stigstrombergsson

Detta inlägg är en direkt fortsättning på det resonemang jag inledde i slutet av inlägget insnöade tanker och sedan fortsatte i två inlägg om sak och form. Med viss egen förvåning märker jag hur mångordig jag redan varit och befarar att glosfrekvensen ingalunda kommer att avta när jag nu knapprar vidare med sak och form – 3 prytt med ännu fler pruttande kaniner.

I slutet av förra inlägget antydde jag att jag tycker mig se en tendens i Svenska kyrkan som gör mig inte så lite brydd. Naturligtvis ser jag den inte överallt och alltid men tillräckligt ofta för att saken skall bekymra mig.
Det jag upplever mig se är att när folket och samhället sekulariseras och glapp uppkommit mellan hur en bred allmänhet å ena sidan och kyrkan traditionellt å den andra uppfattar både olika former som tro kan ta och dessutom själva Saken man tror på, så möter man denna sekularisering med att hålla fast vid formerna, organisationen och annat från enhetssamhällets tid. Inte minst våra kyrkopolitiker hemmahörande i de traditionella riksdagspartierna är i detta stycke benägna till en hart när totalitär enhetsideologisk konservatism. I sina resonemang och beslut går de aktivt in för att uppehålla bilden av att kyrkan inte har marginaliserats utan trots allt fortfarande skulle ha en gedigen betydelse för flertalet människor. Siffrornas tydliga språk om minskat gudstjänstfirande, uteblivna konfirmationskandidater, sjunkande dopantal och värderingsundersökningar om vad folk faktiskt tror och inte tror biter inte på dessa lyckligt omedvetna som förefaller vilja välja att inte se så att de inte ska löpa risken att bli olyckligt medvetna.

Men ändå förnims glappet mellan kyrkans former och kyrkans Sak. Saken i detta sammanhang är Kristus som öppnat vägen till en rätt gudsrelation och att tilliten till honom gör att man kommer in på och rör sig i denna relation. Saken är således den kristna kyrkans klassiska budskap om Jesus, hans person, hans död, uppståndelse, himmelsfärd osv innehållsligt sammanfattat i våra vanliga bekännelser och läroformuleringar. Det mariga sker då, när man inte vill modifiera formerna för att arbeta på att minska glappet, att det blir själva Saken man i stället går in för att modifiera. Alltså vad kyrkan tror, lär och bekänner. Där söker man göra förändringarna så att man inte skall avvika från det folk i allmänhet verkar anse.

Såhär långt skrev jag på måndag kväll.
Nu är det tisdag kväll och skrivandet återupptas. Intressant – men egentligen ovidkommande – är att jag i eftermiddag fick en förfrågan från Radio P4 Norrbotten om att i morgon mella 8.10 och 9.00 delta i ett studiosamtal kring kyrkans roll i det moderna samhället, om dop, gudstjänst och annat. Detta betyder att vid 7-draget i morgon bitti kör jag till Luleå för det ändamålet och efter en del ärenden efteråt far jag för att träffa Tyra.
Nu tillbaka till själva inlägget.

I förra veckan på Fryshuset i Stockholm sa en till anläggningen knuten präst ungefär såhär: Det handlar inte om kristen eller muslim, troende eller icke troende. Vi sysslar med andlighet. Givetvis är denna replik helt tagen ur sitt sammanhang men den få stå för den tendens jag tycker mig se. Profil tonas ner för att man inte skall stänga ute någon. Hur omfattande dessa tendenser är vet jag ärligt inte. Dock syns reträtterna eller anpassningarna ganska mycket.
Folk har svårt – anses det – med tankar om Jesus, hans födelse, hans verk, hans uppståndelse så höga kyrkliga vederbörande levererar genom att börja kalla det för metaforer och symboler.
Tankar om rätt och fel, synd och skuld, försoning och upprättelse känns – menar man – obekvämt utmanande, rentav elitistiskt dömande och det sker en leverans i form av en fokusförändring till etik, mening och att alla människor är skapade unika.
Tanken att Gud skulle vara sådan att en offerdöd från Jesus sida skulle vara nödvändig för att ge människor möjligheten att vara på god fot med denne Gud blir – för en del - så stötande att man i stället börjar leverera Jesus ensidigt som det stora föredömet, inte försonaren.
Människan kan inte – säger vissa – vara av den dunkla beskaffenheten att hon behöver en Befriare utifrån när det är en tröstare och modgivare vi i våra brister behöver och kyrkan leverarar stämmning och terapeutisk sinnesro. I stället för de kristna Kyrkans gamla påstående att människan är en syndare som erbjuds förlåtelse levereras evangelium enligt Strindber: Det är synd om människan.

Och med den andan vindfjöjlar kyrkan i opinionernas vindar.
Skolverket gillar inte religion vid avslutningar så vi levererar en nedtoning av Saken.
Riksdagen beställer en annan syn på äktenskapet och kyrkan levererar.
Alla ogillar Sverigedemokraterna – jag också! – och kyrkan levererar en utpekning så att bara SD-are känner sig träffade och traskar ut.
Barn är ju gulliga och kan väl inte behöva befrias från synd och behöver väl inte frälsas! tycker en del. Vi ser hur en del försök görs att leverera en förändring av den starkt Sak-intima ordningen för dop som ett frälsande sakrament till att än mer bara vara en familjecermoni som bekräftar att barnet tillhör familjen, släkten, samhället och skapelsen.
Att Mässan skulle vara de döptas måltid verkar ju gränsdragande och motion fanns i kyrkomötet att leverera ett ändrat synsätt – fast jag vet inte hur det gick med den motionen.
Klassiskt bröd och vin i Mässan tycker en del verkar jobbigt och vissa vill så gärna leverera nya allmänna regler så att allas enskilda känslor skall kunna råda – utom deras som tror att den Sak-nära måltidens form är så viktig att själva Saken kanske äventyras, naturligtvis.

Dessa exempel kan vara bra eller dåliga och kan var för sig givetvis diskuteras. Det är det generella jag är ute efter och det generella jag tycker mig se är att i många (synliga) sammanhang förefaller Svenska kyrkans beslutsfattare och höga dignitärer svara på det sekulariserde folkets glapp till kristen Sak och form med att förneka sekulariseringen, befästa former och organisation och att i stället modifiera, anpassa och sekularisera själva Saken. Om man har som aktivt mål att Svenska kyrkan skall bli miljön för svenska folkets allmänna varierande andligheter eller om det bara blir effekten av den aningslöshet man hänger sig åt är jag inte kapabel att bedöma. Men jag menar att kyrkans inre sekularisering inte bara blir en frestelse att kämpa mot utifrån den yttre sekulariseringens tryck utan också många gånger ett aktivt motdrag – allt för att krympa glappet.

Andra så kallade folkkyrkor i sekulariserade pluralistiska moderna europeiska samhällen visar prov på andra strategier. Detta skall jag fisa vidare kring i nästa inlägg i denna serie.