskar till förmån för förorter och villaområden. Landsbygd avfolkas och städernas kringområden växer, är ett par andra exempel. Tydligt faktum – nu menar jag hemma i Sverige – är att ålders-strukturen i ett villaområde gradvis förändras eftersom områdets nybyggare som oftast var unga familjer med eller i väntan på barn 30 år senare näst intill genomgående har utflugna ungar som bor någon helt annat ställe med eller i väntan på barn som då är barnbarn till dedär som bor kvar på det första stället. Och tankarna inställer sig: Hur följer kyrkligt arbete och kyrklig organisation när denna folk-dans dansas?

Egentligen vet jag inte om Engelska kyrkan hade mod att släppa greppet innan hennes strukturer var helt ur led med samtiden eller om man tvingades till sina ”strukturrationaliseringar” av verklighetens karga blekhet. Jag misstänker nog faktiskt det senare. Men jag ser att man här i tydlig mån släppt greppet och inte går in för att leva tronande på minnen från fornstora dar.

Vad detta egentligen leder till för vettigt kan jag inte säga men sådana funderingar får jag när jag är i Norwich. Och jag tror nog att sådana funderingar är viktiga, viktiga alldenstund* jag och det kollegium jag ingår i har till uppdrag att vara en länk i utbildningen av människor som om kanske fem år går in och börjar ett arbete som pedagoger, diakoner och präster i den framtida Svenska kyrkan. Och om vi inte nu är där engelsmännen är nu – vilket jag ändå tror vi i hög grad är – kommer vi att vara där då och då kommer det att vara mycket nödvändigt att släppa greppet – troligen redan nu.

Farfars ros är titeln på den film jag senare under kvällen, när fem minuter återstår till kvällens avsnitt av The Event, publicerat här. Njut.

Vill bara som hastigast berätta att det bär iväg till Luleå nu. Vet inte om jag hinner tillbaka så ett blogginlägg med tidsangivelse till kvällens TV-avsnitt kan skrivas. Gör det nu i stället. Meddelar således högtidligt att det återstår 333 minuter till kvällens avsnitt av The Event.

Söndag för snart en vecka sedan reste jag till England. Nu är jag sedan ett dygn tillbaka i fosterlandet och hyfsat inlemmad i vad som här sker, händer och tilldrar sig. Resan innebar ett temporärt blogg-stopp vilket dock inte inneburit att alla läsare get upp sin dagliga intitt härvid. Statistikfunktionen visar på ett stabilt antal som trots att inget händer ändå inte har så mycket för händer att det inte händer att de tittar in i händelselösheten.

Nu kommer dock saker att hända så for jag får tid att lägga händerna på sakerna. Dagarna i Norwich innebar om än bloggeristopp i alla fall inte skrivstopp. Några inlägg finns klara för att sedan de redigerats något kunna läggas ut på bloggen. Detta kommer att ske lite efterhand så att läsarnas läslust inte utmanas till övermått. Fyra-fem mer eller mindre djupsinnigt resonerande halvlånga inlägg utlagda samma dag tror jag blir en överdos som mer dödar läsaren än ger honom eller henne en kick.

Så mycket kan dock nu sägas att vi kom hem ett halvt dygn efter vad som var tänkt. Försening i London gav missat flyg på Arlanda vilket innebar övernattning och ombokning för hemkomst igår på förmiddagen. I går kväll hade jag uppdraget att predika i ett sammanhang i Piteåområdet och samma sak gäller för ikväll och i morgon förmiddag. Predikningar och liknande brukar jag ofint nog också lägga ut på bloggen i efterskott. Varför skulle jag bli diskret bara för de tre som nu är aktuella?

I morgon är det dessutom Far(far)s dag då jag skall få ta emot hyllningar från mina barn och träffa Tyra och sådana ting brukar jag anse bloggigt skriv- läs- och sevärda även om inte alla läsare anser det. Inlägg och film är således att vänta.

Världshändelser, debatter å slikt har jag ännu inte hunnit uppdatera mig men som synes är manuskön lång i alla fall. Detta var bara ett livstecken.

See you!!

Det är dubbelhelg. Det tänds ljus och funderas på döden och vårt förhållande till den. Och till dem – de döda alltså.
För åtta år sedan bröt döden in i när min svärfar ovarnat dog i början av oktober. För ett par dagar sedan var det sju år sedan mamma dog. Tidigare i höst var det fem år sedan pappa följde efter och lades i samma grav som mamma. Den graven finns här i Älvsbyn och naturligtvis har den besökts, fått utsmyckning och ljus.
Relationen till de döda är inte över och inte bruten.
Den är bara annorlunda. I tankarna finns de ju kvar. Och i vilan hos Gud.

Nu är det verkligen dags att få till inlägget med fem kaniner på toppen! Jag utlovade det redan för ett par tre dagar sedan men har valt att svika detta löfte eftersom jag på helt arbetsfria dagar valde att kasta bort tiden på idel tomma meningslösheter som TV, nätsurfande, lite läsning och annat.
Nu skall jag dock söka skriva någotsånär klart mina nuvarande tankar kring hur Svenska kyrkan och andra kyrkor hanterar läget att från att för ett par hundra år sedan varit en stark maktförsedd samhällsfaktor – ja faktiskt var själva samhället – nu hanterar att både samhälle och folk förändrats, sekulariserats. I senaste inlägget sökte jag teckna lite av de strategier jag upplever Svenska kyrkan begagnar sig av och slutade med orden: Andra så kallade folkkyrkor i sekulariserade pluralistiska moderna europeiska samhällen visar prov på andra strategier. Detta skall jag fisa vidare kring i nästa inlägg i denna serie.

Först sträcker jag på halsen i försöket att kika över Kölen för att se hur man i Norge tacklar samma problem som de vi har i Sverige. Situationen är i mångt och mycket densamma och den historiska utveckling som lett fram till läget är näst intill parallell. I bägge länderna var det lag på att man skulle vara kristen på ett Evangeliskt-Lutherskt vis. Det betydde att alla skulle döpas. Annars var man ju inte kristen – typ. Att vara kristen handlar vidare om att tro på Kristus och för att kunna göra det behöver man få information om det man bör tro på vilket betydde att man i bägge länderna införde pedagogiska modeller för att garantera att de döpta fick lära sig vad det var frågan om – det jag i tidigare inlägg kallat Saken. Med tiden blev den allmänna skolan detta pedagogiska verktyg och den var, i bägge länderna, ett utskott av Kyrkans uppdrag att göra lärjungar, att döpa och lära. Därför var också, åtminstone i Sverige, kyrkoherden den lokala skolans högsta höns – eller tupp.

I bägge länderna kan med lätthet sägas att skolan inte längre fullgör detta uppdrag utan har sekulariserats och kyrkan har i bägge länderna tappat detta riks- och allaomfattande verktyg.*

I Norge samlar man sig nu. Statskyrkosystemet är så starkt att Stortinget ge resurser till kyrkan för att systematiskt erbjuda alla döpta mellan 0-18 år sammanlagt 315 timmar där man på olika sätt anpassat till åldrar skall söka fullfölja uppdraget döpa och lära. Ser man på vad detta program innehåller så är det inte enbart etik och livsfrågor. Tvärtom! Sådant sköter ju humanisterna i Norge. Det rör sig i stället om centrala konfessionella basfakta kring Bibel, tro, Jesus, sakrament osv. Typ katekes.** Detta arbete är rejält formförändrande och utformas i lokala projekt, inte som centrala direktiv. Framför allt verkar det vara en samling kring vad som är Saken, kyrkans tro, och det blir sättet att möta sekulariseringen. Att vara en profilerad röst i ett pluralistiskt samhälle.

Simmar jag över Nordsjön finner jag att i England brottas Church of England med samma problem som folkkyrkorna i Skandinavien. England är nog ännu mer mångfaldigt och pluralistiskt än Norden. Dessutom skiljer sig  den anglikanska kyrkan sig från oss bland annat i det att biskoparna och sammanhållningen kring dessa och de linjer de väljer är ofantligt mycket viktigare än hos oss. Biskopen och stiftet runt denne är egentligen där den grundläggande nivån medans den hos oss är församlingarna, inte sällan missuppfattat som den demokratiskt valda förtroendemannaorganisationen, och inte dem som firar gudstjänst.
De engelska biskoparna har definierat England som ett efterkristet land. och engelsmännen som ett efterkristet folk som kyrkan bara kan möta i mission, alltså med att medvetet bära Saken – det centrala kristna budskapet – till alla dem som (ännu) inte fått ta del av det. man söker alltså vara en missions-formad kyrka, inte en samhällsanpassad. Samhället är alltså något att utföra sin mission i, inte vara som. Och då blir det just på rätt sätt samhällsanpassad som man blir när man möter det sekulariserade samhället med profil i budskapet och en uppsjö av anpassade arbetsformer hela tiden i kontakt med och sanktionerat av biskopskollegiet.
I morgon reser Älvsby folkhögskolas Svenska kyrkans grundkurs tillsammans med fyra lärare till England för att bland annat titta just på detta.

Att våga se och erkänna att samhället och folket inte (längre) är kristet tror jag är en grundförutsättning för den kristna kyrkan i Sverige av idag. Det är bara om den insikten läggs i botten som vi på ett realistiskt sätt kan söka vägar för att ändra på den saken. Det är bara om vi godtar att samhället är sekulariserat och kyrkan marginaliserad som vi på ett realistiskt sätt trogna mot Saken kan leta former för att vinna världen för Jesus – typ.

Att anpassa sig till sekulariseringen genom att i en inre sekularisering tona ner Saken kan verka vara en fiffig väg som nog mer och mer börjar likna att pissa i skon när man fryser om foten - ger tillfällig lindring. En tid till låter faktaförnekelsen och den inre sekulariseringen oss bli kvar i vanföreställningen att vi är en viktig betydelsefull aktör i samarbete med länsstyrelser, departement, regeringen, media, kommuner osv. Sådant är smickrande men vad gäller relationen till folket – inte systemhierarkierna – tappar vi allt om Saken dribblas bort. Det är ju till folket, de vanliga människorna, som kyrkan är sänd till. Den skall vara en mission, en sändning, som innerst inne är en fortsättning på Jesus Kristus själv!

LÅT KRISTNA IRAKIER STANNA I SVERIGE! – muslimska också för all del.

I media av alla de slag har det rapporterats om gisslantagande och massaker i en kristen kyrka i Bagdad. Om det var ett bankrån som gick snett och ledde till en flykt in i en gudstjänstfirarfylld kyrka och ett gisslantagande som gick snett och en polis- och säkerhetsinsats som gick snett eller om det från början till slut var ett medvetet terrorangrepp på den kristna minoriteten må vara osagt och spelar egentligen ingen roll för bedömningen. Terrornätverket Al Qaida har i alla fall efteråt förklarat irakiska kristna som lovligt byte.

Tydligt är i vart fall att det irakiska samhället inte kan garantera den kristna minoritetens säkerhet och därför behöver också de kristna allt stöd. Det stödet är förutom våra böner också politisk press på Iraks ledning (hur den nu ser ut), driv på amerikanarna som faktiskt är där och kan påverka, samarbete med fredliga icke extremistiska muslimska krafter och allt möjligt annat. Och naturligtvis här hemma det som man vetat länge om man velat veta:

RELIGIONSTILLHÖRIGHET MÅSTE VARA ETT GILTIGT ASYLSKÄL!!!
Det är frapperande och skrämmande att svenska myndigheter så lite fattar detta!!
Det är pinsamt att man i så stor utsträckning valt att stoppa huvudet i busken.

Både Kyrkans Tidning och Dagen (i flera artiklar) har mer material i frågan.

Detta inlägg är ett avbrott i serien sak och form som jag kommer att återvända till i morgon – typ. I stället är det dags att berätta några andra saker.

Strax före 07.00 i morse drog jag åstad till Luleå för att medverka i Radio Norrbotten P4. I ungefär 40 minuter effektiv tid fördes där ett samtal som finns att lyssna till på radions hemsida i ungefär en månad – sades det. Ljudarkivet är riggat så att man får programmen halvtimme för halvtimme och allt kan hittas om man startar med att klicka här. Skrolla sedan till halvtimmen 08.00-08.30 för 3 november så börjar pratandet efter ca 12 minuter. När sändningen sedan går över till Trafikinformation kan man – om man inte vill lyssna på den och en del annat – klicka på länken till halvtimmen 08.30-09.00. Där är det nyheter i början men efter ca 7 minuter kommer ett instick om samtalets innehåll, mailmöjligheter osv och själva snackande går igång när det gått ungefär 12 minuter av denna andra halvtimme.

När detta var gjort togs en kopp kaffe med en av medsamtalarna och sedan förpassade jag mig in på Stiftskansliet, lånade ett tomt arbetsrum och med det som bas telefonplanerades ett par Kyrkvärdskurser våren 2011.

Dagens höjdpunkt blev lunchen hos Tyra med mor och far. Roligt att träffa dem, främst hon som i förrgår blev hela åtta månader gammal. Givetvis var kameran med och resultatet kan beskådas här – på ANDRA BLOGGEN under namnet pris på gång.

Studier väntade föräldrarna och farfadern – alltså jag – drog in till stan för att köpa jeans under väntat traumatiska former. Vadå traumatiskt?? undrar sannolikt inte alls läsaren, men jag förklarar i alla fall:

Jag är definitivt ingen spinkis utan bär tveklöst minst 10 vällevnadskilon för mycket. Detta gör absolut inget om det skulle ändras men går att leva med så där ligger inte traumat. Det ligger i stället längre bak i historien och grundar sig i att jag inte var ett litet barn när jag var ett litet barn. Sant är att jag var ungefär lika lång som mina klasskamrater i låg- och mellanstadiet men den mängd måttband som gick åt för att mäta min ekvators omkrets var mest i klassen. Alla av mor och far arrangerade brallbestyr blev därför en plåga. In och ut i butiker, prova, prova C-storlek, prova D-storlekar och slutligen fram med måttbandet för att beställa till den knubbige gossen som med detta procedurande blev märkt för livet. Jag gillar inte att prova brallor!! Huvva!!, Går jag in i en affär och inte hittat något efter 15 minuter får det vara. Går ut! Japp!

Idag gick jag in i en jeansaffär. Tittade. Tillfrågades av expedit om jag önskade hjälp. Ja tack, blev svaret, och jag presenterade sedan mitt ärende ungefär med följande ord: Jag är en korpulent herre i övre medelåldern som vill ha jeans som inte är trasiga, inte nötta, inte flammiga eller som inte som för yngre folk faller ned under rumpan när jag inte har hängslen. Jag vill ha vanliga jeans som de jag hade när jag var hälften så gammal som nu!

Expediten var en man i min ålder som tittade på mig, sporde kort om färger och sedan svar givits tog fram två exemplar för mig att testa. Började med det ena paret och fann att saken hade rätt form. Exakt! Betalningen blev en snabbt avklarad formsak och jag lämnade butiken 8½  minuter efter det jag inträtt i densamma. Glad och i passande högform över saken!

Detta inlägg är en direkt fortsättning på det resonemang jag inledde i slutet av inlägget insnöade tanker och sedan fortsatte i två inlägg om sak och form. Med viss egen förvåning märker jag hur mångordig jag redan varit och befarar att glosfrekvensen ingalunda kommer att avta när jag nu knapprar vidare med sak och form – 3 prytt med ännu fler pruttande kaniner.

I slutet av förra inlägget antydde jag att jag tycker mig se en tendens i Svenska kyrkan som gör mig inte så lite brydd. Naturligtvis ser jag den inte överallt och alltid men tillräckligt ofta för att saken skall bekymra mig.
Det jag upplever mig se är att när folket och samhället sekulariseras och glapp uppkommit mellan hur en bred allmänhet å ena sidan och kyrkan traditionellt å den andra uppfattar både olika former som tro kan ta och dessutom själva Saken man tror på, så möter man denna sekularisering med att hålla fast vid formerna, organisationen och annat från enhetssamhällets tid. Inte minst våra kyrkopolitiker hemmahörande i de traditionella riksdagspartierna är i detta stycke benägna till en hart när totalitär enhetsideologisk konservatism. I sina resonemang och beslut går de aktivt in för att uppehålla bilden av att kyrkan inte har marginaliserats utan trots allt fortfarande skulle ha en gedigen betydelse för flertalet människor. Siffrornas tydliga språk om minskat gudstjänstfirande, uteblivna konfirmationskandidater, sjunkande dopantal och värderingsundersökningar om vad folk faktiskt tror och inte tror biter inte på dessa lyckligt omedvetna som förefaller vilja välja att inte se så att de inte ska löpa risken att bli olyckligt medvetna.

Men ändå förnims glappet mellan kyrkans former och kyrkans Sak. Saken i detta sammanhang är Kristus som öppnat vägen till en rätt gudsrelation och att tilliten till honom gör att man kommer in på och rör sig i denna relation. Saken är således den kristna kyrkans klassiska budskap om Jesus, hans person, hans död, uppståndelse, himmelsfärd osv innehållsligt sammanfattat i våra vanliga bekännelser och läroformuleringar. Det mariga sker då, när man inte vill modifiera formerna för att arbeta på att minska glappet, att det blir själva Saken man i stället går in för att modifiera. Alltså vad kyrkan tror, lär och bekänner. Där söker man göra förändringarna så att man inte skall avvika från det folk i allmänhet verkar anse.

Såhär långt skrev jag på måndag kväll.
Nu är det tisdag kväll och skrivandet återupptas. Intressant – men egentligen ovidkommande – är att jag i eftermiddag fick en förfrågan från Radio P4 Norrbotten om att i morgon mella 8.10 och 9.00 delta i ett studiosamtal kring kyrkans roll i det moderna samhället, om dop, gudstjänst och annat. Detta betyder att vid 7-draget i morgon bitti kör jag till Luleå för det ändamålet och efter en del ärenden efteråt far jag för att träffa Tyra.
Nu tillbaka till själva inlägget.

I förra veckan på Fryshuset i Stockholm sa en till anläggningen knuten präst ungefär såhär: Det handlar inte om kristen eller muslim, troende eller icke troende. Vi sysslar med andlighet. Givetvis är denna replik helt tagen ur sitt sammanhang men den få stå för den tendens jag tycker mig se. Profil tonas ner för att man inte skall stänga ute någon. Hur omfattande dessa tendenser är vet jag ärligt inte. Dock syns reträtterna eller anpassningarna ganska mycket.
Folk har svårt – anses det – med tankar om Jesus, hans födelse, hans verk, hans uppståndelse så höga kyrkliga vederbörande levererar genom att börja kalla det för metaforer och symboler.
Tankar om rätt och fel, synd och skuld, försoning och upprättelse känns – menar man – obekvämt utmanande, rentav elitistiskt dömande och det sker en leverans i form av en fokusförändring till etik, mening och att alla människor är skapade unika.
Tanken att Gud skulle vara sådan att en offerdöd från Jesus sida skulle vara nödvändig för att ge människor möjligheten att vara på god fot med denne Gud blir – för en del - så stötande att man i stället börjar leverera Jesus ensidigt som det stora föredömet, inte försonaren.
Människan kan inte – säger vissa – vara av den dunkla beskaffenheten att hon behöver en Befriare utifrån när det är en tröstare och modgivare vi i våra brister behöver och kyrkan leverarar stämmning och terapeutisk sinnesro. I stället för de kristna Kyrkans gamla påstående att människan är en syndare som erbjuds förlåtelse levereras evangelium enligt Strindber: Det är synd om människan.

Och med den andan vindfjöjlar kyrkan i opinionernas vindar.
Skolverket gillar inte religion vid avslutningar så vi levererar en nedtoning av Saken.
Riksdagen beställer en annan syn på äktenskapet och kyrkan levererar.
Alla ogillar Sverigedemokraterna – jag också! – och kyrkan levererar en utpekning så att bara SD-are känner sig träffade och traskar ut.
Barn är ju gulliga och kan väl inte behöva befrias från synd och behöver väl inte frälsas! tycker en del. Vi ser hur en del försök görs att leverera en förändring av den starkt Sak-intima ordningen för dop som ett frälsande sakrament till att än mer bara vara en familjecermoni som bekräftar att barnet tillhör familjen, släkten, samhället och skapelsen.
Att Mässan skulle vara de döptas måltid verkar ju gränsdragande och motion fanns i kyrkomötet att leverera ett ändrat synsätt – fast jag vet inte hur det gick med den motionen.
Klassiskt bröd och vin i Mässan tycker en del verkar jobbigt och vissa vill så gärna leverera nya allmänna regler så att allas enskilda känslor skall kunna råda – utom deras som tror att den Sak-nära måltidens form är så viktig att själva Saken kanske äventyras, naturligtvis.

Dessa exempel kan vara bra eller dåliga och kan var för sig givetvis diskuteras. Det är det generella jag är ute efter och det generella jag tycker mig se är att i många (synliga) sammanhang förefaller Svenska kyrkans beslutsfattare och höga dignitärer svara på det sekulariserde folkets glapp till kristen Sak och form med att förneka sekulariseringen, befästa former och organisation och att i stället modifiera, anpassa och sekularisera själva Saken. Om man har som aktivt mål att Svenska kyrkan skall bli miljön för svenska folkets allmänna varierande andligheter eller om det bara blir effekten av den aningslöshet man hänger sig åt är jag inte kapabel att bedöma. Men jag menar att kyrkans inre sekularisering inte bara blir en frestelse att kämpa mot utifrån den yttre sekulariseringens tryck utan också många gånger ett aktivt motdrag – allt för att krympa glappet.

Andra så kallade folkkyrkor i sekulariserade pluralistiska moderna europeiska samhällen visar prov på andra strategier. Detta skall jag fisa vidare kring i nästa inlägg i denna serie.