stigstrombergsson

Nu är det verkligen dags att få till inlägget med fem kaniner på toppen! Jag utlovade det redan för ett par tre dagar sedan men har valt att svika detta löfte eftersom jag på helt arbetsfria dagar valde att kasta bort tiden på idel tomma meningslösheter som TV, nätsurfande, lite läsning och annat.
Nu skall jag dock söka skriva någotsånär klart mina nuvarande tankar kring hur Svenska kyrkan och andra kyrkor hanterar läget att från att för ett par hundra år sedan varit en stark maktförsedd samhällsfaktor – ja faktiskt var själva samhället – nu hanterar att både samhälle och folk förändrats, sekulariserats. I senaste inlägget sökte jag teckna lite av de strategier jag upplever Svenska kyrkan begagnar sig av och slutade med orden: Andra så kallade folkkyrkor i sekulariserade pluralistiska moderna europeiska samhällen visar prov på andra strategier. Detta skall jag fisa vidare kring i nästa inlägg i denna serie.

Först sträcker jag på halsen i försöket att kika över Kölen för att se hur man i Norge tacklar samma problem som de vi har i Sverige. Situationen är i mångt och mycket densamma och den historiska utveckling som lett fram till läget är näst intill parallell. I bägge länderna var det lag på att man skulle vara kristen på ett Evangeliskt-Lutherskt vis. Det betydde att alla skulle döpas. Annars var man ju inte kristen – typ. Att vara kristen handlar vidare om att tro på Kristus och för att kunna göra det behöver man få information om det man bör tro på vilket betydde att man i bägge länderna införde pedagogiska modeller för att garantera att de döpta fick lära sig vad det var frågan om – det jag i tidigare inlägg kallat Saken. Med tiden blev den allmänna skolan detta pedagogiska verktyg och den var, i bägge länderna, ett utskott av Kyrkans uppdrag att göra lärjungar, att döpa och lära. Därför var också, åtminstone i Sverige, kyrkoherden den lokala skolans högsta höns – eller tupp.

I bägge länderna kan med lätthet sägas att skolan inte längre fullgör detta uppdrag utan har sekulariserats och kyrkan har i bägge länderna tappat detta riks- och allaomfattande verktyg.*

I Norge samlar man sig nu. Statskyrkosystemet är så starkt att Stortinget ge resurser till kyrkan för att systematiskt erbjuda alla döpta mellan 0-18 år sammanlagt 315 timmar där man på olika sätt anpassat till åldrar skall söka fullfölja uppdraget döpa och lära. Ser man på vad detta program innehåller så är det inte enbart etik och livsfrågor. Tvärtom! Sådant sköter ju humanisterna i Norge. Det rör sig i stället om centrala konfessionella basfakta kring Bibel, tro, Jesus, sakrament osv. Typ katekes.** Detta arbete är rejält formförändrande och utformas i lokala projekt, inte som centrala direktiv. Framför allt verkar det vara en samling kring vad som är Saken, kyrkans tro, och det blir sättet att möta sekulariseringen. Att vara en profilerad röst i ett pluralistiskt samhälle.

Simmar jag över Nordsjön finner jag att i England brottas Church of England med samma problem som folkkyrkorna i Skandinavien. England är nog ännu mer mångfaldigt och pluralistiskt än Norden. Dessutom skiljer sig  den anglikanska kyrkan sig från oss bland annat i det att biskoparna och sammanhållningen kring dessa och de linjer de väljer är ofantligt mycket viktigare än hos oss. Biskopen och stiftet runt denne är egentligen där den grundläggande nivån medans den hos oss är församlingarna, inte sällan missuppfattat som den demokratiskt valda förtroendemannaorganisationen, och inte dem som firar gudstjänst.
De engelska biskoparna har definierat England som ett efterkristet land. och engelsmännen som ett efterkristet folk som kyrkan bara kan möta i mission, alltså med att medvetet bära Saken – det centrala kristna budskapet – till alla dem som (ännu) inte fått ta del av det. man söker alltså vara en missions-formad kyrka, inte en samhällsanpassad. Samhället är alltså något att utföra sin mission i, inte vara som. Och då blir det just på rätt sätt samhällsanpassad som man blir när man möter det sekulariserade samhället med profil i budskapet och en uppsjö av anpassade arbetsformer hela tiden i kontakt med och sanktionerat av biskopskollegiet.
I morgon reser Älvsby folkhögskolas Svenska kyrkans grundkurs tillsammans med fyra lärare till England för att bland annat titta just på detta.

Att våga se och erkänna att samhället och folket inte (längre) är kristet tror jag är en grundförutsättning för den kristna kyrkan i Sverige av idag. Det är bara om den insikten läggs i botten som vi på ett realistiskt sätt kan söka vägar för att ändra på den saken. Det är bara om vi godtar att samhället är sekulariserat och kyrkan marginaliserad som vi på ett realistiskt sätt trogna mot Saken kan leta former för att vinna världen för Jesus – typ.

Att anpassa sig till sekulariseringen genom att i en inre sekularisering tona ner Saken kan verka vara en fiffig väg som nog mer och mer börjar likna att pissa i skon när man fryser om foten - ger tillfällig lindring. En tid till låter faktaförnekelsen och den inre sekulariseringen oss bli kvar i vanföreställningen att vi är en viktig betydelsefull aktör i samarbete med länsstyrelser, departement, regeringen, media, kommuner osv. Sådant är smickrande men vad gäller relationen till folket – inte systemhierarkierna – tappar vi allt om Saken dribblas bort. Det är ju till folket, de vanliga människorna, som kyrkan är sänd till. Den skall vara en mission, en sändning, som innerst inne är en fortsättning på Jesus Kristus själv!

---

*  När jag 1978 började som präst användes för dop den ordning som var från 1942. Där stod faktiskt om de döpta barnen att det ligger makt uppå – det betyder: det är av yttersta vikt – att hem, skola och församling lärdem att hålla allt vad Herren har befallt. I praktiken var skolan struken ur uppräkningen men den visar på hur man såg saken när Handboken godtogs in mot mitten av förra århundradet.
**  Mer info om detta kan man surfa sig fram till genom att till exempel börja här.