beska piller?
Får man blogga på arbetstid?
Vara hur det vill med den saken gör jag det nu. Sådetså!
Morgontidningen gav idag tankar och impulser aktuella för arbetet med Svenska kyrkans grundkurs och personal- och förtroendemanna-fortbildningar, De tankarna är värda att präntsätta och att jag lägger ut det här på bloggen blir egentligen en bisak.
Lokala Världsbladet* har idag ett uppslag om fakta man tagit fram i Hortlax församling. Hortlax ligger inom tidningens spridningsområde sydväst om älven ganska långt nedströms. Det rör sig om tre artiklar om man tittar på sagda världsblads hemsida. Många har svårt att prata om religion är den viktigaste huvudartikeln. "Omvärldsanalysen är en del i förändringsarbetet" och Hälften av Hortlaxborna kallar sig kristna är två sidoartiklar som jag också rekommenderar till noggrann genomläsning.
De fakta som kommer fram förvånar mig inte alls. De bekräftar bara vad jag under lång tid anat och förstått om sekulariseringens utfall i Sverige, till och med i Pite älvdal trots att många häromkring söker upprätthålla tanken att Pitebygden är en from bygd. Det var ävenledes min bild när jag i juni 1978 som nyprästvigd sändes att verka i samma trakt. Redan första sommaren mötte jag en då medelålders prästkollega i underställd befattning** som lite syrligt påstod: Pitebygden har ett sken av gudaktighet. Detta påstående har verkligheten många gånger sedan bekräftat både vad gäller statistik*** och egna erfarenheter.
Det är bra att Hortlax lagt pengar på att göra denna rejäla samtidsanalys – ett bättre ord än omvärldsanalys, tycker jag. Visserligen hade jag för bara 20% av vad de betalade gärna upplyst om samma sak om än inte lita vederhäftigt sifferunderbyggt. Nu är dock en seriös undersökning gjord och förhoppningsvis leder den till ett vidgat samtal i regionen både i Svenska kyrkan, näraliggande självständiga lågkyrkliga kristliga föreningar**** samt rena frikyrkoförsamlingar. Svart på vitt finns nu till utmaning för arbetslag och styrelser, chefer och arbetsledare – grupper där det inte sällan råder en lycklig omedvetenhet om verklighetens karga sekulariserade blekhet. Samtalet om och slutsatserna av verkligheten blir jätteviktiga. Att tydligt se verkligheten är ju första steget till att förändra den. Att se missionssituationen är ju helt avgörande för att forma kyrkan i hennes mission.
Bilden?
I engelska kyrkan – som jag skrivit om i tidigare inlägg – har man också inventerat folks attityder till kyrka och tro. Uppgifter jag kom över därifrån sammanställde jag i det cirkeldiagram som är detta inläggs bild. Den röda tårtbiten avser här vad jag kallat månadskyrkliga, alltså de som firar gudstjänst en gång i månaden eller oftare. Går man sedan medurs avser sektorerna de gleskyrkliga som firar gudstjänst 1-8 gånger/år, de öppna avkyrkade som väl äger en positiv hållning till kyrkan och hennes verksamhet men som på grund av till exempel avflyttning inte hittat ett församlingsliv på den nya orten utan i praktiken kommit att avkyrkas – mitt ord. De stängda avkyrkade äger också erfarenhet av kyrkan men har medvetet valt att avsluta kontakten utan lust att förnya den även om tillfälle skulle bjudas. Öppna okyrkade och stängda okyrkade är de som faktiskt generellt saknar erfarenhet av och kunskap om kyrkans tro och liv. Andra religioner och medveten icke-religiös livsåskådning är de två sista sektorerna.
Jag tror inte verkligheten i England skiljer sig värst mycket från läget i Sverige. Procent hit eller dit är inte så viktigt. Helhetsbilden är poängen. Troligen är dock de röda och gula sektorerna mindre hos oss.
* Alltså Piteå-Tidningen.
** Alltså inte kyrkoherde.
*** Minns särskilt en gång i början av 1990-talet då jag som stiftsadjunkt skulle hålla ett föredrag för arbetslaget och de förtroendevalda i Piteås största och äldsta församling, ofta av vissa benämnd moderförsamlingen. Jag jämförde då statistikuppgifter mellan den fromma Pitebygden och det ickefromma Luleå-området. Luleås ogudaktighet yttrade sig bland annat i att på söndagarna stannade 98 av 100 personer hemma när kyrkan genom klockklanger kallade till gudstjänst. 98 av 100. I det fromma Piteområdet var hemmastannarna faktiskt bara 96.
**** Alltså EFS.
På Facebook, där jag annonserar att jag skriver inlägg här, kom en kommentar i ärendet. Jag väljer att föra över kommentaren också hit då den ger anledning till en kommentar av mig som förtydligar lite. Kommentaren löd:
"4/100 är inte så många... Och då antar jag ändå att 'näraliggande självständiga lågkyrkliga kristliga föreningar' stod för en hel del av dessa 4..."
Min svarskommentar blev:
"Eller kanske för 2-3 till eftersom de nog inte var inräknade i den kyrkliga statistiken. Kanske en till i Luleåområdet. Och sedan på bägge ställena en till klockrent frikyrklig. Pitebygden blir ändå inte from."
I Luleå var på den tiden majoriteten av de laestadianska samlingarna med i den kyrkliga statistiken. Man hade samlingarna i kyrkorna. Numera samlas man oftast i egna bönehus och hamnar då utanför statistiken.
För övrigt kan man vända på det. Vilka enorma möjligheter till missionsfält. Ett bildat och läskunnigt folk som behöver få höra evangeliet. Någon annan plöjer och harvar. Regn och solsken bjudes från ovan. Den beredda marken väntar på såningsmannen.
Det är väl inte så tokigt med sekularisering. Tänk om vi hade levt under kyrkopliktens tidevarv eller ännu värre - papismens villoläror!Jag säger: bort med det gamla och in med något nytt!